Snittbetyg: 6.7

"Det var inte alls vad jag hade väntat mig, jag blev positivt överraskad. På Veckatimest blandar Grizzly Bear lugna, fina melodier med intressanta inslag - lite åt psychedelic-hållet - och de gör det alldeles genialt! Det blir aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller för mycket av det goda. Skivan tappar lite framåt slutet (jämförelsevist med den starka början av skivan), men det glöms snabbt bort efter det underbara slutspåret Foreground. Detta är något man inte bör missa i år. En av årets bästa skivor!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cheerleader och Dory

"Grizzly Bear är spännande och den här skivan tilltalar mig mycket mer än föregångaren Friend. Jag har gett den här skivan väldigt mkt tid, otaliga timmar i solskenet. Jag har försökt att tycka om, men är kluven in i det sista. Det finns mkt med skivan jag gillar, men överlag kommer jag inte att slösa med berömmet - den har också tråkat ut mig gång efter annan. Ett säkert tecken på total uttråkning är att jag inte alls reagerat på musiken förrens sista låten, vilken är den överlägset bästa, börjat."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Foreground

"Ungefär varannan låt på skivan är bra (speciellt Two weeks, Cheerleader och Foreground), medan vissa andra glöms bort."
Johan ger skivan 6.5

Bästa spår: Two weeks

Snittbetyg: 5.0

"Owl City har allt det där som du vill ha. Enkelhet, sköna beats, berättande lyrics och lagom längd på det hela. Det är inget jätteextas som lägger sig och vilar på mina axlar, men det är definitivt en känsla utav välbehag och lycka. Sånt här vill i alla fall jag höra mer av, trots att det som sagt kanske inte är något jätte-världssensation!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Fireflies eller Vanilla Twilight

"Det här är inget av det jag vill ha. Det låter som ett pojkband som vill vara lite indie, totalt intetsägande texter, en sångare med en femårings sångröst och så typiskt, typiskt american-high-school-music. Nej, det här är typisk slipstryck på t-shirt-musik. Aldrig mer."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Tidal wave, kanske..

Snittbetyg: 6.0

"Experimentellt i all ära, men tyvärr går Neon Indian för mycket åt det ack, så uttjatade, elektroniska soundet. Jag har aldrig förstått fascinationen över det mekaniska och datorgjorda (förutom i viss mån), utan tycker mest det känns hippt och krystat. Trots det finns det en del guldkorn (Should have taken acid with you, Deadbeat summer etc.) på Psychic Chasms och trots allt tar de denna genre till en ny, mer intressant nivå. Det gillar jag! Lite uttjatande i längden, men bra i lagom mängd."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Should have taken acid with you

Snittbetyg: 6.1

"Antony är den mest originella artisten jag känner till. Han röst i kombination med de alltid så välkomponerande melodierna är oslagbart i sin genre, ständigt på gränsen till hur mycket hjärtskärande man klarar. Den här skivan är nästan lika fin som debuten I am a bird now, vilket inte säger lite. Inledande Her eyes are underneath the ground och avslutande Everglade ramar in en en skiva vacker som en tavla."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Her eyes are underneath the ground

"Hjärtskärande och intensivt, visst. Jag borde kanske tycka om det, men tanke på alla känslor som utspelas. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag dock bara fram till samma sak: Det är tråkigt, jag vill inte lyssna mer på det och rösten är förfärlig och rolig (låter som en av mina gamla imitationer). Det faller mig helt enkelt inte i smaken - för det mesta. Trots det uppskattar jag dock verkligen originaliteten."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Kiss my name

"Jag tycker Viktor har skrivit det mesta som behöver nämnas. Jag minns första gången jag hörde Antony and Johnsons och det var verkligen skräckblandad förtjusning. "Vad är det här för röst", minns jag att jag tänkte. Men idag förstår jag knappt mina egna tankegångar - detta är ju endast vackert! Jag njuter."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Another world, Her eyes are underneath the ground

"Jag gillar verkligen dessa passionerade låtar. Det är mäktigt, och enormt känslostarkt. Skulle få vilken vardagshändelse som helst i en film att sticka ut. Vackert så det förslår, perfekt musik att diska till! Nackdelen är väl att det kan bli lite för mäktigt till slut, kladdkaka är gott i små mängder."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Dust and Water

Snittbetyg: 8.5

"Animal Collectives något nedtonade EP visar på variation, kreativitet och är ännu ett bevis på hur bra de faktiskt är! De kör olika varianter av sin grej och lyckas gång på gång. Det är visserligen inte lika intressant som, till exempel, Merriweather post pavilion, men samtidigt verkar det inte spela någon större roll vad de gör, de gör det alltid bra!"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: What would I want? Sky

Snittbetyg: 7.8

"Det började som anonym och ganska tråkig musik, men ganska snart växte Local Natives enormt i mina öron. Nu älskar jag de poppiga, men inte för catchiga (tack och lov) melodierna. Tyvärr är många låtar ganska lika varandra (ibland tar det sin tid att inse att en ny låt har startat), men det spelar ingen större roll egentligen. Det är fint, det är roliga ljud och det är en känslosam, underbar röst."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: vet verkligen inte!

"En underlig känsla infinner sig när jag lyssnar på Local Natives: den känns som jag har längtat efter den här skivan hela året, trots att jag aldrig ens hört talas om gruppen tidigare och trots att den här året knappast varit snålt på bra musik. Pressens beskrivning av Local Natives som en blandning mellan Fleet Foxes och Grizzly Bear är klockren - och det fantastiska är hur väl den kombinationen stämmer överens med min smak och önskemål. Fleet Foxes är för enkelt och ospännande, Grizzly Bear för svårt och känslolöst - Local Natives hittar balansen!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Warning sign (fantastisk Talking Heads-cover!)

Snittbetyg: 5.4

"Det är smutsigt, skramligt, experimentiellt, unikt och stundvis helt genialt. Wavvves är en skiva att sträcklyssna på, eftersom låtarna är bättre tillsammans än var och en för sig. Detta gör att albumets helhet är fantstisk och skivan är perfekt uppbyggd. Tyvärr gör även detta att skivan aldrig lyfter eller når en maximal punkt - ingen låter sticker direkt ut från skivans mängd. För mig gör det dock inte så mycket, en berättande och egen skiva som denna har jag längtat efter."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Summer goth och To the dregs

"Första intrycket var katastrofalt. Jag hörde mest oljud. Det gör jag förvisso fortfarande, men sakta, så sakta, börjar små melodier växa fram och övertyga mig om att åtminstone ge skivan godkänt. Framförallt har jag svårt för den konstgjorda sången, de skräniga gitarrerna och det gryniga ljudet. Men samtidigt finns det ett fint driv i en del av låtarna som jag gillar. Jag är långt ifrån imponerad, men det finns nåt där. Kanske nästa gång."
Viktor ger skivan 3.5

Bästa spår: Sun opens my eyes eller Weed demon

"Jag älskar det här, speciellt det skitiga lo-fi-soundet. Wavves är coola, om jag någon gång skulle göra en skiva skulle det låta såhär!"
Johan ger skivan 8.5

Bästa spår: No Hope Kids

"Nej, det här funkar inte för mig (oväntat va?) men jag hatar det inte heller. Men det beror nog på att jag är pigg och utvilad, skulle jag komma hem efter en lång eftermiddag på jobbet och höra detta när jag kliver in genom dörren så skulle jag ta skivan och kasta den ut från balkongen det första jag gjorde (!). Kan förstå vad Viktor menar med "ett fint driv" i en del av låtarna, men för min del räcker det inte. Verkligen inte. Detta är ingenting jag någonsin skulle lyssna på. Usch, nu börjar huvudvärken komma också…"
Ellen ger skivan 2.0

Bästa spår: Beach demon, Sun opens my eyes

Snittbetyg: 7.7

"Enbart på detta album finns det minst tre låtar som kvalar in på topp tio-listan över årets hittills bästa låtar (Hellhole ratrace, ghost mouth etc.); det här är med andra ord riktigt jäkla bra! Det är en helt perfekt blandning av tempo, melodier, underbara texter och en bra röst. Hade det inte varit för de sista, lite tråkiga och meningslösa, låtarna skulle det här vara på Animal Collective-nivå. Det är nära, och jag är nästan mållös."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Ghost mouth, Hellhole ratrace, Big bad mean motherfucker just nu.

"I samma västkustanda som The Thrills leker Girls 70-talsrock. Vem kan motstå det? Jag vill inte gå så långt att kalla det mästerverk, men att det här är lysande pop/rock borde alla inse. Hellhole ratrace är en fantastisk låt och inledande Lust for life är en knockout från första stund. Plockar man bort tråkiga Lauren Marie så finns inte mkt att klaga på."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Hellhole ratrace

"Girls. Ja, Girls… De första låtarna på denna skiva knockar ut dig totalt, och jag fick en smått lyrisk sinnesbild om årets bästa album, men sedan händer något… Låtarna faller långsamt och blir segare och segare, tråkigare och tråkigare… Det plockas dock upp lite i slutet med Darling. Väldigt många låtar tycks också innehålla alltför stor del utfyllnadsmusik som jag absolut inte vill lyssna på. Lite frustrerad blir jag, eftersom skivan innehåller några toppklassiga låtar!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Laura eller Ghost Mouth

 ""Girls frontman Christopher Owens grew up in the Children of God cult. His older brother died as a baby because the cult didn’t believe in medical attention. His dad left. He and his mother lived around the world, and the cult sometimes forced his mother to prostitute herself. As a teenager, Owens fled and lived as a Texas gutter-punk for a while. Then a local millionaire took Owens under his wing, and Owens moved to San Francisco. There, he and Chet "JR" White formed Girls, and recorded Album, their debut album, under the influence of just about every kind of pill they could find." Att någon med så sjuk bakgrund kan göra något så genialt!"
Johan ger skivan 9.0

Bästa spår: Lust For Life, Big Bad Mean Motherfucker.

"Innehåller en del väldigt bra låtar, men också några ointressanta  som drar ner betyget."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Lust for life, Hellhole ratrace

Snittbetyg: 6.5

"Sonic Youth på skiva anno 2009 kändes inte jätteintressant egentligen. Jag har svårt för gamla band som försöker hålla sin dalande karriär vid liv genom att släppa ointressanta album, och det var precis vad jag trodde The Eternal skulle vara. Ack, så fel jag hade! Efter ett antal lyssningar (alltid många lyssningar vad det gäller Sonic Youth, det smälter inte in annars) inser jag att det här är riktigt bra. Det låter, som vanligt, väldigt mycket dem. Låtarna är inte jobbigt långa och trots att de hängt med ett bra tag låter det inte avdankat. Tack. Tack!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Calming the snake

"Jag har försökt mig på Sonic Youth tidigare men aldrig riktigt gillat vad jag hört. Musiken har varit för högljudd, för hård och haft för vassa kanter för min smak. Men det här gillar jag! Här finns grymma gitarriff, sång med attityd och lagom mkt oljud. Det kan vara min språngbräda in i Sonic Youth’s värld, för den vill jag egentligen inte missa."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Malibu gas station

"Nja, alltså. Sonic Youth är ju bra egentligen. Med "egentligen" som nyckelord. Jag tycker att detta blir just för rakt, för kantigt, för ospeciellt och för alldagligt som Viktor säger att det inte är. Det lämnar inga spår hos mig, och att lyssna på dem var mer jobbigt än kul. Likväl den andra gången som den trettionde. Lite synd må tyckas, men det verkar som om vissa klassiker har ett bäst före-datum trots allt…"
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: No Way

Snittbetyg: 6.3

"Karen O’s röst är oerhört cool, soundet är intressant och varierar från låt till låt - jag visste direkt att det här var en skiva att räkna med. Yeah Yeah Yeahs känns väldigt jämna och man vet att de gör bra ifrån sig. Alla låtar är bra, vissa sticker ut (Hysteric, Heads will roll och Dull life etc.) och några är lite anonymare (Little shadow etc.) I övrigt är det enda jag saknar egentligen den där "shit!-shit!-vad-bra"-känslan, men den kanske kommer med tiden? Jag hoppas det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Hysteric och Heads will roll

"Yeah yeah yeahs är alltid coolast, vare sig det handlar om Karen O’s röst, skivcovers, låttitlar, bandnamn eller musiken. Här sitter alla dessa faktorer som en smäck. Även om cool är nyckelordet i alla sammanhang när det gäller YYYs så finns här bevis på hur fantastiak låtar bandet kan producera även när de släpper den coola fasaden och istället sjunger om t.ex små skuggor (läs: Little shadow). Magnifikt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Little shadow och Hysteric

"Ännu en gång måste jag dra en liten linje över det mina syskon sagt. Jag hatar Karen O’s röst. Den stör mig ända in i benmärgen. Alla låtar känns väldigt osammanhängande och röriga, och jag får ingen struktur på det hela. Det finns kanske två, möjligen tre, låtar som jag skulle kunna lyssna på såhär i efterhand. Jag blir inte berörd."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Runaway

Snittbetyg: 7.2

"Jag gillar Animal Collective. Jag gillar dem mer och mer för varje album, de tycks vara ett sådant band som blir bättre och bättre med tiden. Merriweather Post Pavilion är bland det bästa jag har hört med dem; dels för att skivan ger en bra helhet, det finns inget jag helst hoppar över eller tröttnar på, och dels för att de fokuserar mer på sång och "melodier" än det tidigare, skramliga, soundet. De växer i mina ögon för varje dag som går och med detta album har de gått från ett bra band till lite av ett favoritband."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Brothersport och My Girls (idag i alla fall)

"Jag håller med Lisa, förutom det där sista med favoritband. Animal Collective imponerar stort på mig med musik som inte bara är ny och spännande utan också - faktiskt - fullt lyssningsbar. De hemska oljuden är borta och är ersatta av rytm och melodi. Skivan är dessutom häpnadsväckande jämn utan några direkt svaga spår. Starkt!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My Girls

"Ursäkta, men melodier - where? Allt jag hör är… white noise. Skramlande instrument och halvkassa sånginsatser. Ibland råkar de slinta på den fina sidan av musikalitet och då blir det riktigt bra (Summertime Clothes och My Girls). Sedan slinter de tillbaka igen, och det blir bara… öronbedövande. Nej."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Summertime Clothes

Snittbetyg: 7.5

"Normalt brukar Flaming Lips vara mästare på att balansera sin musik precis på gränsen mellan för flummigt och för kommersiellt. Experimenten får alltid mycket plats - med överlag goda resultat. Den här skivan är dock annorlunda. Här tar experimentlustan över fullständigt. Vid första lyssningarna var det en totalt meningslös dimma av ljud. Men med tiden och den goda viljan till hjälp lyckas man bryta ner skivan så pass att man kan urskilja detaljerna - och helt plötsligt träder en helhet fram som inte bara är spännande och egen, utan också så fin att man undrar varför man inte såg den från första början. Ledordet för att upptäcka Embryonic är tid."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I can be a frog och Watching the planets

Snittbetyg: 7.5

"Bradford Cox, sångare i fantastiska Deerhunter, klarar sig bra på egen hand. Hans andra soloalbum är betydligt lättare och poppigare än debuten, och visst kan det ibland kännas tråkig när egensinnade genier som Cox och Noah Lennox från Animal Collective (Walkabout) gör musik som sätter sig i huvudet på två minuter. Men, efter att man tydligt har hävdat det kan man gå vidare och inse hur bra det trots allt är. Det är spännande, utan att vara hysteriskt eller för mycket. Bradford Cox kan kanske inte misslyckas, helt enkelt?"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Criminals

Snittbetyg: 6.0

"Att möta hösten tillsammans med Hospice i högtalarna känns bara så rätt på nåt sätt. Det är väldigt vackert, och trots att skivan är något segdragen på sina ställen så funkar det - mycket tack vare fantastiska låtar som Bear, Epilogue och, framförallt, Two. Samtidigt är det sällan som intrumentala mellanspår har varit så givande. Byta låt är således fullständigt onödigt, tummen upp för det!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Two

"Jag tycker om upplägget av skivan och framförallt den sköna Interpol-stilen på musiken där det catchiga och lättillgängliga inte alltid är viktigast, utan helheten och känslorna. I teorin är detta bra, men när jag väl sitter och lyssnar på det (ibland om och om igen) blir det aldrig så bra som jag skulle kunna föreställa mig, och jag vet inte varför. Det är inte medelmåttigt på något sätt, men mitt sinne är kluvet och vet varken in eller ut om The Antlers. Det får stanna på bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Two eller Sylvia

"Hur segt är inte detta? Återigen tål jag inte onödig utfyllandsmusik som verkligen inte fyller någon värdig funktion alls. Det känns bara så oinspirerat och onödigt och åh… Sedan finns det två-tre låtar som är så mäktiga att vartenda litet hårstrå, såväl på armarna som på lilltårna, reser sig upp och gör honnör. Men när de tillfällena är så oerhört sällsynta blir det inget bra betyg till The Antlers."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Sylvia

Snittbetyg: 6.0

"En enda lång berg-och-dalbana där man får njuta av farten, däremellan känns det dock som en transportsträcka. Hypade MGMT känns lika heta i medvind (Kids, Time to Pretend och 4th Dimensional Transition) som kalla i motvind (The Youth, Of Moons, Birds & Monster och Electric Feel)."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Time to Pretend

Snittbetyg: 6.8

"Jag gillar att upptäcka nya, fräcka indieband! Vid första lyssningen lät detta väldigt spännande. Melodierna satte sig snabbt, kanske lite för snabbt. Jag är rädd att detta är musik som fastnar lika lätt som den senare rinner av. Kanske beror det på de lite allför käcka gitarrerna? Men överlag en mer än bra skiva!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Boston

"Oh ja, detta sätter sig alldeles för snabbt! Lättillgängligt i all ära, men kom igen! Utöver det är detta helt okej. Det är kul, det är sött, det är trevligt. Dock säger det mig inte mycket. Denna musik passar bra på en picknick i parken, eller som bakgrundsmusik när man vill slippa total tystnad…"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Campus

"Det här är rolig musik. Musik man blir glad av. En stor blandning av musikinstrument och rytm. Vampire Weekend gör musik där texterna för min del blir relativt anonyma, men med sådan musik gör det mig ingenting."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Mansard Roof, A-Punk och M79.

Snittbetyg: 6.0

"Jag erkänner: den enda anledningen till att jag började lyssna på Bon Iver var att jag såg att denna skiva var med på nästan samtliga årsbästalistor från diverse tidningar/hemsidor. Automtiskt försöker jag därför lyssna efter allt som är sådär jättebra som alla verkar tycka och förväntningarna blir skyhöga. Och givetvis blir jag lite besviken. Inledande Flume är väldigt lovande, men efter det faller jag in i någon slags dimma av ljud, där bara vissa spår utmärker sig. Tyvärr drar verserna ned betyget."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Skinny Love

"Jag håller med Lisa, det här är långt ifrån vad jag förväntade mig. Sån här musik kan jag uppskatta i små mängder, men precis som med t.ex. Red House Painters så blir det alldeles för trist i längden. Men historien kring Bon Iver är fin; att med ett brustet hjärta isolera sig i en liten stuga i Wisconsin och på egen hand snickra ihop ett album känns ärligt och på riktigt. Men det finns en gräns för hur lågmält melankolisk musik får vara och detta är precis på gränsen för mig. Men jag älskar albumtiteln."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: re:stacks eller For Emma

"Vilken stark skiva! Lugn och harmonisk musik med ljusa stämmor. Mitt känslosamma inre påpekar ofta för mig att detta är musik jag gillar, jag får gåshud och kan bli helt rörd (som om man fått en vacker komplimang). Det jag trots detta har att klaga på är att albumet ger lite för lite variation. Med en utstickande mastodont låt som krydda hade nog detta närmat sig det fulländade."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Alla förutom Team

Snittbetyg: 7.5

"Det här är en fantastiskt söt liten skiva! Nio korta små låtar är normalt sett i minsta laget, men just i det här fallet känns upplägget optimalt. Kanske är musiken sådan som kommer bäst i små portioner, kanske är kvaliteten genomgående så hög att medelmåttiga mellanspår inte behövs. För en sak är klar: skivan innehåller inte en enda dålig låt. Och Scarlett gör definitivt rätt i att låta någon annan stå för låtmaterialet."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Shampoo

"Jag har lyssnat igenom detta album om och om och om igen, i ett försök att hitta någonting att klaga på… Det enda jag hittade är att jag inte riktigt gillar Scarletts röst. Ja, albumet skulle antagligen göra sig bäst utan henne. Men ändå, detta är så fantastiskt bra! Nio låtar ren magi av en fin musik med fina toner, härlig text och Pete Yorns röst är underbart len och mjuk. Precis som Viktor sade finns det inte ett enda dåligt spår på skivan. Väldigt nära toppbetyg!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Blackie’s Dead

"Mitt intresse för denna skiva är svalt. Det är nio låtar av ren, relativt ointressant, pop. För mig är hela skivan ganska intetsägande och det enda jag egentligen kan känna att jag uppskattar något är Scarletts (emellanåt) varma röst och spåren Someday och Search your heart. Resten kommer och går utan att lämna något avtryck. Det är inte hemskt på något sätt, bara totalt ointressant."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Search your heart

"Jag behöver inte upprepa Viktor och Stina med att det inte finns en ända dålig låt på denna skiva, men det gör jag i alla fall. Detta är glatt, härligt och uppiggande! Det behövs en skiva som Break Up att mysa till i höstmörkret. Jag gillar dessa små gulliga duettalbum som dyker upp lite då och då. År 2007 hette det Raising Sand (Plant & Krauss). År 2009 är Yorn och Johansson som står för underhållningen med Break Up."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Search Your Heart eller Shampoo

"Till skillnad från Stina så tycker jag att det är Scarlett Johanssons röst lyfter denna skiva från bra till riktigt bra. Och jag håller med Viktor om att skivan är en söt liten samling av trallvänlig pop, det är ganska simpelt men håller en jämn, hög kvalité alla låtarna igenom.
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Relator, Shampoo, Someday

Snittbetyg: 7.0

"Det är inget i direkt Nouns-klass, men No Age känns lite som ett band som inte heller kan misslyckas. Tycker man om det de har gjort tidigare tycker man om detta också. Jag gillar det, men kan väl även tillägga att jag föredrar lite kortare låtar av dem, det passar sig bättre…om man ska vara petig och kritisk."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: You’re a target

Snittbetyg: 8.0

"Jag minns den morgonen när jag slog upp DN:s kultursidor och såg detta fantastiskt snygga skivomslag med den fantastiskt snygga albumtiteln få betyget 5/5. Redan då kände jag lycka, trots att jag aldrig ens hört talas om Richmond Fontaine. Senare samma dag, vid datorn med hörlurarna på, 10 sek in på titelspåret, visste jag att DN hade rätt. Känslan var densamma som att upptäcka The Hold Steady: hyser man någon som helst fascination av det stora landet i väst vet man vad jag menar. Americana is the shit."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: You can move back here

Snittbetyg: 7.8

"Jag älskar förmodligen alla existerande indieband från USA. Ganska trist, jag vet, men jag kan inte låta bli. Min första tanke när jag började lyssna på den här skivan var att det lät precis som My Morning Jacket. Nån dag senare läste jag i en recension att bandet ofta jämförs med just MMJ. Nu, en vecka senare, gillar jag bägge banden lika mycket."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: No Ones Gonna Love You

"Jag trodde att jag skulle vara fullständigt likgiltig till det här bandet, men det visade sig vara helt fel. Cease To Begin föll mig helt i smaken. Speciellt de tre första spåren är utomordentligt bra! Melodierna och rösten i övrigt är otroligt behagligt att lyssna på. Det är såhär amerikansk indie ska låta för att vara riktigt bra!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Ode to lrc

"Kan man följa upp ett fullständigt strålande album med ett lika strålande. Ja, Band of Horses visar att det går. Gåshuden växer sig åter stark, och humöret skjuts genast upp till toppen. Även om detta album saknar en lika solklar klassiker som The Funeral var på Everything All The Time, har den otroliga låtar som inte är långt borta. Ta och lyssna på Cease To Begins tre inledande låtar Is There A Ghost, Ode To LRC och No One’s Gonna Love You förstår ni vad jag menar. Det är fullt ös blandat med starka känslor i en oslagbar kombination. Ett pyttelitet snäpp sämre än debuten är detta trots allt. "
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Ode To LRC

Snittbetyg: 8.2

"Band of Horses första album är snäppet bättre än det senaste. Albumets stil är utpräglad och låtarna låter ganska likartade, men i det här fallet är det positivt. Det är såhär jag vill höra Band of Horses - statiskt, utan något vidare uptempo, men samtidigt inte för långsamt. Det blir faktiskt inte tråkigt."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Our Swords

"Wow! Jag som trodde att senaste Cease To Begin var en ovanligt lyckad engångsföreteelse har nu insett att Band of Horses faktiskt bara knappt överträffade sig själva. Det här är ju nästan lika bra! Det är en fröjd att lyssna på Band of Horses, ett band som i mina ögon klättrat högt upp på min lista."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Weed Party

"Oj. När jag fick höra Band of Horses första gången blev jag galet lycklig. Att gå runt med iPoden på långa promenader var helt plötsligt det enda jag ville. Att jag sedan aldrig fått nog av dem tyder på att det verkligen är en favorit som kom för att stanna. I detta första album visar de upp sin fulla potential direkt. The Funeral kommer alltid att vara en oförglömlig klassiker i mina öron! Everything All The Time är ett förträffligt och storartat album."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: The Funeral

Snittbetyg: 6.4

"Det här är definitivt hennes jämnaste album hittills och förmodligen också det mest genomarbetade. Det är lite allvarligare än tidigare, men lekfullheten finns fortfarande där vilket ger hennes musik en extra dimension. Blandningen mellan texter om allt från Gud till delfiner gör skivan dynamisk och spännande. Det enda jag saknar är en ny Samson eller en ny Somedays, i övrigt är detta en helgjuten skiva."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Eet eller Two birds

"Regina Spektor har skrivit ett par fina låtar (Samson från förra skivan), men jag är mätt på hennes musik. Det låter som vanligt - sådär äckligt sött, förutsägbart och lite pretentiöst. Ändå är Regina den i sin genre som verkar våga mest, vilket säger det mesta om mina tankar om pianomusik. Hon är duktig och vissa låtar är emellanåt ganska fyndiga, men mer än så blir det inte och kommer nog aldrig att bli heller."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Blue Lips

"Precis som Lisa säger är detta förutsägbart och ingenting nytt på långa vägar. Kanske är det därför jag och Regina aldrig riktigt kommit överens. Jag gillar inte riktigt det där med att om du har hört en låt av henne har du hört resten också.
Låtarna på Far var till en början helt okej, till och med bra. Men efter ett tag blir allting bara ett enda stort bludder om absolut ingenting och jag känner hur mina hårstrån krullar sig för att det blir alldeles för fint och underbart och åh vilken underbar röst hon har… Nej."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Laughing with

"Alla i min närhet känner nog till min kärlek till denna artist och hennes musik. Första gången jag hörde henne var jag 15 år gammal, och hon hade nyligen släppt albumet Soviet Kitsch och var uppmärksammad på många håll (inte på samma sätt som efter Begin To Hope, men ändå tillräckligt för att få konsertbokningar runt om i världen). Hon är duktig på det hon gör - enormt duktig. Hon slår alla andra singer/singwriters med hästlängder, inte minst på grund av hennes enormt vackra sångröst och hennes sätt att charma de allra flesta. Naturligtvis är hon inte lika intressant för vissa som hon var i början av sin karriär - så är det alltid. Nyupptäckta pärlor är speciella och blir omtyckta på ett helt annat sätt än när de blivit mer populära och etablerade. När hysterin blir för stor kring vissa artister blir bildas en slags anti-het. Jag tänker inte bidra - för mig växer Regina för varje album hon släpper! När jag tror att hon inte kan göra bättre ifrån sig, förvånar hon mig. Igen. Jag älskar hennes musik; den får mig att skratta, gråta, förundras. Vackrare röst, melodier och människa får man leta länge efter. Far är inget undantag, jag älskar varenda låt.
Ellen ger skivan 9.5

Bästa låten: Laughing with, Eet, Blue Lips (och bonusspåret Riot gear)…

"Reginas klinkande på pianot ger mig gåshud, hennes personliga närvaro är hög och jag ser framför mig ett musikaliskt geni (som i låten Genius Next Door). Jag kan ju nämna att den halvtimmes långa konsert som Regina höll på Accelerator 2006 troligen är den bästa musikupplevelse jag fått uppleva (troligen en perfekt längd för en Regina Spektor-konsert). Blandningen mellan eftertanke, gråt och glädje är genomgående. Nackdelen med Regina är trots allt att man inte orkar med henne hela vägen. I Far finns det ju självklart försök till variation. Vissa pianostycken känns som hämtade från ett sensuellt filmiskt drama i Provence, eller direkt ifrån filmen Pianot. Trots det förblir vissa låtar relativt anonyma i en genomlyssning. Jag hade gärna velat ge detta album mer beröm, men tyvärr stannar jag upp. Det blir inte mycket mer än ett starkt godkänt. Hade albumet istället bestått av 10 låtar hade betyget garanterat blivit högre."
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue Lips eller Laughing With

Snittbetyg: 8.0

"Amerika kommer med mycket bra musik. Fleet Foxes har samma känsla och stil som de underbara Band of Horses. Melodierna är ljuvliga, och det lagom ylandet sitter perfekt. Skivan är jämn, med vissa utstickare (White Winter Hymnal och Your Protector etc.) Dock ett minus för det neutrala, vanliga, amerikanska soundet, som man nästan börjar tröttna på.."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: White Winter Hymnal

"Jag brukar normalt älska när skäggiga amerikanska band kommer med skräniga skivor, men den här gången klickar det aldrig riktigt. Visst gillar jag det och visst lyssnar jag på det gång på gång med glädje, men trots det saknas det något som är svårt att sätta fingret på. Band of Horses och My Morning Jacket är fortfarande klasser bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White Winter Hymnal eller Blue Ridge Mountain

"Wow, jag gillar ju faktiskt det här! Jag gav dem, för ovanlighetens skull, en ärlig chans, och plågade mig nästan igenom plattan ett x antal gånger. För, i början är allt en enda stor sörja av amerikanska flanellskjortor, melankoliska sounds utan melankoliska lyrics och klagande röster. Sedan börjar du se det fina i det hela…och då blir det helt plötsligt bland det vackraste du har hört. Du springer till och med och köper dig en egen flanellskjorta, och sitte där med din akustiska gitarr och förbannar Gud för att han inte gav dig samma begåvningar som de i Fleet Foxes uppenbarligen fick. Hallelujah!"
Stina ger skivan: 8.5

Bästa spår: White Winter Hymnal (en framtida klassiker!!) och Your Protector

"Fleet Foxes skapade en stark rädsla hos mig. På något sätt drog den upp mina farhågor till ytan. Sommaren 2008, då jag sorterade reklam och filosoferade om framtiden kommer alltid bestå av blandade känslor. För samtidigt som jag blev rädd av att lyssna till Fleet Foxes, ville jag aldrig sluta. Det blev som en drog som snart nog byttes ut från en äcklig stank till en ljuvlig doft. Jag vill i för sig inte säga att jag tyckte Fleet Foxes var dåliga från början, det var nog snarare så att jag hade svårt att placera dem. Det hela blev som att resa till en annan planet, där allt känns nytt, för att helt plötsligt känna sig hemma. Fleet Foxes känns som en grupp munkar som drar fram gitarren och börjar lira några låtar hämtade från den djupaste skogen. En musikalisk skapelse som alla i klostret bör gilla, förr eller senare."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: Ragged Wood

Snittbetyg: 7.5

"Begreppet supergrupp av varit gångbart hos kritikerna den här hösten. Först ut är den starkaste kombinationen, men vem vågar para ihop genier som Conor Oberst, Jim James och M.Ward utan att förvänta sig stordåd? Jag hade hoppas på att dessa tre skulle hitta ett gemensamt, nytt sound. Men vad jag fick var fem nya låtar från var och en av dem. Inte mycket i musiken tyder på att detta är ett samarbete, vilket är lite synd. Men i längden nöjer jag mig med säkra kort samt att bara få se dom på bild tillsammans."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The right place och Whole lotta losin’

Snittbetyg: 7.0

"Åh vad jag gillar detta! Efter att ha fått sällskap av Song Away varje morgon från MTV blev jag nyfiken på detta band, och ja… Detta är enkel indiepop med catchiga melodier som bara är så okomplicerat och bra. Precis som jag vill ha det! Jag älskar hur man även kan höra influenser från så olika genrer och stilar i hela albumet. Lyssnar man till exempel på Four holy photos hör man tydliga spår av Bob Dylan-influenser. Jag har nog aldrig uppskattat Hockey lika mycket som jag gör i detta sammanhang…"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Put the game down och Wanna be black

"En typisk skiva som känns tråkig och anonym de första lyssningarna, som når sin höjdpunkt när man upptäcker det fina i vissa av låtarna (i detta fall Work, Four holy photos etc.) och som man tror ska växa ännu mer och bli ännu bättre. Men helt plötsligt avstannar det nya intresset och skivan hamnar i den långa listan av rätt bra skivor, men som man inte kommer att fortsätta att lyssna mycket på i framtiden. Med andra ord: godkänt (och kanske lite mer)."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Four holy photos

"Ja, Stina, det här är precis som du säger: enkel och okomplicerad indiepop. Precis vad man behöver om man vill lätta upp stämningen eller komma ifrån melankoli för en stund. Nej, Lisa, för mig är det här väldigt lättlyssnad musik som sitter direkt. Visst avstannar intresset, men jag tror faktiskt att låtar som Song away och Too fake kan finnas bland låtar som är värda att lyssnas på igen (och kanske igen!). En bra, för mig nödvändig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Song away

Snittbetyg: 7.2

"Nyskapande och fräscht, det här gillar jag! Egentligen skulle jag vilja ge skivan högre betyg, men extasen och den enorma glädjen/känslorna infinner sig tyvärr aldrig under skivans gång. Detta vägs dock upp med intressanta melodier, underbara röster och ett antal geniala stunder (Stillness is the move, Cannibal resource, Remade horizon etc.) Inte för lättsmält, inte för svårt - alldeles lagom och och galet underhållande."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Cannibal resource

"Jo, jag håller med Lisa. Hur mkt jag än vill gilla den här skivan så saknas det lilla extra för högre betyg, kanske är det några hitlåtar att luta sig mot. Men det har varit ett sant nöje att lyssna på den. Det känns fräscht och spännande och det svänger sådär lagom skönt. En skiva som håller i längden."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

"Det här är något som jag definitivt skulle beskriva som svårlyssnat! Jag vet inte hur många gånger jag fick nästan plåga mig igenom skivan innan jag började uppskatta den… Men när det väl kom, så var det så självklart. Detta är nyskapande, lite roligt och intressant. Det finns mycket som jag verkligen inte gillar också, såklart. Men överlag så tycker jag faktiskt om det här, och albumet har något över sig som ändå fick mig att fortsätta lyssna istället för att döma ut den. Så, värt."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

Snittbetyg: 6.5

"Jämfört med andra amerikanska inderock-artister år 2009 så känns The Fiery Furnaces otroligt okomplicerade. Musiken är rak och enkel och medryckande. Extremt lättlyssnat. Tyvärr rinner musiken av en ganska snabbt: till och med de självklara favoirtlåtarna på skivan bleknar snabb med tiden. Det här är snarare ett vackert stjärnfall än en stadigt lysande stjärna på stjärnhimlen. Gott nog."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lost at Sea

Snittbetyg: 5.7

"Band som Kings Of Leon och The Killers är länken mellan den stora massan och den lilla rockscenen. Folk vet vad indierock är nuförtiden på grunda av dessa band. Ett typiskt exempel på detta: anledningen till att jag sträcklyssnat igenom deras senaste skiva hela dagen på jobbet är något så enkelt som gammal hederlig TV-reklam. Man hör två bra låtar på TV och blir nyfiken. Så har aldrig indierock publicerats tidigare. Sen råkar just dessa två låtar vara så bra att en annars ganska medioker skiva höjs rejält."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Sex on fire och Use somebody

"Håller med Viktor. Shit, "Sex on Fire" och "Use Somebody" är ju jättebra! Jag bestämmer mig för att ge Kings of Leon en chans, på grund av dessa låtar. Tyvärr blir jag direkt besviken. Resten av låtarna på albumet är helt enkelt…skitdåliga. Kings of Leon låter precis som ett band som har bra kvalitéer men totalt förlorar dem i den stora komersiella massan de nu befinner sig i. Det är synd, för man vet ju hur bra de skulle kunna vara…"
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Use Somebody

"Skivan är bra rakt igenom (speciellt Crawl, Revelry och Be somebody). Dessa låtar höjer skivan från att vara medelbra till att vara riktigt bra."
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Crawl och Revelry

Snittbetyg: 6.3

"Med tanke på Telekinesis starka koppling till Death Cab For Cutie (som starka influenser+producent Chris Walla) så var förväntningarna på detta debutalbum skyhöga från min sida. Och även om det inte är lika bra som nämnda DCFC så vore det synd att säga att jag är besviken. Det är väldigt mkt gladpop och väldigt lite melankoli - med andra ord musik att bli glad av. Och det är ju aldrig fel. Plus även för det korta låtarna."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Look to the east

"För mig är det här en typisk medel-skiva. Medelbetyg rakt igenom. Inget är egentligen dåligt eller irriterande, vissa melodier är till och med mycket tilltalande och perfekta dessa fina höstdagar. Däremot lyssnar jag på skivan om och om igen och märker att det inte säger mig någonting. Det är lite för glatt, poppigt och lättsmält och det finns inget nytt att upptäcka eller intressera sig för."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: One step forward

Snittbetyg: 7.0

"När det blir dags att summera musikåret 2009 kommer jag att minnas den här skivan som albumet med årets snyggaste omslag och höstens finaste låt (läs: All your secrets). Det är värt en del bara det, resten av denna skapelse är inte heller fy skam: en saling blandning av olika musikstilar gör skivan spännande och dynamisk. Lättlyssnat och intressant - plus lite höstmys."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: All your secrets

Snittbetyg: 6.5

"Modest Mouse gör inte perfekt rockmusik. Jag kommer ofta på mig själv tycka att de borde låta si eller så istället. Deras musik är egentligen väldigt ojämn. Men grejen med Modest Mouse är att det inte gör nåt, för jag älskar deras sound och deras stil (och Isaac Brocks röst förstås!) och då är det lätt att förlåta svaga spår. Denna skiva fortsätter på samma spår som senaste skivan och är egentligen utan vare sig besvikelser eller positiva överraskningar."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Whale Song

"Jag har alltid tyckt att Modest Mouse är ok/rätt bra, varken mer eller mindre - och det gäller samtliga skivor jag har lyssnat på med dem. Det mest är, som sagt, rätt bra, men de flesta låtarna glömmer jag bort efter ett tag. Jag antar att det betyder att Modest Mouses musik i stort sett aldrig riktigt har intresserat mig. Som vanligt plus för roliga sound och Isaac Brocks röst, men annars låter detta som vilken Modest Mouse-skiva som helst: medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: I’ve got it all (most)

Snittbetyg: 7.0

"Jag kan förstå att Iron & Wine lätt kan uppfattas som sjukt tråkig. Mer lågmäld och dyster musik får man leta efter. Men har man en gång lärt sig uppskatta hans musik så tröttnar man inte. Denna dubbel-cd på 23 spår innehåller överblivna låtar från hans karriär, alltså en typisk skiva för oss fans som inte kan få nog av hans akustiska gitarr och hans mumlande sång. Finfin som helhet, men också i mäktigaste laget - Iron & Wine kommer trots allt bäst i små portioner."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Kingdom of the animals

Snittbetyg: 7.0

"Jag gillar Wilco för vad dom är: ett medelålders amerikanskt rockband, kapabla att leverera fantastiska låtar och mediokra album. Wilco (the album) ger ett stabilt och jämnbra intryck, men lyssnar man extra noga så gömmer sig några riktigt fina rocklåtar även i denna samling, jag tänker främst på One wing, You and I och Everlasting everything. Det är sådant som präglar stora band, och Wilco tar med denna skiva stormsteg framåt i mina ögon."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: One wing

"Det här var ju faktiskt bra! Jag trodde det skulle vara gammalt och avdankat, men istället är det mesta roligt, varierande och fräscht. I stort sett samtliga låtar är bra (speciellt Solitaire och Wilco etc.) Jag gillar stilen och soundet. De försöker inte för mycket och framför allt försöker de inte låta udda, utan allt känns väldigt avslappant och genuint. Ett par låtar känns lite väl rock-amerikanskt och är lite väl mediokra, men i överigt helt klart över färväntan!"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Solitaire

Snittbetyg: 6.5

"Det här är den absolut svåraste sortens musik för mig. Jag ogillade det i början, men insåg snabbt att det är en typisk skiva som växer med tiden. Det stämde delvis. Låtar som Rolling sea och More of this är fulländade, medan vissa andra låtar fortfarande är totalt intetsägande och tråkiga i mina öron, vilket är synd. Kanske växer låtarna, kanske förblir de mediokra, men skivans helhet är trots allt bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: More of this

"Lisa har fullständigt rätt i att detta är en typisk skiva som växer med tiden. Den kräver tid och tålamod, men den är värd det. Inledande Rolling Sea är det starkaste exemplet på detta, den har gått från trist förstaspår till att tillsammans med Everyday och More of this vara skivans bästa låt. Ska man sammanfatta skivan med ett ord är behagligt det första jag tänker på, perfekt för en eftermiddag i sommarsolen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Everyday

Snittbetyg: 7.3

"Det här har jag längtat efter! Äntligen en platta i år med enkel, rak, klassisk gitarrock. Kalla det gubbrock den som vill - jag älskar det! Dinosaur Jr. är nya för mig, men det kom inte som en chock när jag läste att de bildades redan 1984 med tanke på tidigare nämnda musikaliska beskrivning. Det är lite back to the ’90s över det hela. Gitarriffen får igång mig och får mig att vilja kunna spela elgitarr mer än något annat. En skiva att ånjuta på högsta volym. Årets bästa så här långt!"
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Pieces

"Svårt! Saken är den att när jag nu väl gav Dinosaur Jr. en ärlig chans visar det sig smälta in och vara rätt bra. Samtidigt påminner vissa låtar/delar av låtar lite för mycket om ett äckel-anmerikanskt band i stil med hemska Nickelback - ni vet fruktansvärd gubbrock och långt skägg. Det är lite synd, för som sagt är delar av skivan riktigt lyckade och till och med intressanta (Imagination blind, I want you to know och Plans etc.) Till nästa gång, lämna de gubbiga gitarriffen!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Imagination blind

Snittbetyg: 3.0

"Efter ett par lyssningar kan jag medge att det finns endel som är helt ok med skivan (typ Orange shirt), men dess sämre låtar väger tyngre. Det börjar klia på kroppen när jag hör låtar som Can you discover? eller den hemska covern på I want you back. Jag står fast vid att det mesta på skivan låter som en blandning av ett electro/indieband som försöker för mycket och en dålig dj som spelar musik på Ibiza, eller något annat liknande, äckligt partyställe."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Orange shirt

Snittbetyg: 9.0

"Här var han som allra coolast. Bara albumcovern säger allt. Med den här skivan satte min fascination ordentlig rot och jag minns hur jag spelade skivan på min nya, numera Stinis, egna CD-SPELARE! Man känner sig gammal. Jag kunde, och kan till viss del än, varje Ah, varje Oh och varje Aouw! Och naturligvis texterna. Vilken nostalgi."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Man in the mirror

"För mig är nog det här den skivan som beskriver mina minnen av Michael Jackson bäst. Den här skivan är den jag förmodligen har lyssnat allra mest på, och det är det här omslaget som jag tyckte var så fruktansvärt coolt. Bad hade den coolaste videon, Smooth Criminal var det bästa jag hade hört (och HUR lyckades han stå sådär framåtlutad?? undrade jag alltid). För mig är den här skivan på samma nivå som Thriller, förmodligen för att jag översvämmas av minnen här."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Bad, The way you make me feel, Man in the mirror, Smooth Criminal och Dirty Diana

"Precis som mina syskon har jag också en massa minnen till detta album - trots att jag föddes år efter att den släpptes. Som 4-åring var ett album som Bad det absolut häftigaste som fanns, och jag kommer ihåg den skräckblandade förtjusningen när jag såg videon till Bad på VHS som om det var igår… (Den var ju före Thriller!). Låtarna är så otroligt välgenomtänkta, och jag märker nu hur ord blir överflödiga…"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Bad

Snittbetyg: 9.5

"Det anmärkningsvärda med den här skivan, förutom att den är världens mest sålda skiva, är hur varje låt i sig är jättehits. Kan någon artist någonsin toppa hits som Beat it, Billie Jean, Thriller OCH Wanna be startin’ somethin’ på samma skiva?! Minns hur jag beundrade mammas LP men köpte min egna cd-skiva i ett marknadsstånd utanför Filmstadens baksida på Karnevalen i Norrköping en lycklig sommardag i augusti 1996. Saker man minns."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: O M Ö J L I G T

"Världens mest sålda album, med all rätt. Som Viktor säger är varje låt i sig en hit, varje låt känns välarbetad, varje låt är ambitiös och tillsammans blir de ett helt genialt album. Hela albumet är en nostalgisk tripp till barndomen, speciellt Beat it, Billie Jean och Thriller. Michael Jackson var bland de allra coolaste, och Thriller-dansen kändes så nödvändig att lära sig. Nostalgi och genialism kombinerat kan inte bli annat än ett högt betyg."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Beat it, Wanna be startin’ somethin’ och Billie Jean

"Ett musikaliskt mästerverk. Ett musikaliskt mästerverk, och jag ska egentligen inte behöva säga någonting mer.
Vad jag tycker är så himla häftigt med detta album, och med Michael Jackson i allmänhet, är hur brett det är, och hur det på så sätt också har en sådan otroligt bred publik.
Och jag sitter inte här och undrar varför. Lyssna bara på låtarna och plötsligt känns allting så enkelt, självklart och fint. Precis som det alltid gör med mästerlig musik. One good thing about music - when it hits, you feel no pain."
Stina ger skivan 9.5

Bästa spår: Å min barndoms vägnar säger jag Thriller!

Snittbetyg: 9.5

"Hysteriskt bra, udda men också väldigt enkelt och vanligt. Jag älskar hur Slanted & Enchanted innehåller lite av allt. Lite pop (Zurich is stained), lite rock (Summer babe (Winter version)) och inslag av noiserock (Conduit for sale!). 14 låtar av perfektion, aggressivitet, melodier och galenskap. Ett klart underkskattat band som borde ha fått mer uppmärksamhet. Ge albumet lite tid, det är absolut värt det. Jag älskar det här!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Omöjligt, men idag: Summer babe (Winter version)

Snittbetyg: 5.0

"Jason Lytle är egentligen rätt så bra, men hans stora problem är att han låter som precis alla andra indierock-artister. Jag hör lite Death Cab, lite Fountains of Wayne, lite M.Ward… Med det i åtanke lyfter aldrig skivan, utan flyter omkring någonstans mellan totalt ointressant och ouppfylld potential. Det finns höjdpunkter, men de är alldeles för få. En helt ok skiva, men inget jag kommer minnas."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Birds encouraged him

Snittbetyg: 6.3

"Visserligen en lite udda skiva, till större delen bestående av remixar från HIStory. Men ändå underskattad då de 5 nya låtarna är riktigt bra, speciellt titelspåret. Framförallt remixen av singeln HIStory är riktigt lyckad. I mina ögon en spännande och modig skiva, även om den innebar början på slutet av en fantastisk karriär."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Blood on the dancefloor

"Det känns lite vemodigt att lyssna på denna skiva, eftersom det så uppenbart (som Viktor säger) är början av slutet på karriären. Remixskivor har jag aldrig tyckt är särskilt roligt, även om de är lyckade och välgjorda. Singeln och titelspåret Blood on the dancefloor är bra, vissa remixer är lyckade, och det mesta andra känns ok, men tråkigt. Som sagt, mest vemodigt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Blood on the dancefloor

Snittbetyg: 7.8

"1995 - tiden då min Michael Jackson-besatthet var som allra störst. Minns att jag fick skivan samma dag som den släpptes och att jag totalt ignorerade den Greatest Hits-cdn som ingick. Följde storögt tv:n hemma hos kompisar som hade MTV när Scream spelades. Ville inget hellre än att gå på hans spelning på Ullevi, men visste att jag var för liten. Hängde upp fotografier som kom hem på posten från hans officiella fanclub på anslagstavlan. På den här tiden fanns ingen annan musik än MJ för mig, så var det bara."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Tabloid junkie

"För min del känns greatest hits-cd:n ganska meningslös (jag sätter hellre ihop min egen MJ-greatest), så jag fokuserar mest på den andra cd:n. Den med fantastiska They don’t care about us, coola Scream med Janet Jackson och fina Earth song (får tårar i ögonen av den än idag). Samtidigt finns där lite meningslösare låtar, som jag uppenbarligen inte tyckte något vidare om när jag var mindre, eftersom jag knappt minns dem. I det stora hela en bra samling av bra MJ-låtar, men långt ifrån det bästa."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: They don’t care about us och Earth song

Snittbetyg: 9.0

"Om någon ber mig minns min barndom är det första minnet som dyker upp att jag sitter i vardagsrummet på Lagergrensgatan, spelar NHL 93/94 med Lunka och lyssnar på Dangerous på repeat, om och om och om igen - alltid sjungandes. Förmodligen den mest sönderlyssnade skivan i min samling. Och den är inte ens min, förmodligen pappas. Jag tycker det säger det mesta om hur stor roll Michael Jackson spelat i ens liv. Mitt livs idol. Tack för allt och vila i frid."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: På senare år: Gone too soon 1994: Keep the faith

"Den här skivan är för mig vardagsrummet på Lagergrensgatan, där jag har lånat pappas MJ-skiva och sitter på golvet och lyssnar på den i stenåldershörlurar till en stenålderskivspelare. Det här tuffa och rockigare soundet tyckte jag enormt coolt när jag var mindre, och kan tycka det än idag (är det konstigt?). Den når inte upp i samma nivå som Thriller och Bad, men herregud vilka minnen och herregud att mannen har lyckats skapa så många fantastiska låtar, som håller än idag (över 15 år senare)."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Why you wanna trip on me, Heal the world, Will you be there och Dangerous

Snittbetyg: 7.0

"Jag köpte den här skivan runt -95 när Michael Jackson var min största idol och jag var tvungen att äga allting som hade med honom att göra. Minns att jag hade svårt för skivan, som inte alls liknade Bad eller Dangerous som jag älskade över allt annat. Den här skivan har istället fått växa till sig under alla år och först under 2000-talet insåg jag att den är riktigt bra."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Don’t stop ’til you get enough

"Det här är den MJ-skiva jag har lyssnat minst på (förutom Invincible), och därför relaterar jag inte till den lika mycket som med alla andra album. Jag gillar den här tidigare discostilen, och låtar som Don’t stop ’til you get enough och Rock with you är givna klassiker och lika geniala som Billie Jean (etc.) Resten känns lite anonymt för mig. Skulle jag lyssna in mig mer hade det säkert blivit ännu bättre. Nu känns abumet är bra, men inte lika nostalgiskt och minnesrikt som de övriga."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Don’t stop ’til you get enough

Snittbetyg: 7.0

"Även om den här skivan knappast var ett styrkebesked så är det åtminstone ett bevis på att karln alltid gör bra musik. Den är lite för smörig för min smak, men den innehåller samtidigt faktiskt några av hans bättre låtar! Musiken är mer r’n'b än tidigare och han behärskar det väl, även om det är lite synd att han går ifrån sina klassiska beats."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa låt: Whatever happens 

Snittbetyg: 5.0

"Nej, det här är lite för gubbigt för min smak. Bob Dylan gör sällan dålig musik och med Modern Times visade han att han håller än, men det här är ett steg bakåt. Det är för långsamt och för osentimentalt - och det blir aldrig riktigt intressant."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: I feel a change comin’ on

Snittbetyg: 7.0

"16 nya spår, varav flera över 5 min - som regel förlorar skivor på ett sådant upplägg. Men detta är ett undantag, jag skulle inte vilja missat en sekund av den här skivan. Det har vi också den största skillnaden mellan Conor Oberst nu och då. Då var ungefär varannan låt kass och varannan fantastisk, nu är varje låt bra. Egentligen tycker jag det är en tråkig utveckling, men samtidigt gillar jag att han lagt Bright Eyes på hyllan ett tag och provar andra vägar. Dessutom vårens snyggaste albumcover"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White shoes

Snittbetyg: 7.5

"En lagom årlig dos av DCFC med överblivet material från fjolårets Narrow stairs. Fyra nya låtar och en bättre, akustisk, version av Talking bird."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My mirror speaks

Snittbetyg: 6.5

"Annorlunda och innovativ musik blir lätt flipp eller flopp. Detta album är ett bra exempel på båda delarna. Vissa låtar (Snookered, Woof Woof etc.) är helt lysande, medan andra (Wet Wings, Baltihorse) till stora delar är fruktansvärda och känns för konstlade. Albumet öppnar väldigt starkt, men faller mot slutet. Överlag tycker jag dock att Dan Deacon har lyckats bra, framför allt med att göra det intressant. De bra låtarna väger upp de sämre. Det är inget Animal Collective, men att förvänta sig det vore lite väl naivt."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Snookered och Build voice

"Dan Deacon har fattat hur man kan göra exprimentiell och spännande musik men samtidigt få det att låta som…just musik. Det är mitt bland alla ljud samtidigt väldigt stämningsfullt, nästan lite drömskt - det gillar jag starkt. Och det faktum att jag inte ens gav en tanke åt att större delen av skivan är instrumental förrens nyligen ser jag som ett bevis på att jag gillar vad jag hör."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Woof woof

Snittbetyg: 7.5

"The Hazards of Love är fantastisk som helhet. En häftig skiva, underbar att sträcklyssna igenom. De har själv kallat den för en rockopera och det stämmer så till vida att låtarna är väldigt pompösa och matchar varandra perfekt, men i grund och botten är det samma gamla Decemberists. Det skulle mycket väl kunna vara ett mästerverk och sett till upplägget är det faktiskt det, men musiken haltar till ibland och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Wanting Comes In Waves

Snittbetyg: 8.0

"Det här är förstås örongodis för ett relativt nyblivet Hold Steady-fan som jag. Det är även lite plåster på såren för den inställda konserten i höstas (stor besvikelse, kom tillbaka!). Sen är ju en liveskiva alltid en liveskiva; inga nya låtar, ingenting för årsbästalistor och alltid sjukt svårbedömda. Eftersom skivan är inspelad under Boys and Girls in America-turnen saknas nästan allt material från Stay Positive, vilket är synd. Men de få bidragen från tidigare album funkar bra, speciellt avslutande Killer parties är magnifik. Lyssna och njut på ett av världens bästa rockband live."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Killer Parties

Snittbetyg: 7.0

"Skön, lättlyssnad och beroendeframkallande - så skulle jag beskriva Hold Time i korta drag. Albumet ger en väldigt bra helhet med en bra blandning av relativt korta låtar och spännande samarbeten (Zooey Deschanel!). Med få undantag (Oh, Lonesome me etc.) är skivan låtmässigt komplett (med höjdpunkter som Rave on och Blake’s view etc.) Den totala extasen och fascinationen uteblir tyvärr, men njutningen är total redan vid första lyssningen."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Rave on (ft. Zooey Deschanel) och Epistemology

"Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om M. Ward. Gillar jag hans röst? Jag vet inte. Rösten tillsammans med den ganska alldagliga musiken kan alltför ofta kännas tråkig och ordinär. Men trots det så går det inte att ignorera den jämnhet som han visar upp gång efter annan. Samtliga av de 14 låtarna är värda sin tid och albumet som helhet blir mer åtråvärt än förväntat. Men för högre betyg krävs något som sticker ut, något att luta sig mot i den annars så stabila låtlistan."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: For beginners

Snittbetyg: 9.0

"Årets första vårdag och en repris av Grey’s Anatomy fick mig att minnas den här gamla pärlan. Josh Rouse har lyckats gömma sig i min skivsamling väldigt länge, men desto roligare blir det när man väl hittar honom igen. Den här skivan är hur bra som helst, men framförallt så betyder den vårsol, ljusa kvällar och sopade asfaltsvägar för mig. Speciellt raderna: "I’m out in the street, the city lights above, it’s the nighttime baby, don’t let go of my love" kommer för evigt att vara förknippade med lycka."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Omöjligt att välja

Snittbetyg: 6.3

"Jag har ingen större koll på Andrew Bird och hans tidigare alster, men för mig kom denna skiva som en varm vind i det kalla februarivädret. En mycket jämn skiva med bra fördelade låtar - perfekt att sträcklyssna på. Det är perfekt, mjuk, pop, men trots det lyfter det aldrig, imponerar mig inte, förvånar mig inte, säger mig inte mycket. Det stannar vid härlig och behaglig musik. "
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Natural disaster och Not a robot, but a ghost

"Sedan jag upptäckte Andrew Bird med låtar som Fake palindromes så känns det som att hans musik mer och mer bygger på fin stämning. Visslandet, handklappandet och fiolerna är fortfarande där och bidrar förstås till stämningen, men utöver det så har han tagit ett steg bort från popen och ett steg närmare sitt eget, något tråkigare men mognare, sound. Det är som Lisa säger; härligt och behagligt och alldeles lagom bra. Jag är nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Tenuousness, Anonanimal

Snittbetyg: 8.0

"Det är oförutsägbart - en av de absolut bästa egenskaperna vad det gäller band och album. Jag tycker även om att låtarna oftast är relativt korta, men många istället. Mycket bättre än jättelånga, men få, låtar. Skeleton innebär mer melodier och intrument än texter, vilket öppnar mina ögon för en annan typ av musik, som förmedlar känslor på andra sätt än genom texter. Ge mig mer!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cranes och Bear face

Snittbetyg: 5.7

"Vad tycker jag om detta, egentligen? Är det kanske så att jag blint litar på mr. Springsteen och antar att allt han rör vid blir till guld? Eller kan man leverera underbart album efter underbart album, gång på gång… Jag tänkte verkligen efter, lyssnade riktigt noga på låtarna och kom på att shit, det är så bra på riktigt. Det finns mer än en yta, det är så himla, himla bra. Det är dock två låtar på skivan (Good Eye och The last carneval) som helt ärligt är riktigt dåliga. Men förutom det, så är detta absolut Springsteen, och som sagt. När har det någonsin vart dåligt?"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: The Wrestler eller Kingdom of days

"Vid första lyssningen undrar jag vad fan Bruce gör för slags musik egentligen. Det låter som smygdansband. Men efter hand sätter sig låtarna och formas till individuella små prestationer som jag helt plötsligt älskar. Framförallt Queen of the supermarket, Kingdom of Days och Life itself har lyckats gå från popsmör till favoriter för mig. Men allra bäst är ändå början och slutet, något som ofta präglar ett starkt album."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Wrestler eller Outlaw Pete

"Jag blir full i skratt när jag tar mig an denna skiva. Jag kan inte på något sätt förstå hur mina syskon kan tycka om det här, jag kan inte förstå att folk ser på det här som något seriöst bra. Det är en jävla massa blaha-blaha. Tråkiga, förutsägbara texter, en sliskig och gubbig röst och ett sound som låter som en blandning mellan ett svenskt dansband och Rod Stewart - med andra ord: värsta tänkbara kombinationen."
Lisa ger skivan 2.0

Bästa spår: Tomorrow never knows

Snittbetyg: 7.5

"Jag skäms lite över att jag inte tagit mig tid att betygsätta denna skiva, som dessutom har fått på tok för lite uppmärksamhet. Yeasayer är egna och nyskapande, utan att vara "svåra". Väldigt jämn och lagom lång skiva. Jag har egentligen inget att klaga på: All Hours Cymbals ger dig allt och lite till. Mitt enda minus går till några av låtarna, som känns onödiga (Ah. Weir) och inte riktigt håller samma klass som resten av skivan."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Germs och 2080

Snittbetyg: 6.8

"Jag tycker om hur Deerhunter blandar psychedelic-stil med lugna melodier. Det är en väldigt snygg och skön kombination. Microcastle är ett jämnt album, där allt känns relevant och intressant. De lyckas, till skillnad från mycket annan lugn musik, fånga mitt intresse och håller kvar det ända in i slutet. Jag tror att det beror mycket på att det känns väldigt äkta och eget, något som jag alltid fascineras av. Bland det bästa 2008!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Agoraphobia och Nothing ever happened

"Det är givande att lyssna på lite annorlunda band som Deerhunter då och då, för dels främjar det min ständigt krävande kreativa sida och dels får det mig att bättre uppskatta annan musik. Dessvärre kan jag inte bestämma mig om jag gillar musiken eller inte. Delar av den är njutbar, men i det stora hela har jag mycket att lära innan tråkigt blir spännande. Lite kul att sista spåret, Twilight at Carbon Lake, låter som taget ur TV-serien Twin Peaks!"
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Agoraphobia

Snittbetyg: 5.5

"Istället för en EP som övertygade mig om att hypen kring Fleet Foxes är befogad är det här för mig en bekräftelse i att jag hade rätt i att vara tveksam till debutalbumet in i det sista. När Fleet Foxes glimtar till så gör de det ordentligt, i detta fall i fantastiska Mykonos, men utöver det så är detta inget annat än ett rejält sömnpiller. Nu är jag är mätt på körsång."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Mykonos

"Tyvärr håller jag med Viktor till stor del. Debutalbumet var ett av förra årets bästa…i ungefär två veckor i alla fall. Denna ep är säkert bra egentligen, men vid det här laget känns Fleet Foxes så långt borta, och deras sound så uttjatat. Kom gärna tillbaka om ett par år, dock."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Mykonos

Snittbetyg: 9.0

"Fear of music ger en allt man behöver: rock’n'roll, new wave, pop, 70-tal och afrikanska influenser och briljanta melodier. Talking Heads sticker ut i sin genre och detta album är deras absolut bästa. Jag tycker om hur de leker med musiken och vågar chansa, det är vad som gör albumet speciellt och genialt. Har du inte upptäckt detta band bör du göra det nu, annars går du miste om något viktigt och inspirerande!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Cities och Life during wartime

Snittbetyg: 6.9

"Det är någonting med The Killers. De må tyckas vara ett amerikanskt band bland miljoner sådana, men egentligen är de inte det. De lyckas med det så svåra att behålla sitt eget sound samtidigt som de på varje nytt album utvecklar en ny egenskap hos det soundet. Jag gillar det electro-inspirerade soundet på Day & Age, och jag älskar när de blandar in lite dansvänliga latin-takter. Det, tillsammans med Brandon Flowers karismatiska röst och lyrik, och det är alldeles underbart. Precis som vartenda annat album som detta Las Vegas-band någonsin producerat."
Stina ger skivan: 9.0

Bästa spår: Spaceman eller A Dustland Fairytale

"The Killers känns som en sånt där band som det räcker att lyssna på ett par gånger så sitter låtarna som en smäck, typ RixFM-musik. Men det stämmer inte. Deras musik är djupare än så. Det tar sin tid för låtarna att sätta sig och fram växer en ganska maffig ljudbild. Men jag tycker ändå att The Killers utvecklas åt fel håll. Det blir mer och mer schlager och mindre indie för varje skiva. Men som vanligt så finns det några riktigt bra låtar att avnjuta."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Human eller A Dustland Fairytale

"Jag gillar The Killers."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: I Can’t Stay, Human eller This Is Your Life

"Väldigt lättlyssnat och poppigt. Jag har aldrig direkt tyckt om Killers, och denna skiva kommer inte att omvända mig. Snarare tvärtom. Human är en äkta RixFM-dänga, de exotiska takterna gör sig inte bra, utan får låtarna att komma allt närmare schlager och refrängen i This is your life skulle lika gärna kunna vara nästa års Idol-vinnarlåt. I få stunder (A dustland fairytale) ser jag potential, men i det stora hela kan jag bara säga: albumet är en flopp och Brandon är helt ointressant utan mustasch."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: A dustland fairytale

Snittbetyg: 5.2

"Wow, tre kristna brorsor från the states som skriver klychétexter och krossar tonårstjejers hjärtan. Och samtidigt så bra… Hur går det ihop? Det gör det väl inte, antar jag. Men eftersom jag är F15 är det helt okej för mig att dyrka dess bröder…och det gör jag också. Jag tycker låtarna är riktigt bra, och de är faktiskt inget massproducerat pojkband som vissa tror. De råkar bara vara tre väldigt talangfulla bröder som brinner för musiken, och sedan när är det något dåligt? A little bit longer är mycket, mycket bättre än bandets två tidigare album, och man märker hur de verkligen utvecklas och växer i sig själva. Detta album innehåller så himla mycket känslor, utan att det på något sätt blir för mycket… Och for the record, vem skulle inte kunna döda för minstinen Nick?"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: A little bit longer (en riktigt fin låt som Nick skrev om att leva med sin typ 1 diabetes)

"De vet precis hur man gör fånig pojkpop och smälter flickors hjärtan i alla fall. Det är ju…bra. Fair enough. Sen kan de visserligen aldrig ens mäta sig med Busted (eller McFly) i den genren. Jag tar detta med en stor nypa salt, kanske är det just vad de själva borde göra också? Det låter lite för vi-tror-vi-är-så-bra-och-inser-inte-riktigt-hur-fånig-musiken-egentligen-är. (och de dödar musiken med sin Beatles-cover)"
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Lovebug

"En gång i tiden skulle jag säkert ha gillat detta. Men idag låter det mest som totalt meningslös pop i mina öron. Jag antar att jag är helt fel målgrupp. Bäst blir det, något oväntat, när tempot sänks i låtarna, dvs. i balladerna. Framförallt låten Sorry som påminner om något bra som jag inte kan sätta fingret på. Plus till den snygga albumcovern!"
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: Sorry

Snittbetyg: 6.0

"Jag gillar allt runt omkring The Walkmen, till exempel är albumcovern sjukt snygg. Men när det handlar om musiken är jag tveksam. För mig gör de svår, komplicerad musik. Sån där musik som svävar omkring som ‘bra’ utan att hitta pricken över i:et. Extremt svårlyssnat. Men samtidigt, vilket också är fördelen med svårlyssnad musik, en stark överlevare i det långa loppet. När låtarna väl satt sig landar betyget till slut på just ett tryggt ‘bra’. Jag har bestämt mig, jag gillar The Walkmens speciella ljudbild."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: In the New Year

"Precis som Viktor säger tar det lång tid att lyssna in sig på The Walkmen. Det gäller att ha tålamod och lyssna noga, men trots det blir det, till min besvikelse, aldrig så bra som jag hoppas. Ingen låt är direkt dålig, men ingen låt får mig heller att rysa av välbehag (trots att låtar som In the new year och Canadian Girl är riktigt bra). Det är lite för intetsägande och slätstruket för att jag ska kunna uppskatta det till max. Men som sagt, inget är heller dåligt."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Red Moon

Snittbetyg: 10.0

"Punkrockens drottning, och kanske den coolaste kvinnan på denna planet. Patti Smiths debutalbum Horses är rakt igenom helt genialiskt - poetiskt, galet, unikt, lustigt och i ren rock’n'roll-anda. Varje låt är en egen liten historia och de känns alla otroligt välgjorda och genomtänka. Detta är ett av världens bästa, och framför allt mest fascinerande, album!"
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Land (horses, land of a 1000 dances, la mer (de))

Snittbetyg: 6.0

"Egentligen har jag större krav på Cat Power, framförallt med tanke på att detta nästintill är en komplett coverskiva. Till skillnad från till exempel Feist så är detta i långsammaste laget. Många fina melodier förstås, men i längden saknar jag lite uptempo."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Song To Bobby, Silver Stallion, Naked If I Want To

"Jag, som till och med älskar den här genren egentligen, tycker inte att detta är speciellt mycket att hänga i julgranen. Det blir lite väl långsamt och anonymt."
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Song To Bobby

"Detta är mycket mer intressant än vad singer/songwriters brukar vara. Jag tycker om melodierna och att intrumenten kommer fram betydligt mer än vad jag hade förväntat mig. Hennes röst är dessutom att dö för! Mäktig, vacker och med ett visst djup. Bra skiva, men i längden lite för mycket singer/songwriter - det vill säga för mycket gitarr/piano, "för vackert" och lite för långsamt/tråkigt/segt."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: I believe in you, Don’t explain och Naked if I want to

Snittbetyg: 5.8

"Efter att ha hört mycket gott om Calexico så var jag nyfiken på denna skiva. Jag blev varken besviken eller överväldigad. Det är helt klart en bra skiva som dessutom innehåller hela 15 låtar, vilket är väldigt ovanligt idag. Men den innehåller även några obegripliga bottennapp i form av spansk folkpop. Det enda jag egentligen saknar är några starka spår som är värda att komma ihåg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Slowness

"Egentligen en rätt bra skiva. Egentligen inget större fel med nästan någon av låtarna. Det är bara så tråkigt, och de hela 15 låtarna (och de underliga folkinspirerade låtarna) gör inte saken bättre. Calexico får inte upp mitt intresse något vidare, men är samtidigt för bra för ett lågt betyg. Knepigt."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Writer’s minor holiday

Snittbetyg: 8.0

"Sångaren Kevin Barnes börjar mer och mer kännas som 2000-talets David Bowie. Den här skivan är lika fullproppad med snygga popmelodier som fjolårets mästerverk! Det är roligt och spännande från första lyssningen, men kan istället bli för mycket vid regelbunden lyssning - precis som vanligt med of Montreal. Men jag tycker ändå att kreativiteten är fantastisk och det finns alltid guldkorn att hitta i of Montreals skivor, så även här."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: And I’ve Seen A Bloody Shadow

Snittbetyg: 7.0

"Kanye West gör definitivt inte hip-hop längre, han rappar knappt något alls utan har istället uppfunnit en helt egen genre. Han är för jävla cool alltså, han gör precis vad han vill, jag gillar verkligen Kanye. Jag gillar verkligen också den här skivan, den är väldigt speciell men samtidigt jämnare än samtliga föregångare. En skiva att sträcklyssna. Istället saknas de självklara hitsen. Det är möjligt att betyget blir ännu högre när skivan satt sig helt, för potential finns, men än så länge så känns det lite för platt."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: RoboCop och Paranoid

"Nya Kanye innebär alltså mindre rap och mer pop/electro. Det är synd, för det gör att skivan känns ganska opersonlig och mer mainstream än tidigare. Så fort jag bortser från det inser jag dock hur genialiska var och en av låtarna är. Alla har hitpotential, är välgjorda och soundmässigt väldigt intressanta. Kanye tycks lägga ned mycket energi på sin musik, och det märks på resultaten. Jag kan inte komma på en enda låt som känns riktigt onödig eller tråkig? Bra gjort, igen."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Street Lights och RoboCop

"Detta är bra. Det här visar att Kanye West kan göra vad han vill och lyckas.
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Street Lights

Snittbetyg: 6.0

"Det här är precis vad som behövs på 2000-talet, där electro och indiepop är det enda man hör. Överallt. Nouns är ett snabbt, intensivt, uppfinningsrikt och intressant album. Catchiga melodier blandas friskt med skräniga sound och inspiration från punken och new wave. No Age är en snabbare och kortare version av Sonic Youth och en roligare version av Animal Collective. Nouns är bland det bästa som gjorts i år!"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Teen Creeps och Things I Did When I Was Dead

"Jag har extremt svårt för sån här musik. Men om Animal Collective gav mig hjärnblödning ger No Age mig bara lite lätt huvudvärk. Det är till och med bra ibland, men överlag alldeles för skränigt och högljutt. I mina öron: oljud. Plus dock till att låtarna är korta, vilket behövs vid ett sånt tempo."
Viktor ger skivan 3.5

Bästa spår: Brain Burner

Snittbetyg: 7.5

"Vid det här laget spelar det ingen roll vad Ryan Adams än gör, jag kommer att älska det ändå. Han har vuxit och blivit en självklar personlig favorit för mig, kanske tack vare sin nästan överdrivna produktivitet de senaste åren. Så även om det här endast är en dussinskiva i Ryan Adams diskografi så är den fortfarande så bra i jämförelse med annan musik att den står sig starkt. Han sånger berör."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Cobwebs

Snittbetyg: 6.3

"Jag är glad att jag laddade ner skivan. The Game har växt i mina ögon, tidigare var han bara en sämre version av 50 cent. Nu tänker jag bara honom som Dr. Dre och hans N.W.A. Tunga oldschool beat = väldigt Bra skiva!"
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Ya heard (feat. Ludacris) och Dope Boys (feat Travis Barker)

"Det är inte tråkigt, nej, egentligen bra för att vara hiphop. För vi vet ju att bra hiphop är ganska svårt att få tag på. The Game känns äkta, men trots det faller det mig inte helt i smaken. Det finns inget som direkt sticker ut, eller som får mig att vilja lyssna mer och mer. Det är okej, ibland riktigt bra, ibland dåligt. Jag är ganska kluven."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Let us live (feat. Chrisette Michelle)

Snittbetyg: 5.0

"Jag minns Weezer på 90-talet. Framgångsvågen har sedan dess slätats ur ordentligt och Weezer på 2000-talet är inget vidare. Trots det var jag nyfiken på den här skivan. Efter ett antal lyssningar är jag fortfarande ganska likgiltig. Det finns några bra låtar att luta sig emot, men överlag känns det som om albumet är inspelad enligt amerikansk popstandard. Och är det bara jag som stör mig på att sångaren bytt sina karakäristiska glasögon mot en cowboyhatt??"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Thought I Knew

Snittbetyg: 6.8

"Okkervil River är jättebra. På alla sätt som finns, kanske. Egentligen skulle jag kunna sluta där, men jag vill försöka att beskriva varför jag känner så…The Stand Ins är ett album som absolut inte är någon världssensation, och den sticker egentligen inte ut alls från Okkervils andra album. Men, jag är inte trött på det, anyone? De har den där underbara tendensen att skapa låtar som får dig att bry dig om saker du inte brukar, eller som får dig att tänka på saker du inte brukar tänka på. Samtidigt gör låtarna dig glad. Mestandels för att du inser att shit! De är såhär jäkla bra på riktigt!"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Starry Stairs (men det är trångt i toppen!)

"Hur mycket jag än gillar skivan så kan jag inte sluta störa mig på att den bara innehåller ynka åtta riktiga låtar. Det är i snålaste laget och drar ner betyget. Men jag gillar skivan som sagt, även om den inte riktigt når upp till The Stage Names kvalitet. För mig känns Okkervil Rivers musik så självklar på nåt sätt, enkel och vacker. Det är oerhört behagligt att lyssna på och med de intryck de gjort förtjänar de en stående plats i mitt musikbibliotek."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Starry Stairs

"När jag först hörde Okkervil River trodde jag att jag skulle gilla dem. Melodierna lät bra. Men efter någon månad kom jag på mig själv med att störa mig på dem mer och mer. När jag nu lyssnar på det nya albumet inser jag tyvärr att det inte berodde på att jag hade lyssnat sönder förra skivan, utan att jag faktiskt inte gillar det jag hör något vidare. Jag irriterar mig på texterna, soundet och hela konceptet. Trots det låter Okkervil som bäst på det här albumet, och jag kan njuta av vissa låtar (Pop Lie,  Starry Stairs etc.) och den förbättringen är värd ett stort plus i kanten."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Pop Lie

Snittbetyg: 7.8

"Yes! Det här är precis vad jag vill höra från TV on the Radio! Förrvirringen från förra året (fantastiska live - ojämna skivmässigt) är som bortblåst och jag kan äntligen acceptera TOTR som ett gediget indieband. Visserligen känns det mer kommersiellt (fel ordval för TOTR, men ändå) än tidigare men det kanske var vad som krävdes? De olika musikstilarna blandas återigen friskt och det får det att rycka till i axlarna på mig av förtjusning. Jag vill så gärna älska dom, nu har jag fler anledningar"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Love Dog

"Jag håller med Viktor. Förra skivan var tyvärr lite för svår att ta till sig, något som man inte behöver oroa sig för på denna skiva. Det är fortfarande lite svårt och väldigt blandat men på ett mer balanserat sätt. Helt enkelt en bättre version av förra årets album!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Red Dress och DLZ

Snittbetyg: 4.7

"Bara att artisten heter Scarlett Johansson gör naturligtvis den här skivan extra intressant. Och när dessutom Tom Waits och David Bowie har fingrar med i spelet så måste man ju bara lyssna! Musiken då, den är extremt svårlyssnad. Det tar tid innan låtarna sätter sig och inte ens då vet jag hur jag ska placera musiken. För det mesta är det fruktansvärt segt och ganska tråkigt. Men ibland gillar jag det jag hör och även om Scarletts röst inte är någon personlig favorit så är detta är ganska bra skiva."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Anywhere I Lay My Head

"Att Scarlett Johanson - en ung och mycket begåvad och bekräftad skådespelerska - skulle göra ett album var det sista jag trodde. Konceptet skådis som gör musik-karriär har dragits i smutsen av namn som Lindsay Lohan och Hilary Duff. Ett simpelt sätt att tjäna mer pengar och framgång, tycks det. Men jag ville ändå tro annorlunda om Scarlett. Trots allt kan man inte jämföra henne med Lindsay och Hilary… Och ja, jag lyssnade på skivan, och blundade från faktat att hon egentligen "bara" är en skådespelerska… Låtarna är…svårsmälta. Intetsägande. Långtråkiga. Visst - det är långt ifrån Hilary Duffs sockersöta lättsmälta pop, men en sak är då säker. Scarlett borde aldrig ha besvärat sig med detta album, och på samma gång dra sitt namn i smutsen. Stick to what you’re good at, va!"
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: I don’t wanna grow up

"Ganska cool och originell skiva, är dock ingenting som jag kommer lyssna på frivilligt i framtiden - förutom min favorit Anywhere I Lay My Head som jag tycker är en fantastiskt bra cover!"
Ellen ger skivan 4.5

Bästa spår: Anywhere I Lay My Head

Snittbetyg: 6.0

"Njaa. Jag har haft svårt för Jack Johnson ända sedan jag lyssnade sönder sommarplågan In Between Dreams. Det handlar inte om att låtarna är dåliga på något sätt, utan det är mer att hela konceptet blivit…tråkigt. Samtidigt beundrar jag människan Jack Johnson och allt vad han står för, därför är det lite trist att jag inte förmår mig gilla hans musik mer än vad jag gör."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Angel

"Han är ganska tråkig på ett sätt, men jag gillar honom ändå. Albumet kanske inte är det starkaste, men det påminner en del om min favorit In Between Dreams"
Ellen ger skivan 6.5

Bästa spår: Losing Keys, What You Thought You Need och If I Had Eyes

Snittbetyg: 7.2

"Our psalms are sing-along-songs! The Hold Steady är mer än bara perfekt rockmusik. Det är Craig Finn’s stencoola röst och svettiga skjortor. Det är melodier som skakar, gitarrer som tjuter och texter som roar. Det är Holly och massive nights. Det är New York City och Massachussetts i ditt vardagsrum. Det är americana ända ut i fingerspetsarna. Jag älskar det förstås. The Hold Steady har gjort det igen."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Magazines

"Detta är bland det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag inte gillade Stay Positive något vidare fram till idag, när jag räknade upp vilka låtar på skivan jag gillade. Det blev fler än vad jag hade räknat med (Stay Positive, Yeah Sapphire etc.) Samtidigt är vissa låtar dåliga (Sequestered in Memphis), vissa totalt intetsägande (Navy sheets) och vissa okej (Slapped actress). Tyvärr får de riktigt bra låtarna lida av att andra är mycket sämre/tråkiga/intetsägande, och därför kan jag inte heller ge Hold Steady det betyget många av låtarna förtjänar… tills vidare i alla fall."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Both Crosses

"Sjukt tråkig musik. Albumet är redan sönderspelat trots att jag aldrig ens har gillat det."
Ellen ger skivan 4.5

Bästa spår: Magazines

Snittbetyg: 6.8

"MMJ har ett häftigt sound. Och dom har ett sätt att blanda amerikansk upptempo-rock med melankolisk gråt-pop. Det här albumet innehåller lite för mycket ‘dansband’ i dussinlåtarna för att utmärka sig, men det innehåller även några av MMJ’s allra bästa låtar. Touch Me I’m Going To Scream Pt.1 kan vara vårens bästa låt. Och Librarian kan vara vårens svåraste att få ur huvudet."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Touch Me I’m Going To Scream Pt.1

"My Morning Jacket lyckas få amerikansk indie-pop att låta annorlunda och spännande. En bra och blandad skiva, med hur mycket jag än lyssnar hittar jag ingen riktig känsla för dem, därav det inte alltför höga betyget."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Evil Urges

Snittbetyg: 7.5

"Vad meningen är att bryta sig ut från Bright Eyes när Conor Oberst i själva verkar ÄR Bright Eyes vet jag inte. Men för mig gör det detsamma, Conor är och förblir en personlig favorit. Det här är en förvånandsvärt jämn skiva från en historiskt sett ojämn artist, vilket förmodligen är ett tecken på att Conor mognat som låtskrivare. Visserligen saknar den någon självklar hit, men samtidigt håller varje låt tillräckligt hög kvalitet för att platsa på vilken Bright Eyes-platta som helst."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Cape Canaveral 

Snittbetyg: 6.0

"Counting Crows har verkligen förmågan att skriva lysande låtar (Colorblind). Men dom balanserar hela tiden på kanten mellan poppig indie-rock till greasy high-school-rock. Precis som bandet har den här skivan två sidor; en intetsägande smörja och en vacker hitparad. Resultatet är därför förstås blandat och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Cowboys

Snittbetyg: 6.3

"Bara för att ett hyllat band gör en skiva som i mångas ögon är sämre än de tidigare, behöver inte det betyda att albumet i fråga är dåligt. Seeing Sounds är absolut inte dåligt. Möjligtvis något sämre än de tidigare albumen, men inte dåligt. Som vanligt blandas allt: hiphop med inspiration från rock och soul, klassiska sound med electric, ballader med svängiga danslåtar, you name it. Ett intressant album!"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Kill Joy

"En skiva med två ansikten. Hälften av låtarna är kanonbra, nästan helt i klass med debutskivans spår, men tyvärr är den andra hälften låtar som känns ofärdiga och som inte når sin fullständiga potential. Och överlag överväger känslan av att skivan inte riktigt är ordentligt genomtänkt. Denna skiva känns som en vidareutveckling av soundet på Fly or Die och även om jag fortfarande anser att Pharrell Williams är ett geni så skulle jag ha föredragit ett mindre poppigt och mer funkigt sound."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Laugh About It, You Know What och Everybody Nose är skitbra!!

Snittbetyg: 5.5

"Egentligen känns inte det här som en som skiva för varma sommardagar. Den passar bättre i mörka höstlandskap. Förutom de fyra sista låtarna - och det är just de fyra sista som höjer skivan flera snäpp. Fyra varma, akustiska sånger som är värda att minnas. Framförallt Trouble kommer för alltid vara en sommarlåt för mig. Och även Something To Believe är en liten pärla."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Trouble

Snittbetyg: 5.5

"Jag har alltid hatat Animal Collective. Och jag förstår verkligen inte hypen kring bandet. Visst gör dom väldigt originell och nyskapande musik, men det låter stundtals hemskt! Sångarens ständiga bröl ger mig huvudvärk och vilka instrument används egentligen? Är det melodier eller oljud? Jag har svårt att avgöra."
Viktor ger skivan 2.5

Bästa spår: Fireworks

"Jag förstår absolut vad Viktor menar, men för mig behöver det inte vara något negativt. Visserligen är vissa ljud ganska outhärdliga och stundvis är det alldeles för mycket musik och för lite sång för min smak, men i det stora hela är det ett ytterst intressant och jämnt album. Det låter som 60/70-tal korsat med nya sound. Allt som låter nytt och annorlunda fascineras jag av. Först nu, en lång tid efter att jag först lyssnade på skivan, kan jag uppskatta det fullt ut."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Chores och Fireworks

Snittbetyg: 7.5

"Årets hittills största förväntningar satte jag benhårt på DCFC inför det här efterlängtade skivsläppet. Deras två senaste album har varit fullkomligt lysande och är båda stora all-time-favoriter. Överlag är DCFC ett av mina absoluta favoritband. Den här skivan kommer dock inte upp i samma nivå som föregångarna, men är det ändå en skiva som växer enormt. Tre, fyra spår och kanske framförallt singeln I Will Possess Your Heart ser till att nivån förblir glädjande hög."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I Will Possess Your Heart och Grapevine Fires

Snittbetyg: 6.8

"Jag hade aldrig hört talas om Okkervil River innan jag började lyssna på den här skivan. Så jag hade inga som helst förväntningar. Det visade sig att det här är en sån där skiva som fastar, som man verkligen vill lyssna på gång på gång. Det är ganska ovanligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Savannah Smiles

"Jag började precis lyssna på Okkervil River, men jag är redan djupt imponerad. Inte bara av The Stage Names, utan av allt de har gjort. Härlig musik som man blir glad av, samtidigt som den sänder ut en hel del känslor. Jag ser väldigt fram emot att se dem i sommar!"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Plus ones (den är verkligen hur bra som helst!)

"Det är typisk indie, det är typiskt 2000-tal. Our life is not a movie or maybe är ett absolut genialiskt förstaspår, det får vem som helst att vilja lyssna vidare på de andra låtarna (som tyvärr visar sig vara stora besvikelser)."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Our life is not a movie or maybe

Snittbetyg: 8.8

"Den bästa skivan jag har hört. Verkligen bra bra, sjukt bra. Allt är så himla härligt: hans röst, musiken, texterna. Underbart."
Christina ger skivan: 9.5

Bästa spår: Better Togheter

"Vissa skivor är så bra att man lyssnar sönder dom. Det här är en sådan skiva. Jag kommer ihåg att jag älskade den förr i tiden, men idag känns den lite…trist och ute. Och när en skiva väl blivit sönderlyssnad är den ofta svår att laga, men jag har gjort ett försök och beslutat att den förmodligen är värd ett högt betyg."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Banana Pancakes

Snittbetyg: 6.0

"Det här är en himla cool skiva alltså! Någon kallade den för en modern discopop-klassiker, men riktigt så långt är jag inte beredd att gå. Fast hade den fortsatt i samma stil efter de första fem spåren så kanske. Andra halvan av skivan håller tyvärr inte lika hög klass. Men att höra Anthony sjunga discopop är bara det värt ett högt betyg."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Blind och You Belong

Snittbetyg: 8.8

"Den här skivan är fullkomligt fantastisk! Den innehåller allt. Varje låt är värd att lyssna på om och om igen. Och trots att jag lyssnat på alla låtar om och om igen sedan 2002, när den släpptes, så tröttnar jag aldrig. Det ultimata beviset på att det här är ett sant mästerverk. Förmodligen inte en skiva för alla smaker, men definivit en skiva alla borde lyssnat på innan man dör."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: Am I High?

"N.E.R.D är absolut bland de bättre inom den här hiphop-genren i USA. De lyckas skapa ett unikt hiphopsound, utan att det blir larvig eller överdrivet (50 Cent etc) och samtidigt verkar de veta precis hur man skapar den där perfekta dans-hit-låten (Lap Dance, Rock Star etc). Kreativt och genialt, men ändå inte fulländat av någon (mystisk) anledning."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Am I High?

"En grymt bra skiva. Den är skön och intressant att lyssna på hela tiden och nu hör jag varifrån Justin Timblerlake kan ha hämtat inspireration från när han gjorde FutureSex/LoveSound skivan. N.E.R.D är extremt duktiga på det de gör."
Christina ger skivan 9.0

Bästa spår: Brain 

Snittbetyg: 7.3

"Det är ett mycket mognare sound än hans tidigare skiva. Denna innehåller otroliga beats och är grymt bra. Jag skulle nog beskriva ‘Future Sex Love Sounds’, som en riktigt het skiva "
Christina ger skivan 8.0

Bästa spår: Damn Girl, Summer love

"Justin har utvecklats något enormt - från att ha varit frontpersonen i pojkbandet Nsync, till att ha etablerat sig som en av världens största pop/r’n'b-stjärnor. Albumet är helt rätt i tiden, Timbaland har hjälpt till att producera en svängig, men ändå lugn - kommersiell, men ändå annorlunda skiva."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: FutureSex/LoveSound

"Han vet vad han gör och han är förstås väldigt duktig. Nu är jag tyvärr ingen större fantast av just den musik han står för, men trots det förstår jag att det här är riktigt bra! Och visst rycks jag med ibland, men nog hade jag klarat mig utan den sliskiga sidan."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: My Love

"Egentligen finns det bara en sak att säga (en sak som väldigt många redan påpekat). Justin is bringin sexy back! En otroligt skön skiva som kan lyssnas på om och om igen. Way to go, Justin."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: My Love

Snittbetyg: 6.3

"Lättsmält och trallvänligt. Väldigt trevligt att lyssna på, iaf till en början. Hade inga större förväntningar då Rilo Kiley aldrig varit någon större favorit, så visst är detta en positiv överraskning!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: 15

"En besvikelse, med tanke på att jag verkligen tycker om Rilo Kileys tidigare skivor. Hade dessutom hört mycket bra om detta album, men jag kan inte riktigt se vad som är så bra."
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Close Call, Give a Little Love

Snittbetyg: 5.5

"Jag hyser någon slags hatkärlek till Magnetic Fields. Att lyssna igenom en skiva med detta band är som att färdas som en jojjo mellan himmel och helvete. Ena låten är jättebra, den andra jättedålig. Maken till ojämnhet är svårt att hitta. Men trots det har jag för länge sedan bestämt mig för att det goda väger tyngre än det onda."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Drive On, Driver

Snittbetyg: 6.0

"Alicia Keys har varit en av mina favoriter länge. Varför vet jag inte riktigt, det är något med henne.. kan vara hennes röst, hennes talang i att spela piano eller kanske hennes otroligt vackra utseende. Jag tror dock att det mesta ligger i att jag tycker om hennes "girl power" (eller "superwoman", som en av låtarna på skivan heter) attityd blandat med hennes romantiska "jag kan inte leva utan dig". Hon är en av de få Rnb sångerskor som tillåter sig vara otoligt kär i sina låttexter, utan att behöva kännas varken desperat eller som icke girl power. Denna skiva är fylld med smöriga ballader som jag säkert tar upp när jag känner mig som mest kär, men den är faktiskt inte så mycket mer än OK. Alicia Keys har gjort mycket bättre."
Christina ger skivan 6.0

Bästa spår: No One (Bästa smörlåt: Like you’ll never see me again)

Snittbetyg: 6.9

"Regina är fantastisk. Hon har förmågan att skriva världens vackraste låtar. Några av dem fanns på tidigare skivan Soviet Kitsch, några av dem finns här. Tyvärr är hon fortfarande något ojämn då vissa låtar lätt skulle kunna skrotas, men det förringar inte hennes storhet."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Samson

"Begin to Hope är egentligen en väldigt bra skiva, bättre än jag kanske tror. Men när jag lyssnar på den blir jag, helt ärligt, ganska uttråkad. Några låtar lyser dock upp det hela, men det är tyvärr för få. Men med en fantastisk sång och med de låtar som faktiskt är väldigt bra, klarar hon sig ändå!"
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Better

"Regina är vacker. Ingen kan förneka att hon är charmig. Hon känns äkta. Hon är unik. Musiken hon gör känns professionell. Hennes röst är så gott som perfekt, och dessutom älskar alla henne. Jag tror att det är hela perfektionen som får mig att inte uppskatta hennes musik fullt ut. Skivan i helhet är helt okej, men Samson är ett mästerverk."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Samson

"Jag tycker det är bättre med variation i den här skivan, jämfört med Sovjet Kitsch t.ex., samtidigt som hon självklart behåller sin stil och hon leker fortfarande med rösten och musiken, vilket jag älskar."
Christina ger skivan 8.0

Bästa spår: Samson, That time  

Snittbetyg: 7.0

"Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i Interpol, men det här är faktiskt det bästa de gjort. Det är skarpare är tidigare. Till och med albumcovern visar att detta är deras första färgglada skiva, till skillnad från de svart/vit/röda föregångarna. Spännande! För ett par minuter sedan kom jag på mig själv med att nynna och stampa i takt till musiken. Det är stort."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Pioneer To The Falls

"Interpol ändrar sig inte. Senaste albumet är i stil med de tidigare, både vad det gäller hur bra det är och hur soundet är. Jämn skiva, fri från dåliga låtar - precis som vanligt!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: The Heinrich Maneuver

Snittbetyg: 5.8

"För att gilla Interpol måste man lyssna mycket och noga för att komma in i soundet, och det gäller även denna skiva. Inspirationen av Joy Division framträder tydligt på albumet, i och med den mörka rösten och det långsamma soundet. Gillar man den stilen, gillar man albumet - och tvärtom."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Slow Hands

"Interpol är så svåra! Jag lyssnar och lyssnar och lyssar på deras musik men ingenting händer. Inga låtar sätter sig. Allt låter precis likadant. Och då menar jag verkligen precis likadant. En otroligt monoton röst och uttjatade gnälliga gitarrer gör det här nästintill outhärdligt. Ett fåtal låtar, som inledande Next Exit räddar skivan från underkänt."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: Next Exit

Snittbetyg: 7.0

"Ytterligare en bra skiva från 2007. Jag fortsätter tjata om amerikansk indie, men jag kan inte låta bli att påpeka hur mycket ny bra musik som kommer därifrån varje år. The National är inte bland det bästa, men likväl väldigt bra. Fake Empire blev en stor favoirt redan vid första lyssningen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Fake Empire

Snittbetyg: 7.0

"The Killers börjar kännas gamla och säkra. På samma sätt som Kent så levererar dom alltid bra material. Till och med denna samling av B-sidor håller bra klass och det är ett styrkebesked. Jag gillar The Killers och jag vill inte att de ska hamna i samma fälla som alla andra band som blir "för" populära. Jag har känt det själv, men försöker förneka det; ju större bandet blir, ju ointressantare blir det."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Sweet Talk

"Jag har en slags svaghet för The Killers, och speciellt älskar jag Flowers röst. Det finns inte en enda dålig låt på detta album, och bandets bästa låt ever infinner sig också här…hur kan man inte älska det?"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Romeo and Juliet

Snittbetyg: 7.2

"Kanye West är ett bevis på att amerikansk hiphop kan vara riktigt bra. Han blandar typiska hiphoptexter om tjejer med svängiga refränger och har dessutom bjudit in en rad artister som medverkar på skivan och gör den ännu bättre. Inte mycket saknas här inte. Kanyeah!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Flashing Lights (feat. Dwele)

"Jag gillar en enda rappare här i världen och det är Kanye West. Jag kan fortfarande störa mig på att alla hip-hop-låtar måste vara upbyggda på samma sätt med rap varvat med svängiga melodier i sång. Men i Kanyes fall är det okej. Det är alltid spännande och man känner sig ganska cool när man lyssnar på hans musik. Alltid nåt."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Flashing Lights och Homecoming

"Cool och annorlunda, inget jävla G-G-G-G-G-UNIT eller att jag har dödat den och den. amerikansk hiphop kan vara bra visar Kanye West för mig"
Johan ger skivan 7.5

Bästa spår: Flashing Lights (feat. Dwele)

"Förvånande nog, jag gillar det!"
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Flashing Lights och Homecoming

"Åh, Kanye! Det som gör honom bättre än alla andra miljoner amerikanska hip-hoppare, är hur han vågar göra annat än just amerikansk hip-hop! Bara grejen att han gjorde en cover på en Daft Punk-låt gör honom till en så mycket större artist! Jag menar, hur många andra hip-hoppare skulle ha gjort det? Nae, 50 Cent och allt vad ni andra värdelösa amerikaner heter - släng er i väggen!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Flashing Lights

Snittbetyg: 7.4

"Poppigt, svängigt, mysigt och roligt."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Heimdalsgate Like A Promethean Curse 

"Årets skiva! Jag älskar Of Montreal och jag älskar den här skivan! Varenda låt är så spännande. Mitt soundtrack för våren. Heimdalsgate Like A Promethean Curse och A Sentence Of Sorts In Kongsvinger är fullkomligt fantastiska!"
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Heimdalsgate Like A Promethean Curse

"Of Montreal har potential. De skulle myckt väl kunna vara riktigt bra, och jag tror mycket väl att att de tidigare har gjort vissa bra låtar. Soundet är nyskapande och emallanåt rätt roligt. Tyvärr räcker inte det, då de mestadels förstör och tjatar ut soundet gång på gång, tills hela skivan låter för mycket Slagsmålsklubben.
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår:  Cato As A Pun

"Wow, det här gillar jag ju! Redan efter första låten var jag i exstas och hatade allt och alla för att inte ha verkligen tvingat mig att lyssna på Of Montreal tidigare…typ. Nej men allvarligt, skivan är rolig och uppiggande, och otroligt skön att lyssna på! Deras sound skulle kunna vara ett typiskt sådant som man blir jättetrött på efter en vecka, dock tror jag inte att det är något problem med Of Montreal. Sjukt kul skiva!"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Samma som Viktor och Ellen (det kan i så fall vara en nackdel, vem kan egentligen veta vad låtarna heter?)