Snittbetyg: 8.0

"Jag minns den morgonen när jag slog upp DN:s kultursidor och såg detta fantastiskt snygga skivomslag med den fantastiskt snygga albumtiteln få betyget 5/5. Redan då kände jag lycka, trots att jag aldrig ens hört talas om Richmond Fontaine. Senare samma dag, vid datorn med hörlurarna på, 10 sek in på titelspåret, visste jag att DN hade rätt. Känslan var densamma som att upptäcka The Hold Steady: hyser man någon som helst fascination av det stora landet i väst vet man vad jag menar. Americana is the shit."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: You can move back here

Snittbetyg: 6.9

"WOW! Nog för att jag alltid gillat Mew, men inte hade jag väntat mig det här! Att lyssna på den här skivan är som att lyssna på en saga som är ömsom spännande, ömsom sorglig, ömsom överväldigande. Spåren fungerar perfekt med varandra och helheten är på något sätt väldigt självklar. Egentligen kan man beskriva det här mästerverket med fyra ord: mäktigt, pampigt, storslaget, fantastiskt."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Alla, på riktigt

"Okej, chilla med hypen, va! Detta är bra, inget snack om saken. Men det betyder inte att jag ändå har väldigt mycket att klaga på… För det första är alltför många låtar knappt ens låtar. De är några få irriterande sekunder av ljud som knappt hörs, alternativt bara smälter in i de andra låtarna. Det blir lite förvirrande. Vilken låt lyssnade jag precis på? För det andra så är det ingen variation alls på låtarna. Att ett band har sitt eget sound som Mew har - great! Men att fördela detta sound så att man faktiskt hör att det är 15 olika låtar och inte bara en lång, är en konst som Mew uppenbarligen skippat. Denna låt slash låtar slash whatever är i alla fall bra, thank God. Originellt och häftigt, och ja, lite mäktigt. Men som sagt - jag är inte blåst av stolen, jag sitter stadigt kvar."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Beach

"Skivan ger verkligen ett helthetsintryck, både på gott och ont. Låtarna gör sig som allra bäst efter varandra, samtidigt som det innebär att jag (liksom Stina) inte riktigt kan skilja på dem, eller för den delen inte ens har koll på vad de heter. Jag tycker om Mews karaktäristiska sound, men trots det stannar det alltid precis här, i ett medelmåttigt stadie. Jag antar att det inte tilltalar mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja ge det mer tid."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Introducing palace players

"Det känns som det har hänt något med Mews musik på fyra år. Det som var ganska lättsmält tidigare har blivit betydligt svårare. Det kräver en del lyssnande för att No Stories… ska växa. Väl inne i musiken känns det fortfarande som jag är lite utanför, kan den månne växa ännu mer? Jag vet inte, men jag är ändå redo för att ge mitt omdöme. Att hålla ihop ett album med 13 krävande låtar är inte lätt. Mew har försökt att lösa detta med två intermezzon något som jag tycker stjälper mer än hjälper. De väljer även att ta med rena experiment som inte riktigt faller mig i smaken (t ex introduktionen på Sometimes Life Isn’t Easy). Dessutom väljer de några lite lugnare experiment som faller ut (Silas the Magic Car och Hawaii Dream). För övrigt är detta ett riktigt bra album. New Terrain känns nyskapande på ett positivt sätt, Repeaterbeater håller verkligen upp ställningarna och Cartoons And Macramé Wounds flyter lagom långsamt som gamla goda Mew-tryckare. Mew är bra, men hade varit bättre med färre flumlåtar"
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Hawaii

 Snittbetyg: 7.0

"Vackra ord, lättsamma toner. Det här var sommarmusik att ligga i solen och slappna av till. Kan tyckas lite pretentiöst att komponera toner till en av Sveriges mest kända poeter genom tiderna, som Pär Lagerqvist ändå måste ses som. Trots det tycker jag ackompanjemanget och dikt ofta fungerar fint tillsammans. Jag får sommarängar och ljusblå himmel på näthinnan. Det börjar sukta i munnen; bad i havet och fler lata sommardagar i solstolen, och då ska ni veta att jag oftast brukar bli alldeles för rastlös i en sommarstol! Bo Sundström (Bo Kaspers Orkester) och Frida Öhrns (Oh Laura) röster passar verkligen förträffligt tillsammans. Lagom långt, lagom sliskigt."  
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Jag har gått inunder stjärnor

Snittbetyg: 7.8

"Jag älskar förmodligen alla existerande indieband från USA. Ganska trist, jag vet, men jag kan inte låta bli. Min första tanke när jag började lyssna på den här skivan var att det lät precis som My Morning Jacket. Nån dag senare läste jag i en recension att bandet ofta jämförs med just MMJ. Nu, en vecka senare, gillar jag bägge banden lika mycket."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: No Ones Gonna Love You

"Jag trodde att jag skulle vara fullständigt likgiltig till det här bandet, men det visade sig vara helt fel. Cease To Begin föll mig helt i smaken. Speciellt de tre första spåren är utomordentligt bra! Melodierna och rösten i övrigt är otroligt behagligt att lyssna på. Det är såhär amerikansk indie ska låta för att vara riktigt bra!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Ode to lrc

"Kan man följa upp ett fullständigt strålande album med ett lika strålande. Ja, Band of Horses visar att det går. Gåshuden växer sig åter stark, och humöret skjuts genast upp till toppen. Även om detta album saknar en lika solklar klassiker som The Funeral var på Everything All The Time, har den otroliga låtar som inte är långt borta. Ta och lyssna på Cease To Begins tre inledande låtar Is There A Ghost, Ode To LRC och No One’s Gonna Love You förstår ni vad jag menar. Det är fullt ös blandat med starka känslor i en oslagbar kombination. Ett pyttelitet snäpp sämre än debuten är detta trots allt. "
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Ode To LRC

Snittbetyg: 8.2

"Band of Horses första album är snäppet bättre än det senaste. Albumets stil är utpräglad och låtarna låter ganska likartade, men i det här fallet är det positivt. Det är såhär jag vill höra Band of Horses - statiskt, utan något vidare uptempo, men samtidigt inte för långsamt. Det blir faktiskt inte tråkigt."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Our Swords

"Wow! Jag som trodde att senaste Cease To Begin var en ovanligt lyckad engångsföreteelse har nu insett att Band of Horses faktiskt bara knappt överträffade sig själva. Det här är ju nästan lika bra! Det är en fröjd att lyssna på Band of Horses, ett band som i mina ögon klättrat högt upp på min lista."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Weed Party

"Oj. När jag fick höra Band of Horses första gången blev jag galet lycklig. Att gå runt med iPoden på långa promenader var helt plötsligt det enda jag ville. Att jag sedan aldrig fått nog av dem tyder på att det verkligen är en favorit som kom för att stanna. I detta första album visar de upp sin fulla potential direkt. The Funeral kommer alltid att vara en oförglömlig klassiker i mina öron! Everything All The Time är ett förträffligt och storartat album."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: The Funeral

Snittbetyg: 6.4

"Det här är definitivt hennes jämnaste album hittills och förmodligen också det mest genomarbetade. Det är lite allvarligare än tidigare, men lekfullheten finns fortfarande där vilket ger hennes musik en extra dimension. Blandningen mellan texter om allt från Gud till delfiner gör skivan dynamisk och spännande. Det enda jag saknar är en ny Samson eller en ny Somedays, i övrigt är detta en helgjuten skiva."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Eet eller Two birds

"Regina Spektor har skrivit ett par fina låtar (Samson från förra skivan), men jag är mätt på hennes musik. Det låter som vanligt - sådär äckligt sött, förutsägbart och lite pretentiöst. Ändå är Regina den i sin genre som verkar våga mest, vilket säger det mesta om mina tankar om pianomusik. Hon är duktig och vissa låtar är emellanåt ganska fyndiga, men mer än så blir det inte och kommer nog aldrig att bli heller."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Blue Lips

"Precis som Lisa säger är detta förutsägbart och ingenting nytt på långa vägar. Kanske är det därför jag och Regina aldrig riktigt kommit överens. Jag gillar inte riktigt det där med att om du har hört en låt av henne har du hört resten också.
Låtarna på Far var till en början helt okej, till och med bra. Men efter ett tag blir allting bara ett enda stort bludder om absolut ingenting och jag känner hur mina hårstrån krullar sig för att det blir alldeles för fint och underbart och åh vilken underbar röst hon har… Nej."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Laughing with

"Alla i min närhet känner nog till min kärlek till denna artist och hennes musik. Första gången jag hörde henne var jag 15 år gammal, och hon hade nyligen släppt albumet Soviet Kitsch och var uppmärksammad på många håll (inte på samma sätt som efter Begin To Hope, men ändå tillräckligt för att få konsertbokningar runt om i världen). Hon är duktig på det hon gör - enormt duktig. Hon slår alla andra singer/singwriters med hästlängder, inte minst på grund av hennes enormt vackra sångröst och hennes sätt att charma de allra flesta. Naturligtvis är hon inte lika intressant för vissa som hon var i början av sin karriär - så är det alltid. Nyupptäckta pärlor är speciella och blir omtyckta på ett helt annat sätt än när de blivit mer populära och etablerade. När hysterin blir för stor kring vissa artister blir bildas en slags anti-het. Jag tänker inte bidra - för mig växer Regina för varje album hon släpper! När jag tror att hon inte kan göra bättre ifrån sig, förvånar hon mig. Igen. Jag älskar hennes musik; den får mig att skratta, gråta, förundras. Vackrare röst, melodier och människa får man leta länge efter. Far är inget undantag, jag älskar varenda låt.
Ellen ger skivan 9.5

Bästa låten: Laughing with, Eet, Blue Lips (och bonusspåret Riot gear)…

"Reginas klinkande på pianot ger mig gåshud, hennes personliga närvaro är hög och jag ser framför mig ett musikaliskt geni (som i låten Genius Next Door). Jag kan ju nämna att den halvtimmes långa konsert som Regina höll på Accelerator 2006 troligen är den bästa musikupplevelse jag fått uppleva (troligen en perfekt längd för en Regina Spektor-konsert). Blandningen mellan eftertanke, gråt och glädje är genomgående. Nackdelen med Regina är trots allt att man inte orkar med henne hela vägen. I Far finns det ju självklart försök till variation. Vissa pianostycken känns som hämtade från ett sensuellt filmiskt drama i Provence, eller direkt ifrån filmen Pianot. Trots det förblir vissa låtar relativt anonyma i en genomlyssning. Jag hade gärna velat ge detta album mer beröm, men tyvärr stannar jag upp. Det blir inte mycket mer än ett starkt godkänt. Hade albumet istället bestått av 10 låtar hade betyget garanterat blivit högre."
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue Lips eller Laughing With

Snittbetyg: 8.0

"Amerika kommer med mycket bra musik. Fleet Foxes har samma känsla och stil som de underbara Band of Horses. Melodierna är ljuvliga, och det lagom ylandet sitter perfekt. Skivan är jämn, med vissa utstickare (White Winter Hymnal och Your Protector etc.) Dock ett minus för det neutrala, vanliga, amerikanska soundet, som man nästan börjar tröttna på.."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: White Winter Hymnal

"Jag brukar normalt älska när skäggiga amerikanska band kommer med skräniga skivor, men den här gången klickar det aldrig riktigt. Visst gillar jag det och visst lyssnar jag på det gång på gång med glädje, men trots det saknas det något som är svårt att sätta fingret på. Band of Horses och My Morning Jacket är fortfarande klasser bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White Winter Hymnal eller Blue Ridge Mountain

"Wow, jag gillar ju faktiskt det här! Jag gav dem, för ovanlighetens skull, en ärlig chans, och plågade mig nästan igenom plattan ett x antal gånger. För, i början är allt en enda stor sörja av amerikanska flanellskjortor, melankoliska sounds utan melankoliska lyrics och klagande röster. Sedan börjar du se det fina i det hela…och då blir det helt plötsligt bland det vackraste du har hört. Du springer till och med och köper dig en egen flanellskjorta, och sitte där med din akustiska gitarr och förbannar Gud för att han inte gav dig samma begåvningar som de i Fleet Foxes uppenbarligen fick. Hallelujah!"
Stina ger skivan: 8.5

Bästa spår: White Winter Hymnal (en framtida klassiker!!) och Your Protector

"Fleet Foxes skapade en stark rädsla hos mig. På något sätt drog den upp mina farhågor till ytan. Sommaren 2008, då jag sorterade reklam och filosoferade om framtiden kommer alltid bestå av blandade känslor. För samtidigt som jag blev rädd av att lyssna till Fleet Foxes, ville jag aldrig sluta. Det blev som en drog som snart nog byttes ut från en äcklig stank till en ljuvlig doft. Jag vill i för sig inte säga att jag tyckte Fleet Foxes var dåliga från början, det var nog snarare så att jag hade svårt att placera dem. Det hela blev som att resa till en annan planet, där allt känns nytt, för att helt plötsligt känna sig hemma. Fleet Foxes känns som en grupp munkar som drar fram gitarren och börjar lira några låtar hämtade från den djupaste skogen. En musikalisk skapelse som alla i klostret bör gilla, förr eller senare."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: Ragged Wood

Snittbetyg: 7.0

"Jamie T är en sådan där underbar liten engelsman med en originalitet så enorm! Panic Prevention var ett underbart och framför allt nytänkande album som jag älskade! Hur skulle då uppföljaren bli? Jag menar, den, delvis akustiska, rap-indie-britpopen han framför kanske bara håller i sisådär tio låtar? Kommer man att tröttna? NEJ, åh GUD nej! Kings and Queens är precis lika bra som Panic Prevention, om inte snäppet bättre… Jag tröttnar definitivt inte på musiken, tvärtom. Varje låt är som ett litet konstverk i sig, med sin egna klang och sitt egna originella sound, vilket gör att detta album är som en stor härlig… chokladask, full med godsaker. Och det bästa? Än så länge har jag inte hittat någon körsbärslikör i blandningen…"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Emily’s Heart eller 368

"Visserligen har Kings & Queens växt mycket inom loppet av ett par veckor, men jag känner fortfarande att något fattas. Förmodligen var det det nya, intressanta och upseendeväckande som gjorde att debutalbumet tog mig med storm, och som inte infinner sig lika ofta på detta album. De halvrappande verserna och catchiga refrängerna känns inte alls lika geniala idag. Delar av skivan är mycket bra (Jilly Armeen, Chaka Demus, Sticks’n'Stones etc.), medan andra delar "bara" känns ok. I år hamnar Jamie T lite i skymundan i jämförelse med årets bästa album."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Jilly Armeen

"Jag tycker att Jamie T lever upp till förväntningarna. Det skulle kunnat varit så mkt sämre. Låtar som 368, Sticks ‘n’ stones och The Man’s Machine tar vid där förra skivan slutade och resten av låtar håller överlag god nivå. Jag kan hålla med Lisa om att överraskningsmomentet i hela Jamie T-konceptet är utspelat, men vad hade man väntat sig - jag tycker han gör det mesta rätt och är övertygad om att han kan ännu bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Sticks ‘n’ stones

Snittbetyg: 7.5

"Begreppet supergrupp av varit gångbart hos kritikerna den här hösten. Först ut är den starkaste kombinationen, men vem vågar para ihop genier som Conor Oberst, Jim James och M.Ward utan att förvänta sig stordåd? Jag hade hoppas på att dessa tre skulle hitta ett gemensamt, nytt sound. Men vad jag fick var fem nya låtar från var och en av dem. Inte mycket i musiken tyder på att detta är ett samarbete, vilket är lite synd. Men i längden nöjer jag mig med säkra kort samt att bara få se dom på bild tillsammans."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The right place och Whole lotta losin’

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med så får albumomslaget mig att vilja slänga skivan åt h-e. Gräsligt. Musiken sen, den känns igen -förstås- utan att varken imponera eller göra en besviken. Han gör rätt i att tuffa till sitt sound något, det hjälper till att hålla nyfikenheten färsk. Och han är förstås som vanligt en skicklig låtskrivare. Trots det har jag svårt att se hur Winnerbäck ska kunna behålla sin kultstatus kommande år, hans roll känns liksom överspelad."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Du min vän i livet

Snittbetyg: 7.0

"Åh vad jag gillar detta! Efter att ha fått sällskap av Song Away varje morgon från MTV blev jag nyfiken på detta band, och ja… Detta är enkel indiepop med catchiga melodier som bara är så okomplicerat och bra. Precis som jag vill ha det! Jag älskar hur man även kan höra influenser från så olika genrer och stilar i hela albumet. Lyssnar man till exempel på Four holy photos hör man tydliga spår av Bob Dylan-influenser. Jag har nog aldrig uppskattat Hockey lika mycket som jag gör i detta sammanhang…"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Put the game down och Wanna be black

"En typisk skiva som känns tråkig och anonym de första lyssningarna, som når sin höjdpunkt när man upptäcker det fina i vissa av låtarna (i detta fall Work, Four holy photos etc.) och som man tror ska växa ännu mer och bli ännu bättre. Men helt plötsligt avstannar det nya intresset och skivan hamnar i den långa listan av rätt bra skivor, men som man inte kommer att fortsätta att lyssna mycket på i framtiden. Med andra ord: godkänt (och kanske lite mer)."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Four holy photos

"Ja, Stina, det här är precis som du säger: enkel och okomplicerad indiepop. Precis vad man behöver om man vill lätta upp stämningen eller komma ifrån melankoli för en stund. Nej, Lisa, för mig är det här väldigt lättlyssnad musik som sitter direkt. Visst avstannar intresset, men jag tror faktiskt att låtar som Song away och Too fake kan finnas bland låtar som är värda att lyssnas på igen (och kanske igen!). En bra, för mig nödvändig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Song away

Snittbetyg: 7.2

"Nyskapande och fräscht, det här gillar jag! Egentligen skulle jag vilja ge skivan högre betyg, men extasen och den enorma glädjen/känslorna infinner sig tyvärr aldrig under skivans gång. Detta vägs dock upp med intressanta melodier, underbara röster och ett antal geniala stunder (Stillness is the move, Cannibal resource, Remade horizon etc.) Inte för lättsmält, inte för svårt - alldeles lagom och och galet underhållande."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Cannibal resource

"Jo, jag håller med Lisa. Hur mkt jag än vill gilla den här skivan så saknas det lilla extra för högre betyg, kanske är det några hitlåtar att luta sig mot. Men det har varit ett sant nöje att lyssna på den. Det känns fräscht och spännande och det svänger sådär lagom skönt. En skiva som håller i längden."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

"Det här är något som jag definitivt skulle beskriva som svårlyssnat! Jag vet inte hur många gånger jag fick nästan plåga mig igenom skivan innan jag började uppskatta den… Men när det väl kom, så var det så självklart. Detta är nyskapande, lite roligt och intressant. Det finns mycket som jag verkligen inte gillar också, såklart. Men överlag så tycker jag faktiskt om det här, och albumet har något över sig som ändå fick mig att fortsätta lyssna istället för att döma ut den. Så, värt."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

Snittbetyg: 5.0

"Hur coolt jag än tycker att artistnamnet Taken By Trees är så lyckas fortfarande inte musiken övertyga mig - trots att den stundtals påminner om José Gonzalez. Kanske är det rösten som jag stör mig på, jag vet inte säkert. Att musiken är influerad av inspelningsplatsen Pakistans musikkultur gör knappast saken bättre, även om idén i grund och botten är kul. Dessutom gör hon en Jens Lekman och blandar engelska med svenska låttitlar (bigbig usch). Nej, bäst med den här skivan är istället en Animal Collective-cover. Det säger det mesta."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: My Boys