Snittbetyg: 6.7

"Det var inte alls vad jag hade väntat mig, jag blev positivt överraskad. På Veckatimest blandar Grizzly Bear lugna, fina melodier med intressanta inslag - lite åt psychedelic-hållet - och de gör det alldeles genialt! Det blir aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller för mycket av det goda. Skivan tappar lite framåt slutet (jämförelsevist med den starka början av skivan), men det glöms snabbt bort efter det underbara slutspåret Foreground. Detta är något man inte bör missa i år. En av årets bästa skivor!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cheerleader och Dory

"Grizzly Bear är spännande och den här skivan tilltalar mig mycket mer än föregångaren Friend. Jag har gett den här skivan väldigt mkt tid, otaliga timmar i solskenet. Jag har försökt att tycka om, men är kluven in i det sista. Det finns mkt med skivan jag gillar, men överlag kommer jag inte att slösa med berömmet - den har också tråkat ut mig gång efter annan. Ett säkert tecken på total uttråkning är att jag inte alls reagerat på musiken förrens sista låten, vilken är den överlägset bästa, börjat."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Foreground

"Ungefär varannan låt på skivan är bra (speciellt Two weeks, Cheerleader och Foreground), medan vissa andra glöms bort."
Johan ger skivan 6.5

Bästa spår: Two weeks

Snittbetyg: 5.0

"Owl City har allt det där som du vill ha. Enkelhet, sköna beats, berättande lyrics och lagom längd på det hela. Det är inget jätteextas som lägger sig och vilar på mina axlar, men det är definitivt en känsla utav välbehag och lycka. Sånt här vill i alla fall jag höra mer av, trots att det som sagt kanske inte är något jätte-världssensation!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Fireflies eller Vanilla Twilight

"Det här är inget av det jag vill ha. Det låter som ett pojkband som vill vara lite indie, totalt intetsägande texter, en sångare med en femårings sångröst och så typiskt, typiskt american-high-school-music. Nej, det här är typisk slipstryck på t-shirt-musik. Aldrig mer."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Tidal wave, kanske..

Snittbetyg: 6.0

"Experimentellt i all ära, men tyvärr går Neon Indian för mycket åt det ack, så uttjatade, elektroniska soundet. Jag har aldrig förstått fascinationen över det mekaniska och datorgjorda (förutom i viss mån), utan tycker mest det känns hippt och krystat. Trots det finns det en del guldkorn (Should have taken acid with you, Deadbeat summer etc.) på Psychic Chasms och trots allt tar de denna genre till en ny, mer intressant nivå. Det gillar jag! Lite uttjatande i längden, men bra i lagom mängd."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Should have taken acid with you

Snittbetyg: 6.7

"Grace/Wastelands är ett säkert kort. Den är precis vad man kunnat förvänta sig, vilket gör att den blir tråkig och förutsägbar. Trots att det mesta är rätt bra, slår det mig gång på gång hur medelmåttig den känns. Jag får inte ut något av det här och jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli mer än såhär. Geniet Pete är ett minne blott, men låtar som Broken love song, Sheepskin tearaway och New love grows on trees visar att han fortfarande kan få mig att jubla lite inombords, trots allt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: New love grows on trees

"Jag är lite förvånad över Lisas besvikelse, för själv tycker jag att det här är riktigt bra! Kanske handlar det om att vi började lyssna på skivan med olika förutsättningar. Pete Doherty har aldrig varit nåt annat än en knäpp pundare i mina ögon, även om jag vet att han kan skriva musik genom att ha lyssnat på främst The Libertines. Därför är det här en stor positiv överrasking. Skivan är fullproppad med hits och jag tror att den kommer att hänga med mig hela året."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  Last of the English roses, Salome

"Precis som Viktor hade jag en bild av Pete(r?) Doherty som en respektlös knarkare som på sistonde blivit mer känd för just sitt knark och förhållande med Kate Moss än för sin musik. Men när jag lyssnar på Grace/Wastelands så ändras någonting. Den där bilden av skabb-Pete försvinner, och ersätts av något mycket finare. Det är det otroligt musikaliska geniet som jag ser, och hör. Varenda låt på albumet är bra, och även fast det inte innehåller några större överraskningar så är det jämt, bra och skönt. Perfekt brittisk indie som får guldkant av Petes sluddriga brittiska accent."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Arcady

Snittbetyg: 5.5

"Tyvärr är detta ett steg bakåt från This is Who I Am. Likt den är Astronaut ojämn, men innehåller inte lika många bra låtar. Det blir lite tjatigt, tralligt och mjäkigt. Men när man hamnar på It’s Only You (Part Two) blir det andra bullar. Låten känns som en typisk radiohit som märkligt nog verkligen passat mitt musiksinne. I den är det just enkelheten och små detaljer som gör den till en låt jag glatt nynnar på ner till närbutiken. Salem Al Fakir är också trevlig i låtar som Astronaut och Cold Shower. Tyvärr räcker det inte tillräckligt långt."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: It’s Only You (Part Two)

Snittbetyg: 6.1

"Antony är den mest originella artisten jag känner till. Han röst i kombination med de alltid så välkomponerande melodierna är oslagbart i sin genre, ständigt på gränsen till hur mycket hjärtskärande man klarar. Den här skivan är nästan lika fin som debuten I am a bird now, vilket inte säger lite. Inledande Her eyes are underneath the ground och avslutande Everglade ramar in en en skiva vacker som en tavla."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Her eyes are underneath the ground

"Hjärtskärande och intensivt, visst. Jag borde kanske tycka om det, men tanke på alla känslor som utspelas. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag dock bara fram till samma sak: Det är tråkigt, jag vill inte lyssna mer på det och rösten är förfärlig och rolig (låter som en av mina gamla imitationer). Det faller mig helt enkelt inte i smaken - för det mesta. Trots det uppskattar jag dock verkligen originaliteten."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Kiss my name

"Jag tycker Viktor har skrivit det mesta som behöver nämnas. Jag minns första gången jag hörde Antony and Johnsons och det var verkligen skräckblandad förtjusning. "Vad är det här för röst", minns jag att jag tänkte. Men idag förstår jag knappt mina egna tankegångar - detta är ju endast vackert! Jag njuter."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Another world, Her eyes are underneath the ground

"Jag gillar verkligen dessa passionerade låtar. Det är mäktigt, och enormt känslostarkt. Skulle få vilken vardagshändelse som helst i en film att sticka ut. Vackert så det förslår, perfekt musik att diska till! Nackdelen är väl att det kan bli lite för mäktigt till slut, kladdkaka är gott i små mängder."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Dust and Water

Snittbetyg: 7.1

"Jag är så jävla glad för detta album, för även om Arctic Monkeys var mer intressanta 2005, är detta precis vad jag vill höra av dem år 2009. De har blivit äldre och tar kanske för givet att de lyckas, och det är just det som gör Humbug så bra. Alex Turner är vuxen och med detta album vågar de tona ned på allt catchy och alla melodier som gjorde dem kända. Inledande My Propeller är sjukligt rolig och alldeles genialt uppbyggd. Därefter följer skivan på det spåret, med några svackor (läs: intetsägande låtar) och når sin topp vid Arctic Monkeys allra vackraste Cornerstone. Pretty Visitors visar på att de snabba takterna och catchiga texterna fortfarande finns kvar. I stort sett är dock Humbug är ett mer lågmält album, och ärligt talat vill jag inte ha ännu en Whatever people say I am, that’s what I’m not. Jag vill ha precis detta!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cornerstone och My Propeller

"Jag har blandade känslor inför den här skivan: dels är jag glad att de gör något lite annorlunda, dels är jag besviken på att musiken inte har samma driv som tidigare skivor. Klart står dock att det här är det sämsta Arctic Monkeys har gjort - vilket får det att låta betydligt värre än vad det är. Det här är snarare en skiva som bevisar att bandet har mognat och är att räkna med för en lång tid framöver."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Crying Lightning

"This is a new low! Och jag kan inte sluta le åt det. Arctic Monkeys visar sådana tendenser på en otroligt hög lägstanivå med detta album, som är deras sämsta, som sagt. Efter Whatever People Say I am That’s what I’m Not trodde jag aldrig att jag skulle få höra någon förstaklassig musik från dessa småstadskillar. Då kom Favourite Worst Nightmare, och jag sade till mig själv att det finns inte en chans i helvetet att ett musikaliskt hat-trick med sådan bra kvalitét är möjligt. Jag glömde dock bort för en stund att det var Arctic Monkeys jag pratade om. För nej, Humbug är inte alls lika bra som deras tidigare verk. Men det är mognare, det är utvecklat och det är precis så som ett tredjealbum ska vara. Jag älskar att kunna plocka ut de där speciella tonerna och riffsen som är så tydlig Arctic Monkeys, men samtidigt häpnas över deras musikaliska mångsidighet. Det är alldeles underbart."
Stina ger skivan: 8.0

Bästa spår: Cornerstone eller Secret Door

"Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig. Jag funderat över om jag verkligen tyckt Arctic Monkeys varit så himla bra egentligen, och kommit fram till att det nog har varit farten jag gillat i deras musik tidigare. Farten har fått mig på uppiggande humör, och deras catchiga texter har varit ett plus i kanten. Nu när farten verkar helt bortblåst och de ska låta lite mer "vuxna" faller hela mitt intresse bort. Ingen låt är speciellt dålig, men jag känner ingenting för dem."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: My Propeller

Snittbetyg: 8.5

"Animal Collectives något nedtonade EP visar på variation, kreativitet och är ännu ett bevis på hur bra de faktiskt är! De kör olika varianter av sin grej och lyckas gång på gång. Det är visserligen inte lika intressant som, till exempel, Merriweather post pavilion, men samtidigt verkar det inte spela någon större roll vad de gör, de gör det alltid bra!"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: What would I want? Sky

Snittbetyg: 7.8

"Det började som anonym och ganska tråkig musik, men ganska snart växte Local Natives enormt i mina öron. Nu älskar jag de poppiga, men inte för catchiga (tack och lov) melodierna. Tyvärr är många låtar ganska lika varandra (ibland tar det sin tid att inse att en ny låt har startat), men det spelar ingen större roll egentligen. Det är fint, det är roliga ljud och det är en känslosam, underbar röst."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: vet verkligen inte!

"En underlig känsla infinner sig när jag lyssnar på Local Natives: den känns som jag har längtat efter den här skivan hela året, trots att jag aldrig ens hört talas om gruppen tidigare och trots att den här året knappast varit snålt på bra musik. Pressens beskrivning av Local Natives som en blandning mellan Fleet Foxes och Grizzly Bear är klockren - och det fantastiska är hur väl den kombinationen stämmer överens med min smak och önskemål. Fleet Foxes är för enkelt och ospännande, Grizzly Bear för svårt och känslolöst - Local Natives hittar balansen!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Warning sign (fantastisk Talking Heads-cover!)

Snittbetyg: 5.8

"Det är inget direkt nytt eller överraskande med denna skiva. Angela är rakt igenom ganska värdelös, men endel av det andra är bra (You’re in my eyes (discosong) och Leftovers etc.) Jag gillar Jarvis, hans solokarriär har hittills varit mycket mer lyckad än vad jag hade förväntat mig. Jag är rätt nöjd med detta, speciellt med tanke på hur många andra (Brett Anderson till exempel) i hans ålder misslyckas totalt med sin solokarriär."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: You’re in my eyes (Discosong)

"Man blir lite förvånad när skivans tre sämsta spår ligger först. Konstigt upplägg på en annars ganska jämn och spännande skiva. Låtar som Leftovers, Slush I never said I was deep och You’re on my eyes (discosong) är mycket bra och visar en potential som får mig att vilja lyssna på Jarvis Cocker även nästa gång."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår:  I never said I was deep

Snittbetyg: 7.5

"Det här är den bästa kicken av dem alla! Att upptäcka ett band på grund av tristess och att senare inse att albumet i fråga är ett av årets bästa! JJ är perfekt svensk pop med roliga inslag och härliga rytmer. Samtliga låtar på JJ N° 2 är helt geniala (Me & Dean är en av årets absolut bästa låtar) och det är nog bara Animal Collective som är bättre hittills i år. Jag älskar debutalbum, jag älskar svensk pop och jag älskar JJ."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Me & Dean

"Den här skivan växer på en. Och tacka fan för det - en knapp halvtimme musik hinner man lyssna på många gånger om och om igen på väg till och från skolan. Jag kan inte förstå hypen, för mig är det här i grund och botten ganska mesig svensk pop. Det räddas dock till snyggt tack vare snygga ljudeffekter (gillar speciellt insekterna och Zlatan-citat) och häftiga beats. Till slut kapitulerar man och inser att ja, det är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Masterplan

"Jag höll länge i mig vid åsikten om att detta var meningslöst skit som inte sade någonting till någon. Men ja, sedan kapitulerade även jag, mot min vilja litegrann. Jag gillar hur rösten brister ibland, och det känns verkligen inte meningslöst utan välgenomtänkt och äkta. Och med lagom svängiga rytmer och intressant ljud blir detta inte dåligt alls! Tänk så fel man kan ha till en början…"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: From Africa to Malaga

"Tre ord: Lekfullt, elegant och euforiskt. Tre ord. Det är allt denna skiva behöver, sedan är man i rätt sinnesstämning."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Things Will Never Be the Same Again

"Min första tanke när jag satte på första spåret var: Åh! Åh, åh, åh. Visst är detta mesigt, men mesigt i positiv bemärkelse; mesigt som i svängingt, gulligt, spännande, vackert, charmigt och genomtänkt på samma gång."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: My love

Snittbetyg: 5.4

"Det är smutsigt, skramligt, experimentiellt, unikt och stundvis helt genialt. Wavvves är en skiva att sträcklyssna på, eftersom låtarna är bättre tillsammans än var och en för sig. Detta gör att albumets helhet är fantstisk och skivan är perfekt uppbyggd. Tyvärr gör även detta att skivan aldrig lyfter eller når en maximal punkt - ingen låter sticker direkt ut från skivans mängd. För mig gör det dock inte så mycket, en berättande och egen skiva som denna har jag längtat efter."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Summer goth och To the dregs

"Första intrycket var katastrofalt. Jag hörde mest oljud. Det gör jag förvisso fortfarande, men sakta, så sakta, börjar små melodier växa fram och övertyga mig om att åtminstone ge skivan godkänt. Framförallt har jag svårt för den konstgjorda sången, de skräniga gitarrerna och det gryniga ljudet. Men samtidigt finns det ett fint driv i en del av låtarna som jag gillar. Jag är långt ifrån imponerad, men det finns nåt där. Kanske nästa gång."
Viktor ger skivan 3.5

Bästa spår: Sun opens my eyes eller Weed demon

"Jag älskar det här, speciellt det skitiga lo-fi-soundet. Wavves är coola, om jag någon gång skulle göra en skiva skulle det låta såhär!"
Johan ger skivan 8.5

Bästa spår: No Hope Kids

"Nej, det här funkar inte för mig (oväntat va?) men jag hatar det inte heller. Men det beror nog på att jag är pigg och utvilad, skulle jag komma hem efter en lång eftermiddag på jobbet och höra detta när jag kliver in genom dörren så skulle jag ta skivan och kasta den ut från balkongen det första jag gjorde (!). Kan förstå vad Viktor menar med "ett fint driv" i en del av låtarna, men för min del räcker det inte. Verkligen inte. Detta är ingenting jag någonsin skulle lyssna på. Usch, nu börjar huvudvärken komma också…"
Ellen ger skivan 2.0

Bästa spår: Beach demon, Sun opens my eyes

Snittbetyg: 6.3

"Precis som med AC Newman så gillar jag Neko Case bättre när hon kör solo. För det här är väldigt bra och helt annorlunda jämfört med New Pornographers. En del låter som ett Rilo Kiley i toppform, en del som en dyster Anna Ternheim och en del skulle lika gärna kunna vara Ane Bruns egna låtar. Typiskt Ellen-musik med andra ord, vilket i detta fall är ytterst positivt menat. I love your long shadows and your gunpowder eyes är vårens bästa text i en av vårens bästa låtar (Prison girls)"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Prison girls

"Denna skiva hade jag nog kunnat gilla ganska mycket om det inte vore så att jag hade "lyssnat sönder" den redan innan jag ens hade lyssnat på den ordentligt. Detta dels för att Viktor spelade skivan mycket här hemma medan jag gjorde annat, dels för att vi la in den på min mp3-spelare och jag lyssnade på den som bakgrundsmusik medan jag t.ex. läste tidningen på tunnelbanan. Låtarna är egentligen ganska bra och skivan som helhet håller en jämn nivå, men samtidigt tycker jag att det är trist och anonymt. Dessutom AVSKYR jag sista spåret som är 31 minuter långt och bara består av "skogsljud" eller vad man nu ska kalla det."
Ellen ger skivan 5.5

Bästa spår: Vet ej

Snittbetyg: 7.5

"Det var nog aldrig egentligen nåt snack om saken huruvida jag skulle gilla det här eller inte. Beskrivningen i Aftonbladet som det band Seth Cohen från OC skulle lyssna på idag och musiken som en blandning mellan The Postal Service och Clap Your Hands Say Yeah gjorde saken enkel. Det är en jämnbra skiva, egentligen helt utan självklara favoritlåtar. Istället fungerar skivan utmärkt som en enhet och den känns komplett på ett självklart sätt. Den bara fortsätter att växa…"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Don’t haunt this place

"Det är nog egentligen ingenting med denna skiva som är dåligt, samtidigt som det inte heller är mycket som får mig att höja volymen och trampa i takt med musiken. Det mesta är jämnbra och medelbra. De fyra första låtarna är de som skiljer sig från mängden, och som är självklara favoriter. Efter dessa låtar blir det mesta väldigt anonymt och lite långtråkigt, men trots allt är skivan över förväntan och lär växa ännu mer."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Don’t haunt this place

"Jag fastnade för detta redan tidigare i höstas när Viktor upptäckte bandet. Minns att detta var ett av de få album som jag faktiskt tyckte om redan från början. Varje låt har sig egna charm, men jag håller också med Viktor om att denna skiva känns perfekt som en helhet. Otroligt välkomponerad! Ett av höstens bästa skivsläpp."
Ellen ger skivan 8.5

Bästa spår: Edmonton (!), Don’t haunt this place, Four night rider

Snittbetyg: 7.7

"Enbart på detta album finns det minst tre låtar som kvalar in på topp tio-listan över årets hittills bästa låtar (Hellhole ratrace, ghost mouth etc.); det här är med andra ord riktigt jäkla bra! Det är en helt perfekt blandning av tempo, melodier, underbara texter och en bra röst. Hade det inte varit för de sista, lite tråkiga och meningslösa, låtarna skulle det här vara på Animal Collective-nivå. Det är nära, och jag är nästan mållös."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Ghost mouth, Hellhole ratrace, Big bad mean motherfucker just nu.

"I samma västkustanda som The Thrills leker Girls 70-talsrock. Vem kan motstå det? Jag vill inte gå så långt att kalla det mästerverk, men att det här är lysande pop/rock borde alla inse. Hellhole ratrace är en fantastisk låt och inledande Lust for life är en knockout från första stund. Plockar man bort tråkiga Lauren Marie så finns inte mkt att klaga på."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Hellhole ratrace

"Girls. Ja, Girls… De första låtarna på denna skiva knockar ut dig totalt, och jag fick en smått lyrisk sinnesbild om årets bästa album, men sedan händer något… Låtarna faller långsamt och blir segare och segare, tråkigare och tråkigare… Det plockas dock upp lite i slutet med Darling. Väldigt många låtar tycks också innehålla alltför stor del utfyllnadsmusik som jag absolut inte vill lyssna på. Lite frustrerad blir jag, eftersom skivan innehåller några toppklassiga låtar!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Laura eller Ghost Mouth

 ""Girls frontman Christopher Owens grew up in the Children of God cult. His older brother died as a baby because the cult didn’t believe in medical attention. His dad left. He and his mother lived around the world, and the cult sometimes forced his mother to prostitute herself. As a teenager, Owens fled and lived as a Texas gutter-punk for a while. Then a local millionaire took Owens under his wing, and Owens moved to San Francisco. There, he and Chet "JR" White formed Girls, and recorded Album, their debut album, under the influence of just about every kind of pill they could find." Att någon med så sjuk bakgrund kan göra något så genialt!"
Johan ger skivan 9.0

Bästa spår: Lust For Life, Big Bad Mean Motherfucker.

"Innehåller en del väldigt bra låtar, men också några ointressanta  som drar ner betyget."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Lust for life, Hellhole ratrace

Snittbetyg: 6.5

"Sonic Youth på skiva anno 2009 kändes inte jätteintressant egentligen. Jag har svårt för gamla band som försöker hålla sin dalande karriär vid liv genom att släppa ointressanta album, och det var precis vad jag trodde The Eternal skulle vara. Ack, så fel jag hade! Efter ett antal lyssningar (alltid många lyssningar vad det gäller Sonic Youth, det smälter inte in annars) inser jag att det här är riktigt bra. Det låter, som vanligt, väldigt mycket dem. Låtarna är inte jobbigt långa och trots att de hängt med ett bra tag låter det inte avdankat. Tack. Tack!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Calming the snake

"Jag har försökt mig på Sonic Youth tidigare men aldrig riktigt gillat vad jag hört. Musiken har varit för högljudd, för hård och haft för vassa kanter för min smak. Men det här gillar jag! Här finns grymma gitarriff, sång med attityd och lagom mkt oljud. Det kan vara min språngbräda in i Sonic Youth’s värld, för den vill jag egentligen inte missa."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Malibu gas station

"Nja, alltså. Sonic Youth är ju bra egentligen. Med "egentligen" som nyckelord. Jag tycker att detta blir just för rakt, för kantigt, för ospeciellt och för alldagligt som Viktor säger att det inte är. Det lämnar inga spår hos mig, och att lyssna på dem var mer jobbigt än kul. Likväl den andra gången som den trettionde. Lite synd må tyckas, men det verkar som om vissa klassiker har ett bäst före-datum trots allt…"
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: No Way

Snittbetyg: 7.5

"Kent har åter gjort ett mäktigt album. Är det någon som är expert på att forma texter som säger allting och ingenting samtidigt är det just Jocke Berg. Världar målas upp i Kents låtar, där musik och text för fram tankar och känslor som tenderar mot depressiva. Minnen, ilska, ensamhet - livet. Kents låtar är starka, och på något sätt lyckas de alltid modernisera sig åt rätt håll. Trots detta finns det plats för att slipa diamanterna. Svarta linjer känns idéfattig och en aning tröttsam i längden, Töntarna känns lite enkel. Bättre blir delfinlåtande Det finns inga ord, när textraden "Och jag minns din pappas bibliotek" yttras i Ensamheten och den coola ljudeffekten vid 1.58 in i låten Idioter. Till sist vet jag inte riktigt varför Kent väljer att ha en kyrkokör sjungandes på spår 1, men på något sätt känns det som Kent lägger vantarna på alltid rätt. Ovissheten och överaskningsfaktorn ger detta album ett extra plus."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Idioter och Det finns inga ord

"Ibland handlar det bara om att trotsa sig själv litegrann och ge chanser. Vilket jag har gjort. Kent och jag har aldrig riktigt kommit överens, jag tycks mest se igenom den otroligt omtyckta charmen som för mig bara är framtvingad och falsk. Men nu gav jag dem ändå en chans, och efter timmars konstant lyssnande, och analyserande, kan jag komma fram till slutsatsen att detta inte är så illa ändå. Vissa låtar kan dock platsa in på listan över årets sämsta låtar (t.ex Töntarna och Hjärta) medans andra säger motsatsen (framför allt Idioter, Svarta Linjer och Vals för satan (din vän pessimisten)). Blandningen av gamla, innerliga Kent och deras uppgraderade elektroniska sound bildar ett helt okej album som trots allt är klart värt att lyssnas på."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten) eller Svarta Linjer

"Vad finns det mer att säga om fenomenet Kent? Superlativen är slut och jag har upptäckt att jag slutat att längta efter nästa Kent-platta. Det är ju så självklart allting: musiken, texterna, sången - det känns som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att lyssna på Röd är således lika njutbart som att trycka i sig en 200 g chokladkaka på 5 min: man vet vad man ger sig in på och kan knappt bärga sig att sätta tänderna i den, man njuter av varje sekund, varje tugga och är övertygad om att det inte finns nåt bättre eller godare i världen - mer mår likfan något illa efteråt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sjukhus

"Kent har alltid varit en självklarhet, det finns inte mycket mer att säga egentligen. Jag vill bara buga inför Sveriges bästa band. År, efter år, efter år. Från 1995 till 2009, inget verkar kunna hindra dem."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten)

Snittbetyg: 6.5

"Det ord som passar bäst in för att beskriva Kings of Convenience är ’stilfullt’. Allt de gör är snyggt rakt igenom, allt från musiken till albumcovers och album- och låttitlar. Genomtänkt och stiligt, alltid av hög kvalitet. Men trots det är det något som saknas. Till skillnad från t.ex Iron & Wine så framstår faktiskt KoC som ganska tråkiga, vilket är märkligt med tanke på likheterna i musiken."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: 24-25

"Jag tycker inte, till skillnad från Viktor, att Kings of Convenience är tråkiga. De är ett av de få banden som kan göra sån här musik och fortfarande hålla kvar mitt intresse. Jag har gillat deras skivor från första stund, varje gång. Dock kan jag tycka att denna skiva inte håller samma höga klass som exempelvis Quiet is the new loud, som i mina ögon är nära en fullträff."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: 24-25 och Mrs. Cold

Snittbetyg: 6.3

"Det här är ganska annorlunda musik, åtminstone för mina öron. Bitvis är det riktigt bra, framförallt i de inledande fyra spåren. Men överlag blir det lite väl långsamt och flummigt - framförallt mot slutet. Skivan skulle kunna varit riktigt bra om ytterligare en låt i klass med Daniel fanns med bland de sista spåren."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Daniel

"Jag tycker om artister och band som gör något utöver det vanliga. Bat for lashes är ett ganska bra exempel på sådan musik. Därför vill jag tycka om det, vill hylla musiken, men tyvärr faller det mig inte helt i smaken. Albumet har sina absoluta höjdpunkter (Daniel, Siren song, Glass etc.), men utöver det är skivan ganska tråkig. Variationen är inte särskilt stor."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Siren song

"Håller med Viktor, skivan håller en ganska hög standard de första 6-7 spåren men sedan faller det. Synd, för låtar som Daniel och Siren Song är helt fantastiska."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Daniel

Snittbetyg: 6.3

"Karen O’s röst är oerhört cool, soundet är intressant och varierar från låt till låt - jag visste direkt att det här var en skiva att räkna med. Yeah Yeah Yeahs känns väldigt jämna och man vet att de gör bra ifrån sig. Alla låtar är bra, vissa sticker ut (Hysteric, Heads will roll och Dull life etc.) och några är lite anonymare (Little shadow etc.) I övrigt är det enda jag saknar egentligen den där "shit!-shit!-vad-bra"-känslan, men den kanske kommer med tiden? Jag hoppas det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Hysteric och Heads will roll

"Yeah yeah yeahs är alltid coolast, vare sig det handlar om Karen O’s röst, skivcovers, låttitlar, bandnamn eller musiken. Här sitter alla dessa faktorer som en smäck. Även om cool är nyckelordet i alla sammanhang när det gäller YYYs så finns här bevis på hur fantastiak låtar bandet kan producera även när de släpper den coola fasaden och istället sjunger om t.ex små skuggor (läs: Little shadow). Magnifikt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Little shadow och Hysteric

"Ännu en gång måste jag dra en liten linje över det mina syskon sagt. Jag hatar Karen O’s röst. Den stör mig ända in i benmärgen. Alla låtar känns väldigt osammanhängande och röriga, och jag får ingen struktur på det hela. Det finns kanske två, möjligen tre, låtar som jag skulle kunna lyssna på såhär i efterhand. Jag blir inte berörd."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Runaway

Snittbetyg: 7.2

"På 10 låtar har Jonathan Johansson lyckats sammanfatta den musikgenre som jag lärt mig att älska. Det är inget nytt, även om musiken är hans egen. Istället hör jag Kent (Sent för oss), Håkan Hellström (Efter skimret, efter snön) och Arcade Fire (Säg vad ni vill). Blanda dessa artister och lägg till charmigt obegriplig skånska, så har du en rätt klar bild av hur det här låter. Mycket bra debut som lovar stort för framtiden."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sent för oss

"Det skulle ha varit mycket bättre om han inte hade envisats med att lägga in alla electro-effekter, de passar inte in. Bortsett från det känns det inte alls så konstlat som t ex Nordpolen. Ok och charmigt emellanåt (Efter skimret, efter snön och Aldrig ensam etc.), men jag kan inte sluta störa mig på den fåniga rösten och det faktum att alla låtar verkar vara skrivna och gjorda utifrån en och samma mall. De låter likadant och han sjunger om samma grejer."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Efter skimret, efter snön

"Nu, 10 månader efter att jag betygsatte denna skiva första gången, så satte jag på den igen. Och jag blir helt chockad. Detta är ju en av årets fullträffar! Jag älskar varenda låt."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Säg vad ni vill och Efter skimret, efter snön

Snittbetyg: 5.1

"Första lyssningen, första tanken: det här har jag hört förut. Svensk indiepop är egentligen ganska förutsägbar, men vad gör det så länge det är såhär bra? Det är som vanligt trallvänligt och lätt att gripas tag i melodi och text, framförallt i inledande Halleluja! och Medan vi sov - vilka också är skivans bästa låtar. Resten av skivan fortsätter på samma spår, men det definitiva lyftet kommer aldrig. En bra svensk indiepopskiva som gjord för P3."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Halleluja! och Medan vi sov

"För att citera Ingenting själva - ‘man måste vara liten för att vara stor’. Ingenting är inget stort band och har inga stora markabla saker som utmärker dem, men de har lite av allt. Och det är de små sakerna som bildar storhet. Svensk indiepop är inte lätt att variera, den låter ofta likadant som mycket annat - men i vissa fall är det okej. Ingenting är bra!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Medan Vi Sov

"Svensk pop i all ära, men när det blir för mycket och för klyschigt blir det också ganska hemskt. Liksom Timo Räisänen är [Ingenting] för poppigt, för lättsmält och alldeles för hängslen-randigatröjor-converse-förtajtajeans. Rösterna skär i öronen och ger mig ilningar i ryggraden. Det är bara inte bra."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Lång väg hem

"[Ingenting] lät riktigt tråkigt och jobbigt första gången jag la min energi på dem. Nu, en tid senare har vissa låtar gått rätt och andra känns fortfarande helt fel. Jag tycker inte om de religiösa anspelningarna, jag tycker inte om sångarens röst, jag tycker Blanka blad är en av de sämsta låtarna jag hört i år (och Tack kan lägga sig därintill). Det här försöker låta som så mycket annat på en gång, det hela blir ofta väldigt pretentiöst. Tur är väl ändå att [Ingenting] har lite mer att komma med än just ingenting. Bäst lyckas de i känslostarka Dina händer är fulla av blommor, och energin i inledande Halleluja! och Medan vi sov. "
Robert ger skivan 4.5

Bästa spår: Dina händer är fulla av blommor

Snittbetyg: 5.8

"89 är inte direkt vad jag förväntade mig. Det är betydligt mer "drag" och mer gubbigt än vad jag hade trott (jag kanske ska tillägga att den senaste Bear Quartet-skivan jag har lyssnat på är från 90-talet). De båda inledande låtarna är bra, men sedan vet jag inte vad som händer, mer än att det blir sliskigt och gubbigt. Skivan blir betydligt bättre framåt slutet, med låtar som Reanimation of the dead sea och Carry your weight etc., vilket väger upp. Lite i alla fall."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Carry your weight

"Precis som för Lisa så var inte det här vad jag hade väntat mig. Det är mycket tyngre och hårdare. I början var jag så förvirrad att jag gång på gång glömde bort vad jag lyssnade på, det är svårt att placera musiken. Då hade jag mer eller mindre bestämt mig för att det var dåligt, men jag har hunnit ändra uppfattning. Det här är bra, men inte mycket mer än så. En fulsnygg skiva som inte lämnar några större avtryck."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Reanimation of the dead sea

Snittbetyg: 7.2

"Jag gillar Animal Collective. Jag gillar dem mer och mer för varje album, de tycks vara ett sådant band som blir bättre och bättre med tiden. Merriweather Post Pavilion är bland det bästa jag har hört med dem; dels för att skivan ger en bra helhet, det finns inget jag helst hoppar över eller tröttnar på, och dels för att de fokuserar mer på sång och "melodier" än det tidigare, skramliga, soundet. De växer i mina ögon för varje dag som går och med detta album har de gått från ett bra band till lite av ett favoritband."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Brothersport och My Girls (idag i alla fall)

"Jag håller med Lisa, förutom det där sista med favoritband. Animal Collective imponerar stort på mig med musik som inte bara är ny och spännande utan också - faktiskt - fullt lyssningsbar. De hemska oljuden är borta och är ersatta av rytm och melodi. Skivan är dessutom häpnadsväckande jämn utan några direkt svaga spår. Starkt!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My Girls

"Ursäkta, men melodier - where? Allt jag hör är… white noise. Skramlande instrument och halvkassa sånginsatser. Ibland råkar de slinta på den fina sidan av musikalitet och då blir det riktigt bra (Summertime Clothes och My Girls). Sedan slinter de tillbaka igen, och det blir bara… öronbedövande. Nej."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Summertime Clothes

Snittbetyg: 7.6

"Det här är ett melodiöst mästerverk. Vare sig det handlar om ballader eller ren powerpop så lever musiken på melodierna. Vid första genomlyssningarna var jag överväldigad och var övertygad om att det här är årets album, men sen hände något. Intresset svalnade och jag upptäckte små sprickor i fasaden. Jag tror att jag i den här skivan mer uppskattar sekvenser av vissa låtar mer än helheten. Vilket är jäkligt synd, och för mig totalt oförklarligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Under the pavement - the beach

"Mitt intresse för den här skivan var väldigt svalt, men efter ett antal lyssningar på skivan kan jag konstatera att det var över mina förväntningar. Varje låt i sig är rätt ok (plus till Turn back time och Under the pavement - the beach), men vid skivans slut slås jag alltid av tanken om hur ointressant det är. Jag vet inte om det beror på att jag har hört det förut, om alla låtar känns likadana eller om musiken bara inte passar mig, men skivan är en stor massa av mediokra låtar som inte riktigt greppar tag om mig."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Turn back time

"Det är absolut ingenting nytt som hörs från Deportees. Ingenting speciellt, inga hårda sound eller smidigt vackra röster. Det bara är. Men fan vad det bara är! Trots att jag har hört liknande ungefär sjuttioelva gånger förut blir jag lika förvånad varje gång efter att ha lyssnat igenom albumet. Hur bra kan det egentligen vara utan att vara originellt och speciellt?
Nej, alla behöver inte ha sjuka texter á la Bob Hund, sjuka scenshower á la Flaming Lips eller några utstickande kläder. Vanlig hederlig bra musik kan vara ljusår bättre, och det bevisar Deportees här."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Tell it to me like you told it to them

"Deportees svällar fram känslor och jag flyger med i en stark medvind. Detta är en musikalisk upplevelse träffsäker som få. Musiken är i sig inte anmärkningsvärt originell i sin genre, men låtarna i sig håller sådan hög lägsta nivå att jag är förvånad över hur någon inte kan tycka om detta. Influenser från soul och country cirkulerar inpackat i ett beroendeframkallande medryckande pop-packet. Jag stannar upp i vardagen gång på gång för att påpeka högt för mig själv om min omgivning, "ALLTSÅ, VAD FANTASTISKT BRA DET HÄR ÄR!". Håret på överarmen reser sig och huden förvandlas till gås. När jag sedan inser att detta är svenskt blir jag oerhört stolt, ABBA är statister när Deportees för den svenska fanan! Att Markus Krunegård har två album som klassas bättre än detta på denna sida måste ju närmast vara ett skämt mot poeten och musikern inom oss! I don’t pretend, I love you back."   
Robert ger skivan 9.0

Bästa spår: I Wanna Be In Your Gang

Snittbetyg:

"Det är tråkigt att se hur kändisskap fördärvar en bra artist. Jag stod ut med samarbetet med Lily Allen på förra skivan, men när Chrome nu kommer in i bilden och förstör har det gått för långt. Det enda som lyfter upp Tounge ‘n’ Cheek är Dizzee Rascals karaktäristiska rappande och två låtar (Can’t tek no more och Dance wiv me) som är helt ok, mycket mer än så blir det inte. Den geniala Dizzee Rascal är ett minne blott. Jag är besviken, men inte förvånad."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Can’t tek no more

Snittbetyg: 6.5

"En växlande melankoli som kastar sig från stillsam depression till tillfällig lycka. Genomgående finns sångaren Charlie Finks skilsmässa från den tidigare bandmedlemmen Laura Maurling. Att bandet tagit sitt namn från den utomordentliga filmen The Squid and the Whale (regisserad av Noah Baumbach) skapar inte direkt färre associationer till skilsmässa. Inledande First Days of Spring (kan vara årets bästa låt så här långt) sätter verkligen en skyhög ribba, en ribba som är svår för resterande låtar att komma upp i. Trots det visar Noah and The Whale att en skilsmässa kan vara lika vackert poetiskt med musik som på film. Det är jämnheten med några tillhörande toppar (First Days…, Love of an Orchestra och Stranger) som gör detta album till en höstfavorit!"
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: First Days of Spring

"Sen jag såg Noah and the Whale live för en vecka sedan så har jag inte kunnat sluta tänka på hur lik sångaren är Seth Cohen från the O.C. Det är visserligen totalt irrelevant i det här sammanhanget, men av någon oprofessionell, styrd subjektiv anledning så började jag gilla det här mer efter den insikten. Men för korrekthetens skull påstår jag istället att det var ett starkt liveframträdande som fick mig att ändra uppfattning. Sanningen ligger kanske däremellan. Hur som helst så sitter jag kluven in i det sista. Vissa delar är väldigt bra, andra delar alldeles för präktigt. Resultatet är en fin, men lite tråkig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue skies

"Det här är inte alls den slags musik jag oftast lyssnar på. Varje gång jag tar mig an en skiva som denna påminns jag om varför: musiken är för långsam. Dessutom blir det här lite för mycket akustisk gitarr, avskalade ljud och "för fint" än vad jag klarar av. Emellanåt, och kanske med en låt i taget, blir det ganska bra (Blue skies och Stranger etc.). I dess helhet blir det mest intetsägande och långdraget."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Stranger

Snittbetyg: 6.5

"Nina Persson är en personlig favorit hos mig. Det är något med henne som jag verkligen gillar. Och för mig som alltid har gillat The Cardigans så är A Camp ett välkommet initiativ. Den här skivan är skrämmande lättlyssnad, vilket får mig att vilja sluta lyssna nu när det är som bäst innan jag lyssnar sönder låtarna. Det är, om än ett konstigt, minus. Utöver det är det här en solskenshistoria. Kärlek vid första lyssningen. Att sträcklyssna skivan är ren njutning. Inga snedsteg, inga bottennapp, bara fantastiska melodier och kanonbra sång."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Love has left the room (bland många!)

"All respekt till Nina Persson. Hon är oerhört begåvad och duktig. Hennes musik har för det mesta varit bra, men väldigt intetsägande för mig. Det har känts lite "för perfekt", att det istället blir tråkigt och förutsägbart. Allt detta ser jag även på detta album, men i mildare grad. Sedan spelar det heller ingen större roll, när en stor del av albumet (låtar som Love has left the room och I signed the line) är så fruktansvärt bra och äkta att de tar över min vardag. Stort plus för en fantastisk röst."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Love has left the room

"Det finns nog ingenting som jag gillar med Nina Persson. Faktiskt. Visst är hon duktig, men inte duktig nog att fånga mitt intresse alls. Låtarna på Colonia gnager stora irriterande hål i mitt sinne, och är faktiskt lika tomma, uppblåsta och lättlyssnade som man får intryck av vid första genomlyssningen. Jag hittar tre låtar som jag kan tycka är rätt bra (Love has left the room, Stronger than Jesus och My America) men resten känns bara som återvinningsskräp som missat källsorteringen."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: My America

Snittbetyg: 7.5

"Normalt brukar Flaming Lips vara mästare på att balansera sin musik precis på gränsen mellan för flummigt och för kommersiellt. Experimenten får alltid mycket plats - med överlag goda resultat. Den här skivan är dock annorlunda. Här tar experimentlustan över fullständigt. Vid första lyssningarna var det en totalt meningslös dimma av ljud. Men med tiden och den goda viljan till hjälp lyckas man bryta ner skivan så pass att man kan urskilja detaljerna - och helt plötsligt träder en helhet fram som inte bara är spännande och egen, utan också så fin att man undrar varför man inte såg den från första början. Ledordet för att upptäcka Embryonic är tid."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I can be a frog och Watching the planets

Snittbetyg: 7.0

"Morrissey är mer än bara musik. Det handlar mycket om lyrik, känsla och nästintill en hel livsstil. För mig är inget av hans soloalbum komplett, men det gör inget, för trots vissa medelmåttiga sånger finns alltid ärligheten. Years of Refusal är dock oväntat tajt, uptempo och sprängfylld av hits. Det är glada (nästan lite väl hurtiga) melodier, geniala texter och väldigt mycket Morrissey. Har man en gång gett sig in i fenomenet Morrissey är man fast, för alltid."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: That’s how people grow up och It’s not your birthday anymore

"Bra skiva, men den lyfter aldrig. Precis som The Smiths så känns Morrissey sådär lagom bra, aldrig fantastisk, aldrig dålig. Och den här skivan är precis så; bra rakt igenom men total tom på låtar att älska. Kanske har jag svårt för Morrisseys känsla för melodier, jag kommer ofta på mig själv att tänka hur det skulle kunnat låta istället, hur man skulle kunnat göra låten annorlunda."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: It’s not your birthday anymore

"Ett väldigt jämt album av Morrissey! Kanske inte någon världssensation, men jag gillar att det där allmänt kaxiga, men ändå sårbara, ligger kvar som ett tunt täcke över varje låt. Väldigt Morrissey, ja. Det bildar ett helhetsuttryck som får mer än godkänt!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: That’s how people grow up

Snittbetyg: 7.5

"Bradford Cox, sångare i fantastiska Deerhunter, klarar sig bra på egen hand. Hans andra soloalbum är betydligt lättare och poppigare än debuten, och visst kan det ibland kännas tråkig när egensinnade genier som Cox och Noah Lennox från Animal Collective (Walkabout) gör musik som sätter sig i huvudet på två minuter. Men, efter att man tydligt har hävdat det kan man gå vidare och inse hur bra det trots allt är. Det är spännande, utan att vara hysteriskt eller för mycket. Bradford Cox kan kanske inte misslyckas, helt enkelt?"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Criminals

Snittbetyg: 6.0

"Att möta hösten tillsammans med Hospice i högtalarna känns bara så rätt på nåt sätt. Det är väldigt vackert, och trots att skivan är något segdragen på sina ställen så funkar det - mycket tack vare fantastiska låtar som Bear, Epilogue och, framförallt, Two. Samtidigt är det sällan som intrumentala mellanspår har varit så givande. Byta låt är således fullständigt onödigt, tummen upp för det!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Two

"Jag tycker om upplägget av skivan och framförallt den sköna Interpol-stilen på musiken där det catchiga och lättillgängliga inte alltid är viktigast, utan helheten och känslorna. I teorin är detta bra, men när jag väl sitter och lyssnar på det (ibland om och om igen) blir det aldrig så bra som jag skulle kunna föreställa mig, och jag vet inte varför. Det är inte medelmåttigt på något sätt, men mitt sinne är kluvet och vet varken in eller ut om The Antlers. Det får stanna på bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Two eller Sylvia

"Hur segt är inte detta? Återigen tål jag inte onödig utfyllandsmusik som verkligen inte fyller någon värdig funktion alls. Det känns bara så oinspirerat och onödigt och åh… Sedan finns det två-tre låtar som är så mäktiga att vartenda litet hårstrå, såväl på armarna som på lilltårna, reser sig upp och gör honnör. Men när de tillfällena är så oerhört sällsynta blir det inget bra betyg till The Antlers."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Sylvia

Snittbetyg: 7.1

"Åh, såhär jämna har nog bob hund aldrig varit förr! Jag tycker om i stort sett allt med den här skivan. Tio spår är det ultimata, vilket gör att det är omöjligt att hinna bli uttråkad. Jag skulle gärna ha förkortat vissa låtar med någon minut, men annars har jag inte mycket att klaga på - texterna och låtnamnen är lika intressanta och slående som vanligt, och låtarna är överlag beroendeframkallande och geniala!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Blommor på brinnande fartyg

"Det finns mycket som jag verkligen gillar med den här skivan. Precis som för Lisa så är låttitlarna och texterna (på skånska dessutom!) självklara favoriter, men det är framförallt musiken som överraskar med en enorm jämnhet. Det saknas helt enkelt dåliga låtar. Detta toppas med fantastiska låtar som Tinnitus i hjärtat och Grönt ljus åt alla - vilket gör det här till en skiva som jag med nöje utmärker till en av vårens bästa skivor."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

"Vissa album undgår man inte när man delar en 1:a med en frenetisk musikälskare som ständigt är på jakt efter nya, storslagna skivor. I många fall blir musiken ett irriterande moment som gnäller i bakgrunden (likt Hold Steadys alla skivor) men vissa album väcker min nyfikenhet (trots att jag sällan erkänner det) och gör mig uppriktigt förvånad. bob hunds senaste album är en sådan skiva! Tidigare har bob hund aldrig riktigt varit min kopp av te, men detta gillar jag!"
Ellen ger skivan 6.5

Bästa låt: Tinnitus i hjärtat

"Att Bob Hund är en originell liten prick i svensk alternativ musik är ju rätt uppenbart. Vad som dock är imponerande är hur de klarar av att balansera denna stora skål fylld av galenskap, och samtidigt som musiken faktiskt är bra och tilltalande. De låter helt enkelt inte deras uttryckande och karaktäristiska musikpersonlighet väga över musiken i sig. Nice!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

Snittbetyg: 6.0

"Sticker tvyärr inte ut. Det är schysst bakgrundsmusik, men den saknar det lilla extra. Känns som om musiken försöker vara stor och mäktig, men för min del blir det bara ett i raden album. Att jag tycker singeln Uprising är bäst på skivan säger väl en del."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Uprising

Snittbetyg: 8.0

"Första genomlyssningen var katastrof. Ett gott tecken. Den här skivan har växt typ 3000% sen dess. Jag vet inte varför, men jag avskydde Hela livet var ett disco när jag hörde singeln i somras, men nu idag sjunger jag med högt. Felvänd utveckling på nåt vis. Han har, något vågat, lagt de popvänligaste låtarna på en och samma skiva, men det funkar hur bra som helst. Jag avgudar 80-talssyntharna och funderar på att omvärdera min inställning till Mauro Scocco. Med dessa två skivsläpp överträffar Markus sig själv, och det hade jag aldrig trott. Skitbra!"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Kär i en borderline

"Det klart bättre albumet! Till skillnad från Viktor älskade jag Hela livet var ett disco från första stunden jag hörde den, och den växer fortfarande. Detta är lite av en ny sida från Markus, vilket jag älskar. Vi har förstått att han kan det där med svåra själsmelodier, och nu fick vi det även nedskrivet på papper att han är KUNG på poppiga discolåtar (åh så fel det låter, men ni förstår…) också. Albumet innehåller - förutom 12 extraordinära texter som får en att le, asgarva, fundera och bara känna - sköna beats, glada melodier och känslosamma toner. Frågan är om det kan bli bättre?"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Dålig på Vardag (Fråga, är Mauro Scocco ett geni?)

"Jag kommer säkert att låta mer negativ till Prinsen av Peking än vad jag egentligen är. Det är ju bra, men med höga förväntningar finns det endel att bli besviken på. Jag kan känna att det är för poppigt, för många refränger och framför allt saknar jag känslan och tankarna, för ärligt talat säger det mesta mig ingenting på den här skivan. För mycket under för kort tid, kanske borde han ha nöjt sig med ett album, eller helt enkelt väntat ytterligare något år? Tänk er bara en skiva med det bästa från Prinsen av Peking och det bästa från Lev som en gris dö som en hund. Där har vi toppklass!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Ingenting är vettigt 03.30

"Prinsen av Peking känns mer jämn än Lev som en gris dö som en hund och är en aningen lättare att ta till sig. Lättsam, poppig, svänging. Bra, riktigt bra, men på samma gång tenderar det att bli en aningen ytligt efter upprepade lyssningar. Men jag älskar det ändå. Jag älskar det lätta, glada soundet på denna skiva och jag älskar det mystiska, spännande, lite tyngre soundet på Lev som en gris dö som en hund. Det visar bara på vilken mångsidig artist Krunegård är. Jag är imponerad."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Kär i en borderline, Ingenting är vettigt 03.30, Dålig på vardag

"Det poppigare av de två albumen har få toppar, och innehåller den töntigaste låttexten av alla Markus-låtar hittills - Hollywood Hills. Jag tål inte att lyssna till när han sjunger om "Leooooonaaaardo di Cappppriooooo" en gång till. Nä, bäst lyckas han när melodin får en ny dimension och känns piggt som i låten Kär i en Borderline, mäktigt som i Ingenting är vettigt 03:30 eller medryckande som i Genom tunna tyger. Annars känns det mesta som mellanmjölk."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Kär i en Borderline

Snittbetyg: 7.9

"Även om vissa låtar skulle passa lika bra in på Prinsen av Peking så känns det ändå som den här skivan lever ett eget liv, friare från synthar och cathiga refränger. Jag gillar den kontrasten. Dessutom hittar man en av hans karriärs bästa låtar här: Prinsessan av Peking. Det enda bottennappet är egentligen Oasis-inspirerade Livet är mänskans bästa tid, utöver det måste man medge att det är otroligt hur har lyckas skriva 14+12 låtar av så hög klass. Markus är min idol."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Prinsessan av Peking

"Detta, lite mörkare och definitivt mer svårlyssnade albumet, är lite av en gåta. Jag kan inte riktigt förstå om jag ska hylla det eller tycka mindre om det. Låtarnas melodier stör mig ibland, och de tre sista låtarna är faktiskt väldigt dåliga alla tre. Men med sådana berättande texter och Markus härliga charm på detta blir det några små fina plus i kanten ändå. Till exempel Dystra Utsikter som är en Long Beach på svenska - hallelujah! Och som Viktor sade så älskar jag kontrasterna mellan detta album och Prinsen av Peking.
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Dystra Utsikter

"Makrus Krunegård slår alla andra svenska artister med hästlängder. Jag fullkomligt älskar allt han gör - trots att mina förväntningar är skyhöga inför varje relaese. Jag kan hålla med Stina om att detta album, till en början, var mer svårlyssnat än Prinsen av Peking. Men ganska snabbt fattade jag tycke för denna samling av låtar, allt ifrån Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat till Sommaren står och väger. Jag älskar variationen, texterna, melodierna och kompostionen av låtarna."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: 5:e försöket, Lev som en gris och dö som en hund, Prinsessan av Peking, Munspelsdåren, Benny, Barn från rödastan, Dystra utsikter… Ja i princip ALLA.

"Av de båda albumen tycker jag att detta är det bättre. Det är större variation och mer känsla och tanke bakom det. Låtar som Benny, Barn från rödastan och Dystra utsikter etc. är helt geniala. Jag tycker bättre om den här varianten av Markus Krunegård, som känns mer genuin och mindre beroende av refränger. Han är ingen poet, men ändå ett geni på att skriva texter och att skriva precis som det är. Markus Krunegård är bäst i Sverige nu, helt enkelt."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Dystra utsikter och Barn från rödastan

"Det är inget snack om att det finns mycket potential hos Markus Krunegård. Men tyvärr blir 2009-års låtar en salig blandning av höjdare och bottennapp. Ibland känns texterna som det töntigaste fyllesnacket, ibland känns de som en inspiratör som berättar detaljerat om resor och upplevelser. Ibland är det larvigt och tröttsamt, ibland känslostarkt och medryckande. Texterna är på något sätt nyckeln i Markus Krunegårds låtar, fungerar inte dem blir musiken lidande. Lev som en gris dö som hund är i mitt tycke den bättre av de två senaste verken. Här har vi variation mellan sorg (Benny) och glädje (Prinsessan av Peking). Förutom de nämde topparna väger även Allt gör mindre ont sen och Lev som en gris dö som en hund upp jobbiga Sörmlandsleden, töntiga Fel på hjärnan (som dock är väldigt lätt att få just på hjärnan) och inte minst übertröttsamma Livet är mänskans bästa tid. Markus röst är inte den vackraste, men ofta likt många andra artister gör det inte så mycket. Det finns känsla och mänsklighet i den. I det långa loppet kan dock även den bli för mycket."
Robert ger skivan 6.5 

Bästa spår: Allt gör mindre ont sen

Snittbetyg: 7.5

"Det här är en fantastiskt söt liten skiva! Nio korta små låtar är normalt sett i minsta laget, men just i det här fallet känns upplägget optimalt. Kanske är musiken sådan som kommer bäst i små portioner, kanske är kvaliteten genomgående så hög att medelmåttiga mellanspår inte behövs. För en sak är klar: skivan innehåller inte en enda dålig låt. Och Scarlett gör definitivt rätt i att låta någon annan stå för låtmaterialet."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Shampoo

"Jag har lyssnat igenom detta album om och om och om igen, i ett försök att hitta någonting att klaga på… Det enda jag hittade är att jag inte riktigt gillar Scarletts röst. Ja, albumet skulle antagligen göra sig bäst utan henne. Men ändå, detta är så fantastiskt bra! Nio låtar ren magi av en fin musik med fina toner, härlig text och Pete Yorns röst är underbart len och mjuk. Precis som Viktor sade finns det inte ett enda dåligt spår på skivan. Väldigt nära toppbetyg!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Blackie’s Dead

"Mitt intresse för denna skiva är svalt. Det är nio låtar av ren, relativt ointressant, pop. För mig är hela skivan ganska intetsägande och det enda jag egentligen kan känna att jag uppskattar något är Scarletts (emellanåt) varma röst och spåren Someday och Search your heart. Resten kommer och går utan att lämna något avtryck. Det är inte hemskt på något sätt, bara totalt ointressant."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Search your heart

"Jag behöver inte upprepa Viktor och Stina med att det inte finns en ända dålig låt på denna skiva, men det gör jag i alla fall. Detta är glatt, härligt och uppiggande! Det behövs en skiva som Break Up att mysa till i höstmörkret. Jag gillar dessa små gulliga duettalbum som dyker upp lite då och då. År 2007 hette det Raising Sand (Plant & Krauss). År 2009 är Yorn och Johansson som står för underhållningen med Break Up."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Search Your Heart eller Shampoo

"Till skillnad från Stina så tycker jag att det är Scarlett Johanssons röst lyfter denna skiva från bra till riktigt bra. Och jag håller med Viktor om att skivan är en söt liten samling av trallvänlig pop, det är ganska simpelt men håller en jämn, hög kvalité alla låtarna igenom.
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Relator, Shampoo, Someday

Snittbetyg: 7.0

"Det är inget i direkt Nouns-klass, men No Age känns lite som ett band som inte heller kan misslyckas. Tycker man om det de har gjort tidigare tycker man om detta också. Jag gillar det, men kan väl även tillägga att jag föredrar lite kortare låtar av dem, det passar sig bättre…om man ska vara petig och kritisk."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: You’re a target

Snittbetyg: 8.0

"Jag minns den morgonen när jag slog upp DN:s kultursidor och såg detta fantastiskt snygga skivomslag med den fantastiskt snygga albumtiteln få betyget 5/5. Redan då kände jag lycka, trots att jag aldrig ens hört talas om Richmond Fontaine. Senare samma dag, vid datorn med hörlurarna på, 10 sek in på titelspåret, visste jag att DN hade rätt. Känslan var densamma som att upptäcka The Hold Steady: hyser man någon som helst fascination av det stora landet i väst vet man vad jag menar. Americana is the shit."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: You can move back here

Snittbetyg: 6.9

"WOW! Nog för att jag alltid gillat Mew, men inte hade jag väntat mig det här! Att lyssna på den här skivan är som att lyssna på en saga som är ömsom spännande, ömsom sorglig, ömsom överväldigande. Spåren fungerar perfekt med varandra och helheten är på något sätt väldigt självklar. Egentligen kan man beskriva det här mästerverket med fyra ord: mäktigt, pampigt, storslaget, fantastiskt."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Alla, på riktigt

"Okej, chilla med hypen, va! Detta är bra, inget snack om saken. Men det betyder inte att jag ändå har väldigt mycket att klaga på… För det första är alltför många låtar knappt ens låtar. De är några få irriterande sekunder av ljud som knappt hörs, alternativt bara smälter in i de andra låtarna. Det blir lite förvirrande. Vilken låt lyssnade jag precis på? För det andra så är det ingen variation alls på låtarna. Att ett band har sitt eget sound som Mew har - great! Men att fördela detta sound så att man faktiskt hör att det är 15 olika låtar och inte bara en lång, är en konst som Mew uppenbarligen skippat. Denna låt slash låtar slash whatever är i alla fall bra, thank God. Originellt och häftigt, och ja, lite mäktigt. Men som sagt - jag är inte blåst av stolen, jag sitter stadigt kvar."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Beach

"Skivan ger verkligen ett helthetsintryck, både på gott och ont. Låtarna gör sig som allra bäst efter varandra, samtidigt som det innebär att jag (liksom Stina) inte riktigt kan skilja på dem, eller för den delen inte ens har koll på vad de heter. Jag tycker om Mews karaktäristiska sound, men trots det stannar det alltid precis här, i ett medelmåttigt stadie. Jag antar att det inte tilltalar mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja ge det mer tid."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Introducing palace players

"Det känns som det har hänt något med Mews musik på fyra år. Det som var ganska lättsmält tidigare har blivit betydligt svårare. Det kräver en del lyssnande för att No Stories… ska växa. Väl inne i musiken känns det fortfarande som jag är lite utanför, kan den månne växa ännu mer? Jag vet inte, men jag är ändå redo för att ge mitt omdöme. Att hålla ihop ett album med 13 krävande låtar är inte lätt. Mew har försökt att lösa detta med två intermezzon något som jag tycker stjälper mer än hjälper. De väljer även att ta med rena experiment som inte riktigt faller mig i smaken (t ex introduktionen på Sometimes Life Isn’t Easy). Dessutom väljer de några lite lugnare experiment som faller ut (Silas the Magic Car och Hawaii Dream). För övrigt är detta ett riktigt bra album. New Terrain känns nyskapande på ett positivt sätt, Repeaterbeater håller verkligen upp ställningarna och Cartoons And Macramé Wounds flyter lagom långsamt som gamla goda Mew-tryckare. Mew är bra, men hade varit bättre med färre flumlåtar"
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Hawaii

Snittbetyg: 6.4

"Det här är definitivt hennes jämnaste album hittills och förmodligen också det mest genomarbetade. Det är lite allvarligare än tidigare, men lekfullheten finns fortfarande där vilket ger hennes musik en extra dimension. Blandningen mellan texter om allt från Gud till delfiner gör skivan dynamisk och spännande. Det enda jag saknar är en ny Samson eller en ny Somedays, i övrigt är detta en helgjuten skiva."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Eet eller Two birds

"Regina Spektor har skrivit ett par fina låtar (Samson från förra skivan), men jag är mätt på hennes musik. Det låter som vanligt - sådär äckligt sött, förutsägbart och lite pretentiöst. Ändå är Regina den i sin genre som verkar våga mest, vilket säger det mesta om mina tankar om pianomusik. Hon är duktig och vissa låtar är emellanåt ganska fyndiga, men mer än så blir det inte och kommer nog aldrig att bli heller."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Blue Lips

"Precis som Lisa säger är detta förutsägbart och ingenting nytt på långa vägar. Kanske är det därför jag och Regina aldrig riktigt kommit överens. Jag gillar inte riktigt det där med att om du har hört en låt av henne har du hört resten också.
Låtarna på Far var till en början helt okej, till och med bra. Men efter ett tag blir allting bara ett enda stort bludder om absolut ingenting och jag känner hur mina hårstrån krullar sig för att det blir alldeles för fint och underbart och åh vilken underbar röst hon har… Nej."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Laughing with

"Alla i min närhet känner nog till min kärlek till denna artist och hennes musik. Första gången jag hörde henne var jag 15 år gammal, och hon hade nyligen släppt albumet Soviet Kitsch och var uppmärksammad på många håll (inte på samma sätt som efter Begin To Hope, men ändå tillräckligt för att få konsertbokningar runt om i världen). Hon är duktig på det hon gör - enormt duktig. Hon slår alla andra singer/singwriters med hästlängder, inte minst på grund av hennes enormt vackra sångröst och hennes sätt att charma de allra flesta. Naturligtvis är hon inte lika intressant för vissa som hon var i början av sin karriär - så är det alltid. Nyupptäckta pärlor är speciella och blir omtyckta på ett helt annat sätt än när de blivit mer populära och etablerade. När hysterin blir för stor kring vissa artister blir bildas en slags anti-het. Jag tänker inte bidra - för mig växer Regina för varje album hon släpper! När jag tror att hon inte kan göra bättre ifrån sig, förvånar hon mig. Igen. Jag älskar hennes musik; den får mig att skratta, gråta, förundras. Vackrare röst, melodier och människa får man leta länge efter. Far är inget undantag, jag älskar varenda låt.
Ellen ger skivan 9.5

Bästa låten: Laughing with, Eet, Blue Lips (och bonusspåret Riot gear)…

"Reginas klinkande på pianot ger mig gåshud, hennes personliga närvaro är hög och jag ser framför mig ett musikaliskt geni (som i låten Genius Next Door). Jag kan ju nämna att den halvtimmes långa konsert som Regina höll på Accelerator 2006 troligen är den bästa musikupplevelse jag fått uppleva (troligen en perfekt längd för en Regina Spektor-konsert). Blandningen mellan eftertanke, gråt och glädje är genomgående. Nackdelen med Regina är trots allt att man inte orkar med henne hela vägen. I Far finns det ju självklart försök till variation. Vissa pianostycken känns som hämtade från ett sensuellt filmiskt drama i Provence, eller direkt ifrån filmen Pianot. Trots det förblir vissa låtar relativt anonyma i en genomlyssning. Jag hade gärna velat ge detta album mer beröm, men tyvärr stannar jag upp. Det blir inte mycket mer än ett starkt godkänt. Hade albumet istället bestått av 10 låtar hade betyget garanterat blivit högre."
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue Lips eller Laughing With

Snittbetyg: 7.0

"Jamie T är en sådan där underbar liten engelsman med en originalitet så enorm! Panic Prevention var ett underbart och framför allt nytänkande album som jag älskade! Hur skulle då uppföljaren bli? Jag menar, den, delvis akustiska, rap-indie-britpopen han framför kanske bara håller i sisådär tio låtar? Kommer man att tröttna? NEJ, åh GUD nej! Kings and Queens är precis lika bra som Panic Prevention, om inte snäppet bättre… Jag tröttnar definitivt inte på musiken, tvärtom. Varje låt är som ett litet konstverk i sig, med sin egna klang och sitt egna originella sound, vilket gör att detta album är som en stor härlig… chokladask, full med godsaker. Och det bästa? Än så länge har jag inte hittat någon körsbärslikör i blandningen…"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Emily’s Heart eller 368

"Visserligen har Kings & Queens växt mycket inom loppet av ett par veckor, men jag känner fortfarande att något fattas. Förmodligen var det det nya, intressanta och upseendeväckande som gjorde att debutalbumet tog mig med storm, och som inte infinner sig lika ofta på detta album. De halvrappande verserna och catchiga refrängerna känns inte alls lika geniala idag. Delar av skivan är mycket bra (Jilly Armeen, Chaka Demus, Sticks’n'Stones etc.), medan andra delar "bara" känns ok. I år hamnar Jamie T lite i skymundan i jämförelse med årets bästa album."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Jilly Armeen

"Jag tycker att Jamie T lever upp till förväntningarna. Det skulle kunnat varit så mkt sämre. Låtar som 368, Sticks ‘n’ stones och The Man’s Machine tar vid där förra skivan slutade och resten av låtar håller överlag god nivå. Jag kan hålla med Lisa om att överraskningsmomentet i hela Jamie T-konceptet är utspelat, men vad hade man väntat sig - jag tycker han gör det mesta rätt och är övertygad om att han kan ännu bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Sticks ‘n’ stones

Snittbetyg: 7.5

"Begreppet supergrupp av varit gångbart hos kritikerna den här hösten. Först ut är den starkaste kombinationen, men vem vågar para ihop genier som Conor Oberst, Jim James och M.Ward utan att förvänta sig stordåd? Jag hade hoppas på att dessa tre skulle hitta ett gemensamt, nytt sound. Men vad jag fick var fem nya låtar från var och en av dem. Inte mycket i musiken tyder på att detta är ett samarbete, vilket är lite synd. Men i längden nöjer jag mig med säkra kort samt att bara få se dom på bild tillsammans."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The right place och Whole lotta losin’

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med så får albumomslaget mig att vilja slänga skivan åt h-e. Gräsligt. Musiken sen, den känns igen -förstås- utan att varken imponera eller göra en besviken. Han gör rätt i att tuffa till sitt sound något, det hjälper till att hålla nyfikenheten färsk. Och han är förstås som vanligt en skicklig låtskrivare. Trots det har jag svårt att se hur Winnerbäck ska kunna behålla sin kultstatus kommande år, hans roll känns liksom överspelad."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Du min vän i livet

Snittbetyg: 7.0

"Åh vad jag gillar detta! Efter att ha fått sällskap av Song Away varje morgon från MTV blev jag nyfiken på detta band, och ja… Detta är enkel indiepop med catchiga melodier som bara är så okomplicerat och bra. Precis som jag vill ha det! Jag älskar hur man även kan höra influenser från så olika genrer och stilar i hela albumet. Lyssnar man till exempel på Four holy photos hör man tydliga spår av Bob Dylan-influenser. Jag har nog aldrig uppskattat Hockey lika mycket som jag gör i detta sammanhang…"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Put the game down och Wanna be black

"En typisk skiva som känns tråkig och anonym de första lyssningarna, som når sin höjdpunkt när man upptäcker det fina i vissa av låtarna (i detta fall Work, Four holy photos etc.) och som man tror ska växa ännu mer och bli ännu bättre. Men helt plötsligt avstannar det nya intresset och skivan hamnar i den långa listan av rätt bra skivor, men som man inte kommer att fortsätta att lyssna mycket på i framtiden. Med andra ord: godkänt (och kanske lite mer)."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Four holy photos

"Ja, Stina, det här är precis som du säger: enkel och okomplicerad indiepop. Precis vad man behöver om man vill lätta upp stämningen eller komma ifrån melankoli för en stund. Nej, Lisa, för mig är det här väldigt lättlyssnad musik som sitter direkt. Visst avstannar intresset, men jag tror faktiskt att låtar som Song away och Too fake kan finnas bland låtar som är värda att lyssnas på igen (och kanske igen!). En bra, för mig nödvändig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Song away

Snittbetyg: 7.2

"Nyskapande och fräscht, det här gillar jag! Egentligen skulle jag vilja ge skivan högre betyg, men extasen och den enorma glädjen/känslorna infinner sig tyvärr aldrig under skivans gång. Detta vägs dock upp med intressanta melodier, underbara röster och ett antal geniala stunder (Stillness is the move, Cannibal resource, Remade horizon etc.) Inte för lättsmält, inte för svårt - alldeles lagom och och galet underhållande."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Cannibal resource

"Jo, jag håller med Lisa. Hur mkt jag än vill gilla den här skivan så saknas det lilla extra för högre betyg, kanske är det några hitlåtar att luta sig mot. Men det har varit ett sant nöje att lyssna på den. Det känns fräscht och spännande och det svänger sådär lagom skönt. En skiva som håller i längden."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

"Det här är något som jag definitivt skulle beskriva som svårlyssnat! Jag vet inte hur många gånger jag fick nästan plåga mig igenom skivan innan jag började uppskatta den… Men när det väl kom, så var det så självklart. Detta är nyskapande, lite roligt och intressant. Det finns mycket som jag verkligen inte gillar också, såklart. Men överlag så tycker jag faktiskt om det här, och albumet har något över sig som ändå fick mig att fortsätta lyssna istället för att döma ut den. Så, värt."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

Snittbetyg: 5.0

"Hur coolt jag än tycker att artistnamnet Taken By Trees är så lyckas fortfarande inte musiken övertyga mig - trots att den stundtals påminner om José Gonzalez. Kanske är det rösten som jag stör mig på, jag vet inte säkert. Att musiken är influerad av inspelningsplatsen Pakistans musikkultur gör knappast saken bättre, även om idén i grund och botten är kul. Dessutom gör hon en Jens Lekman och blandar engelska med svenska låttitlar (bigbig usch). Nej, bäst med den här skivan är istället en Animal Collective-cover. Det säger det mesta."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: My Boys

Snittbetyg: 6.5

"Jämfört med andra amerikanska inderock-artister år 2009 så känns The Fiery Furnaces otroligt okomplicerade. Musiken är rak och enkel och medryckande. Extremt lättlyssnat. Tyvärr rinner musiken av en ganska snabbt: till och med de självklara favoirtlåtarna på skivan bleknar snabb med tiden. Det här är snarare ett vackert stjärnfall än en stadigt lysande stjärna på stjärnhimlen. Gott nog."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lost at Sea

Snittbetyg: 5.3

"Förra årets debut var en frisk fläkt i min annars så rockdominerande musikkatalog. Den var fräck, svängig och riktigt, riktigt cool. Allt det saknas här. Ingen låt är direkt dålig, men allt det fräscha från fjolåret är som bortblåst. Den här skivan funkar säkert utmärkt på vilket dansgolv som helst, men i mina hörlurar är det ganska trist."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Relax

"Debutalbumet var bland det bättre jag hade hört på länge, men om Ready for the weekend kan jag nästan säga motsatsen. Okej, så illa kanske det inte är, men nästan hela skivan är alldeles för electro, det är för dansant och alldeles för lättsmält och kommersiellt. Detta gör att jag nästan mår illa av musiken efter ett par lyssningar. Vissa av låtarna kan jag uppskatta (i någon minut i alla fall), men i det stora hela är detta en flopp av en annars begåvad artist."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Ready for the weekend

 "Tycker nya skivan är dance-igare, vilket är nice. De flesta låtarna på hela skivan är bra. Förra skivan var dock bättre, men denna är bra på ett annat sätt."
Johan ger skivan 6.5

Bästa spår: Blue och I’m not alone - radio edit (dance wiv me räknas väl inte?)

Snittbetyg: 6.3

"Med tanke på Telekinesis starka koppling till Death Cab For Cutie (som starka influenser+producent Chris Walla) så var förväntningarna på detta debutalbum skyhöga från min sida. Och även om det inte är lika bra som nämnda DCFC så vore det synd att säga att jag är besviken. Det är väldigt mkt gladpop och väldigt lite melankoli - med andra ord musik att bli glad av. Och det är ju aldrig fel. Plus även för det korta låtarna."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Look to the east

"För mig är det här en typisk medel-skiva. Medelbetyg rakt igenom. Inget är egentligen dåligt eller irriterande, vissa melodier är till och med mycket tilltalande och perfekta dessa fina höstdagar. Däremot lyssnar jag på skivan om och om igen och märker att det inte säger mig någonting. Det är lite för glatt, poppigt och lättsmält och det finns inget nytt att upptäcka eller intressera sig för."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: One step forward

Snittbetyg: 7.0

"När det blir dags att summera musikåret 2009 kommer jag att minnas den här skivan som albumet med årets snyggaste omslag och höstens finaste låt (läs: All your secrets). Det är värt en del bara det, resten av denna skapelse är inte heller fy skam: en saling blandning av olika musikstilar gör skivan spännande och dynamisk. Lättlyssnat och intressant - plus lite höstmys."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: All your secrets

Snittbetyg: 7.0

"Till en början älskade jag den här skivan. Den har hängt med rätt länge i mp3-spelaren och kanske har jag lyssnat sönder den, för nu när det är dags att sammanfatta vad jag tycker om den så känns inte de högre betygen rätt. Det finns fortfarande flera på låtar som är kanonbra, men helheten känns lite för ojämn. Trots det är Wild Beasts ett band jag verkligen tror på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancin’ on our tongues

"Ja! Det är kul, intressant, annorlunda och varierande. Det är något som gör att Wild Beasts aldrig lyckas nå upp i de högsta betygen, vad har jag inte kommit underfund med. Något fattas uppenbarligen, men vad spelar egentligen ingen större roll, då Two Dancers är en genomgående bra skiva med många höjpunkter, och inga egentliga sämre låtar. Två år - två lyckade skivor!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancing on our tounges

Snittbetyg: 6.5

"Modest Mouse gör inte perfekt rockmusik. Jag kommer ofta på mig själv tycka att de borde låta si eller så istället. Deras musik är egentligen väldigt ojämn. Men grejen med Modest Mouse är att det inte gör nåt, för jag älskar deras sound och deras stil (och Isaac Brocks röst förstås!) och då är det lätt att förlåta svaga spår. Denna skiva fortsätter på samma spår som senaste skivan och är egentligen utan vare sig besvikelser eller positiva överraskningar."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Whale Song

"Jag har alltid tyckt att Modest Mouse är ok/rätt bra, varken mer eller mindre - och det gäller samtliga skivor jag har lyssnat på med dem. Det mest är, som sagt, rätt bra, men de flesta låtarna glömmer jag bort efter ett tag. Jag antar att det betyder att Modest Mouses musik i stort sett aldrig riktigt har intresserat mig. Som vanligt plus för roliga sound och Isaac Brocks röst, men annars låter detta som vilken Modest Mouse-skiva som helst: medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: I’ve got it all (most)

Snittbetyg: 6.5

"Man har aldrig tråkigt när man lyssnar på Super Furry Animals! Det är lättsmält, underhållande och lite galet - ungefär som en komedi med Will Ferrell, precis vad man behöver ibland. Sen att inte skivan håller en tillräckligt hög nivå rakt igenom för högre betyg känns inte särskilt viktigt, det är liksom bra för vad det är. Skivan med ett ord: fulsnygg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The Very Best Of Neil Diamond

Snittbetyg: 7.0

"Jag kan förstå att Iron & Wine lätt kan uppfattas som sjukt tråkig. Mer lågmäld och dyster musik får man leta efter. Men har man en gång lärt sig uppskatta hans musik så tröttnar man inte. Denna dubbel-cd på 23 spår innehåller överblivna låtar från hans karriär, alltså en typisk skiva för oss fans som inte kan få nog av hans akustiska gitarr och hans mumlande sång. Finfin som helhet, men också i mäktigaste laget - Iron & Wine kommer trots allt bäst i små portioner."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Kingdom of the animals

Snittbetyg: 7.0

"Jag gillar Wilco för vad dom är: ett medelålders amerikanskt rockband, kapabla att leverera fantastiska låtar och mediokra album. Wilco (the album) ger ett stabilt och jämnbra intryck, men lyssnar man extra noga så gömmer sig några riktigt fina rocklåtar även i denna samling, jag tänker främst på One wing, You and I och Everlasting everything. Det är sådant som präglar stora band, och Wilco tar med denna skiva stormsteg framåt i mina ögon."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: One wing

"Det här var ju faktiskt bra! Jag trodde det skulle vara gammalt och avdankat, men istället är det mesta roligt, varierande och fräscht. I stort sett samtliga låtar är bra (speciellt Solitaire och Wilco etc.) Jag gillar stilen och soundet. De försöker inte för mycket och framför allt försöker de inte låta udda, utan allt känns väldigt avslappant och genuint. Ett par låtar känns lite väl rock-amerikanskt och är lite väl mediokra, men i överigt helt klart över färväntan!"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Solitaire

Snittbetyg: 6.5

"Det här är den absolut svåraste sortens musik för mig. Jag ogillade det i början, men insåg snabbt att det är en typisk skiva som växer med tiden. Det stämde delvis. Låtar som Rolling sea och More of this är fulländade, medan vissa andra låtar fortfarande är totalt intetsägande och tråkiga i mina öron, vilket är synd. Kanske växer låtarna, kanske förblir de mediokra, men skivans helhet är trots allt bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: More of this

"Lisa har fullständigt rätt i att detta är en typisk skiva som växer med tiden. Den kräver tid och tålamod, men den är värd det. Inledande Rolling Sea är det starkaste exemplet på detta, den har gått från trist förstaspår till att tillsammans med Everyday och More of this vara skivans bästa låt. Ska man sammanfatta skivan med ett ord är behagligt det första jag tänker på, perfekt för en eftermiddag i sommarsolen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Everyday

Snittbetyg: 6.5

"Förutom den fullständigt gräsliga albumcovern, som får mig att totalt vilja strunta i skivan, så kännetecknas denna skiva av ett spännande ljud och några riktigt starka spår. Den ger mig inget större behov av att fortsätta lyssna, men lämnar efter sig en känsla av att Patrick Wolf har potential att bli riktigt stor. Hans musik är lättlyssnad och borde kunna tilltala den större massan. Inte lika bra som The Magic Position, men ändå känns detta som ett steg i rätt riktning."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The sun is often out

Snittbetyg: 7.3

"Det här har jag längtat efter! Äntligen en platta i år med enkel, rak, klassisk gitarrock. Kalla det gubbrock den som vill - jag älskar det! Dinosaur Jr. är nya för mig, men det kom inte som en chock när jag läste att de bildades redan 1984 med tanke på tidigare nämnda musikaliska beskrivning. Det är lite back to the ’90s över det hela. Gitarriffen får igång mig och får mig att vilja kunna spela elgitarr mer än något annat. En skiva att ånjuta på högsta volym. Årets bästa så här långt!"
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Pieces

"Svårt! Saken är den att när jag nu väl gav Dinosaur Jr. en ärlig chans visar det sig smälta in och vara rätt bra. Samtidigt påminner vissa låtar/delar av låtar lite för mycket om ett äckel-anmerikanskt band i stil med hemska Nickelback - ni vet fruktansvärd gubbrock och långt skägg. Det är lite synd, för som sagt är delar av skivan riktigt lyckade och till och med intressanta (Imagination blind, I want you to know och Plans etc.) Till nästa gång, lämna de gubbiga gitarriffen!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Imagination blind

Snittbetyg: 3.5

"6 låtar, en medellängd per låt på ca 9 minuter. Herregud. Långa låtar kan vara riktigt bra, men det blir väldigt lätt väldigt tröttsamt - som i det här fallet. 3 minuter in i de flesta av låtarna är jag sjukt trött på det. Annars tycker jag om soundet, som påminner lite om Studio. Blanda upp med kortare låtar och variera de längre låtarna mer till nästa album, så skulle jag kunna gilla det!"
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

"Åh vilken jobbig musik! Vem lyssnar på sånt här, egentligen? Det är ju bara ljud, liksom. Jag kan förstå att folk lyssnar på schlager, hårdrock och till och med techno, men det här är ju som att lyssna på ett intro till en låt på repeat. Totalt meningslöst. Det som räddar skivan från underkänt är den ganska spännande Everybody’s got to learn sometime."
Viktor ger skivan 3.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

Snittbetyg: 3.0

"Efter ett par lyssningar kan jag medge att det finns endel som är helt ok med skivan (typ Orange shirt), men dess sämre låtar väger tyngre. Det börjar klia på kroppen när jag hör låtar som Can you discover? eller den hemska covern på I want you back. Jag står fast vid att det mesta på skivan låter som en blandning av ett electro/indieband som försöker för mycket och en dålig dj som spelar musik på Ibiza, eller något annat liknande, äckligt partyställe."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Orange shirt

Snittbetyg: 5.5

"Inte riktigt vad jag hade väntat mig - en positiv överraskning! Jag som aldrig lyssnat på El Perro Del Mar förväntade mig glad indiepop, typ Hello Saferide. Nen det här är allt annat än glad indiepop, det är mörkt och dystert och ganska tungt emellanåt. Det känns spännande, nytt och eget - och covern på Lou Reeds Heavenly arms är riktigt bra."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Gotta get smart

"Delar av skivan är imponerande bra (Let me in, Change of heart etc.), andra delar är tråkiga och resten är ganska värdelöst (A better love och L is for love som är irriterande likt Lykke Li etc.) En ojämn skiva med andra ord, på både gott och ont. Det är över mina förväntningar, men det är inte mycket från skivan som jag kommer att bära med mig. Medelbra i genomsnitt. Jag måste även tillägga att jag älskar artistnamnet och albumnamnet."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Let me in

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med kan inte nog poängteras hur fantastiskt bra låten Summers är, den lyfter hela skivan och omger den av ett bländande ljus, så bra är den. Resten av skivan är inte så pjåkig heller, småtrist stundtals, men överlag mystisk, spännande, dyster och vacker. Tyvärr räcker det inte till högre betyg denna gång, men det är uppenbart att Loney dear är något speciellt och kommer någon gång i framtiden samla på sig så många ‘Summers’ eller ‘I Am John’ att tiopoängaren är nära."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Summers

"Håller med Viktor om att denna skiva är både dyster och vacker (men lite småtråkig) på samma gång. Soundet är ganska oförändrat sedan förra skivan, och ett av de bästa spåren, Summers, påminner om deras tidigare hit I Am John. Men visst, det är bra! Lättlyssnat och skönt att lyssna på."
Ellen ger skivan: 6.0

Bästa spår: Summers och Airport Surroundings

Snittbetyg: 6.7

"Hardships! är en trevlig överraskning, det är trallvänligt utan att bli popsmörja. Framförallt andra halvan av skivan är mycket bra och i synnerhet de avslutande två balladerna är riktigt fina. Jag skulle egentligen bara vilja byta ut en låt eller två, i övrigt tillhör den här skivan eliten av sin genre. Till och med handklappandet, som går som en röd tråd genom skivan, är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Bad waters

"Var och en för sig är låtarna på skivan bra, men tillsammans blir de till en stor popsmörja som låter likadant. Dessutom borde hon ha kortat av samtliga låtar, eftersom hon upprepar refränger och catchiga melodier så pass mycket att det blir tjatigt. Jag gillar däremot hur överraksad jag blev av det här. Det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig, och det är väldigt eget (och bra, i viss mån!)"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Like a fading rainbow

"Redan tidigt i mitt musikintresse fattade jag tycke för en grupp vid namn First Floor Power. En av huvudpersonerna i det bandet var ingen mindre än Jenny Wilson, och när jag hörde hennes första soloalbum flera år senare fylldes jag med enorm nostlagi! First Floor Power-rötterna märks ganska tydligt i Wilsons solomusik, men samtidigt har hon skapat något eget utifrån det gamla soundet. Hon är duktig, och kommer alltid vara lite av en favorit för mig." 
Ellen ger skivan: 7.5

Bästa spår: Bad waters och Like a fading rainbow

Snittbetyg: 4.3

"En lustig blandning mellan gitarrpop och folkvisor. Framförallt är det förstnämnda väldigt lyckat, med glada sommarlåtar som Äppelöga. Tyvärr blir det lite långsamt emellanåt, lite för vackert. Skivan skulle tjäna på att våga ta ut svängarna lite mer."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Äppelöga 

"Det här är precis vad jag menar med äckligt söt singer/songwritermusik. Tråkigt, fånigt och på tok för skört. Jag klarar inte av rösten och känner att jag inte får ut något av skivan. Jag har inte ens något mer att tillägga eller tycka till om."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Boulevarden

Snittbetyg: 5.0

"Jason Lytle är egentligen rätt så bra, men hans stora problem är att han låter som precis alla andra indierock-artister. Jag hör lite Death Cab, lite Fountains of Wayne, lite M.Ward… Med det i åtanke lyfter aldrig skivan, utan flyter omkring någonstans mellan totalt ointressant och ouppfylld potential. Det finns höjdpunkter, men de är alldeles för få. En helt ok skiva, men inget jag kommer minnas."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Birds encouraged him

Snittbetyg: 5.0

"Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Moneybrother. Första genomlyssningarna när det gäller MB brukar ofta vara katastrofala - musiken känns simpel, billig och macho. Men efter några försök fastnar åtminstone några låtar som kan klassas som bra. MB bevisar tyvärr ingenting för mig med den här skivan."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Here comes the vain again

Snittbetyg: 6.5

"Jag slutar aldrig förundras över hur bra svenska indieartister, eller svensk musik överlag för den delen, är idag. De ploppar upp som svampar ur marken och tar en med storm. Och trots att jag har varit med om det förut så blir jag alltid lika positivt överraskad. Existensminimum står sig visserligen inte starkast i en jämförelse svenska indieband emellan, men det är fortfarande otroligt att få höra låtar enskilt bra låtar som Messin’ up, Signs of human life och Satan (som tagen från en sen Radiohead-platta)."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Ja, det här är kul! Enkel, svensk indiepop som faktiskt är bra passar helt utmärkt såhär på våren. Messin’ up är den självklara favoriten, men övriga låtar på skivan är väldigt behagliga och lite vemodiga. Perfekt svensk pop! Jag saknar dock lite variation på soundet - skivan känns ganska anonym och få låtar sticker ut eller läggs på minnet. I övrigt en bra skiva."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Jag brukar ha lite svårt för sådan här musik med mycket instrument och elektronik, och det är kanske också det som gör att jag har lite svårt med Existensminimum. Tanken är god, och i de låtar då röster och lyrik tar över det elektroniska blir det till och med riktigt bra! Jag önskar att de vore lite fler, för då är jag helt säker på att det skulle bli hur bra som helst!"
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Sound Of Music

Snittbetyg: 6.0

"Junior Boys är ett såntdär band som är lätt att glömma bort eller underskatta. För mig behövs det ganska mycket tid innan jag verkligen börjar uppskatta musiken. Kom alltid ihåg att det är värt all tid du lägger ned på albumen! Musiken är inte särskilt annorlunda från förra skivan, men det gör inte så mycket, mer än att jag då och då känner att något fattas. Jag gillar hur avslappnat och genuint det låter, mycket tack vare (kan jag tänka mig) att de aldrig har slagit igenom riktigt stort."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Sneak a picture

"Det är lite frusterande att lyssna på Junior Boys, för även om jag gillar vad jag hör så är det som om jag väntar på att nåt ska hända, explodera. Men det förblir snyggt och stilla - och blir till slut lite trist. Det som skiljer Junior Boys musik från t.ex Hot Chip är att det här helt enkelt inte svänger. Det är bra, men det svänger inte. Det är synd."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Bits and pieces

Snittbetyg: 6.8

"Det är innerligt, begåvat och känns välarbetat. Överlag är det bra, men givetvis ska det finnas vissa grejer som sänker betyget. I längden blir skivan ganska enformig och Tracyannes röst är lite väl skör, vilket gör att musiken blir irriterande gullig emellanåt. Jag lyssnar gärna på det här (framför allt låtar som Honey in the sun) i mindre mängder, men sen blir det nog uttjatat. Jo, albumomslaget är sjukt fint också."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Honey in the sun

"Jag håller med Lisa, det här är musik som är fantastisk i små portioner men lite tröttsam i längden. Samtidigt vilar en viss stämning över skivan som gör att det hela känns väldigt proffsigt rakt igenom. Jag är kluven. Men faktum är att jag ser fram emot att lyssna på skivan, diggar när jag lyssnar och ogillar att stänga av, med andra ord ganska klara tecken på att jag gillar det här!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: French navy

"Jag var skeptisk. För det första har jag över lag svårt med tjejröster, jag brukar ogilla kvinnliga artister/band. Men okej då. Förstaspåret French Navy var ju ändå väldigt poppigt och glatt! Jag fortsätter att lyssna och inser att det egentligen bara är just rösten jag stör mig lite på, låtarna är ju riktigt bra! Sköna sounds med en poppig lycka och en lagom mängd originalitet. Problemet med den störande rösten försvinner efterhand. Me like!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Forests And Sands

Snittbetyg: 7.0

"Redan 20 sekunder in i öppningslåten There are maybe ten or twelve…, som för övrigt är en av årets hittills absolut bästa låtar, så visste jag att jag skulle gilla den här skivan väldigt mycket. Sedan dess har det varit ett rent nöje att sträcklyssna på Get guilty, och betyget hade varit betydligt högre om det inte varit för ett par spår jag skulle vilja byta bort från låtlistan (Thunderbolts, wtf?). Vad jag gillar främst med AC Newman är hur han kan blanda powerpop med exprimentiell rock på klassiskt indievis. Sen varför jag inte är lika fascinerad av The New Pornographers kanske Neko Case kan förklara så småningom?"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: There are maybe ten or twelve…

"Det här var betydligt roligare och bättre än vad jag hade förväntat mig. Det finns många starka låtar (The Changeling (Get Guilty), All of my days and all of my days off och Like a hitman like a dancer etc.), som överraskar och nästan får mig att dansa i mitt rum. Poppigt och glatt! Jag tror dock att det blir lite väl maffigt i längden, och det, till en början, så roliga soundet tröttar snart ut mig lite. Men bara lite."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Like a hitman like a dancer och All of my days and all of my days off

Snittbetyg: 5.0

"Nej, det här är lite för gubbigt för min smak. Bob Dylan gör sällan dålig musik och med Modern Times visade han att han håller än, men det här är ett steg bakåt. Det är för långsamt och för osentimentalt - och det blir aldrig riktigt intressant."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: I feel a change comin’ on

Snittbetyg: 7.7

"Jag gillar Phoenix speciella sound. Jag blir aldrig trött på deras poppiga, men ändå rätt svårlyssnade, låtar. Phoenix har en otrolig balans mellan lätt och svår musik vilket jag älskar. Detta album är roligt och härligt och får en att bara vilja le och dansa. Imponerande!"
Stina ger skivan 9.5

Bästa spår: Lisztomania

"Jag har alltid varit ganska likgiltig vad det gäller Phoenix och deras musik. Egentligen är det sällan dåligt, men alltför ofta blir det tjatigt eller tråkigt. Vissa låtar smälter in efter en lyssning, och samtliga låtar är oerhört upprepande. Det tog mig ett bra tag innan jag märkte att vissa låtar faktiskt var två olika låtar, och inte en. Men, som sagt är det aldrig dåligt, och var och en för sig är vissa av låtarna lyckade popverk."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Countdown

"Som ett av mina favoritband så har Phoenix alltid höga förväntningar från mig. Dessa uppfylls, men det tog tid att inse det. Det här var svårtsmält. Egentligen tycker jag att Phoenix har blivit för poppiga, jag gillade mer den funkiga stilen i Alphabetical. Men det är fortfarande så sjukt svängigt i varje sekvens att det är omöjligt för mig att inte älska det."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: 1901 eller Armistice

Snittbetyg: 5.5

"Jag gillar Depeche Mode mest pga deras historia och att deras musik i princip känns som en helt egen genre. Samlar man pärlor i deras diskografi så blir det inte vilken dussinskiva som helst. Här finns max två låtar som kan plats i den samlingen, resten glömmer jag helst. Kanske börjar deras musik bli uttjatad, men så länge de fortfarande kan skriva låtar som Fragile tension så lever hoppet om stordåd."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Fragile tension

"Jag tycker att det är svårt för synthpop som denna att någonsin bli tråkig eller enformig. Det känns som om den konstant utvecklas! Det är sköna beats med inspirerande toner, och även lite av det där mörka och mysiska som Depeche Mode är. Mycket mer kan jag inte säga, jag gillar detta!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Wrong

Snittbetyg: 5.5

"För mig har inte Marit Bergman känts så intressant sen Baby dry your eye. Den här gången tänkte jag ge henne en chans, utan några som helst förväntningar. Det kanske var bra, för många låtar på The Tear Collector känns för enkla, vanliga eller tråkiga - pop utan karaktär. Dock blir jag överraskad och lycklig när jag kommer till mitten av skivan och finner en hel rad av bra låtar (Let go!, Carry me home etc.) som visar en Marit Bergman som blandar känslosamma ballader med snabb punkrock och poppig glädje!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: In the morning och Let go!

"Jag var egentligen inte ett dugg nyfiken på hur Marit Bergman låter år 2009 innan jag gav henne en chans. Jag har aldrig varit något större fan och placerar henne gärna i ett fack någonstans mellan Rix-fm-pop och anonyma kvinnliga singer-songwriters. Där ligger hon iofs kvar, men den här skivan imponerade faktiskt lite på mig."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: I followed him around

Snittbetyg: 7.0

"16 nya spår, varav flera över 5 min - som regel förlorar skivor på ett sådant upplägg. Men detta är ett undantag, jag skulle inte vilja missat en sekund av den här skivan. Det har vi också den största skillnaden mellan Conor Oberst nu och då. Då var ungefär varannan låt kass och varannan fantastisk, nu är varje låt bra. Egentligen tycker jag det är en tråkig utveckling, men samtidigt gillar jag att han lagt Bright Eyes på hyllan ett tag och provar andra vägar. Dessutom vårens snyggaste albumcover"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White shoes

Snittbetyg: 4.0

"Vid den här tidpunkten för två år sedan kändes Maia Hirasawa ny och spännande. Idag totalt ointressant. Vad det beror på vet jag inte riktigt, kanske är det att man lätt bli mätt av hennes musik. Det är som att tugga sockerbitar, gott i början, men alldeles för sött i längden."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: I will sing for you

Snittbetyg: 7.5

"En lagom årlig dos av DCFC med överblivet material från fjolårets Narrow stairs. Fyra nya låtar och en bättre, akustisk, version av Talking bird."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My mirror speaks

Snittbetyg: 6.5

"Annorlunda och innovativ musik blir lätt flipp eller flopp. Detta album är ett bra exempel på båda delarna. Vissa låtar (Snookered, Woof Woof etc.) är helt lysande, medan andra (Wet Wings, Baltihorse) till stora delar är fruktansvärda och känns för konstlade. Albumet öppnar väldigt starkt, men faller mot slutet. Överlag tycker jag dock att Dan Deacon har lyckats bra, framför allt med att göra det intressant. De bra låtarna väger upp de sämre. Det är inget Animal Collective, men att förvänta sig det vore lite väl naivt."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Snookered och Build voice

"Dan Deacon har fattat hur man kan göra exprimentiell och spännande musik men samtidigt få det att låta som…just musik. Det är mitt bland alla ljud samtidigt väldigt stämningsfullt, nästan lite drömskt - det gillar jag starkt. Och det faktum att jag inte ens gav en tanke åt att större delen av skivan är instrumental förrens nyligen ser jag som ett bevis på att jag gillar vad jag hör."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Woof woof

Snittbetyg: 7.5

"The Hazards of Love är fantastisk som helhet. En häftig skiva, underbar att sträcklyssna igenom. De har själv kallat den för en rockopera och det stämmer så till vida att låtarna är väldigt pompösa och matchar varandra perfekt, men i grund och botten är det samma gamla Decemberists. Det skulle mycket väl kunna vara ett mästerverk och sett till upplägget är det faktiskt det, men musiken haltar till ibland och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Wanting Comes In Waves

Snittbetyg: 8.0

"Det här är förstås örongodis för ett relativt nyblivet Hold Steady-fan som jag. Det är även lite plåster på såren för den inställda konserten i höstas (stor besvikelse, kom tillbaka!). Sen är ju en liveskiva alltid en liveskiva; inga nya låtar, ingenting för årsbästalistor och alltid sjukt svårbedömda. Eftersom skivan är inspelad under Boys and Girls in America-turnen saknas nästan allt material från Stay Positive, vilket är synd. Men de få bidragen från tidigare album funkar bra, speciellt avslutande Killer parties är magnifik. Lyssna och njut på ett av världens bästa rockband live."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Killer Parties

Snittbetyg: 6.5

"Återigen levererar Peter Bjorn and John ett intressant men alldeles för ojämnt album. Ibland har jag inget emot att några låtar inte faller in i ramen för resten av skivan, men i Peter Bjorn and Johns fall så känns det så…onödigt på nåt vis. De har en enorm potential och kommer förmodligen så småningom att producera jämnare skivor, men än så länge så kräver jag mer. Men precis som på Writer’s block så finns det ett par riktigt bra låtar att ta med sig från det här lilla experimentet."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lay it down (beroendeframkallade)

Snittbetyg: 4.3

"Jag har alltid haft svårt för The Knife. Tyvärr visar det sig att Karin Dreijer Anderssons soloprojekt låter precis likadant som The Knife. Inte nog med det - alla låtar låter också likadana. Rösten är likadan. Electroljuden, melodierna, allt. Fruktansvärt tråkigt, speciellt om man inte är förtjust i det soundet. Jag kan uppskatta en eller två låtar, men sen är det nog. Det här är inte min grej."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Allt låter likadant.

"Jag vill så gärna tycka att det här är skithäftigt. Och det gör jag också stundtals, när electrobeaten är som hårdast och när en rytm och en melodi sakta byggs upp till Karin Dreijer Anderssons speciella sångröst. Men där emellan blir det, precis som Lisa menar, tyvärr ganska enformigt och tråkigt, iallafall för min smak. Men jag kan förstå hyllningskörerna och jag ångrar inte på något sätt att jag gett den här skivan tid att gro."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår:  Dry and dusty

Snittbetyg: 5.5

"White Lies låter som en blandning av Glasvegas och Editors. Albumet börjar lovande, med de riktigt bra låtarna Death och To lose my life. Tyvärr händer det inte mycket mer i restrerande tiden av albumet. Låtarnas kvalitet sjunker och allt slutar i en tråkig smörja, bortsett från ett par uppstickare. Kanske är jag för ivrig för att orka lyssna in mig mer, eller också är To lose my life helt enkelt inte mycket mer än en medioker skiva."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Death

"Jag har förstås hört detta flera gånger tidigare. White Lies låter precis som vilket annat brittiskt rockband som helst, men till skillnad från fjolårets mest överskattade band (Glasvegas) så infinner sig aldrig den där motbjudande känslan av att allt bara är halvbra kopior av tidigare skapad musik i samma genre. Mitt problem med nya indierockband från Storbritannien är, förutom dess likhet med varandra, att ivern att skapa mäktiga refränger i varje sång tillslut bara blir tröttsam. Men i slutändan så gillar jag vad jag hör, trots allt."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Death

Snittbetyg: 7.0

"Skön, lättlyssnad och beroendeframkallande - så skulle jag beskriva Hold Time i korta drag. Albumet ger en väldigt bra helhet med en bra blandning av relativt korta låtar och spännande samarbeten (Zooey Deschanel!). Med få undantag (Oh, Lonesome me etc.) är skivan låtmässigt komplett (med höjdpunkter som Rave on och Blake’s view etc.) Den totala extasen och fascinationen uteblir tyvärr, men njutningen är total redan vid första lyssningen."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Rave on (ft. Zooey Deschanel) och Epistemology

"Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om M. Ward. Gillar jag hans röst? Jag vet inte. Rösten tillsammans med den ganska alldagliga musiken kan alltför ofta kännas tråkig och ordinär. Men trots det så går det inte att ignorera den jämnhet som han visar upp gång efter annan. Samtliga av de 14 låtarna är värda sin tid och albumet som helhet blir mer åtråvärt än förväntat. Men för högre betyg krävs något som sticker ut, något att luta sig mot i den annars så stabila låtlistan."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: For beginners

Snittbetyg: 6.5

"Det är svårt att sätta band som U2 i relation till resten av musikvärlden. Den här skivan är utan tvekan ytterst medelmåttig för att komma från just U2, men jämfört med all annan musik så är det fortfarande mycket bra. På så sätt kan en sjua i betyg innebära en liten besvikelse. Jag har blivit bortskämd med att U2 levererar minst 2-3 nya rockklassiker för varje album, men denna gång känns det tunt. Å andra sidan finns det många bra låtar med typisk U2-klang, det gör mig nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Cedars of Lebanon

Snittbetyg: 6.3

"Jag har ingen större koll på Andrew Bird och hans tidigare alster, men för mig kom denna skiva som en varm vind i det kalla februarivädret. En mycket jämn skiva med bra fördelade låtar - perfekt att sträcklyssna på. Det är perfekt, mjuk, pop, men trots det lyfter det aldrig, imponerar mig inte, förvånar mig inte, säger mig inte mycket. Det stannar vid härlig och behaglig musik. "
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Natural disaster och Not a robot, but a ghost

"Sedan jag upptäckte Andrew Bird med låtar som Fake palindromes så känns det som att hans musik mer och mer bygger på fin stämning. Visslandet, handklappandet och fiolerna är fortfarande där och bidrar förstås till stämningen, men utöver det så har han tagit ett steg bort från popen och ett steg närmare sitt eget, något tråkigare men mognare, sound. Det är som Lisa säger; härligt och behagligt och alldeles lagom bra. Jag är nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Tenuousness, Anonanimal

Snittbetyg: 4.3

"Nej, den här skivan ger mig absolut ingenting. Det är inte spännande, det låter inte nytt och det är inte särskilt bra. Mando Diao har aldrig varit några större favoriter hos mig, men det har ändå känts som att de har potential. Den här skivan är fullproppad med vardagshits och andra trista ting. Den enda ljusglimten är egentligen startspåret, där de låter ungefär som jag gärna skulle vilja att de alltid låter."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Blue Lining, white trenchcoat

"Mando Diao har inom loppet av några år gått från ett ungt, fräscht och lovande band till ett tråkigt och förutsägbart band. Mestadelen av skivan består av catchiga refränger/texter som spelas om och om igen, resten är intetsägande låtar. Intensiviteten är borta (och inspirationen likaså, verkar det som). Jag är uttråkad efter bara ett par låtar (med High heels och Blue lining, white trenchcoat som undantag)."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: High heels

Snittbetyg: 2.5

"Till skillnad från (i princip) alla andra, var jag inte särskilt imponerad av Lily Allen och hennes debutalbum. Uppföljaren It’s not me, it’s you är väl ännu mer ointressant. Lily Allen känns inte alls sådär söt, begåvad, annorlunda och bra som alla har påpekat ett tag nu. Hon är en typisk brittisk tjej, som med lite tur har hamnat i musikbranschen. Tråkig, skör röst. Tråkiga och fåniga texter. Lite electroinspiration, bubbelgum, kjolar och texter med attityd räcker inte långt för mig."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: I Could Say

Snittbetyg: 5.7

"Vad tycker jag om detta, egentligen? Är det kanske så att jag blint litar på mr. Springsteen och antar att allt han rör vid blir till guld? Eller kan man leverera underbart album efter underbart album, gång på gång… Jag tänkte verkligen efter, lyssnade riktigt noga på låtarna och kom på att shit, det är så bra på riktigt. Det finns mer än en yta, det är så himla, himla bra. Det är dock två låtar på skivan (Good Eye och The last carneval) som helt ärligt är riktigt dåliga. Men förutom det, så är detta absolut Springsteen, och som sagt. När har det någonsin vart dåligt?"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: The Wrestler eller Kingdom of days

"Vid första lyssningen undrar jag vad fan Bruce gör för slags musik egentligen. Det låter som smygdansband. Men efter hand sätter sig låtarna och formas till individuella små prestationer som jag helt plötsligt älskar. Framförallt Queen of the supermarket, Kingdom of Days och Life itself har lyckats gå från popsmör till favoriter för mig. Men allra bäst är ändå början och slutet, något som ofta präglar ett starkt album."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Wrestler eller Outlaw Pete

"Jag blir full i skratt när jag tar mig an denna skiva. Jag kan inte på något sätt förstå hur mina syskon kan tycka om det här, jag kan inte förstå att folk ser på det här som något seriöst bra. Det är en jävla massa blaha-blaha. Tråkiga, förutsägbara texter, en sliskig och gubbig röst och ett sound som låter som en blandning mellan ett svenskt dansband och Rod Stewart - med andra ord: värsta tänkbara kombinationen."
Lisa ger skivan 2.0

Bästa spår: Tomorrow never knows

Snittbetyg: 5.8

"En stor eloge till bandet som alltid lyckas med nya influenser, men samtidigt alltid håller kvar vid sitt eget sound. Detta är ganska intressant, men fortfarande väldigt Franz Ferdinand. För min del blir det dock lite för typiskt Franz Ferdinand, och jag har aldrig riktigt fallit för deras musik. Det gör jag inte denna gång heller. Bra gjort och bra melodier, men för mig blir det aldrig mer än medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Live Alone

"Det här är för mig en skiva med två ansikten. Å ena sidan innehåller den tre låtar som jag inte kan sluta lyssna på (Ulysses, Twilight Omens, No You Girls) men å andra sidan är resten av låtarna inte mer än medelmåttiga. Det gör att helheten aldrig blir mer än, som Lisa säger, medelbra. Det är synd, för Franz Ferdinand har definitivt potential att utföra mästerverk. Jag väntar fortfarande."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Ulysses