Snittbetyg: 4.3

"Jag har alltid haft svårt för The Knife. Tyvärr visar det sig att Karin Dreijer Anderssons soloprojekt låter precis likadant som The Knife. Inte nog med det - alla låtar låter också likadana. Rösten är likadan. Electroljuden, melodierna, allt. Fruktansvärt tråkigt, speciellt om man inte är förtjust i det soundet. Jag kan uppskatta en eller två låtar, men sen är det nog. Det här är inte min grej."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Allt låter likadant.

"Jag vill så gärna tycka att det här är skithäftigt. Och det gör jag också stundtals, när electrobeaten är som hårdast och när en rytm och en melodi sakta byggs upp till Karin Dreijer Anderssons speciella sångröst. Men där emellan blir det, precis som Lisa menar, tyvärr ganska enformigt och tråkigt, iallafall för min smak. Men jag kan förstå hyllningskörerna och jag ångrar inte på något sätt att jag gett den här skivan tid att gro."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår:  Dry and dusty

Snittbetyg: 5.5

"White Lies låter som en blandning av Glasvegas och Editors. Albumet börjar lovande, med de riktigt bra låtarna Death och To lose my life. Tyvärr händer det inte mycket mer i restrerande tiden av albumet. Låtarnas kvalitet sjunker och allt slutar i en tråkig smörja, bortsett från ett par uppstickare. Kanske är jag för ivrig för att orka lyssna in mig mer, eller också är To lose my life helt enkelt inte mycket mer än en medioker skiva."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Death

"Jag har förstås hört detta flera gånger tidigare. White Lies låter precis som vilket annat brittiskt rockband som helst, men till skillnad från fjolårets mest överskattade band (Glasvegas) så infinner sig aldrig den där motbjudande känslan av att allt bara är halvbra kopior av tidigare skapad musik i samma genre. Mitt problem med nya indierockband från Storbritannien är, förutom dess likhet med varandra, att ivern att skapa mäktiga refränger i varje sång tillslut bara blir tröttsam. Men i slutändan så gillar jag vad jag hör, trots allt."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Death

Snittbetyg: 7.0

"Skön, lättlyssnad och beroendeframkallande - så skulle jag beskriva Hold Time i korta drag. Albumet ger en väldigt bra helhet med en bra blandning av relativt korta låtar och spännande samarbeten (Zooey Deschanel!). Med få undantag (Oh, Lonesome me etc.) är skivan låtmässigt komplett (med höjdpunkter som Rave on och Blake’s view etc.) Den totala extasen och fascinationen uteblir tyvärr, men njutningen är total redan vid första lyssningen."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Rave on (ft. Zooey Deschanel) och Epistemology

"Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om M. Ward. Gillar jag hans röst? Jag vet inte. Rösten tillsammans med den ganska alldagliga musiken kan alltför ofta kännas tråkig och ordinär. Men trots det så går det inte att ignorera den jämnhet som han visar upp gång efter annan. Samtliga av de 14 låtarna är värda sin tid och albumet som helhet blir mer åtråvärt än förväntat. Men för högre betyg krävs något som sticker ut, något att luta sig mot i den annars så stabila låtlistan."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: For beginners

Snittbetyg: 9.0

"Årets första vårdag och en repris av Grey’s Anatomy fick mig att minnas den här gamla pärlan. Josh Rouse har lyckats gömma sig i min skivsamling väldigt länge, men desto roligare blir det när man väl hittar honom igen. Den här skivan är hur bra som helst, men framförallt så betyder den vårsol, ljusa kvällar och sopade asfaltsvägar för mig. Speciellt raderna: "I’m out in the street, the city lights above, it’s the nighttime baby, don’t let go of my love" kommer för evigt att vara förknippade med lycka."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Omöjligt att välja

Snittbetyg: 6.5

"Det är svårt att sätta band som U2 i relation till resten av musikvärlden. Den här skivan är utan tvekan ytterst medelmåttig för att komma från just U2, men jämfört med all annan musik så är det fortfarande mycket bra. På så sätt kan en sjua i betyg innebära en liten besvikelse. Jag har blivit bortskämd med att U2 levererar minst 2-3 nya rockklassiker för varje album, men denna gång känns det tunt. Å andra sidan finns det många bra låtar med typisk U2-klang, det gör mig nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Cedars of Lebanon

Snittbetyg: 6.3

"Jag har ingen större koll på Andrew Bird och hans tidigare alster, men för mig kom denna skiva som en varm vind i det kalla februarivädret. En mycket jämn skiva med bra fördelade låtar - perfekt att sträcklyssna på. Det är perfekt, mjuk, pop, men trots det lyfter det aldrig, imponerar mig inte, förvånar mig inte, säger mig inte mycket. Det stannar vid härlig och behaglig musik. "
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Natural disaster och Not a robot, but a ghost

"Sedan jag upptäckte Andrew Bird med låtar som Fake palindromes så känns det som att hans musik mer och mer bygger på fin stämning. Visslandet, handklappandet och fiolerna är fortfarande där och bidrar förstås till stämningen, men utöver det så har han tagit ett steg bort från popen och ett steg närmare sitt eget, något tråkigare men mognare, sound. Det är som Lisa säger; härligt och behagligt och alldeles lagom bra. Jag är nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Tenuousness, Anonanimal