Den 7:e december 2011 stänger blogsome.com ner sina domäner och alla bloggar blir hemlösa. För MWL innebär det att vi flyttar vidare till wordpress.com - och ny adress blir således themusicwelike.wordpress.com. 

Snittbetyg: 6.0

"Noel Gallagher tillhör musikmässigt inte 2000-talet, vilket gör att hans soloprojekt redan vid första lyssningen känns något dammig. Det här är han dock medveten om, och jag ger honom cred för att han ändå håller fast vid sitt simpla rock’n'roll-sound. Musiken fungerar bra, nästan över förväntan till och med, men hur mycket jag än (som Oasisfan) vill älska det här, märks det så tydligt att Noels glansdagar är över, framför allt textmässigt. Utan brorsan försvinner coolheten och med åldern tycks även textförfattaren Noel ha fått ned sig lite. Det är dock nästan lite orättvist mot Noel att jämföra hans nittiotal med idag, och albumet är egentligen rätt bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: AKA…What a life!

Snittbetyg: 5.5

"Att ta sig igenom The Night Visitor har varit en transportsträcka. Vad som började så fint hos Skavlan blev inte vad jag hade hoppats på. Här finns några riktigt fina låtar, som covern The longer the waiting (the sweeter the kiss) och bonusspåret Costa Rica - men i övrigt känns det slätstruket. Det finns stor potential i Anna Ternheim, framförallt har hon en behaglig väldigt sångröst, men jag kan bara inte lära mig att älska hennes musik."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: The longer the waiting (the sweeter the kiss) 

Snittbetyg: 6.0

"Jag var medveten redan vid första lyssningen att det här inte skulle vara något av mina favoritalbum i år. Trots det var jag väldigt nyfiken på att höra ett par unga grabbar från Danmark spela punk år 2011. Det är kort, snabbt och intensivt, precis som väntat. Introt och de första låtarna väcker något rebelliskt inom mig, men efter halva albumet inser jag varje gång att det här trots allt inte ritktigt är min grej. Bortsett från det är New Brigade tummen upp."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: White rune och Total drench

Snittbetyg: 8.0

"Jag valde nästan bort Gillian Welch. Hade jag gjort det hade jag missat Hard times och Dark turn of mind - och såhär i efterhand kan jag inte förstå hur någon någonsin skulle kunna leva med sig själv efter att valt borta såna låtar. Och jag måste lära att leva med mig själv för att inte ha ägnat Gillian Welch och Dave Rawlings mer tid genom åren."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Hard times 

Snittbetyg: 6.7

"Efter samarbetet med Kanye West föddes ett nytt Bon Iver för mig. Musiken känns mer angelägen nu och produktionen är lite svulstigare än tidigare. Avslutande Beth/Rest känns som soundtrack till en 80-talsfilm och inledande Perth är sådär lagom pampig. Även Towers och Calgary är riktigt bra låtar. Jag tror på Bon Iver igen."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Beth/Rest 

"Jag har gått runt och hela tiden trott att jag klarar mig bra utan Bon Iver. Har alltid tänkt på mannen som typ ja, Skinny Love är ju amazing, men annars är det väl rätt valium över det hela… Sedan upplever jag trummorna i Perth. Trummorna i Perth. Sedan kommer ångesten i Holocene. Men fortfarande, Perth. Jag har gått och trott att jag klarar mig utan Bon Iver. Nu läker jag."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Perth

"Jag är fortfarande oimponerad av Bon Iver. För mig är musiken i mångt och mycket en enda lång seg sörja utan toppar eller dalar. Hade jag tyckt om musiken i sin helhet hade jag hyllat balansen och det jämna i albumet, men nu sitter jag här och förvirras över (men ännu en gång konstaterar) hur lite jag faktiskt bryr mig om Bon Ivers musik, men kan se det fina i exempelvis inledande Perth. I det stora hela klarar mig dock oerhört bra utan det här, och tidigare, album."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Perth

Snittbetyg: 8.5

"Hurry up, we’re dreaming är inte ett album man lär känna på någon vecka. Det är inte heller ett album med givna hitspår eller en skiva där man hoppar över vissa spår. Det är snarare en musikalisk berättelse i fom av 22 sammanflätade låtar där alla är av lika stort värde. Från de första ljuden i Introt till de avslutande ljuden i Outrot lyssnar jag helst intensivt, ordentligt och hela tiden lika exhalterat. M83 visar att 22 låtar inte behöver vara ett enda spår för mycket, sålänge man lägger upp dem på rätt sätt. Jag är nästan mållös."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Läs ovan

"Jag skulle kunna nämna minst 10 band som låter precis som M83. Men bara hälften av dessa band har gjort en skiva som är lika bra eller bättre än Hurry up, we’re dreaming. Precis som Lisa skriver så funkar alla 22 låtar lysande tillsammans - det är nästan förvånansvärt enkelt att ta till sig helheten. Ett imponerande och otroligt ambitiöst album-projekt som ingen borde missa i år!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Midnight city 

Snittbetyg: 7.0

"Med tanke på förra årets Astro Coast var mina förväntningar skyhöga, framförallt på hur utvecklingen av bandet skulle se ut. Jag ville ha mer av det lite vågade och (vad jag trodde skulle komma att bli) deras karaktäristiska sound som yttrade sig i ett par av låtarna (Swim och Slow Jabroni etc.) Tyvärr finns det inte mycket av det soundet på Tarot Classics. Trots det är det en fint poppig EP och i avslutande Drinking Problem tycker jag mig höra det där svårdefinierade soundet, och den där potentialen som jag vill ha mer av!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Drinking problem

Snittbetyg: 8.3

"Life in the Trenches är en samling av diverse svåråtkomliga spår, b-sidor, nytt och gammalt. Efter första lyssningen är jag konfunderad: vad är detta? En otroligt spretig och konstig samling av låtar och sound - men det är precis så jag vill ha The Embassy. Spretigt, konstigt, karaktäristiskt men ändå oförutsägbart. Ingenting känns rätt och riktigt: från sång till albumupplägg. Det är en lustig känsla gentemot de nyligen recenserade The War on Drugs, vars album är raka motsatsen, och (nästan) lika mycket som jag älskar deras Slave Ambient älskar jag det här."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Make me sad, St8, No thanks och Who put the ass in Embassy?! (kan ej välja!)

"Shit, det är länge sen nu som jag tyckte att Information var världens bästa låt: 2005 och Embassy turnerade med Tacking på småklubbar runt om i landet. På Gudskelov (oh, so long gone) stod jag tillsammans med kanske 10 pers och skämdes över att vara så eeeensam i min hemstad om att förstå bra musik. Life in the Trenches påminner mig om denna svunna tid, och om att Embassy inte förtjänar att vara så bortglömda."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Information 

Snittbetyg: 7.5

"Mellowhype är Odd Future Wolf Gang Kill Them Alls två medlemmar Hodgy Beats och Left Brain. Det är lätt att dra paralleller mellan BlackendedWhite och Tyler, the Creators (också från OFWGKTA) Goblin från i år. Det finns vissa likheter, men olikheterna i såväl beat, sound och text är fler. Mellowhype är inte lika utmärkande som Tyler, men jag älskar Hodgys röst och rapteknik. Med undantag från ett par spår har de lyckats galant och jag blir mer än nöjd när jag får höra riktigt bra hiphop år 2011!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Brain (feat. Domo Genesis) och Loaded (feat. Mike G)

Snittbetyg: 7.5

"Jag är och förblir lite kluven gentemot Deportees. Men att Islands & Shores, precis som sin föregångare, är en mycket bra skiva går inte att komma ifrån. Varje låt är i sig lysande pop, men helheten bleknar av nån anledning. Låtarna har ju potential att verkligen beröra, att skapa beroende och odödlighet. Men ingenting händer, och jag vet inte varför."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Carry no blow 

Snittbetyg: 6.0

"Det finns tre anledningar till att Drive-By Truckers är ett av mina favoritband: 1) Den countryinfluerade rockmusiken som får mig att mentalt befinna mig på en sjaskig bar i L.A after dark eller longing for Pulaski, Tennessee. 2) Texterna, som var och en är små noveller, är värda att sjungas. Högt. 3) Vissa låtar fastnar nåt så enormt att jag inte kan sluta lyssna. Vill inte tänka på hur många gånger jag har sjungit I do believe, I do believe, I do believe I saw you standing there de senaste veckorna, och det vill nog inte Ellen heller…"
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: I do believe och Cartoon Gold

"Det finns tre anledningar till att jag inte gillar det här: 1, det countryinfluerade soundet. 2, Texterna och rösten, som inget av dem säger mig någonting alls och som fastnar alldeles för lätt. 3, vissa låtar som vägrar ge med sig, hur mycket jag än försöker blir av med dem. Det enda positiva är egentligen de väldigt amerikanska vibbarna som Viktor pratar om i samband med countrysoundet, men är inte musiken i övrigt bra räcker det inte särskilt långt.."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Pulaski

Snittbetyg: 7.5

"Feist har uppnått mina förväntningar, med en jämn skiva som går i typiska Feist-toner."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: The circle married the line

"Feist gör en del saker som jag inte tycker om, men hon gör också saker som jag tycker väldigt mycket om. Så var det med The Reminder och så är det med Metals. Och det är tack vare dom bra grejerna som Feist står ut från mängden i hennes genre. Vanligt förekommande bland andra singer/songwriters är annars att de tenderar att bli för jämnbra, för förutsägbara."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Get it wrong, get it right 

Snittbetyg: 7.5

"Vad jag reagerar på först med Ashes & Fire är hur långsam den är. Det är egentligen bara på titelspåret som Ryan Adams tar ut svängarna. Kanske är det därför som Ashes & Fire kräver sina genomlyssningar för att greppa. Länge var jag faktiskt lite besviken, men varje låt har växt för varje lyssning och nu är jag hur nöjd som helst. Och därmed kan jag återigen slå fast: Ryan Adams är min idol."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I love you but I don’t know what to say 

Snittbetyg: 6.0

"Fick jag bestämma så skulle Ane Brun skriva ballader och endast ballader. Det är egentligen bara hennes ballader som intresserar mig överhuvudtaget - och här får jag åtminstone tre att glädjas åt. Resten är ett gott, men fruktlöst, försök att göra nåt annorlunda."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Words 

Snittbetyg: 5.5

"Beach Fossils ger ett ganska slätstruktet intryck. Det är egentligen inget fel med någon av låtarna, men kombinationen av rösten och melodierna känns mediokert och emellanåt ganska tråkigt. De ligger i mellanläget av bra och fint vs. tråkigt och slätstruket. Det finns potential, men trots ett antal lyssningar blir resultatet helt okej, men för ointressant för min smak."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Out in the way (feat. Wild Nothing)

Snittbetyg: 8.0

"Influenserna från såväl Bob Dylan som My Bloody Valentine är enormt tydliga hos The War On Drugs, och tillsammans skapar de ett helt fantastiskt sound. Slave Ambient är ett album att sträcklyssna på en mörk höstkväll. Varje spår känns viktigt och meningsfullt för upplevelsen av albumet, och det var ett bra tag sedan jag stötte på ett så koherent album. Första raderna "Come on baby, hold me close, let me do my best to both, let me ride, let it roll" i I was there får mig att bokstavligen rysa av välbehag. Topp tre årets bästa album!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: I was there och Baby missiles

"Förvirringen var total när jag hörde The War On Drugs för första gången: men, det här låter ju som Kurt Vile…är det Kurt Vile? Eller, aha, han lämnade bandet 2008…men vadå, han måste ju fortfarande sjunga på vissa spår, eller? Ehh, nej okej, så nuvarande sångaren låter alltså precis som Kurt Vile, som i sin tur låter precis som Bob Dylan..? Ok, nice. När alla frågetecken blivit !!! infann sig ett tomrum av det som var kvar: musiken. Det är bra, men inte lika bra som Kurt Vile. Det är genreöverskridande, men låter likväl som U2 (Come to the City) eller Wolf Parade (Your love is calling my name). Det är nytt, men en blandning av gammalt."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Best night 

Snittbetyg: 7.0

"Det är uppenbarligen precis så här Wavves vill -och ska!- låta. En naturlig fortsättning på King of the Beach, fast med spännande inslag i form av gästspel från Best Coast och Fucked Up - inte trodde jag att en Wavves-EP kunde göra mig såhär exalterad!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Bug

"Jag håller inte alls med Viktor. Det skär lite i hjärtat när jag hör Wavves musikaliska utveckling. Nathan Williams har gått från att vara något helt eget, skramligt, diffust och svårplacerat till att börja låta mer och mer som Blink 182 och dylika band. Jag kan inte förstå att det här är samma människa som gjorde 2009 års Wavvves. Om jag däremot försöker tänka bort det faktumet kan jag ändå uppskatta ep:n och de flesta spåren. Nodding off med Best Coast och Poor Lenore är ganska fantastiska och i det stora hela funkar soundet för mig. Men snälla, snälla Nathan: mer To the dregs-stil på kommande låtar, tack."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Poor Lenore

Snittbetyg: 7.5

"Träden skiftar i färg, vindarna blåser kallare nu - och om dagarna sitter jag vid mitt skrivbord, tittar ut genom fönstret, och välkomnar hösten med One sunday morning i hörlurarna. Den känslan gränsar till magisk, men Wilco har aldrig varit ett band som gett mig gåshud. Istället handlar The Whole love återigen om ett gediget hantverk låtar som berör precis lagom för att kunna lägga dem bakom sig med gott samvete."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: One sunday morning eller The whole love eller I might

Snittbetyg: 6.8

"Det är få artister som jag lyssnar så noga på texterna till som Jens Lekman. Det beror dels på att texterna ofta är både berättande och roliga, och dels på att han alltid sjunger extremt T Y D L I G T och oftast sätter texterna före musiken. An argument with myself EP är därför en typisk Jens Lekman-EP. Musiken är väl sådär spännande, men texterna räddar helheten varje gång."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: A promise 

"Precis som Viktor säger är det texterna man är ute efter och som mest nyfiken på när Jens Lekman släpper något nytt. An argument with myself EP bjuder ett gäng roliga sådana ("with the folköl and an evening paper" från Waiting for Kirsten är ett exempel), den där Jens Lekman är en riktig citatmaskin! Utöver det måste jag säga att ep:n är något av det svagare Jens Lekman har gjort, vilket säger mer om de höga förväntningarna jag har på Jens Lekman än det egentliga resultatet av ep:n."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Waiting for Kirsten (för att låten skulle kännas klyschig och/eller fånig om det inte var Jens Lekmans verk, vilket är rätt kul)

"Jag har alltid gillat Jens Lekman och jag tycker att det här är en bra EP."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: An argument witg myself och Waiting for Kirsten 

Snittbetyg: 9.0

"Vad Father, Son, Holy Ghost har gett mig, förutom extas av musikupplevelser, är en total romantisering av staden San Francisco och personen Christopher Owens. Sällan har jag satt ett så tydligt = som mellan dessa två ting och sällan har jag låtit mig själv bli så besatt under en så lång tid. Father, Son, Holy Ghost har egentligen bara surfat vidare på den vågen, och det är först nu som jag inser hur jäääkla bra den faktiskt är. Cresendot med Yo la tengo-syntarna i Jamie Marie är årets vackraste."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Vomit och Jamie Marie 

"Father, Son, Holy Ghost startar med en relativt hoppfull Christopher Owens i Honey Bunny ("I know you’re out there, you might be right around the corner, and you’ll be the girl that I love"), men efter det går det utför. Ensamhet, längtan, olycklig kärlek och hopplöshet präglar kommande spår, som avslutas med Jamie Marie ("I miss the way life was, when you were my girl"). Albumet är en nedstämd, men helt otroligt vacker och genuin berättelse. Girls har imponerat igen, och jag kan knappt beskriva med ord hur storslagna de gång på gång visar sig vara!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Honey bunny, My ma och Vomit

Snittbetyg: 6.5

"Vilken frisk fläkt! Merrill Garbus gör musik som ingen annan och går nästan inte att placera in i någon musikalisk kategori överhuvudtaget. Jag älskar att w h o k i l l är ett nedtonat, men galet, album. Jag älskar rösten och låtarnas alla oväntade inslag och vändningar. Det här kan jag redan säga nu är ett av årets absolut bästa album och det är nära att vara 10 spår av ren perfektion i all sin imperfektion."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Gangsta

"Jag får känslan att tUnE-YaRdS så gärna vill låta och uppfattas som speciell att musiken glömdes bort. Det är på gränsen till pretentiöst. w h o k i l l (eller hur man nu ska skriva det) är svag, innehållslös och överskattad. Det är egentligen bara i inledande My Country som jag kan se potential, resten blir en transportsträcka av nonsens."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: My country 

Snittbetyg: 7.0

"Israel Nash Gripka låter stundtals så lik Ryan Adams att det nästan blir larvigt. Jag kommer på mig själv gång efter annan med att undra när Ryan Adams egentligen skrev Sunset, Regret eller Red Dress… Men med detta menar jag ingen illa, tvärtom! Han gör den gamle Ryan rättvisa gång efter annan, men den stora skillnaden dem emellan är att Ryan Adams har mycket högre toppar (men också lägre dalar.) Barn doors(…) är imponerande jämnbra -jag kan omöjligen peka ut någon svagare låt- men den saknar bara…magi."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  Red dress

Snittbetyg: 6.3

"Washed Out är väl egentligen rätt soft, men kanske lite för enformigt för min smak. Musikstilen kallas tydligen chillwave eller chillout, vilket är huvudet på spiken (ord som soft och chill bara strömmar till mig i vågor när jag försöker förklara Washed Out.) Tyvärr är jag i helt fel sinnesstämning för att kunna uppskatta Washed Out. Ge mig mer glöd."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Soft 

"Jag älskar den här typen av musik. Är det någongång jag uppskattar lugnare musik är det i form av chillwave (där man slipper de tjatiga, akustiska gitarrslingorna). Albumomslaget till Within and Without må vara ett av årets snyggaste, men innehållet är inte riktigt lika intressant. Förmodligen har det med mina förväntningar att göra; jag hade helt enkelt väntat mig något mer magiskt och drömskt i stil med JJ. Washed Out känns lite blek i jämförelse, men jag ska ändå förtydliga att det inte är ett dåligt album, bara lite mer anonymt än vad jag hade hoppats på."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Before

Snittbetyg: 6.8

"Jag gav Tomboy gott om tid att smälta in. Efter en bra lång tid utan större framsteg insåg jag att: 1, den smälter aldrig riktigt in och 2, det finns verkligen något som heter rätt tid och rätt plats vad det gäller Panda Bear. Jag inser också att det precis är vad jag älskar med Noah Lennox’ musik; att jag aldrig egentligen känner mig så pass bekväm och "klar" med musiken att jag kan bedöma den (men jag har nu gjort ett försök) och att det ofta visar sig att det endast finns speciella tillfällen då jag verkligen är sugen på den (1, sittandes med hörlurar, 2, ensam på hög volym och 3, på lugn efterfest). Förhållandet till Tomboy är relativt komplicerat, men väldigt vackert."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Alsatian Darn, Surfer’s hymn och Last night at the jetty

"Tomboy är mer svårsmält än Animal Collectives skivor. Omdömet pendlar lätt mellan inspirerande och….jobbig. Det finns självklara stunder som Last night at the Jetty eller Slow motion, men det finns också mysterium som Drone eller Sheherezade. Avslutande spåret Benfica, med jublande fotbollsfans molande i bakgrunden, är åtminstone Tomboys allra finaste stund."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Benfica 

Snittbetyg: 7.5

"Fucked Up har öppnat en ny värld för mig: aldrig tidigare har jag hört, eller sett, något liknande. Mycket av wow-upplevelsen kan förstås tillskrivas sångaren, som tydligen kallas Pink Eyes, och hela hans uppenbarelse, men faktum är att det är melodierna i låtarna som lyfter skivan. David Comes To Life kräver tid som de flesta förmodligen inte orkar ge den, men för dem som vågar försöka: det är värt det."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Queen of Hearts 

Snittbetyg: 6.0

"Ett av mina mest personliga mysterium är varför jag inte älskar Fleet Foxes. Stundtals kan jag lura mig själv till att faktiskt göra det (när jag lyssnar på Blue spotted tail, Helplessness blues, Lorelai eller Someone you’d admire t.ex), men i det stora hela faller jag inte den här gången heller."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  Blue spotted tail

"År 2008 kom Fleet Foxes som en frisk fläkt i musikvärlden och det var svårt att inte falla pladask för det sköra och karaktäristiska soundet de bjöd på. År 2011 känns det inte alls lika spännande för mig. Fleet Foxes låter precis som vanligt och i liten mängd är det fortfarande rätt fint, men efter ett par låtar har jag tröttnat. Jag kan förstå alla hyllningar, men inser själv att den här typen av musiken trots allt inte är något mer än ’rätt ok’ för mig."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Bedouin dress

Snittbetyg: 7.8

"Det här är årets Album, med stort a; det är albumet som nästan garanterat kommer ligga högst upp på min årsbästalista och albumet som ganska oväntat tog mig med storm. WU LYF (World Unite! Lucifer Youth Foundation) är fyra unga män och Go tell fire to the mountain är deras debutalbum. Med en hes stämma som berör ända in i märgen sjunger frontmannen Ellery Roberts om frihet, smärta och broderskap. WU LYF är en definition av ungdom och bättre än såhär kommer det troligtvis inte att kunna bli. Därför njuter jag lite extra av det smutsiga och upproriska, men även känsliga och innerliga, debutalbumet."
Lisa ger skivan 9.5 

Bästa spår: We bros, Dirt, Concrete gold och Heavy pop

"Go Tell Fire(…) låter annorlunda för varje gång jag lyssnar. I börjar lät det skränigt, sen lät det ointressant, sen lät det intressant och nu låter det jääävligt intressant. På en skiva som lätt skulle kunna ätas upp av låtar som We Bros och Spitting blood, uppenbarar sig långsamt fantastiska Concrete gold. Och inledande L Y F har plötsligt växt till skivans kanske bästa låt. Det här är den absolut bästa typen av album."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: L Y F 

"Jag önskar att jag kunde älska WU LYF, jag gör verkligen det. Och det är inte det att det är dålig musik, verkligen inte, men faaaaaaan vad enformigt det blir. Låtarna känns evighetslånga och efter halva låten är det bara noise och absolut inget produktivt alls. Jag blir helt enkelt sjukt uttråkad. Synd."
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Concrete Gold

Snittbetyg: 4.5

"Gimme Some är extremt hyllat av en enig kritikerkår. Men i mitt tycke går Peter Bjorn And Johns utveckling åt helt fel håll. Jag saknar bandet som skrev Up agains the wall, Paris 2004 och, faktiskt, Young folks - ja, hela Writer’s block från 2006 framstår mer och mer som deras karriärs höjdpunkt (tyvärr). Gimme some känns så fruktansvärt mellanmjölk att jag inte ens kan ta skivan på allvar. Jag väljer att glömma och gå vidare."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Second chance 

Snittbetyg: 8.5

"J Mascis, ensam med sin (fantastiskt släpigt hesa) röst och en akustisk gitarr - min vår är räddad! Kan man annat än att älska denna övervintrade gestalt? Several Shades of Why är ett mästerverk i all sin enkelhet, toppad med några karakteristiska elgitarrer på albumets senare spår (vilka också tillhör de bästa). Dysterheten i Can I, där Mascis gnäller fram låttexten, och crescendot 3:25 in i avslutande What Happened tillhör årets absoluta höjdpunkter."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: What Happened 

"Visserligen tycker jag om det mesta jag har hört med J Mascis i Dinosaur Jr, men har aldrig känt mig särskilt nyfiken på hans solomaterial. Efter en lyssning på lågmälda Several shades of why var jag helt inställd på att jag inte skulle tycka om det. Jag skulle bli uttråkad och längta efter något mer än en röst och gitarr. Tack vare Viktors hyllning av albumet gav jag det ytterligare en chans och nu kan jag inte slita mig. Den råa och släpiga rösten, det amerikanska soundet och de fantastiska textrader man stöter på genom albumet skapar emellanåt magi, framför allt i avslutande Can I och What Happened. Det här albumet gör sig som allra bäst i sin helhet, hoppa inte över låtar!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Can I och What happened

Snittbetyg: 8.5

"Ja, alltså, egentligen skulle ju min husgud Kanye kunna släppt vilken skit som helst och jag skulle älska det ändå i efterskalvet av My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Men oavsett stenhård favorisering så vet jag med säkerhet att jag faktiskt njuter av varje sekund även av Watch the Throne. Men all ära ska inte falla på Kanye West, det är nog ändå Jay-Z som står för de starkaste partierna - tillsammans med Frank Ocean som lyfter ett par refränger."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Ni**as in Paris eller New day eller That’s my bitch eller Illest motherf***er alive 

Snittbetyg: 7.8

"För den som tar Tyler, the Creator på för stort allvar är Goblin säkert en ren mardröm att lyssna på. Jag påminner därför mig själv om att Ofwgkta i stor utsträckning handlar om ironi, provokation och skapandet av alteregon. Givetvis slås jag ändå av tanken om hur politiskt inkorrekt allt med Goblin är och vart gränsen egentligen går? Trots det kan jag inte låta bli att älska skivan och dess upprepningar. Samtalen med psykologen, de emellanåt oförståeliga texterna, de på gränsen uttjatade "swag", "golf wang", "wolf haley", "free Earl" och samarbeten med fantastiska Frank Ocean och Hodgy Beats etc. Till nästa album bör Tyler vidga sina vyer, men för tillfället fungerar det fortfarande utomordentligt bra."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Fish/Boppin’ bitch, She eller Transylvania (tillsammans med Sandwitches och Yonkers innan jag lyssnade sönder dem)

"Ja, alltså, man måste ju kunna skratta åt refränger som "Kill people, burn shit, fuck school!!" för att kunna uppskatta Tyler, the Creator. Texterna är rakt igenom rätt råa och kvinnoförnedrande, vilket gör det desto intressantare när han läspar fram texter om misslyckade relationsförsök som en osäker, kärlekskrank tonårsgrabb. I musiken hörs stora influenser från NERD, vilket får mig att rysa av välbehag."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: She 

Snittbetyg: 7.5

"Det är verkligen i det flummigaste laget, men den energi och glädje som Edward Sharpe & the Magnetic Zeros tillför väger upp mycket. Här bjuds det på riktiga hits som även om de kan kännas uttjatade i längden ändå tillför entusiasm och lyckokänslor som håller länge. Framförallt är albumets först hälft en positiv överraskning."
Robert ger skivan 7.5 

Bästa spår: Up From Below

Snittbetyg: 7.5

"Kleerups nya bandsatsning är en härlig mix av artister med stor inspiration och starka viljor. I bandet finns Timo Räisänens bandkomp, där Niels Nankler spelar med en sådan inlevelse som få (dessutom förbaskat lik Anders Glenmark). Me And My Army  levererar avslappnad musik som stundtals påminner om gamla godingar som Dire Straits och The Eagles. Ett verkligt skönt avstamp mot vad man är van att höra Kleerup producera. Prestigelöst och harmoniskt, Kleerup visar att han är ett musikaliskt geni bortom klubbarnas dansgolv."´
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Chemicals och The Only One

Snittbetyg: 6.8

"Egentligen övertygade inte Noah and the Whale mig tillräckligt vid senaste skivsläppet för att de ska förtjäna den uppmärksamhet jag gett dem senaste veckorna. Anledningen är helt enkelt singeln L.I.F.E.G.O.E.S.O.N, som spelas flitigt på P3 och som är en trevlig trallvänlig vårlåt. Men det finns fler bra låtar, t.ex instrumentala Paradise stars och avslutande Old joy. Ändå hänger känslan kvar av att Noah and the Whale precis som sitt fjantigt komponerade bandnamn saknar originalitet, nyskapande och attityd."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.

"Noah & the Whale skapar ganska enkla poplåtar med texter som är lätta att relatera till. Musiken, trots sin konventionella stil, adderar samtidigt alltid något som gör den speciell. Sorgen efter skillsmässan från Laura Maurling som The First Days of Spring handlade om, har här bytts ut mot en vilja att leva dagen som den sista. Låtarna är fortfarande högst personliga, minnen från perioden innan allt började. Den nya stilen passar självfallet publikens hjärtan på Way out West bättre än förra skivan, och påminner mer om bandets debutplatta. Bäst lyckas de i en balansgång mellan nostalgi, saknad och lycka - t ex i Just Me Before We Met. Men även instrumentala Paradise Stars sitter som en smäck.
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Just Me Before We Met

Snittbetyg: 8.5

"Det är från Twickenham i London som Noah and the Whale kommer ifrån, liksom Mumford & Sons. Och visst finns det likheter dem emellan. Folkmusiken är båda bandens hjärta, och folkmusiken märks mest i denna debutplatta med Laura Marling. Ta geniala Rocks And Daggers som ett excellent exempel för detta. Visst tjänar bandet trots allt på en kvinnlig röst som kontrast mot Charlie Finks mörka stämma. När dessutom kören kommer in i titellåten Peaceful, The World Lays Me Down höjs även debutplattan till något mycket större än vad senaste Last Night on Earth kan komma upp i."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: Give A Little Love, 5 Years Time, Rocks and Daggers…

Snittbetyg: 6.0

"Efter en häftig konsert på Way Out West hoppas man att albumet Walking On A Dream ska vara något bättre än vad det är. Fortfarande är det helt okej, låter emellanåt som MGMT ihopmixat med Salem Al Fakir. Fast låtarna kommer aldrig upp i samma klass som de helt hysteriska dansörerna på scenen."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: We Are the People

Snittbetyg: 7.5

"Glasvegas hade minst sagt mycket att leva upp till efter det hyllade debutalbumet. Inledande Pain pain never again är en perfekt öppning och avslutande Change (moderns tal på bred skottska är betryggande och vackert) är ett perfekt avslut på ett annars ganska ojämnt album. Kärleken till bandet är dock total under skivans senare del, speciellt under följden I feel wrong (Homosexuality pt.1), Euphoria take my hand och Lots sometimes. Under den dryga kvarten stannar resten av världen upp. Kritikerna kan vara hur besvikna eller kritiska de vill, jag är helt övertygad om att det bara handlar om en låg nivå av emotionell kompetens."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Den dryga kvarten. Alla tre låtar, lyssnas i den ordningen.

"Tre ord räcker: Känsla^10, magi*36 och fuckingawesomehejjagtroattjagdörFANvaddetärMEGA!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Stronger than Dirt (Homosexuality pt. 2) Om det finns musik i paradiset spelas den låten på repeat, PERIOD.

"Glasvegas övertygar med att leverera några riktigt bra låtar (jag tänker främst på Whatever hurts you through the night och I feel wrong). Problemet med Glasvegas är att de i längden blir lite för svulstiga, lite för svåra att svälja. Euphoria, take my hand är också en riktigt bra låt, men jag kan bara inte låta bli att störa mig på alla skotska stönanden efter varje ord som sjungs. Dock är ju hartbriiiiik ganska kul."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  I feel wrong (homosexuality, pt 1)

"Rörigt och gapigt. Tycker fortfarande att Glasvegas bästa låt är Geraldine."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår:  Shine Like Stars

Snittbetyg: 8.0

"Belong börjar starkt och avslutar fantastiskt. De tre inledande spåren tar vid där debutalbumet senast slutade, och avslutande Strange är det finaste TPOBPAH hittills skrivit. Även om jag inte är riktigt lika exalterad över Belong som över debutalbumet så tycker jag ändå att Belong är en bra uppföljare - framförallt på så sätt att intresset för bandet bara blivit starkare. Det är nämligen långt ifrån en självklarhet när det gäller album nr.2."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Strange 

"I britpop-gränslandet med musik som påminner om svenska Popsicle ger amerikanska The Pains of Being Pure at Heart mig rysningar. Det är stilfullt och enkelt, alltid med en räv bakom örat. My Terrible Friend är favoriten, men här finns ett gäng med låtar som skulle göra succé i vilken/vilket iPod, bilstereo eller dansgolv som helst. En skiva som helt saknar dåliga låtar, Girl of 1000 Dreams drar trots det ner albumets betyg från skyhögt till riktigt bra."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: My Terrible Friend

Snittbetyg: 7.3

"Anna själv tredje innehåller faktiskt några av vårens bästa låtar: Lilla Anna, Hur man lättar helt enkelt och, framförallt, En sommardag som stängs av. Jag gillar Anna Järvinen - hennes stil, röst och musik. Ändå finns det nåt tråkigt i det hela som gör att intresset aldrig blir bestående. Kanske förtjänar Anna själv tredje högre betyg."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: En sommardag som stängs av

"Anna Järvinens tredje skiva är jämnare, än mer hypnotisk. Poesi möter jazzig pop. Ett möte alldeles för få artister lyckas åstadkomma. Lilla Anna är en av årets bästa låtar."
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Lilla Anna

Snittbetyg: 6.0

"Vissa skivor drar man sig bara för att recensera. I Am Very Far är en sån. Den är svår av två anledningar: dels förväntar jag mig mycket av Okkervil River och ser dem gärna uppfylla dessa förväntningar, och dels är skivan väldigt jämn - nästan helt utan självklara favoritlåtar (vilket oftast är ett dåligt tecken). Sen finns ytterligare en (obegriplig) faktor: den låten som jag till slut bestämde mig för som kandidat som favoritlåt (Mermaid) visar sig endast finnas med på den japanska (??) utgåvan av albumet (varför?). Slutomdömet blir stabilt bra, men helt utan extas."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Hanging from a hit 

"Fartfylld och lidelsefull indie i blandad kompott. För min del blir det emellanåt lite för rörigt och allt för gastande. Däremellan visar bandet på stor musikalitet. Här finns potential för mycket bättre." 
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: Rider

Snittbetyg: 6.5

"Vad vet inte varför, men Congratulations låter som något från mina tonår. Framförallt fantastiska Siberian Breaks tar mig tillbaka till gymnasiet och den musik jag lyssnade på då. Jag undrade länge vad det berodde på tills jag hittade svaret upprepande gånger i diverse kritikers recensioner: MGMT år 2010 är typ The Flaming Lips år 2005, fast i någon slags lightversion. Sen att Song for Dan Treacy påminner om The Libertines får mig bara att fundera över om den här skivan i själva verket inte gjordes för 5-6 år sedan."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Siberian Breaks

"MGMT har svårt att nå upp till det sound jag gillar hos dem. Det blir för experimentellt för min smak. Lady Dada’s Nightmare är bara jobbig."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: Song For Dan Treacy

Snittbetyg: 8.3

"Det är svårt att se hur detta band en gång i tiden skrev låtar som I bet you look good(…) och Dancing shoes. Det Arctic Monkeys man lärt sig älska är borta (för alltid?) och här är istället nya, mogna, vuxna Arctic Monkeys (*applåder!!). Det är definitivt rätt väg att gå - och när Alex Turner skriver låtar som The hellcat sprangled shalalala så får man gott hopp även inför framtidens Arctic Monkeys."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: The hellcat sprangled shalalala 

"Jag håller inte med Viktor - jag tycker att Suck it and see låter väldigt mycket som gamla Arcitc Monkeys. Problemet med ett band som släppte ett så GALET bra debutalbum är att de liksom aldrig lyckas återväcka samma eufori och man blir hela tiden besviken på de efterkommande albumen, trots att de inte är dåliga. Favourite Worst Nightmare var ändå ett väldigt starkt svar på det. Humbug var kul i typ två lyssningar men såhär i efterhand är det egentligen bara två, tre låtar som håller. Därför blev jag så himla glad när jag hörde Suck it and see och fick flashbacks från gitarriff och trumbeats från den gamla goda tiden. De tre avslutande låtarna (Love is a laserquest, Suck it and see och That’s where you’re wrong) är så extremt fina att jag får gåshud. TACK Arctic Monkeys och TACK Alex Turner för det här. Jippie!"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Love is a laserquest

"Givetvis har Arctic Monkeys utvecklats som musiker och låtskrivare (konstigt vore annars, med tanke på att Alex Turner endast var runt 19 år när debutalbumet släpptes), men grundidén kring bandets sound och lyrik kvarstår. Det är fortfarande ren pop i en typisk brittisk anda. Typiskt för Arctic Monkeys är även att de alltid lyckas få ihop en eller ett par låtar på vardera skiva som på direkten kvalar in bland årets bästa låtar. På årets album heter dessa Suck it and see och That’s where you’re wrong. Det är också under dessa minuter man verkligen uppmärksammar texterna, som annars lätt kan överskuggas av det poppiga soundet."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Suck it and see

Snittbetyg: 4.5

"C’mon är en besvikelse. Slowcore i all ära, men C’mon är bara too slow. Jag hittar bara ett fåtal ljuspunkter, varav fina Done är en och avslutande Something’s turning over en annan."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Done 

Snittbetyg: 5.7

"Serenades består av Markus Krunegård och Shout out Louds Adam Olenius. Det känns som ett givet samarbete som inte riktigt kan misslyckas. Ett helt album kan ha blivit för långdraget, så Birds fyra låtar är en lagom mängd spår och med lagom längd. Allt blir nästan lite för lagom och lite för självklart, men en bit in i sommaren får den hänga med."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Walking home

"Spontant känns Birds EP som en besvikelse. När dessa två herrar slår sina huvuden ihop förväntar jag mig mycket mer. Titellåten Birds är en helt okej sommarlåt, men resten av låtarna ger inga avtryck alls. Det känns tamt och jag blir inte ett dugg peppad inför den kommande LP:n."
Viktor ger skivan 5.0

"Klart att det blir en besvikelse. Good shit och good shit tillsammans blir sällan good shit. Det är väl ganska luddigt och gulligt och lite sådär trallvänligt och väldigt intelligensbefriat. Ibland kan ju det dock vara skönt… Helt ok tidsfördriv med andra ord."
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Criminal Heaven

Snittbetyg: 6.0

"Första intryck: vad f-n är det där gröna ögat för nåt? När man inte trodde att ett albumomslag kunde bli fulare än det för Evil Urges… Andra intryck: vad f-n är Victory dance för korkad inledningslåt? Hur ska detta sluta? Som vanligt slutar det ändå rätt bra för morgonjackorna. Evil Urges har bara fortsatt att växa sen 2008 och det kommer förmodligen även Circuital att göra, men i dagsläget kan jag inte låta bli att vara liiiite besviken."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Movin’ away 

"Återigen håller jag inte med Viktor. Nog för att jag inte brydde mig ett dyft om skivomslaget, men jag älskade inledande Victory Dance och fick därmed också extremt höga förväntningar på resterande låtar. Förmodligen lite för höga, för oj vad trist det blev! Den där euforin, det exploderande crescendot och rysningarna uteblev och kvar blev bara ett fett antiklimax. Fan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel, jag tror bara att det är lite för städat och nygift för min smak."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Outta my system

Snittbetyg: 6.8

"Jag har spenderat endel tid med följande fråga i huvudet: varför gillar jag inte det här mer än vad jag gör? Jag gillar ju egentligen samtliga låtar, jag gillar rösten och framför allt är det starkt r’n'b- och soulinspirerade soundet helt magiskt emellanåt (Middle för tankarna åt självaste Michael Jackson). Vad saknar jag? Jag tror att det är albumets helhet som inte gör det för mig. När jag spelar hela albumet (vilket jag nästan alltid föredrar att göra) tappar jag känslan för musiken efter en stund. Jag ser inte berättelsen, jag ser inget som bygger upp albumet och det når inget klimax (något som exempelvis WU LYF har lyckats utomordentligt med, men det får jag inte plats med här). Med det sagt: fint album och fint sound."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Middle

"Jamie Woon är fin, originell och skön att lyssna på. Night Air kan vara årets bästa låt so far, men tyvärr är den i en klass på sig och sticker ut något enormt på skivan. Det finns egentligen ingenting som är direkt dåligt, det är bara inte… enough."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Night Air

Snittbetyg: 6.5

"Nine types of light låter ungefär som föregångaren Dear science, men saknar spets. Det är ändå alltid trevligt med nytt material från TV On The Radio, som tack vare sångaren Tunde Adebimpes breda sångregister känns som ett band som står på helt egna ben - även om influenserna är många och tydliga."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår:  All falls down

Snittbetyg: 7.5

"The Antlers fortsätter att skriva fantastiska låtar. Senast var det Two som ensam förgyllde hela 2009, nu är det Corsicana som ger gåshud. Inledande I don’t want love är också en riktigt bra låt och fungerar perfekt som öppningslåt, och avslutande Putting the dog to sleep är en annan favorit. Men ju mer jag tänker på det, desto mer framstår The Antlers som ett en-fantastiskt-bra-låt-som-överskuggar-resten-av-skivan-band. Även om Hospice var en fantastiskt bra skiva som helhet så minns jag nästan bara Two - och risken är att Burst Apart går samma öde till mötes på grund av Corsicana."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Corsicana 

Snittbetyg: 7.5

"Codes and Keys är ingen ny Transatlanticism - jag har vant mig vid tanken på att en sån aldrig kommer. Och det är helt okej, för precis som de flesta andra band så utvecklas DCFC för varje skivsläpp. Trist vore väl annars. Men jag gillar vad jag hör tillräckligt för att hålla intresset vid liv. Här finns kanske ingen A lack of color, men här finns Stay young, go dancing och det räcker gott för i sommar." 
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Stay young, go dancing 

Snittbetyg: 8.0

"Jag har alltid sagt att jag inte är särskilt förtjust i svensk hiphop, men med Mohammed Ali är jag beredd att ta tillbaka det! Vi är ett överraskande bra album på alla tänkbara sätt; det är melodiöst, snabbt och witty (i brist på bra översättning av ordet). Varje enskild låt är rätt fantastisk och tillsammans skapar de en bra helhet. Med tyngdpunkten i skarpa skildringar av förorten och segrergation tar Mohammed Ali svensk hiphop till en ny och värdig nivå som jag inte har hört sedan Latin Kings."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Omöjligt

"Först vill jag bara säga att låtar som Intro (reflektioner), Sista resan och, framförallt (!!!), Postkodsmiljonär (assnygg video!) gör mig stolt över att bo i en Stockholmsförort. Den sistnämnda låten kan till och med vara en av årets bästa låtar! Tyvärr kan jag känna att det generösa i att ge ut 16 låtar på en skiva sänker kvaliteten på helheten litegrann. Mohammed Ali får mig att hoppas på svensk hip-hop, jag är grymt imponerad."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Postkodsmiljonär 

Snittbetyg: 6.0

"Först och främst: albumomslaget är bara det värt en applåd - sjukt coolt! Musiken däremot är jäkligt spretig: lysande ibland, irriterande ibland. Jag har längre dragit mig för att utvärdera Zonoscope, den har känns som ett blankt papper trots att jag lyssnat på den om och om igen. Slutsatsen är att jag förblir tveksam till Cut Copy."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Take me over är ju en riktig hit 

Snittbetyg: 8.0

"Smoke Ring For My Halo växer på en som bara den. Vad som till en början kan tyckas vara en ganska seg, tråkig historia visar sig med tiden vara ett riktigt guldkorn! Jag har omfamnat den och den ger så mycket värme tillbaka. Här finns så mycket americana att min USA-abstinens sinar och kanske borde det här, bara det här och inget annat, ha varit soundtrack till min resa dit. Det förstår jag först nu."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Society is my friend 

Snittbetyg: 6.5

"Jag är fortfarande relativt obekant med instrumental dubstepmusik, och har även oerhört svårt att sätta betyg på den sortens musik. Det finns dagar, kvällar eller perioder där den här typen av musik är det bästa som finns, men det finns även dagar, kvällar eller perioder då jag vill ha en röst som sätter ord på känslor och melodier. Companion är ett strålande album i sin genre, men för mig svår att betygsätta och se på i relation till andra album jag har betygsatt i år. På hög volym, under rätt period och i lagom mängd är det i alla fall mycket bra."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: I suppose I should say ‘thanks’ or some shit

Snittbetyg: 8.3

"The Vaccines kräver ingen koncentration. De går på knock direkt vid första lyssningen och därefter är allt kristallklart. Låtarna är korta och så självklara att de känns som om de alltid…been around. Det är en ren njutning bara det. Det är indierock i sin renaste och allra enklaste form - The Vaccines bevisar att man inte alltid behöver krångla till det för att skapa perfektion."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Post break-up sex 

"Jag är ibland lite tveksam till överdrivet poppig pop, men av någon anledning fungerar det mer än väl vad det gäller The Vaccines. Inledande Wreckin’ bar (Ra ra ra) får mig att dansa av glädje, den något mer nedtonade Wetsuit går på repeat om dagarna och Post break-up sex är fenomenal i sin direkthet och enkelhet. Att det är vår/sommar spelar säkert en viktig roll i det hela - The Vaccines är som en definition av denna årstid: sprudlande, ljust, peppigt, glädje och allt som vanligtvis hör våren till. Vad som drar ned betyget något är den ojämna kvalitén på låtarna. Visserligen är ingen direkt dålig, men vissa av dem överskuggas rejält av topparna på skivan."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Wetsuit

"Jag har typ två saker att säga: 1. Glöm det jag sade förut om Glasvegas. Det är All in white och ingen annan låt som spelas på repeat i paradiset. och 2. Jag önskar att Norgaard var tre jävla timmar lång. G’day!"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: All in white

Snittbetyg: 7.3

"Let England Shake har följt med mig ett bra tag nu, och kommer tillsammans med Smith Westerns att vara soundtracket för början av våren 2011. Jag älskar det brittiska temat som löper genom hela albumet och skapar en fin sammanhållning mellan låtarna. Jag älskar de harmoniska (men aldrig för lugna och tråkiga!) melodierna i kombination med PJ Harveys fantastiskt intressanta röst. Albumet är genomarbetat utan att vara Kanye West-perfektionistiskt och det är fint utan att vara för skört. Perfekt balans!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Written on the forehead eller The colour of the earth

"Jag gillar Let England shake mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Mycket beror nog på det som Lisa beskrev som det brittiska temat (jag älskar fanfaren i The glorious land!), det får skivan att kännas homogen, jämn och intressant. Sen håller jag även med om att PJ Harveys röst förstärker de intrycken."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Written on the forehead

Snittbetyg: 5.5

"James Blake är så extremt svårlyssnat att jag länge funderade på att bara ge upp. Det krävdes tålamod i mängder att lyssna igenom denna skiva tillräckligt många gånger för att skapa mig en åsikt. Ändå är intrycken av skivan både diffusa och förvirrade. Men trots att det är frustrerande att inte helt och hållet kunna greppa skivan så måste jag samtidigt konstatera att jag inte en enda gång givit skivan en spontan god tanke."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: The wilhelm scream 

"Jag skulle inte direkt säga att James Blake är svårlyssnad, men däremot krävs det förmodligen att man verkligen tycker om minimalistisk dubstep för att kunna uppskatta musiken fullt ut. I mitt fall hade en Ep på ett par låtar räckt gott och väl, medan ett album på 11 låtar behöver ha mer kraft och tyngd för att jag inte ska bli uttråkad mot slutet. Jag förstår hypen kring James Blake och han är helt rätt, om inte lite före, i tid. Låtar som I never learnt to share (speciellt slutet!) och I mind (återigen den senare delen av låten) är otroligt bra i lagom mängd."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: I never learnt to share

Snittbetyg: 8.5

"Ikons är dagens Joy Division, men med en mer instrumentell och monoton inriktning. Jag hade helt och hållet missat förra årets debutalbum, och har Knarrholmens festival att tacka för att jag fick upp ögonen för göteborgsbandet. I all vårhysteri och glada poplåtar bryter de av totalt och med inledande Slow light visar de upp en helt annan värld, vilken jag vanligtvis föredrar inom musik. Det är mörkt, men inte nödvändigtvis dystert. Det är monotont, men aldrig tråkigt. Balansen är den ultimata och Ikons är mitt nya favoritband! "
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Honey, Imperiet eller Bye

Snittbetyg: 7.5

"Det var varit tyst från The Strokes länge nu, även om Julian Casablancas har hunnit göra en av 2009 års bästa låtar. Efter tio år i rampljuset har The Strokes sett sig omsprungna av många indieband, men för mig, och förmodligen många med mig, var de först med att bryta fördämningarna till 2000-talets indievåg. Jag gillar Angles, den är lekfull och har stor hitpotential. Dessutom lever jag för låtar som Life is simple in the moonlight."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Life is simple in the moonlight

Snittbetyg: 7.0

"Snygg albumtitel, snygg albumcover, snygg ljudvägg, snygga gitarriff - det finns mycket jag gillar med Mogwai. Det enda som står i vägen för högre betyg är egentligen att det emellanåt blir lite väl långa och monotona "jams". Kortare låtar vore ett alternativ, mer sång ett annat. Sångarens autotunade röst i George Sqaure Thatcher Death Party ger faktiskt hela skivan ett litet lyft."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Letter to the metro 

Snittbetyg: 9.0

"Vid det här laget har väl ingen lyckats missa det överhypade och Pitchforkhyllade hiphopkollektivet OFWGKTA, och har man lyckats missa det bör man kolla upp det direkt! Dessa unga killar är så rätt i tiden man bara kan bli, och till skillnad från Kanye West tar de hiphopen till en ny, men värdig, nivå utan att tappa känslan och beaten. Radical är en fulländad mixtape av samplade låtar, där Tyler, the Creator (Splatter etc.) och Earl Sweatshirt (Cool etc.) i min mening bör ges extra uppmärksamhet. Fenomenet OFWGKTA är precis vad intressant musik handlar om: innovation, talang och lekfullhet."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Drop, Cool, Swag me out och Splatter

Snittbetyg: 5.0

"Efter A grand don’t come for free gick The Streets i min mening ner sig totalt. Med Computers and Blues är han fortfarande inte i närheten så bra som under de två första albumen, men har ändå tagit ett kliv i rätt riktning. Tyvärr är albumet det sista albumet av The Streets, men jag hoppas kunna få höra mer från Mike Skinner i en annan form i framtiden. Det här är okej, men magin kring The Streets är tyvärr borta för längesedan."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Soldiers och ABC

Snittbetyg: 7.0

"Sommaren 2009 kommer förevigt att förknippas med sommarpraktik och TRAA i lurarna. Där och då blev jag fullständigt hänförd av tempot, trummorna, den gälla sångrösten. Inför Departing visste jag vad jag kunde förvänta mig och upplevelsen blev därför en annan, men överlag är jag lika imponerad idag som för två år sedan. Framförallt låtar som The Break-up, North star och Coldest days håller minst lika hög klass som debuten. Ändå kan inte slutbetyget bli högre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: North star 

Snittbetyg: 8.3

"Vårens soundtrack är här! Jag var till en början ganska tveksam till denna utomordentligt lättlyssnade indiepop. Det tråkigaste jag vet är egentligen när låtarna etsar sig fast i huvudet efter första lyssningen, men Smith Westerns visade sig, trots den tendensen, vara precis vad jag ville ha i musikväg nu. Raden "I wanna tell you you’re too hard to resist" (Still New) är det mest hjäteskärande och vackraste jag har hört på länge. Kombinationen av ultimata (dock på gränsen till att vara för peppiga och spralliga) poplåtar som Dance Away och några lite mer lugna i stil med Smile är en lyckad balansgång. Det här är ren pop när den är som allra bäst!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Still new

"Ja, vårens soundtrack är verkligen här!! Dye it blonde har allt: lysande textrader (Still new), svängiga melodier (All die young), glittrande refränger (Dance away) och stunder av ren perfektion (3 min in i Imagine pt. 3). Och bäst av allt: jag får inte nog. Årets sensation!"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Dance away 

Snittbetyg: 7.5

"bob hund har en förmåga att alltid leverera och spelar i en egen liga inom svensk musik. De är vad de är och alltid lika stabila musikmässigt. Det överexponerade gömstället är inget undantag; melodierna är poppiga och lättlyssnade och låtskrivandet är oerhört karaktäristiskt, men samtidigt oförutsägbart ("Stumfilm, stumfilm, stumfilm. Låt mig tala till punkt. Jag är ljudlös, hudlös, hutlös. Jag tror bara på det jag kan se"). För mig har inte albumet samma slagkraft som det senaste Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, men innehåller ändå ett gäng låtar som är oemotståndliga. bob hund gör vilken dag som helst lite ljusare och lite gladare."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Stumfilm eller Ja, ja, ja, nej

Snittbetyg: 5.8

"Cold War Kids är en trevlig bekantskap! Inledande titelspåret är väldigt inbjudande och sätter ton för en trevligt okomplicerad skiva. Det är långtifrån något nyskapande, det är snarare starkt på ett klassiskt indiepop-vis. Framförallt Finally begin och Skip the charades är riktigt snygga och värda att bära med sig under året."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Finally begin

"Jag håller med Viktor helt här! Cold War Kids bjussar inte direkt på något life changing, men de lyckas väldigt bra med att leverera skön, enkel och bra indiepop som känns kravlös och tidsenlig, och ibland är det exakt vad man är ute efter."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Skip the Charades

"Jag är i enighet med Viktor och Stina vad det gäller Cold War Kids som kravlös, enkel och okomplicerad musik. Det är inga egenskaper som lyfter en skiva, men inte heller egenskaper som nödvändigtvis behöver vara negativa. Problemet med Mine Is Yours är däremot upprepningarna och klyschorna. Efter en kort tid är jag helt trött på skivan (som från början kändes helt okej) och klyschor som texten till Skip the charades avgör saken: det var en okej första vecka med bandet, men nu är det slut."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Royal Blue

Snittbetyg: 5.5

"Från landet som gav oss Flight of the Conchords kommer här ännu ett hyllat alternativt indie-rockband. Mitt främsta intryck är att Buffalo skulle kunnat vara såå mycket bättre om inte de tre inledande spåren hade varit såå tråkiga. Intresset är vid det laget tappat och trots att låtar som Bitte bitte är riktigt, riktigt bra så är det redan kört."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Bitte bitte 

Snittbetyg: 7.5

"Bright Eyes har hängt med så länge nu att det är lätt att ta dem för givet. För vad som slår mig när jag får fram hela bandets diskografi på Spotify är hur oroligt mycket bra musik som har gjorts de senaste 10 åren. The People’s Key smälter rätt bra in i den samlingen och hamnar väl i mitten någonstans om man skulle bedöma alla album mot varandra. Ryktet att det skulle var Bright Eyes sista skiva är otroligt sorgligt och vore en stor förlust både för musikbranschen och mig personligen."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Haile Selassie 

Snittbetyg: 7.0

"Radiohead är tillbaka med åtta nya låtar som låter precis som man kan förvänta sig. Ändå lyckas de kittla spänningsnerven lagom mycket för att få mig att sträcklyssna i veckor. Radiohead är, i sina bästa stunder, ett av världens bästa och populäraste alternativa rockband och det är så kul att se hur de kan göra lite hur de vill, när de vill. Och så länge de fortsätter släppa låtar som Lotus Flower och Seperator så är det ju bara att låta dem hållas."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Lotus Flower 

Snittbetyg: 6.5

"Jag känner mig lite kluven och överraskad. Det är inte genialt, men bra, och framför allt låter det verkligen inte som jag trodde Gang of Four skulle låta år 2011. Jag hade förväntat mig något lite mer avdankat och tråkigt, men istället bjuder de på intressanta ljud och texter. Låtar som It was never gonna turn out too good blir lite för mycket (robotrösten är på gränsen till löjlig), men i övrigt fungerar Content över förväntan. Det går givetvis inte ens att jämföra det här med deras klassiska postpunkalbum, exempelvis Entertainment!, men vem kan förvänta sig det egentligen?"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Väldigt jämt, men kanske I party all the time eller I can see from far away

Snittbetyg: 7.2

"Nog för att jag alltid har gillat allt The Decemberists gjort genom åren (inkl. den maffiga rockoperan från 2009), men ändå känns det som att de verkligen har hittat hem när man hör låtar som tvillingballaderna January och June hymn. Ända sedan debutalbumet har Colin Meloy förvisso varit allra skickligast på att skriva just starka ballader, men trots att resten av låtarna på The King is Dead inte håller samma klass som dessa så gillar jag den countryinfluerade helheten. En skiva med potential att växa under året."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: June hymn

"SOM jag älskar det här! Jag älskar Springsteen-munspelen, countryinspirationen och de råa och fina balladerna. Vilken överraskning!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: June Hymn

"Amerikansk indie innebär i mina öron för det mesta opersonlighet, är klyschigt, och har överdrivet peppiga takter. The Decemberists är ett bra exempel. Jag känner inte med i texterna (sjunger han direkt från ett manus?), tyngd i form av bas och trummor verkar knappt existera i deras värld och albumomslaget är nästan irriterande opersonligt. Med det sagt är jag ofrivilligt överraskad. Det kanske har med våren eller mitt överdrivet lyckliga tillstånd att göra, men de kanske mest peppiga låtarna lyfter skivan (Down by the water, This is why we fight etc.) Jag förstår deras koncept och att man tycker om det här, men när mitt lilla intresse har svalnat efter en vecka inser jag att The Decemberists endast är ett okej, men innehållslöst skal."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Down by the water

Snittbetyg: 5.5

"Jag har ett ganska svagt intryck av Tapes ‘n Tapes, men det beror egentligen inte på att de gör dålig musik utan på att de av någon anledning känns som ganska dåliga kopior av något annat band. Musiken dom spelar har gjorts förut av någon annan, någon annanstans - och det känns som om den bara går på tomgång utan att riktigt veta vilken typ av musik den vill vara."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Badaboom  

"Det låter lite finländsk tango om Bo Kaspers Orkester, men bossanovan styr mig ofta i hamn med lättrelaterade texter och skön jazzig stämning. För min del är Bo Kaspers bäst för vardagsfilosofi och lätt eftertänksamhet. Fortfarande lyckas inte mina svenska hjältar komma upp i sin status från albumen runt milleniumskiftet (I centrum och Kaos), men det är fortfarande betydligt bättre än misslyckade Hund. Lite cirkus och amerikansk söder denna gång."
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Ännu en dag

"Japansk indiepop signerad Shugo Tokumaru andas lekfullhet och barnslig glädje. Någon sorts blandning mellan japanska och engelska, som mestadels låter som något låtsasspråk. Port Entropy har följt mig från vinter till inledningen av våren på ett alldeles förträffligt sätt. Kan detta vara Japans svar på Sufjan Stevens?"
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Lahaha och Rum Hee

Snittbetyg: 7.0

"Kiss each other clean är bra på ett coolt sätt. Jag gillar att Iron And Wine på senare år breddat sin musik mer med elektroniska inslag, men sanningen är att han ändå var som allra bäst ensam med en gitarr. Och jämfört med Shepherd’s dog känns faktiskt det här lite blekt. Jag tror helt enkelt att det saknas en klassiskt fin Iron And Wine-ballad."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Your fake name is good enough for me

Snittbetyg: 6.5

"För mig, som i stort sett inte har lyssnat alls på Wires musik tidigare, var de som ett blankt papper och Red Barked Tree ett album jag inte hade några direkta tankar om. Nu, ett par veckor senare, har jag fortfarande inte fått något ordentligt grepp om Wires musik anno 2011 - något som dock inte bara behöver innebära något negativt. Trots att vissa spår känns som utfyllnad blir albumet i sin helhet mer och mer intressant och märkbart innovativt ju mer man lyssnar på det. Red Barked Tree sätter inga spår i minnet direkt, men bit för bit etsar sig låtarna fast i huvudet. Om jag inte hade gett albumet tillräckligt med tid hade det känts mediokert, men nu vill jag ha mer av låtar som Bad worn thing, Clay, Red barked tree och Please take."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Bad worn thing

"Inledande Please Take är en riktigt skön inledningslåt! Det låter väldigt brittiskt och känns både intressant och genomarbetat. Tyvärr når inte resten av skivan upp i samma klass som Please take, vilket känns lite snopet då jag förmodligen hade uppskattat skivan mer om de valt en annan inledningslåt."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Please take

Snittbetyg: 8.0

"Broken Dreams Club låter som en förkortad variant eller om sex extralåtar till förra årets Album. I avslutande Carolina spelas exempelvis melodin från debutalbumets Ghost Mouth, fast med ny text. Trots att låtarna inte ger någon ny bild av Girls eller visar på någon direkt utveckling fungerar EP:n bra, men det tråkiga i att tycka sig känna igen samtliga låtar vid första lyssningen gör att intresset även svalnar ganska snabbt. Nu hoppas jag att Girls väntar i mer än ett år till nästa projekt."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Heartbreaker och Carolina

"Broken Dreams Club EP var nära att glida mig ur händerna. Länge, länge gick den på högvarv i min mp3-spelare utan att jag insåg att den faktiskt är ännu bättre än debuten Album. Girls har en enorm potential och tricket att släppa en EP direkt efter en LP fungerar utmärkt för att behålla intresse för bandet. Problemet är väl bara att man måste vänta i ytterligare 2-3 år innan nästa LP kommer…"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Heartbreaker

Snittbetyg: 7.0

"Jag som aldrig tidigare lyssnat på Social Distortion hade ingen aning om jag skulle vänta mig. Inledande instrumentala Road Zombie gav en vink om att nåt bra kunde vara på gång, men jag visste i den studen att sångrösten och de första orden i California skulle vara helt avgörande. Så när Mike Hess vrålar ut Running around like you’re front page news, lonely eyes and your motorcycle boots förstod jag direkt att mitt americana-rock-blod skulle börja koka av iver. Och jag fick precis vad jag förväntade mig."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: California och Bakersfield
 

Snittbetyg: 8.0

"Nothing Hurts är en energisk resa på ca trettio minuter och det är inte direkt oväntat att jag älskar det här. Det är lo-fi, snabbt och skramligt - precis det jag ofta tycker om med musik. Tankarna dras till den amerikanska lo-fi-scenen med musik som No Age och Wavves. Nothing Hurts känns musikaliskt helt rätt i tiden, och smart nog är ett par lugnare låtar fördelade på skivan (Franklin och Worse to come), vilket håller kvar intresset och gör albumet lite mer varierat. Male Bonding var för mig en lite sen, men fantastisk upptäckt som kommer att följa med mig en bra bit in på våren."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Oerhört jämnt, men kanske Franklin eller Weird feelings

Snittbetyg: 7.3

"Ghostface Killah från Wu-Tang Clan har både ett bra hiphopnamn och en bra hiphopröst. Visserligen saknar Apollo Kids starkt sammankopplade låtar, som är bland det bästa med hiphopen, och innehåller snarare en rad potentiella hitlåtar. Trots det fungerar albumet väldigt bra, och jag gillar framför allt att Ghostface inte låter hitsoundet (och sången) ta över för mycket, vilket annars känns väldigt vanligt inom modern hiphop. Ett plus också för 2getha baby som är bland det bästa jag har hört på länge!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: 2getha baby

"I spåren efter Kanye West har jag fått viss smak för hip-hop-kulturen. Och vips, året hinner knappt börja förrens Apollo Kids släpps som en skänk från himlen för att öveytyga mig om hip-hop-musikens storhet. Jag har förstått att just Ghostface Killah är rätt man att representera sin genre, och efter att ha lyssnat på Apollo Kids är jag imponerad men inte överygad."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: 2getha baby

Snittbetyg: 6.5

"Det känns som en typsik grej från överproduktive Ryan Adams att släppa ett dubbel-album med överblivet material. Som om han inte gav ut tillräckligt med musik ändå… Men vem är jag att driva om hans produktivitet när jag personligen gärna skulle se ett nytt skivsläpp, säg, varje månad. Grejen är nämligen att man vid det här laget vet med all säkerhet att varje skiva innehåller minst tre fantastiska låtar, vilket bara det får mig att kasta mig över varje litet alster han än ger ut."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Death and Rats (1), Typecast (2) och Stop playing with my heart (3)

Snittbetyg: 7.0

"Jag har inte lyssnat på Sufjan Stevens på väldigt länge. Senast han fanns på mina spellistor var säkert fyra år sedan. Och med tanke på nivån man har blivit van vid sedan dess så är Age of Adz en besvikelse. Visst är det kul att han exprimenterar en del med electroniska influenser, men helheten blir alldeles för flummig. Jag har lyssnat på Age of Adz hela vintern, men har fortfarande inget riktigt grepp om den."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Too much

Det krävs minst tre personliga betyg för att en skiva ska får vara med på listan. Även i år gäller att två (eller fler) skivor på samma snittbetyg skiljs åt genom att den skivan med högst lägstabetyg hamnar överst. Tanken är att den skivan som är mest omtyckt i genomsnitt och minst impopulär i personliga betyg ska komma högre upp på listan.

1. The Wild Hunt (The Tallest Man On Earth)

Snittbetyg: 8.8

2. 2 Steg Från Paradise (Håkan Hellström)

Snittbetyg: 8.5

3. En Plats I Solen (Kent)

Snittbetyg: 8.2

4. High Violet (The National)

Snittbetyg: 8.2

5. My Beautiful Dark Twisted Fantasy (Kanye West)

Snittbetyg: 7.7

6. Från Där Jag Ropar (Hästpojken)

Snittbetyg: 7.4

7. Summertime EP (The Drums)

Snittbetyg: 7.4

8. Teen Dream (Beach House)

Snittbetyg: 7.3

9. Clinging To A Scheme (The Radio Dept.)

Snittbetyg: 7.3

10. ODD BLOOD (Yeasayer)

Snittbetyg: 7.3

11. King Of The Beach (Wavves)

Snittbetyg: 7.3

12. Write About Love (Belle & Sebastian)

Snittbetyg: 7.2

13. Gemini (Wild Nothing)

Snittbetyg: 7.2

14. Interpol (Interpol)

Snittbetyg: 7.2

15. Heaven Is Whenever (The Hold Steady)

Snittbetyg: 7.2

16. Flamingo (Brandon Flowers)

Snittbetyg: 7.0

17. Transference (Spoon)

Snittbetyg: 7.0

18. Infinite Arms (Band Of Horses)

Snittbetyg: 7.0

19. Facit (Säkert!)

Snittbetyg: 6.9

20. Volume Two (She & Him)

Snittbetyg: 6.9

Snittbetyg: 7.3

"King of the Beach är, precis som förra årets Wavvves, bäst i sin helhet och med alla låtar på följd. Nu visar Wavves upp en något mer kommersiell, lättillgänglig och poppig sida, vilket innebär att lite av charmen försvinner, men även att musiken kanske egentligen passar min stil bättre och att variationen på albumet är större. Geniala låtar som Post Acid och Convertible Balloon etc. är ganska svårslagna. Wavves har visat hur föränderlig musik kan vara från album till album och jag känner hur mycket mer de har att ge!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Idiot eller Post Acid

"Efter Wavves debutskiva från förra året skrev jag att även om jag inte gillade det jag hörde så hoppades jag på nästa skiva. Och med King of the Beach har Wavves tillgodosett mina allra högsta förhoppningar! Det är fortfarande skönt driv och sådär skönt skränigt och stökigt men den stora skilladen är att musiken tagit ett stort steg åt, precis som Lisa säger, det mer lättillgängliga hållet. En fantastisk utveckling! Dessutom årets mest fulsnygga albumcover, härligt!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Idiot

"Bättre än första skivan! Några låtar är rätt svängiga…"
Ellen ger skivan 5.0

Bästa spår: King of the beach

Snittbetyg: 7.2

"The Hold Steady - mitt favoritband, min generations motsvarighet till Bruce Springsteens odödliga sommarhits. Heaven Is Whenever är förvånandsvärt stark med tanke på vad man borde kunna förvänta sig av ett band som redan släppt två fantastiska skivor på tre år. Här saknas dock lite av vad som varit bandets kännetecken: energi och attityd. Det är lite lugnare, lite mognare men också lite tristare. Gitarriffen saknas men texterna och Craig Finn består."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Soft in the center

"Viktor pratar om att han saknar gitarriff och energi, men jag kan inte nog hylla bandets lugnare sida. Trots att det inte är vad de kännetecknas av är de lugnare spåren nästan alltid mina favoriter hos The Hold Steady. We can get together är helt fenomenal och kvalar in bland årets topp tio bästa låtar. The Hold Steady känns aldrig riktigt intressanta, men efter ett par tålmodiga lyssningar kan jag inte mer än älska det jag hör. Det finns något där som man måste ta sig tid till att uppmärksamma!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: We can get together

"Typisk gubbrock, och jag inte förmå mig att gilla det särskilt mycket."
Ellen ger skivan 5.5

Bästa spår: -

Snittbetyg: 7.7

"Okej, för er ca 7 personer som kommer läsa detta: förmodligen har jag blivit påverkad av kritikerna (1, 2, 3, 4, 5, mfl) inför denna extremt hypade skiva. Men jag ser ingen som helst heder i att som siste man rätta in mig i hyllningsledet inför denne musikgud, detta svin till geni. Det går helt enkelt inte att förneka: My Beautiful Dark Twisted Fantasy är en modern klassiker. Här finns allt som genom åren har varit fantastiskt med Kanye West, ungefär som en best of av hans tidigare verk, fast i form av nytt material. Men vad jag är mest häpen över, är att där andra skivor, även bra sådana, fyller skivans mellanrum och tomma partier med obetydligt och meningslöst material, är det just detta som är MBDTF’s stora styrka. Och då menar jag främst introt till All of the lights, avslutningen i Runaway, Chris Rock-monologen i Blame game och Gil Scott-Heron’s ord i avslutande Who will survive in America. Kanye’s texter innehåller många sanningar (främst obehagliga såna) om sig själv, så när han förklarar att If God had an iPod, I’d be on his playlist, så tror jag honom."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: -

"Jag gillar att Kanye West gör något nytt och annorlunda med hiphop. My Beautiful Dark Twisted Fantasy (bra albumnamn!) är inget undantag, men med alla topprecensioner han har fått måste jag ställa frågan: är det verkligen så bra som de flesta hävdar? Nej, och Kanye West har gjort mycket bättre (de två första albumen). Problemet för mig är att han känns för ambitiös, för perfektionistisk och för inställd på att albumet ska vara så genomtänkt som möjligt. Jag gillar egentligen det med honom, men nu har det nästan blivit för tydligt och tar man bort alla extraeffekter, konstgjorda röster/ljud och artisterna han samarbetar med kvarstår nästan ingenting. Med det sagt består ändå albumet av en sammanhållen och berättande hitparad som får följa med ett bra tag."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: All of the lights, Monster eller Lost in the world

"Årets mest överskattade skiva - check! Det är inget fel på Kanye, och kanske är det precis exakt där som felet ligger. Allting känns så extremt välplanerat, välputsat och som gjort för att passa in i de komersiella ramarna. Kanye förlorar helt sig själv i alla elektro-sound, gästartister och background noises. Ingenting blir på riktigt, det finns liksom bara där för att någonting ska toppa kritikernas "best of"-listor. Och det är just det som jag är så enormt allergisk för."
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Lost in the world

Snittbetyg: 7.0

"Jag har alltid haft svårt att verkligen uppskatta The Perishers. Några bra låtar har dom naturligtvis gjort, men i det stora hela tycker jag att det blir alldeles för smörigt. Samma sak gäller den här skivan, om än i något mindre utsträckning."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Come Out Of The Shade (fantastisk låt!)

"Enda skälet till att jag gillar The Perishers är av nostalgiska skäl. Den här skivan låter precis som de andra, men ändå tycker jag inte särskilt mycket om den."
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Midnight Skies

"I tro om att denna skiva var ny (Spotify har lurat mig) började jag lyssna på Victorious sent under året. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på The Perishers tidigare Let There Be Morning (2003), men sedan dess har denna lysande grupp fallit i dvala - tills nu. Det är något med denna enkelhet som tilltalar mig enormt. Likt Deportees, även de från Umeå, går det att höra musiken segla fram helt utan krusiduller. Det finns ingen låt som sänker albumet, utan här står både ballader som uppiggande låtar i princip lika högt. En fantastisk skiva att avsluta året med, även om den är över tre år gammal." 
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Come Out of the Shade

Snittbetyg: 8.5

"Håkan, Håkan, min gamla vän sedan 10 år tillbaka, du var inte bättre förr. Du är bäst precis just nu. 2 steg från paradise är egentligen så galet bra att man blir alldeles häpen, för även om Håkan är Håkan och alltid levererar så trodde jag aldrig riktigt att jag någonsin skulle få höra ett så jämnbra och episkt album i klass med debuten. Det här är årets bästa skiva, punkt slut."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Du är snart där

"Det är alltid svårt att betygsätta Håkan Hellström, speciellt med tanke på att det är så svårt att betygsätta hans album i relation till varandra. Håkan är ju mer än musik; det är minnen, Göteborg och livet. 2 steg från paradise kommer säkert att växa och vara som allra bäst först om något år när man kan tänka tillbaka på den här tiden som skivan kommer att representera. Jag vet att betyget kommer att variera från dag till dag. Jag är dock ganska säker på att 2 steg från paradise är det sämsta han har gjort hittills (bortsett från samlingsskivor och b-sideskivor), men det säger inte särskilt mycket. Håkan Hellström är fortfarande bland det finaste som finns."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Dom där jag kommer från, Du är snart där och Shelley

"Jag tycker, precis som Lisa, att det är enormt svårt att betygsätta Håkan. Jag menar, det stinger egentligen lite i hjärtat på mig att sätta något betyg lägre än 10 på en sådan man som är så galet stor. En man som berör mig något enormt. Det är extra svårt att betygsätta 2 Steg Från Paradise då jag fullkomligt älskar alla låtar - förutom tre stycken som är riktigt jäkla usla. Skulle man ta bort de där tre, ytterst irriterande låtarna (som f.ö är Saknade te havs, Det här är min tid och Vid protesfabrikens stängsel) skulle albumet vara en klar tia. Men ja… Så länge Håkan alltid är Håkan är han ändå värd så jäkla mycket. Helt underbar."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Oj, oj, oj… Rent spontant skulle jag nog säga "Det dom aldrig nämner" men jag känner lite extra starkt för "Man måste dö några gånger innan man kan leva".

"Håkan är grym som fortsätter släppa album efter album som alla håller samma standard. En av få skivor som jag riktigt fallit för i år."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Du är snart där

"Jag har aldrig varit helt begeistrad i Håkan, men visst har jag då och då fattat tycke för hans glada popstråkar. Detta album är för min del årets största överraskning, då jag aldrig trodde mig uppskatta Håkan Hellström på dessa nivåer. Här finns låtar som platsar på tio-i-topp över året. Texterna känns oerhört mogna och eftertänksamma. Personligt, ärligt och fullt av berättelser. Vid protesfabrikens stängsel och Jag vet vilken dy hon varit i är två av årets vackraste. Shelley och River en vacker dröm två av årets mest medryckande, och Du är snart där är troligen det mäktigaste detta år har att erbjuda. Då spelar det knappt någon roll att vissa av de övriga låtarna saknar lite, det här är utan tvekan det bästa album jag lyssnat till av Håkan."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Du är snart där

Snittbetyg: 7.8

"Det är svårt att komma ihåg att Arcade Fire bara släppt tre skivor. Det känns ju som om de alltid funnits där, som indierockens främsta hörnsten - och för mig personligen som pionjärer för en ny värld av musik. Med The Suburbs gör de knappast någon besviken, tvärtom befäster de sin position som indierockens U2 eller Bruce Springsteen - som gjorda för de stora arenorna. The Suburbs är ett utmärkt tema-album för oss som sitter fast i förortens hårda grepp."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Suburban war

"Arcade Fire är en given favorit ända sedan jag hörde deras musik för första gången. Och det går inte att bli besviken på senaste skivan The Suburbs heller. Det givna soundet kan fortsätta om och om igen, jag lär inte tröttna. Jag känner mig inte riktigt redo att ge denna skiva sitt betyg egentligen. För att förtydliga min kärlek till bandet har jag trots allt fått fram ett betyg - ett betyg som jag känner troligen kommer att växa i takt med att låtarna sätter sig. Fortfarande lär ändå det formidabla albumet Neon Bible stå högst på listan över bandets bästa."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Empty Room och Half Light II (No Celebration)

Snittbetyg: 6.8

"Astro Coast är en spretig skiva med många ansikten. Den flyter över flera genrer och hämtar godbitar från 2000-talets indiescen i USA. Ibland låter det som Pavement (lyssna på mästerliga Anchorage bara), ibland som The Shins. Dessutom delar dom mycket tillsammans med fjolårets favoriter Local Natives. Och band som dedikerar låtar till Twin Peaks och David Lynch är värda höga betyg, punkt."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Anchorage

"Jag älskar det här! Introt i Floating Vibes, refrängen i Swim, att en låt är döpt till Twin Peaks och att David Lynch omnämns i den, det typiska amerikanska soundet, låtnamnen, Animal Collective-soundet i Take it Easy, blandningen av tempo, de första raderna i Anchorage, de sista tonerna i avslutande Catholic Pagans och allt däremellan. Surfer Blood kom som en underbar chock och innehåller i stort sett allt jag gillar. Det här blir svårslaget i år!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Twin Peaks, Anchorage och Swim

"Jag har verkligen försökt. Jag vet inte hur många timmar jag har lyssnat igenom detta album och verkligen koncentrerat mig för att höra det där speciella, det där som gör att min syster sätter en nia på det. Jag hör det i en låt. Resten blurrar förbi mig i farten och lämnar mig totalt oberörd. Jag har nog inte lyssnat på något album i år så många gånger som jag har lyssnar på Astro Coast, men jag kan fortfarande bara namnet på två låtar. Totalt o-originellt och tråkigt, tyvärr."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Swim (som faktiskt är väldigt, väldigt bra!)

"Surfer Blood briljerar energifyllt lika mycket i en låt som de skapar enformig trötthet i en annan. Det är en konst att få ett album att flyta samman utan att låt efter låt blir alltför lika. Surfer Blood lyckas inte att ge mig pusselbitarna till att knyta ihop säcken. Ett rörigt intryck, trots en del coola låtar."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Floating Vibes

Snittbetyg: 7.2

"Gemini har följt mig hela sommaren, trots att den egentligen skulle passat bättre under höst/vinter, och nu när hösten knackar på dörren känns den mogen att utvärderas. Men trots all tid den fått så är den väldigt svårbedömd. En del spår är lätta att hylla (Drifter!) medan andra förstärker bilden av Gemini som lite långsam, tråkig och variationslös (The witching hour). Men överlag är enmansprojektet Wild Nothing något värt att fortsätta hoppas på." 
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Drifter

"Det här skulle kunna vara riktigt, riktigt bra! Det är även riktigt bra, men tyvärr lite för upprepande för att nå de högsta poängen. Många av låtarna har något för lika melodier, tempo och intro, vilket jag säkert inte ens hade reagerat på om det hade varit en EP med kanske hälften så många låtar. Förutom det är Gemini helt fantastisk och stämningsfull och potentialen är enorm. Jag är nyfiken, intresserad och vill höra vad Wild Nothing kan göra mer!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: O Lilac eller Chinatown

"Wild Nothing överröstas nästan av musik. Låter man det gro sakta växer den till sig och skapar skön avslappnad stämning. Lite ojämnt här och där, men i det stora hela imponeras jag av Wild Nothings originalitet. Hade några svagare låtar bytts ut hade skivan också fått högre betyg.
Robert ger skivan 6.5

Bästa spår: Live in Dreams

Snittbetyg: 6.9

"Varje gång jag lyssnar på Annika Norlin, i from av Hello Saferide eller Säkert! får jag en sådan rörande känsla över mig. Hon kan det där med att ta vara på vardagliga, vanliga ämnen och förvandla dem till charmig och jordnära poesi. För det är ju vad Facit är - en berättelse. En mycket fin och charmig sådan."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Fredrik

"Annika Norlin är en personlig favorit, både som person och musiker. Som person är det både ledsamt och beundransvärt att läsa hur hon lagt musiken på hyllan för att flytta till Umeå och läsa till psykolog. Som musiker gillar jag främst hennes texter och hennes lugnare låtar, och egentligen Hello Saferide före Säkert!. Facit får mina tankar att fly norrut i vårt avlånga land, vilket så sällan händer. Och jag gillar verkligen känslan av Norrlands inland-romantik."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Får jag 

"Jag gillar denna uppföljare mer än Säkert!s hyllade debutskiva. Melodierna, texterna och dialekten känns väldigt Annika Norlin, och hur mycket jag än gillar henne som artist kan jag känna att musiken inte riktigt är något för mig. För mig känns den ofta ganska menlös. Dansa, fastän kan jag tänka mig är rolig festmusik och flertalet av andra låtar fungerar säkert finfint som bakgrundsmusik eller peppmusik. Rätt ok i sin helhet, men det är nog inget jag kommer att lyssna vidare på."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Dansa, fastän

"Jag älskar Annika Norlin, i min åsikt är hon en av Sveriges mest framstående musiker. Redan nu tycker jag det ligger något vemodigt över all hennes musik, eftersom man vet att hon ska lägga musikkarriären åt sidan för en annan karriär. Det känns som om Facit! redan är en "gammal goding"; skivan är fylld med härliga melodier och fiffiga texter."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: Får jag och Dansa, fastän

"Hello Saferide var ett band jag gärna pratade mig varm om för nya musikvänner. När Annika Norlin sadlade om till soloartist och texterna skrevs på svenska blev musiken genast lite töntig. Norlins texter är ofta kreativa och påhittiga, men stundtals kan de kännas löjliga. Facit är ingen skiva jag tar med mig starkt i minnet, men jag hoppas självfallet på mer alster i framtiden."  
Robert ger skivan 6.5

Bästa spår: Influensa

Snittbetyg: 7.0

"Jag kan ju säga det, med handen på hjärtat är jag ett stort fan av The Killers. Det spelar liksom ingen roll att de har blivit fjortisbrudarnas nya favoritband, eller att låtarna spelas sönder på typ Rix FM. Jag älskar dem. Därför blev jag väldigt glad när finaste Brandon Flowers släppte en soloplatta, vad skulle liksom kunna gå fel där? Inte mycket, visade det sig. Trots en del rätt trista spår är skivan kul, skön och behaglig att lyssna på. Visst är det inget nytt, och det skulle i princip kunna vara ännu ett Killers-album. Flowers sätter egentligen ingen egen prägel på det. Men att det ‘bara’ låter som The Killers är för mig inget negativt alls. Jag är nöjd!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Jilted Lovers and Broken Hearts

"Visst, Brandon Flowers skriver ytliga låtar byggda på klyschor som handlar om ingeting. Men han har en jäkla känsla för melodier, refränger och pompösa arrangemang. Och ibland är det precis vad man är ute efter. Med detta i åtanke är Flamingo en stor positiv överraskning för mig. Jag har kommit på mig själv att verkligen uppskatta Flamingo i hörlurarna på väg hem från jobbet och kommer inte att snåla med berömmet. Här finns flertalet låtar som skulle platsa bland The Killers bästa - det kräver ett högt betyg!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Jilted lovers and broken hearts

"Visst låter det som The Killers fast det är en långtifrån Hot Fuss-klass. Det här är mildare och försöker på något sätt att låta lite mer sofistikerat, lite vuxnare. Kanske är det just det vuxna som förstör för Brandon Flowers. Känslan för refränger finns trots allt där. Lyckodrivet blandat med det avskalade funkar bäst denna gång.   
Robert ger skivan 6.5

Bästa spår: Magdalena och On the Floor

Snittbetyg: 6.5

"Det absolut bästa med Of Montreal är att varje skiva innehåller minst tre helt fantastiskt bra låtar som man bara vill lyssna på om och om igen. Förmågan att skiva odödliga poppärlor kommer för alltid att hålla Of Montreal som ett av mina absoluta favoritband. Tyvärr är ojämnheten en svaghet och precis som varje skiva har sina toppar har den även sina floppar. False Priest är på så sätt en typisk Of Montreal-skiva. Samtidigt känns det mer och mer självklart att minimumbetyget för en Of Montreal-skiva är 8.0, något som är få band förunnat."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: 1. Girl named Hello 2. Sex Karma 3. Enemy gene

"Of Montreal kan verkligen få till låtar man blir helt vild av lycka av. Den här gången har de inte lyckats med den bedriften, även om ett par låtar på detta album fortfarande känns kul. Faktum kvarstår, lägstanivån är alltför låg. Summan av kardemumman är ett förvirrande intryck.
Robert ger skivan 5.0

Bästa spår: Coquet Coquette

Snittbetyg: 6.1

"Jag har en väldigt stor respekt för Johnossi. Dessa två adliga rockers (bara en sådan sak liksom…) får mig hela tiden att nästan fascineras. Varje skiva, varje låt är en musikalisk vandring genom respekt, ångest, kärlek, hat och eufori. Trots att det "riviga" ibland kan bli för mycket så tycker jag väldigt mycket om det här. Att Mavericks skrevs under en period av depression och ångest märks rätt så tydligt, och vissa låtar känns ända in i benmärgen."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Dead End eller Bed on Fire

"Även om Johnossi överlag känns lite gråa och trista så måste de få cred för albumtiteln Mavericks och dess albumcover. Sen att de tagit det ett steg längre och gjort nåt typ av serieformat av det hela balanserar hela tiden mellan rätt coolt och megatöntigt. Jag kan inte riktigt bestämma mig. När det gäller musiken så bjuds det inte direkt på något som man inte har hört förut. Det är rätt ordinär pop/rock - riktigt bra ibland (No last call) , klyschig och förutsägbar ibland (What’s the point)."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: No last call

"Jag förstår vad man tycker om med Johnossi och jag tycker om rösten. Lättillgänglig, svensk popmusik i all ära, men Johnossi känns ganska gråa och mediokra på de flesta plan. Det finns inget intressant med melodierna eller något som direkt tilltalar mig i texterna. De känns som typisk högstadiemusik som man kan lyssna sönder sig på innan man inser hur mycket bättre musik det faktiskt finns idag. Minus också för What’s the point vars refräng låter som typisk american-high-school-emo/pop. Litet plus för låtar som Bed on fire."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Bed on fire

"Johnossi kör hårt på en skiva fylld av potentiella hits, samtidigt är de lite väl enkelspåriga. Lättillgängligt blir lätt tråkigt och har svårt att hålla intresset uppe i längden. Det här är en typisk skiva att lalla till i duschen för att glömma 5 minuter senare."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Roscoe

Snittbetyg: 7.5

"Allt sedan den grymma debut-EP:n A Lesson In Crime så har jag betraktat TPC som lite av en personlig favorit - men även skyddsling då de fått utstå en del kritik. Därefter kom en halvbra debut-LP som blev en liten besvikelse, även för mig. Desto roligare är det då att lyssna på Champ, där de hittat tillbaka till den energi - som tillsammans med sångaren Dave Monks raspiga röst - präglade ALIC och vad dess stora behållning."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Not sick

"Vilket drag! Tokyo Police Club har precis den där energin jag önskar fler band kunde bjuda på. Inga konstigheter, ändå långt ifrån tråkigt. Utan att överdriva rymmer detta album några av de allra finaste guldkornen som kommit i år. Några utstickande låtar till och detta hade varit en riktigt fullträff.  
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Breakneck Speed och End of a Spark

Snittbetyg: 6.5

"Det har varit mycket Robyn i år. Kanske för mycket? Den sista delen i triologin, Body talk pt.3, bidrog med fem riktigt starka poplåtar till denna slutliga samling av Body talk-material. Och precis som jag förutspådde tidigt i somras så slår det gnistor om slutprodukten! Men förmodligen skulle Body talk glänsa ännu mer om den slagit ner som en bomb istället för att smyga sig på under året. Överraskningen är över och resultatet bleknar."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: In my eyes, Get myself together, U should know better, Time machine

"Pust. Till slut kommer superhyllade Robyn med sin sista skiva för året och tänka sig, inte kan hon få till det denna gång heller. Visst finns de bästa låtarna av de tidigare två albumen med här, dessutom en ny cool version av Indestructable. Om ändå Robyn hade nöjt sig så hade detta blivit en årets Greatest Hits och slutat på ett hyffsat betyg. Nä, självfallet tillkommer enerverande låtar som i princip är omöjliga att lyssna igenom (We Dance To the Beat och Don’t Fucking Tell Me What to Do). För övrigt är detta liksom de tidigare albumen en högst medioker skiva och jag förstår verkligen inte hypen."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: Dancing on my Own

Snittbetyg: 7.2

"Jag har saknat Belle and Sebastian - det behövdes inte mer än 45 sek av öppningsspåret I didn’t see it coming för att inse det. Write About Love erbjuder precis allt man älskar med Belle and Sebastian, och även om det låter precis likadant som för 15 år sedan så är det forfarande oemotståndligt charmigt. Jag känner spontant att Belle and Sebastian inte bara förtjänar mer av min tid, utan av allas tid. Jag tror det skulle var bra medicin mot höstmörker."  
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I didn’t see it coming och Sunday’s pretty icons

"Jag håller helt med Viktor! Belle and Sebastian har ett alldeles underbart sound som visserligen inte utvecklas speciellt mycket, men som ändå räcker till. Det är mysmusik som gör en glad och det kan jag inte klaga på. Fint album, helt enkelt!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: I didn’t see it coming

"Nä, jag håller inte med Stina och Viktor helt och hållet. Detta är en ganska medioker skiva och även om det är lite mysig musik så håller det inte alls samma klass som tidigare skivor. I grund och botten älskar jag Belle&Sebastian, men inte den här skivan. Inga låtar som riktigt sticker ut, men inga är direkt dåliga heller. Svårt."
Ellen ger skivan 6.5

Bästa spår: Svårt, kanske I want the world to stop

Snittbetyg: 8.0

"No Age är ett såntdär band som alltid lyckas. De kör sin grej, och man vet på ett ungefär vad som väntar en, men ändå lyckas de hålla mig intresserad och ändå ser jag nästan redan fram emot deras nästa album. Tycker man om No Age tycker man även om Everything in Between. Med låtar som Common Heat, Valley Hump Crash och Shred and Transcend etc. har man aldrig tråkigt och den röda tråden och det absolut bästa med No Age återfinns även på detta album: känslan av genuinitet, spontanitet, intensivitet och enkelhet."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Idag: Valley Hump Crash

Snittbetyg: 6.0

"Spontant känner jag att Swanlights släpptes lite för hastigt. Antony & the Johnsons är ett band för finsmakare och avnjuts bäst i små portioner. Så trots att det är över ett år sedan senaste skivan så känns Swanlights lite för tätt inpå. Den håller dock en bra nivå, även om det är mycket same same. Men för min del så kan den inte riktigt uppskattas på ett rättvisande sätt. Jag blir dock alltid glad över låtar som Thank you for your love."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Thank you for your love