Snittbetyg: 6.9

"WOW! Nog för att jag alltid gillat Mew, men inte hade jag väntat mig det här! Att lyssna på den här skivan är som att lyssna på en saga som är ömsom spännande, ömsom sorglig, ömsom överväldigande. Spåren fungerar perfekt med varandra och helheten är på något sätt väldigt självklar. Egentligen kan man beskriva det här mästerverket med fyra ord: mäktigt, pampigt, storslaget, fantastiskt."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Alla, på riktigt

"Okej, chilla med hypen, va! Detta är bra, inget snack om saken. Men det betyder inte att jag ändå har väldigt mycket att klaga på… För det första är alltför många låtar knappt ens låtar. De är några få irriterande sekunder av ljud som knappt hörs, alternativt bara smälter in i de andra låtarna. Det blir lite förvirrande. Vilken låt lyssnade jag precis på? För det andra så är det ingen variation alls på låtarna. Att ett band har sitt eget sound som Mew har - great! Men att fördela detta sound så att man faktiskt hör att det är 15 olika låtar och inte bara en lång, är en konst som Mew uppenbarligen skippat. Denna låt slash låtar slash whatever är i alla fall bra, thank God. Originellt och häftigt, och ja, lite mäktigt. Men som sagt - jag är inte blåst av stolen, jag sitter stadigt kvar."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Beach

"Skivan ger verkligen ett helthetsintryck, både på gott och ont. Låtarna gör sig som allra bäst efter varandra, samtidigt som det innebär att jag (liksom Stina) inte riktigt kan skilja på dem, eller för den delen inte ens har koll på vad de heter. Jag tycker om Mews karaktäristiska sound, men trots det stannar det alltid precis här, i ett medelmåttigt stadie. Jag antar att det inte tilltalar mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja ge det mer tid."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Introducing palace players

"Det känns som det har hänt något med Mews musik på fyra år. Det som var ganska lättsmält tidigare har blivit betydligt svårare. Det kräver en del lyssnande för att No Stories… ska växa. Väl inne i musiken känns det fortfarande som jag är lite utanför, kan den månne växa ännu mer? Jag vet inte, men jag är ändå redo för att ge mitt omdöme. Att hålla ihop ett album med 13 krävande låtar är inte lätt. Mew har försökt att lösa detta med två intermezzon något som jag tycker stjälper mer än hjälper. De väljer även att ta med rena experiment som inte riktigt faller mig i smaken (t ex introduktionen på Sometimes Life Isn’t Easy). Dessutom väljer de några lite lugnare experiment som faller ut (Silas the Magic Car och Hawaii Dream). För övrigt är detta ett riktigt bra album. New Terrain känns nyskapande på ett positivt sätt, Repeaterbeater håller verkligen upp ställningarna och Cartoons And Macramé Wounds flyter lagom långsamt som gamla goda Mew-tryckare. Mew är bra, men hade varit bättre med färre flumlåtar"
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Hawaii