Snittbetyg: 6.7

"Grace/Wastelands är ett säkert kort. Den är precis vad man kunnat förvänta sig, vilket gör att den blir tråkig och förutsägbar. Trots att det mesta är rätt bra, slår det mig gång på gång hur medelmåttig den känns. Jag får inte ut något av det här och jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli mer än såhär. Geniet Pete är ett minne blott, men låtar som Broken love song, Sheepskin tearaway och New love grows on trees visar att han fortfarande kan få mig att jubla lite inombords, trots allt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: New love grows on trees

"Jag är lite förvånad över Lisas besvikelse, för själv tycker jag att det här är riktigt bra! Kanske handlar det om att vi började lyssna på skivan med olika förutsättningar. Pete Doherty har aldrig varit nåt annat än en knäpp pundare i mina ögon, även om jag vet att han kan skriva musik genom att ha lyssnat på främst The Libertines. Därför är det här en stor positiv överrasking. Skivan är fullproppad med hits och jag tror att den kommer att hänga med mig hela året."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  Last of the English roses, Salome

"Precis som Viktor hade jag en bild av Pete(r?) Doherty som en respektlös knarkare som på sistonde blivit mer känd för just sitt knark och förhållande med Kate Moss än för sin musik. Men när jag lyssnar på Grace/Wastelands så ändras någonting. Den där bilden av skabb-Pete försvinner, och ersätts av något mycket finare. Det är det otroligt musikaliska geniet som jag ser, och hör. Varenda låt på albumet är bra, och även fast det inte innehåller några större överraskningar så är det jämt, bra och skönt. Perfekt brittisk indie som får guldkant av Petes sluddriga brittiska accent."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Arcady

Snittbetyg: 7.1

"Jag är så jävla glad för detta album, för även om Arctic Monkeys var mer intressanta 2005, är detta precis vad jag vill höra av dem år 2009. De har blivit äldre och tar kanske för givet att de lyckas, och det är just det som gör Humbug så bra. Alex Turner är vuxen och med detta album vågar de tona ned på allt catchy och alla melodier som gjorde dem kända. Inledande My Propeller är sjukligt rolig och alldeles genialt uppbyggd. Därefter följer skivan på det spåret, med några svackor (läs: intetsägande låtar) och når sin topp vid Arctic Monkeys allra vackraste Cornerstone. Pretty Visitors visar på att de snabba takterna och catchiga texterna fortfarande finns kvar. I stort sett är dock Humbug är ett mer lågmält album, och ärligt talat vill jag inte ha ännu en Whatever people say I am, that’s what I’m not. Jag vill ha precis detta!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cornerstone och My Propeller

"Jag har blandade känslor inför den här skivan: dels är jag glad att de gör något lite annorlunda, dels är jag besviken på att musiken inte har samma driv som tidigare skivor. Klart står dock att det här är det sämsta Arctic Monkeys har gjort - vilket får det att låta betydligt värre än vad det är. Det här är snarare en skiva som bevisar att bandet har mognat och är att räkna med för en lång tid framöver."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Crying Lightning

"This is a new low! Och jag kan inte sluta le åt det. Arctic Monkeys visar sådana tendenser på en otroligt hög lägstanivå med detta album, som är deras sämsta, som sagt. Efter Whatever People Say I am That’s what I’m Not trodde jag aldrig att jag skulle få höra någon förstaklassig musik från dessa småstadskillar. Då kom Favourite Worst Nightmare, och jag sade till mig själv att det finns inte en chans i helvetet att ett musikaliskt hat-trick med sådan bra kvalitét är möjligt. Jag glömde dock bort för en stund att det var Arctic Monkeys jag pratade om. För nej, Humbug är inte alls lika bra som deras tidigare verk. Men det är mognare, det är utvecklat och det är precis så som ett tredjealbum ska vara. Jag älskar att kunna plocka ut de där speciella tonerna och riffsen som är så tydlig Arctic Monkeys, men samtidigt häpnas över deras musikaliska mångsidighet. Det är alldeles underbart."
Stina ger skivan: 8.0

Bästa spår: Cornerstone eller Secret Door

"Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig. Jag funderat över om jag verkligen tyckt Arctic Monkeys varit så himla bra egentligen, och kommit fram till att det nog har varit farten jag gillat i deras musik tidigare. Farten har fått mig på uppiggande humör, och deras catchiga texter har varit ett plus i kanten. Nu när farten verkar helt bortblåst och de ska låta lite mer "vuxna" faller hela mitt intresse bort. Ingen låt är speciellt dålig, men jag känner ingenting för dem."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: My Propeller

Snittbetyg: 5.8

"Det är inget direkt nytt eller överraskande med denna skiva. Angela är rakt igenom ganska värdelös, men endel av det andra är bra (You’re in my eyes (discosong) och Leftovers etc.) Jag gillar Jarvis, hans solokarriär har hittills varit mycket mer lyckad än vad jag hade förväntat mig. Jag är rätt nöjd med detta, speciellt med tanke på hur många andra (Brett Anderson till exempel) i hans ålder misslyckas totalt med sin solokarriär."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: You’re in my eyes (Discosong)

"Man blir lite förvånad när skivans tre sämsta spår ligger först. Konstigt upplägg på en annars ganska jämn och spännande skiva. Låtar som Leftovers, Slush I never said I was deep och You’re on my eyes (discosong) är mycket bra och visar en potential som får mig att vilja lyssna på Jarvis Cocker även nästa gång."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår:  I never said I was deep

Snittbetyg: 6.3

"Det här är ganska annorlunda musik, åtminstone för mina öron. Bitvis är det riktigt bra, framförallt i de inledande fyra spåren. Men överlag blir det lite väl långsamt och flummigt - framförallt mot slutet. Skivan skulle kunna varit riktigt bra om ytterligare en låt i klass med Daniel fanns med bland de sista spåren."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Daniel

"Jag tycker om artister och band som gör något utöver det vanliga. Bat for lashes är ett ganska bra exempel på sådan musik. Därför vill jag tycka om det, vill hylla musiken, men tyvärr faller det mig inte helt i smaken. Albumet har sina absoluta höjdpunkter (Daniel, Siren song, Glass etc.), men utöver det är skivan ganska tråkig. Variationen är inte särskilt stor."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Siren song

"Håller med Viktor, skivan håller en ganska hög standard de första 6-7 spåren men sedan faller det. Synd, för låtar som Daniel och Siren Song är helt fantastiska."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Daniel

Snittbetyg:

"Det är tråkigt att se hur kändisskap fördärvar en bra artist. Jag stod ut med samarbetet med Lily Allen på förra skivan, men när Chrome nu kommer in i bilden och förstör har det gått för långt. Det enda som lyfter upp Tounge ‘n’ Cheek är Dizzee Rascals karaktäristiska rappande och två låtar (Can’t tek no more och Dance wiv me) som är helt ok, mycket mer än så blir det inte. Den geniala Dizzee Rascal är ett minne blott. Jag är besviken, men inte förvånad."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Can’t tek no more

Snittbetyg: 6.5

"En växlande melankoli som kastar sig från stillsam depression till tillfällig lycka. Genomgående finns sångaren Charlie Finks skilsmässa från den tidigare bandmedlemmen Laura Maurling. Att bandet tagit sitt namn från den utomordentliga filmen The Squid and the Whale (regisserad av Noah Baumbach) skapar inte direkt färre associationer till skilsmässa. Inledande First Days of Spring (kan vara årets bästa låt så här långt) sätter verkligen en skyhög ribba, en ribba som är svår för resterande låtar att komma upp i. Trots det visar Noah and The Whale att en skilsmässa kan vara lika vackert poetiskt med musik som på film. Det är jämnheten med några tillhörande toppar (First Days…, Love of an Orchestra och Stranger) som gör detta album till en höstfavorit!"
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: First Days of Spring

"Sen jag såg Noah and the Whale live för en vecka sedan så har jag inte kunnat sluta tänka på hur lik sångaren är Seth Cohen från the O.C. Det är visserligen totalt irrelevant i det här sammanhanget, men av någon oprofessionell, styrd subjektiv anledning så började jag gilla det här mer efter den insikten. Men för korrekthetens skull påstår jag istället att det var ett starkt liveframträdande som fick mig att ändra uppfattning. Sanningen ligger kanske däremellan. Hur som helst så sitter jag kluven in i det sista. Vissa delar är väldigt bra, andra delar alldeles för präktigt. Resultatet är en fin, men lite tråkig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue skies

"Det här är inte alls den slags musik jag oftast lyssnar på. Varje gång jag tar mig an en skiva som denna påminns jag om varför: musiken är för långsam. Dessutom blir det här lite för mycket akustisk gitarr, avskalade ljud och "för fint" än vad jag klarar av. Emellanåt, och kanske med en låt i taget, blir det ganska bra (Blue skies och Stranger etc.). I dess helhet blir det mest intetsägande och långdraget."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Stranger

Snittbetyg: 7.0

"Morrissey är mer än bara musik. Det handlar mycket om lyrik, känsla och nästintill en hel livsstil. För mig är inget av hans soloalbum komplett, men det gör inget, för trots vissa medelmåttiga sånger finns alltid ärligheten. Years of Refusal är dock oväntat tajt, uptempo och sprängfylld av hits. Det är glada (nästan lite väl hurtiga) melodier, geniala texter och väldigt mycket Morrissey. Har man en gång gett sig in i fenomenet Morrissey är man fast, för alltid."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: That’s how people grow up och It’s not your birthday anymore

"Bra skiva, men den lyfter aldrig. Precis som The Smiths så känns Morrissey sådär lagom bra, aldrig fantastisk, aldrig dålig. Och den här skivan är precis så; bra rakt igenom men total tom på låtar att älska. Kanske har jag svårt för Morrisseys känsla för melodier, jag kommer ofta på mig själv att tänka hur det skulle kunnat låta istället, hur man skulle kunnat göra låten annorlunda."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: It’s not your birthday anymore

"Ett väldigt jämt album av Morrissey! Kanske inte någon världssensation, men jag gillar att det där allmänt kaxiga, men ändå sårbara, ligger kvar som ett tunt täcke över varje låt. Väldigt Morrissey, ja. Det bildar ett helhetsuttryck som får mer än godkänt!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: That’s how people grow up

Snittbetyg: 6.0

"Sticker tvyärr inte ut. Det är schysst bakgrundsmusik, men den saknar det lilla extra. Känns som om musiken försöker vara stor och mäktig, men för min del blir det bara ett i raden album. Att jag tycker singeln Uprising är bäst på skivan säger väl en del."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Uprising

Snittbetyg: 7.0

"Jamie T är en sådan där underbar liten engelsman med en originalitet så enorm! Panic Prevention var ett underbart och framför allt nytänkande album som jag älskade! Hur skulle då uppföljaren bli? Jag menar, den, delvis akustiska, rap-indie-britpopen han framför kanske bara håller i sisådär tio låtar? Kommer man att tröttna? NEJ, åh GUD nej! Kings and Queens är precis lika bra som Panic Prevention, om inte snäppet bättre… Jag tröttnar definitivt inte på musiken, tvärtom. Varje låt är som ett litet konstverk i sig, med sin egna klang och sitt egna originella sound, vilket gör att detta album är som en stor härlig… chokladask, full med godsaker. Och det bästa? Än så länge har jag inte hittat någon körsbärslikör i blandningen…"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Emily’s Heart eller 368

"Visserligen har Kings & Queens växt mycket inom loppet av ett par veckor, men jag känner fortfarande att något fattas. Förmodligen var det det nya, intressanta och upseendeväckande som gjorde att debutalbumet tog mig med storm, och som inte infinner sig lika ofta på detta album. De halvrappande verserna och catchiga refrängerna känns inte alls lika geniala idag. Delar av skivan är mycket bra (Jilly Armeen, Chaka Demus, Sticks’n'Stones etc.), medan andra delar "bara" känns ok. I år hamnar Jamie T lite i skymundan i jämförelse med årets bästa album."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Jilly Armeen

"Jag tycker att Jamie T lever upp till förväntningarna. Det skulle kunnat varit så mkt sämre. Låtar som 368, Sticks ‘n’ stones och The Man’s Machine tar vid där förra skivan slutade och resten av låtar håller överlag god nivå. Jag kan hålla med Lisa om att överraskningsmomentet i hela Jamie T-konceptet är utspelat, men vad hade man väntat sig - jag tycker han gör det mesta rätt och är övertygad om att han kan ännu bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Sticks ‘n’ stones

Snittbetyg: 5.3

"Förra årets debut var en frisk fläkt i min annars så rockdominerande musikkatalog. Den var fräck, svängig och riktigt, riktigt cool. Allt det saknas här. Ingen låt är direkt dålig, men allt det fräscha från fjolåret är som bortblåst. Den här skivan funkar säkert utmärkt på vilket dansgolv som helst, men i mina hörlurar är det ganska trist."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Relax

"Debutalbumet var bland det bättre jag hade hört på länge, men om Ready for the weekend kan jag nästan säga motsatsen. Okej, så illa kanske det inte är, men nästan hela skivan är alldeles för electro, det är för dansant och alldeles för lättsmält och kommersiellt. Detta gör att jag nästan mår illa av musiken efter ett par lyssningar. Vissa av låtarna kan jag uppskatta (i någon minut i alla fall), men i det stora hela är detta en flopp av en annars begåvad artist."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Ready for the weekend

 "Tycker nya skivan är dance-igare, vilket är nice. De flesta låtarna på hela skivan är bra. Förra skivan var dock bättre, men denna är bra på ett annat sätt."
Johan ger skivan 6.5

Bästa spår: Blue och I’m not alone - radio edit (dance wiv me räknas väl inte?)

Snittbetyg: 7.0

"Till en början älskade jag den här skivan. Den har hängt med rätt länge i mp3-spelaren och kanske har jag lyssnat sönder den, för nu när det är dags att sammanfatta vad jag tycker om den så känns inte de högre betygen rätt. Det finns fortfarande flera på låtar som är kanonbra, men helheten känns lite för ojämn. Trots det är Wild Beasts ett band jag verkligen tror på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancin’ on our tongues

"Ja! Det är kul, intressant, annorlunda och varierande. Det är något som gör att Wild Beasts aldrig lyckas nå upp i de högsta betygen, vad har jag inte kommit underfund med. Något fattas uppenbarligen, men vad spelar egentligen ingen större roll, då Two Dancers är en genomgående bra skiva med många höjpunkter, och inga egentliga sämre låtar. Två år - två lyckade skivor!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancing on our tounges

Snittbetyg: 6.5

"Man har aldrig tråkigt när man lyssnar på Super Furry Animals! Det är lättsmält, underhållande och lite galet - ungefär som en komedi med Will Ferrell, precis vad man behöver ibland. Sen att inte skivan håller en tillräckligt hög nivå rakt igenom för högre betyg känns inte särskilt viktigt, det är liksom bra för vad det är. Skivan med ett ord: fulsnygg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The Very Best Of Neil Diamond

Snittbetyg: 7.5

"En dubbel-cd med ett intressant urval av låtar från Blur’s karriär, jag gillar konceptet rakt igenom. Blur -och främst Damon Albarn som dessutom hunnit med diverse lyckade sidoprojekt- har till skillnad från sina 90-tals-rivaler Oasis utvecklat sin musik med rejäl experimentlusta. Detta gav fina resultat i framförallt Think Tank från 2003 - enligt mitt tyckte Blur’s bästa skiva. Men utöver deras kreativa framgångar har Blur aldrig blivit några större favoriter - en gång på Oasis sida, alltid på Oasis sida? Dock är denna samling en riktig pärla, inte bara för redan Blur-bekanta."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Out of time

"En bra samling av Blur, kanske lite mindre intressant för de som redan är insatta. Greatest hits-samlingar är oftast ganska tråkiga (vem vill egentligen bara lyssna på hitlåtarna?), men på denna samlingsskiva får även otippade låtar en plats, vilket gillas. Jag har aldrig varit ett större fan av Blur, och har alltid känt att de har varit väldigt ojämna. Överlag är de dock bra, och det A beginner’s guide to Blur intyga."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: She’s so high, This is a low

Snittbetyg: 6.5

"Förutom den fullständigt gräsliga albumcovern, som får mig att totalt vilja strunta i skivan, så kännetecknas denna skiva av ett spännande ljud och några riktigt starka spår. Den ger mig inget större behov av att fortsätta lyssna, men lämnar efter sig en känsla av att Patrick Wolf har potential att bli riktigt stor. Hans musik är lättlyssnad och borde kunna tilltala den större massan. Inte lika bra som The Magic Position, men ändå känns detta som ett steg i rätt riktning."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The sun is often out

Snittbetyg: 6.8

"Det är innerligt, begåvat och känns välarbetat. Överlag är det bra, men givetvis ska det finnas vissa grejer som sänker betyget. I längden blir skivan ganska enformig och Tracyannes röst är lite väl skör, vilket gör att musiken blir irriterande gullig emellanåt. Jag lyssnar gärna på det här (framför allt låtar som Honey in the sun) i mindre mängder, men sen blir det nog uttjatat. Jo, albumomslaget är sjukt fint också."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Honey in the sun

"Jag håller med Lisa, det här är musik som är fantastisk i små portioner men lite tröttsam i längden. Samtidigt vilar en viss stämning över skivan som gör att det hela känns väldigt proffsigt rakt igenom. Jag är kluven. Men faktum är att jag ser fram emot att lyssna på skivan, diggar när jag lyssnar och ogillar att stänga av, med andra ord ganska klara tecken på att jag gillar det här!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: French navy

"Jag var skeptisk. För det första har jag över lag svårt med tjejröster, jag brukar ogilla kvinnliga artister/band. Men okej då. Förstaspåret French Navy var ju ändå väldigt poppigt och glatt! Jag fortsätter att lyssna och inser att det egentligen bara är just rösten jag stör mig lite på, låtarna är ju riktigt bra! Sköna sounds med en poppig lycka och en lagom mängd originalitet. Problemet med den störande rösten försvinner efterhand. Me like!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Forests And Sands

Snittbetyg: 5.5

"Jag gillar Depeche Mode mest pga deras historia och att deras musik i princip känns som en helt egen genre. Samlar man pärlor i deras diskografi så blir det inte vilken dussinskiva som helst. Här finns max två låtar som kan plats i den samlingen, resten glömmer jag helst. Kanske börjar deras musik bli uttjatad, men så länge de fortfarande kan skriva låtar som Fragile tension så lever hoppet om stordåd."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Fragile tension

"Jag tycker att det är svårt för synthpop som denna att någonsin bli tråkig eller enformig. Det känns som om den konstant utvecklas! Det är sköna beats med inspirerande toner, och även lite av det där mörka och mysiska som Depeche Mode är. Mycket mer kan jag inte säga, jag gillar detta!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Wrong

Snittbetyg: 5.5

"White Lies låter som en blandning av Glasvegas och Editors. Albumet börjar lovande, med de riktigt bra låtarna Death och To lose my life. Tyvärr händer det inte mycket mer i restrerande tiden av albumet. Låtarnas kvalitet sjunker och allt slutar i en tråkig smörja, bortsett från ett par uppstickare. Kanske är jag för ivrig för att orka lyssna in mig mer, eller också är To lose my life helt enkelt inte mycket mer än en medioker skiva."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Death

"Jag har förstås hört detta flera gånger tidigare. White Lies låter precis som vilket annat brittiskt rockband som helst, men till skillnad från fjolårets mest överskattade band (Glasvegas) så infinner sig aldrig den där motbjudande känslan av att allt bara är halvbra kopior av tidigare skapad musik i samma genre. Mitt problem med nya indierockband från Storbritannien är, förutom dess likhet med varandra, att ivern att skapa mäktiga refränger i varje sång tillslut bara blir tröttsam. Men i slutändan så gillar jag vad jag hör, trots allt."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Death

Snittbetyg: 9.0

"Den här skivan är sedan länge en av de stora i min skivsamling. Jag tröttnar aldrig, ALDRIG(!), på låtar som She’s hearing voices, So here we are eller This modern love. Bara en sån sak är extremt anmärkningsvärt. Men det är inte enbart tre låtar som gör detta album så fantastiskt. Samtliga låtar är av så pass hög kvalitet att jag aldrig byter låt av uttråkning. Det här är definitivt en av de starkaste debutskivorna på 2000-talet."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: This modern love

Snittbetyg: 2.5

"Till skillnad från (i princip) alla andra, var jag inte särskilt imponerad av Lily Allen och hennes debutalbum. Uppföljaren It’s not me, it’s you är väl ännu mer ointressant. Lily Allen känns inte alls sådär söt, begåvad, annorlunda och bra som alla har påpekat ett tag nu. Hon är en typisk brittisk tjej, som med lite tur har hamnat i musikbranschen. Tråkig, skör röst. Tråkiga och fåniga texter. Lite electroinspiration, bubbelgum, kjolar och texter med attityd räcker inte långt för mig."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: I Could Say

Snittbetyg: 5.8

"En stor eloge till bandet som alltid lyckas med nya influenser, men samtidigt alltid håller kvar vid sitt eget sound. Detta är ganska intressant, men fortfarande väldigt Franz Ferdinand. För min del blir det dock lite för typiskt Franz Ferdinand, och jag har aldrig riktigt fallit för deras musik. Det gör jag inte denna gång heller. Bra gjort och bra melodier, men för mig blir det aldrig mer än medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Live Alone

"Det här är för mig en skiva med två ansikten. Å ena sidan innehåller den tre låtar som jag inte kan sluta lyssna på (Ulysses, Twilight Omens, No You Girls) men å andra sidan är resten av låtarna inte mer än medelmåttiga. Det gör att helheten aldrig blir mer än, som Lisa säger, medelbra. Det är synd, för Franz Ferdinand har definitivt potential att utföra mästerverk. Jag väntar fortfarande."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Ulysses

Snittbetyg: 6.0

"Kul med ett EP-släpp från Coldplay! Att den dessutom innehåller fem helt nya låtar är ännu roligare! Av dessa är det framförallt Glass of water som kan tänkas platsa på deras fullängdare från samma år. En spännande EP för oss som redan diggar Coldplay, men inte något bra sätt att upptäcka bandet på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Glass of water

"Allt som Coldplay producerar blir bra, skulle man väl kunna säga. Det är behagliga, lättlyssnade och framför allt lite annorluna melodier. Någon gång måste man väl ändå tröttna? Prospekt’s March är inte på långa vägar vad det skulle kunna vara. Det känns som om att Coldplay är färdiga för denna period. Efter Viva la Vida or death and all his friends var i alla fall jag mätt på den tyvärr alltmer kommersiella musiken de producerar. Det här är enligt mig bara en otroligt onödig EP."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Glass of water

Snittbetyg: 7.0

"The Cure överraskar! Jag är som vanligt särskilt förtjust i sångaren Robert Smiths röst. Tillsammans med lyckade popmelodier är den en finfin kombination. Skivan saknar dessutom svaga spår utan är en parad av starka låtar av ett ovanligt poppigt The Cure, kanske lite för poppigt emellanåt? Bäst blir det faktiskt redan i spår 1, där skivans tyngsta spår, Underneath the stars, gör ett välkommet avhopp från popen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Underneath the stars

Snittbetyg: 6.0

"Travis har hängt med ett bra tag. Jag kommer ihåg när jag förälskade mig i bandet som sjöng om blommor i fönstren eller om varför det regnar på en. Jag älskar fortfarande bandet för vad har gjort och för deras sätt att göra musik. Men de två senaste skivorna, denna inkluderad, har inte varit lika vassa som jag vant mig vid, vilket är synd för jag har inget emot att kalla Travis för ett favoritband. Här finns lyckligtvis åtminstone ett par pärlor signerat gamla goda Travis."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår:  Before You Were Young eller Last Words

Snittbetyg: 6.5

"Tänk att en mindre bra skivan kan göra ett band totalt iskallt. För Keane känns tyvärr helt ute. Och det märks på deras musik att de känner likadant då de verkligen har försökt att utveckla sig på den här skivan. Mer syntar och väldigt mycket 80-tal. Det är faktiskt ganska…spännande! Ett ord som jag aldrig skulle använda i samband med bandet Keane. Jag säger som Ellen: jag gillar Keane."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Better Than This (Keane gillar uppenbarligen också David Bowie)

Snittbetyg: 5.5

"Till att börja med: hemskt albumomslag! Innehållet känns ungefär likadant. Låtarna känns krystade, Johnny Borrell låter som en man med magont och samtliga spår är alldeles för hetsiga. Det här räcker ingen vart, de enda plusen de får är för några enstaka låtar (Blood for wild blood, Wire to wire etc), som faktiskt är helt okej, och för att ha gjort ett snäppet bättre album än förra gången."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Blood for wild blood

"Det är synd, men Razorlight känns iskalla för tillfället. För två-tre år sedan skulle jag ha längtat efter ett nytt Razorlight-album, men idag känns det mest jobbigt och tråkigt. Jag undrar vad det beror på. För denna skiva är hyfsat bra och innehåller några riktigt bra låtar. Men som precis med deras senaste skiva så blir de nog bortglömda ganska snabbt. Återigen, vad har hänt med Razorlight, varför vill man inte gilla dom längre?"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: The House

"Det är fortfarande Razorlight. Ibland glömmer jag det. Jag älskar Razorlight, älskar, egentligen, Johnny Borrell och hans rebelliska attityd och röst också. Slipway Fires är klart sämre än bandets tidigare album, och jag blir grymt besviken på Borrells röst. När gick han från att ha en originell och cool röst till att ha en komersiell röst som mest låter som Ola Salo? Jag måste ha missat det kapitlet i hans historia.
För att återgå till musiken; det är fortfarande Razorlight och det är fortfarande bra. Detta album är kanske att ta ett steg tillbaka, men musikmässigt ligger de i alla fall väldigt, väldigt bra till för mig."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: The House

Snittbetyg: 7.0

"En jul-ep, det skulle kunna gå hur som helst. Lyckligtvis visar det sig att Glasvegas klarade det väldigt bra. Det är visserligen julinslag här och var, och en egen version av Silent Night, men det viktigaste (och det som gör ep:n värd att lyssna på om och om igen) är att de gjorde sin egen grej. De flesta låtarna funkar att lyssna på i stort sett när som helst. Berörande, mäktigt och väldigt Glasvegas (tänka sig att man kan säga så om ett så pass nytt band. Kul med egen nisch.)"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: A snowflake fell (and it felt like a kiss)

"Jag förstår fortfarande inte hypen kring Glasvegas, men jag gillar verkligen idén med en jul-ep. Lagom mycket bjällerklang och resten på sitt eget sätt. Jag gillar hur de gör det även om jag inte riktigt gillar vad de gör. Men det fina titelspåret känns som en låt att plocka fram även kommande jular."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: A snowflake fell (And it felt like a kiss) 

Snittbetyg: 7.3

"Jag säger såhär: Dig Out Your Soul känns mer engagerat, fräschare, yngre och roligare än på länge (The Shock Of The Lightning, Bag It Up etc.)! Dessutom låter Liams röst mycket bättre än vad den har gjort de senaste åren (I’m Outta Time). Det är precis såhär Oasis borde/ska låta år 2008. Jag är oerhört nöjd, med undantag från några mindre bra låtar som skulle kunna ha ersatts med bättre b-sidor."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: I’m Outta Time

"Jag håller med Lisa i allt hon säger. Det låter tillräckligt modernt för att kännas 2008 samtidigt som man känner igen det gamla man lärt sig älska med Oasis. Tyvärr innehåller skivan för många svaga, om än inte dåliga, låtar för att nå de högre betygen. Nåt som slår mig är hur extremt tydliga Beatles-referenserna är: framförallt i de låtarna som inte är skrivna av bröderna Gallagher. Ett annat konstaterande är att det fortfarande är gamle Noel som skriver de allra bästa låtarna. Denna skiva är inget formbesked, men god nog för att återigen övertyga mig om deras storhet."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Shock of the Lightning

"Visst hör man att det är Oasis direkt vid första tonen - och där har vi en stor selling point. Och visst är det bra, men en del låtar känns verkligen bleka… Det är också relativt svårlyssnade låtar som man tycker låter som en enda lång sång till en början. Jag önskar egentligen att Oasis ville ta mer risker i sin musik, samtidigt som detta sound som de har är väldigt betryggande och något som man alltid kan lita på. Och, I’m outta time är så himla himla bra. Galet."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: I’m outta time

Snittbetyg: 3.5

"Egentligen ett ganska spännande album. Det som drar ner betyget är de alltför experimentella partierna samt sångerskans röst som jag tycker skär sig med musiken. Det känns nästan som att det är från denna genre (den kallas tydligen Triphop) som Radiohead hämtade sin inspiration till sin musikaliska omvandling. Och det skulle kunnat bli bra det här, med lite mer musik, lite mindre konstiga prylar och lite mer ordentlig sång."
Viktor ger skivan 3.5

Bästa spår: The Rip och Silence

Snittbetyg: 5.2

"Jag gick ut väldigt hårt, jag hade inga som helst förväntningar och de första lyssningarna bekräftade mina tankar: The Streets är slut. Nu kan jag uppskatta albumet på en viss nivå; låtarna är catchy och ibland även bra. Men Streets var så mycket mer än så. Han förändrade musiken så mycket, han blandade allt möjligt och han behandlade viktiga och berörande ämnen. Idag finns inte mycket av det kvar, allt jag ser är en kommersiell kille, catchiga refränger och lite prat emellan dem. Det är oerhört synd."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: The escapist

"Efter Lisas hårda ord hade jag mer eller mindre bestämt mig för att detta är en skitskiva. Det lustiga är att jag under de 3-4 första genomlyssningarna också tyckte det, för att sedan helt plötsligt inse att men den här låten gillar jag, och den här också…och den här också! Så till slut sitter jag här, förvånad men glad, och tycker att skivan är bra. Visst innehåller den även 2-3 skitlåtar, men överlag är nivån så hög att den egentligen kanske förtjänar ännu högre betyg."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Everything is borrowed

"The Streets blir bara sämre och sämre, tyvärr. finns några bra låtar."
Johan ger skivan 5.0

bästa spår: The escapist

Snittbetyg: 6.3

"Även om denna skiva i det stora hela inte är mycket mer är en bagatell så kan jag inte låta bli att charmas av de få låtar som står ut från mängden. Det handlar trots allt om två hyfsat kompetenta herrar, så att denna samling skulle innehålla pärlor var det aldrig någon riktig tvekan om. Däremot lever inte helheten upp till mer än att det är en lagom mysig, bekväm skiva för mörka höstkvällar."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Strange Overtones

"Jag var helt inställd på att detta var en genialisk återförening, men som skulle resultera i en meningslös skiva. Halva rätt. Skivan känns igenomtänkt, uppdaterad och välgjord. Trots att den emellanåt känns lite enformigt, innehåller den många guldklimpar (Wanted for life, The Lighthouse etc.) som överraskar och förgyller i höstmörkret. De bevisar även att långsamt inte behöver vara tråkigt."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: I feel my stuff, The Lighthouse och Wanted for life

Snittbetyg: 7.0

"Det absolut roligaste med Wild Beasts (förutom den oerhört originella och oförutsägbara rösten) är att de inte låter som ett typiskt brittiskt band, ni vet såna som man oftast tröttnar på utan att ens knappt ha lyssna på skivan. Nej, det här är annorlunda, fräscht och roligt. Man vet inte hur nästa låt kommer att låta, och det gillar jag! Ett plus också för de intressanta låttitlarna (She purred while I grrred etc.) Mycket bra debutalbum!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: She purred while I grrred

"Jag älskar rösten! Den gör mycket för musiken, men den är inte allt. Det är som Lisa säger, man tröttnar inte på musiken, men å andra sidan så fastnar den inte heller tillräckligt för högre betyg. Det är sådär lagom bra hela tiden: inga självklara hits, inga låtar som faller ifrån. En spännande debut med mersmak!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Brace Bulging Buoyant Clairvoyants

Snittbetyg: 7.0

"Bloc Party är kanske det bästa indiebandet från Storbritannien på 2000-talet. De bevisade det definitivt i debuten, men även i uppföljaren förra året. Tyvärr planas den spikraka formkurvan ut i och med denna skiva. Den är bra, innehåller några starka spår, men saknar samma intensitet och flyt som föregångarna. Det känns som om Bloc Partys svaghet är utfyllnadslåtarna, för högstanivån är skyhög."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Biko och Ion Square

Snittbetyg: 6.3

"Årets mest hypade band? Kanske. Albumet har blivit hyllat av, i princip, alla. Det är brittiskt, men inte alltför förutsägbart. Alla låtar var för sig är bra, men tyvärr låter de ganska lika, vilket gör att albumet emellanåt bara känns som en enda lång låt med bred accent. Det gäller att lära sig att hålla isär alla låtar, och då upptäcker man det fina i dem. Genast blir albumet mer intressant. Det är inga Arctic Monkeys, men ett lovande band och ett mycket bra debutalbum."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: It’s my own cheating heart that makes me cry

"Ja men nej. Ja för rätt röst och rätt sound. Nej för fel låttitlar och fel melodier. Det finns en enorm potential, det hörs. Tyvärr är det rätt sak, men på fel sätt. Jag tror problemet är att jag har hört allt redan innan jag ens började lyssna på skivan. Förutsägbart, ooriginellt och i längden därför tråkigt. Twinkle little star, how I wonder where you are? säger det mesta."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Geraldine

"Hype, hype, hype hype hype, hype…hype. Jag är ledsen, men the hype lies. Det här är inte bra! Låttexterna ser ut som resultatet av för mycket fritid och inte det minsta lilla talang. Melodierna är tråkiga, sega och sticker inte ut det minsta lilla. Herrejeusus, jag hade verkligen förväntat mig lite mer. Trash-hip-hoplåtar har bättre sound än detta, shame! Och visst kan jag erkänna att även jag hade höga förväntningar på Glasvegas efter alla hyllningar, men still, uncool. Jag antar att jag blir lite arg också, för visst hör även jag potential. Men varför bara sumpa bort den sådär? Antingen är de bara helt dumma i huvudet, eller så kan de verkligen inte bättre."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Flowers & Football Tops

Snittbetyg: 7.5

"Coldplay sviker inte. Det är precis lika lättlyssnat som tidigare. Men trots att det här är en jättebra skiva så är den ganska medelmåttig med Coldplay-mått mätt. Recensenter hävdar att det är ett nytt utvecklat sound på denna skiva, men det vill jag inte hålla med om. Det är samma gamla Coldplay och man får precis vad man vill ha. Jag är mycket nöjd."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Death And All His Friends

"Jodå, Coldplay har en förmåga att alltid lyckas med sina album. De förnyar lite, men håller hårt kvar vid soundet vi är vana vid. Viva la vida or death and all his friends är lätt att ta till sig, och lätt att tycka om…och lika lätt att tröttna på. Jag hade föredragit en lite svårare skiva, denna kommer jag tröttna på om max två veckor."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Death and all his friends

"Wow, Coldplay levererar något som inte får mig att somna, och som inte får svärmor att jubla lika mycket. Jag blev överraskad direkt av singeln Violet Hill, och det slutade inte där. Skivan är fin, nyskapande och väl genomtänkt. Ett smart album, som jag gillar skarpt."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Viva la vida

"Jag håller med Stina helt och hållet - skivan känns professionell och nyskapande. Coldplay kan verkligen det här med musik. De är sjukt duktiga och vissa av låtarna är helt geniala."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: Viva la Viva, Death and all of his friends

Snittbetyg: 5.5

"The Verve hade sällsynt dåliga förutsättningar för att vinna mitt förtroende: elva år sedan förra skivan - tillbaka som kritikersågade föredettingar. Men med dåliga förväntningar i ryggen var överraskningen total. Det är ingen Urban Hymns, det är ett nytt The Verve med nytt sound, men jag gillar vad jag hör. Skivan för ofta tankarna till Radiohead, framförallt i låtarna Sit And Wonder och Judas. Jag gillar även grejen att varje låt i snitt är över 6 min. På något sätt ger det ett visst djup, något som skivan vinner på."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Love Is Noise och Judas

"Nej. Verve har gjort ett fantastiskt album på 90-talet (Urban Hymns) och diverse andra bra låtar, men det här albumet är inget att hurra för. Det märks alltför tydligt att de har blivit gamla, men så gärna vill hålla fast vid ett ungt, catchigt sound. Tyvärr resulterar det bara i pinsamhet. Man kan hitta några glimtar av hur det borde eller skulle kunna låta (Valium skies, Sit and wonder etc.), men i övrigt vill jag bara säga: lägg ner NU, innan ni får samma stämpel som Oasis!"
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Sit and wonder

Snittbetyg: 4.5

"Brittisk indie blir sällan riktigt lyckad. Och det här är ungefär som en sämre kopia av Franz Ferdinand, roligare blir det inte. Det är högt tempo rakt igenom, men trots det så lyfter det aldrig utan känns jämntjockt hela vägen. Det här definitivt en skiva som jag skulle klarat mig utan i år. Ett par, tre låtar räddar skivan från underkänt."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Work Is Never Done

Snittbetyg: 6.7

"Supergrass har alltid varit en outsider bland mina favoriter. Jag skulle aldrig nämna dom som ett av mina favoritband, men likväl så undrar jag ‘varför inte’ varje gång jag lyssnar på deras musik. Jag kommer på mig själv att jag älskar deras sound gång efter annan och kanske är det dags att de får den uppmärksamhet som de förtjänar."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Diamond Hoo Ha Man

"Vilket drag! Skivan är typiskt Supergrass: till en början känns den medelmåttig. Efter ett tag hittar man de där speciella låtarna som sticker ut. Ännu en tid senare inser man att hela skivan är bättre än vad man hävdade tre veckor tidigare. Trots det slocknar intresset ganska snabbt, tyvärr. Det blir för tråkigt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: 345

"Supergrass. Medelmåttigt namn, medelmåttiga medlemmar, medelmåttigt välkända, nä. Hur skulle musiken hos ett sådant o-utstickande band vara annat än medelmåttlig?
Och nej, det är kanske inget jättebra, och jag kommer antagligen inte komma ihåg dem om tjugo år, men det spelar inte så stor roll. För stunden är det lättsmälta, lättlärda och helt okej låtar som är roligt att lyssna på. Musik kommer och musik går, och tyvärr är nog inte Supergrass ett av de band som består. Men som sagt, det är kul så länge det varar…"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Rough Knuckles

Snittbetyg: 8.5

"Ett underskattat album! Visst kan de gnälliga gitarrerna verka lite jobbiga och drogernas inverkan gör det till ett komplicerat album, men det är just det som är charmen med Be here now. Det är svårt att lära känna albumet, men tillslut inser man att låtar som Don’t go away, Stand by me och Fade In-Out är precis lika mycket värda beröm som tidigare låtar på tidigare hyllade albumen Definitely Maybe och (What’s the story) morning glory?."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Don’t go away

"Den här skivan är speciellt på så sätt att det var min första egenägda Oasis-skiva. Jag kommer till och med ihåg julen då jag fick den. På den tiden fanns ju ingen annan musik än Oasis för mig och naturligtvis tyckte jag då att detta var det bästa jag hört. Idag är jag kanske inte lika lyrisk, men nog är det svårt att undvika att ge skivan ett toppbetyg. En fullgod uppföljare."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Stand By Me

"Ja, som sagt är Be here now ett inte lika hyllat album av Oasis, och kanske är det just det faktumet som gör det lite extra intressant. Eller så är det helt enkelt de lite mer bortglömda låtarna som får pälsen att stå på en.
Jag kan säga att nej, det är inte lika bra som endel av Oasis’ andra album, men det är fortfarande ett album i total världsklass. Det kanske säger något om Oasis som band också, vad vet jag…"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Don’t go away (så fin, så fin, så fin…)

Snittbetyg: 5.5

"Egentligen känns inte det här som en som skiva för varma sommardagar. Den passar bättre i mörka höstlandskap. Förutom de fyra sista låtarna - och det är just de fyra sista som höjer skivan flera snäpp. Fyra varma, akustiska sånger som är värda att minnas. Framförallt Trouble kommer för alltid vara en sommarlåt för mig. Och även Something To Believe är en liten pärla."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Trouble

Snittbetyg: 9.3

"Inget annat band kan inge en så mäktig känsla som Oasis’ musik gör. Få band har betytt så mycket för den engelska musiken på 90-talet och kommit att influera i princip alla dagens rockband. (What’s the story) morning glory är en av höjdpunkterna i Oasis’ karriär, och det kommer att förbli ett av världens absolut bästa album. För alltid."
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Champagne Supernova

"Maken till sönderlyssnad skiva får jag leta efter. Men det finns förstås en solklar anledning till att den är så sönderlyssnad. Den här skivan är fullkomligt fantastisk. Det är nåt mer än bara musik på nåt sätt. Det är hela min uppväxt, typ. Tider går, Oasis förblir."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: Champagne Supernova (världens bästa låt?)

"Ok, ok, ok. Det är en asbra platta, I get it. Men denna totala överhyllning…Jag förstår inte? Det finns asbra plattor, och det finns asbra plattor. Jag skulle klämma in (What’s the story) morning glory under kategorin ‘asbra plattor’. Varför?
Jag kan aldrig riktigt komma på mig själv med att längta efter att lyssna på den. Och jag har aldrig blivit riktigt berörd av någon annan låt än Champagne Supernova. Och facts; när jag väl har lyssnat på den, tar det ett tag innan jag vill lyssna igen."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Champagne Supernova

Snittbetyg: 5.3

"Det här är kul. En artist på 2000-talet med en 50-talsröst (en mycket vacker sådan!) är inte vanligt. Det känns lite annorlunda, lite 50-tal och mycket 2000-tal, vilket är en snygg komination. Aningens tråkig skiva i längden, men helt klart värt att lyssna in sig på!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Warwick Avenue

"Jag är inte lika fascinerad av rösten. Jag hade förväntat mig nåt mäktigare. Inte heller musiken imponerar. Samtliga låtar är jämnbra, men det finns ingen som riktigt sticker ut utan de går istället ihop i en jämntråkig sörja. De två avslutningsspåren räddar skivan."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: I’m Scared

"Jag blev väldigt besviken när jag hörde skivan. Singeln "Mercy" är så grymt bra medan resten av skivan känns så väldigt ointressant"
Christina ger skivan: 4.0

Bästa spår: Mercy

Snittbetyg: 7.0

"Första intrycket var inget bra, utan snarare en rejäl besvikelse. Efter ett par lyssningar växte dock skivan enormt. Låtar som Standing next to me och Black plant är inget annat än utsökta och väldigt särpräglade poplåtar i världsklass. Sidoprojekt har en förmåga att inte bli så intressanta, men Alex Turner har, tillsammans med en liksinnad, ännu en gång lyckats åstadkomma fantastisk musik."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Black plant

"Till skillnad från Lisa så tycker jag att sidoprojekt är bland det mest intressanta som finns! Det finns många exempel på väldigt lyckade sidoprojekt. Den här skivan är inte väldigt lyckad, men jag gillar att den innehåller två-tre spår som är värda att spara i minnet. Annars är jag väldigt kluven. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vet att musiken är bra, men det klickar liksom aldrig. Men jag älskar nedan nämnda låtar!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Standing Next To Me och My Mistakes Were Made For You

Snittbetyg: 8.0

"Ett fulländat album! Jag vill inte ändra på något. Skivan passar perfekt in på 2000-talets electro, den är svängig utan att bli för mycket och framför allt blandar M.I.A alla möjliga tänkbara sound. Jag är mållös.."
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Pull Up The People

"M.I.A. är så jäkla svår. Jag tvekar inte en sekund på att hon är ett briljant geni. Men trots det finns det stunder då jag undrar vad fan det är för skit jag lyssnar på. Just denna skiva tycker jag något sämre om än senaste Kala, men även denna innehåller några favoriter, t.ex Bucky Done Gun och 10 Dollars"
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Bucky Done Gun

Snittbetyg: 4.8

"En mycket bra skiva som svänger en hel del. Lily Allen är så ärlig i sina texter, hon svär rakt ut och allt känns äkta och det uppskattas. Tyvärr känns den dock tjatig alldeless för fort."
Christina ger skivan 6.0

Bästa spår: Everything is just wonderful

"Nej, hon samlar knappast pluspoäng för att hon blivit upptäckt på MySpace, snarare tvärtom. Det här är ingen höjdare. Visst finns det vissa låtar som det går att nynna med i, men i längden blir det, som Christina säger, ganska tjatigt."
Viktor ger skivan 3.5

Bästa spår: Knock ‘Em Out

Snittbetyg: 9.3

"Det här albumet ändrade hela musikscenen i England. Bara det säger väl en hel del? Att ett gäng unga pojkar från industristaden Sheffield skulle få sådan betydelse och sådan berömmelse var minst sagt oväntat. Men det hände, och debutalbumet är i stort sett fulländat. Det enda jag egentligen saknar är Bigger boys and stolen sweethearts. Detta är ett album som kommer att gå till historien!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Mardy Bum

"Förmodligen en av tidernas mest övertygande debuter. Jag trodde att jag skulle ge skivan högre betyg, men nu när jag lyssnar igenom den inser jag att den inte är särskilt mycket bättre än deras senaste skiva. Trots det är det här förstås en skiva som kommer gå till historien, som Lisa skriver."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: A Certain Romance eller I Bet You Look Good On The Dancefloor

"Detta kan, utan större tvekan, vara världens bästa album. Vilket är väldigt stort, speciellt av ett sådant gäng som Arctic Monkeys. Skivan är fullkomligt genial, och här bevisar de också att image och utstrålning inte är allt. Whatever people say I am that’s what I’m not är en salig blanding av genuin förstklassig musik när den är som bäst."
Stina ger skivan 10.0 (!!!)

Bästa spår: A Certain Romance

Snittbetyg: 7.8

"Ja! Det här är bra musik på 2000-talet. Det är nytt, det är fräscht, det är kreativt. I Created Disco är ett snyggt albumnamn och han har snygga låtnamn (Merrymaking At My Place). Han, liksom annan nyskapande musik (TTA, Jamie T, M.I.A. etc) tar musiken till en helt ny nivå och blir stilförebild till kommande musik. Skivan skulle kunna bestå av några färre låtar, och vara lite mindre upprepande emellanåt, annars är detta underbart!"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Neon Rocks

"Först och främst vill jag bara konstatera att jag tyckte om den här skivan. Den är cool och spännande. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna frustration över hur mycket bättre den skulle kunna vara. Den innehåller alldeles för mycket flum-flum. Och de (flera) låtarna som är bra blir i längden tjatiga av all elektro-blip-blop."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Vegas

Snittbetyg: 6.5

"Hot Chip är bara för coola alltså. Trodde inte mina ögon när jag såg dom live för första gången. Ett gäng nördar, uppradade med keyboards och maraccas. Naturligtvis upprepar dom inte fenomenala The Warning men det här är ändå en bra skiva! Den skulle till och med varit riktigt bra om man hade valt att skippa ett par spår och kanske dragit ner ambitionsnivån en aning."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Ready For The Floor, Bendable Poseable

Snittbetyg: 5.3

"En brittisk Regina Spektor, fast med mer svordomar, mer humor men mindre känsla. Hon är rolig och det svänger. En riktigt bra debut."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Foundations

"Kate Nash gör en riktigt bra debutskiva och gör sån musik som jag tycker om."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: Mariella (& Foundations)

"Jag kan inte hjälpa det, men jag stör mig på Kate Nash. Det är något med hennes musik..stil..texter..sättet att säga ’s’ på..allt, som gör mig irriterad. Skivan känns mest som en sämre kopia av andra singer-songwriters. Det egentligen enda positiva är den engelska stilen - hon vågar köra på med brittisk accent och de svordomar britter brukar använda i sitt låtskrivande."
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Play

"Visa älskar henne, andra hatar henne. Jag är en av de sistnämnda. Hon känns som en fake, man ska vara si och så och då är hon det. jag stör mig bara på henne och hittar nästan inget bra."
Johan ger skivan 3.0

Bästa spår: Play

Mest irreterande spår: Mariella (speciellt Never ever delen)

"Åh herregud…detta är ju värre än vad jag trodde! Jag hade inte ens tänkt lyssna på Made of Bricks, på grund av mina fördomar mot den. Det kan så lätt bli fel då. Dock är detta faktiskt s k i t! Och något jag inte kan stå ut med…att miss Kate herself är så himla stolt över att hon vågar sjunga ut sin brittiska accent. Kom igen, nämn en enda artist som inte gör det! Det är ju nästan så att till och med amerikanarna börjar sjunga med den också…Nej, Kate Nash är bara pinsam."
Stina ger skivan 1.0

Bästa spår: Nicest Thing

Jag ärlskar den! Hennes låttexter är både otroligt fyndiga, fina och roliga. För mig är denna blanding av Regina Spektor, Hello Saferide och Lily Allen, dvs Kate Nash, slående.
Christina ger skivan 8.5

Bästa spår: Birds, Mariella, We get on och foundations

Snittbetyg: 6.0

"Hard-Fi’s debut var ett av det årets bästa album, men vad händer? Once Upon A Time In West är inte alls så bra som jag förväntade mig. Trots det är albumet intressant, och ingen låt är ett riktigt bottennapp. Jag ska inte vara så hård, de har trots allt lyckats bra, ja, bättre än många andra."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: We Need Love

"De har låter bra förra skivan var de mycket bra. Ingen låt fastnar direkt efter att ha lyssnat snabbt, men de blir nog bättre med tiden. Stars Of Cctv = VG, Once Upon A Time In West = G."
Johan ger skivan 6.0

Bästa spår: Suburban Knight

"En fantastisk debut lovade mycket, förmodligen för mycket. Den här skivan lever inte alls upp till förväntningarna. Hard-Fi har blivit försiktiga och på vägen ointressanta och mesiga. Inte en enda låt på denna skiva skulle platsa på debutskivan, det är illa. Dock är skivan fortfarande ganska långt ifrån dålig i det stora hela, bara oroväckande dålig i Hard-Fi’s mått mätt."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: The King

Snittbetyg: 6.3

"Jag tyckte inte att Babyshambles’ debutalbum (Down In Albion) var så fantastiskt som andra hävdade. Detta album är faktiskt bättre, och liksom debuten innehåller den vissa låtar som jag gärna lyssnar på (Carry On Up The Morning, Side of the Road). Samtidigt innehåller dena andra låtar jag mer än gärna hoppar över. Bra skiva, men inget mästerverk denna gång heller (dock gillar jag den mer än vad jag borde)."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Carry on Up the Morning

"Det är en hyffsat bra skiva rakt igenom med några toppar. Bättre än vad man förväntade sig."
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Delivery, Lost Art  Of Murder

"En positiv överraskning. Jag har aldrig gillat Pete Doherty, och framförallt aldrig Babyshambles. Det här är en helt okej skiva."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Baddie’s Boogie

"Ja, det är väl inget revolutionerande nytt vi hör på Shotters Nation men samtidigt är det ju inte dåligt… Det är inget jag längtar efter att lyssna vidare på, och det ger mig faktiskt inte mersmak heller. Jag är inte heller något fan av Pete, och ibland så tål jag honom bara inte. Jao, detta var en svår skiva att betygsätta, då jag egentligen inte vet om jag hatar eller älskar den…Men jag följer min magkänsla, så får vi väl se vart det leder."
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Delivery

Snittbetyg: 5.6

"En mystiskt skiva. Mörka stämningar och viskande röster. Nästan som en spännande thriller på TV. Titta bara på hur killen ser ut. Det här är riktigt skumt, men också riktigt bra!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Magpie

"En bild säger mer än tusen ord. Ja, och i det här fallet stämmer bilden jag fått av Patrick Wolf överens med min uppfattning om honom efter ett par lyssningar. Allt med honom känns överarbetat och för igenomtänkt. "Hej,-här-är-jag-och-jag-har-alltid-sett-ut-såhär, -varit-speciell-och-min-musik-kommer-direkt-från-mig". Nej, några låtar är godkända, men i stort sett funkar det inte för mig."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Overture

"Jag gillar det inte. Jag kanske bara inte uppskattar "det mystiska" som Viktor beskriver. Några låtar tilltalar mig dock, men inte tillräckligt."
Ellen ger skivan 5.0

Bästa spår: Get Lost

"Åh herregud, han ser ju ut som fan! Dock kan han göra musik, den där Patrick. Skivan börjar och slutar väldigt bra, men mittenpartiet är dock inget vidare. Är det bara jag, eller är ungefär hälften av låtarna bara musik? Det känns lite b, och väldigt mycket utfyllnadsgrus. Kunde han bara fokusera på låtar som Get Lost och Magic Position skulle det vara helt underbart! Men jag blir helt klart intresserad i alla fall…
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Get Lost

Snittbetyg: 7.9

"Fin uppföljare till förra årets debut. Lyckas hålla en hög jämn nivå utan låtar som avviker. Avslutas magnifikt med en av årets bästa låtar, 505."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: 505

"Visst var man lite nervös innan skivan kom - skulle de kunna göra en lika bra skiva efter Whatever people say I am, that’s what I’m not? När man väl hade lyssnat igenom låtarna tog det inte lång tid innan man insåg att Favourite worst nightmare är minst lika bra som debuten!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Do me a favour

"Efter det hyllade debutalbumet var jag nästan osäker på om Arctic Monkeys skulle lyckas göra ännu ett album i samma klass. Favourite worst nightmare är ett bevis på att ett band faktiskt kan göra ett ännu bättre album efter en sådan succé."
Lisa ger skivan: 9.5

Bästa spår: För mångra riktigt bra låtar för att kunna bestämma sig.

"Jag tycker Arctic Monkeys nya skiva känns lite tuffare än den första, vilket känns roligare än att lyssna på en till likadan. Det känns som jag trycker ner dom mycket, första skivan är väldigt bra och den nya bättre tycker jag nog."
Johan ger skivan 8.5

Bästa spår: Old Yellow Bricks/505

"Jag förstår inte hypen! Många av låtarna känns så otroligt uttjatade. Det finns dock några låtar som jag fastnat för, så som Flourescent Adolescent och 505. Men det är helt enkelt inte min kopp av te."
Ellen ger skivan 4.0

Bästa spår: Flourescent Adolescent

Snittbetyg: 7.3

"Så svårbedömt. Skivan innehåller några riktigt bra låtar som tex Paper Planes, XR2 och Jimmy men resten känns tyvärr inte lika spännande. M.I.A är riktigt cool och jag kan verkligen förstå att folk avgudar henne, men det här är knappast ett mästerverk i mina öron".
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: XR2 och Paper Planes

"M.I.A. är en sådan artist som inte verkar kunna misslyckas. Hon gör ett av 2004-års bästa album med debuten Arular, och nu, tre år senare, är hon tillbaka med ännu ett fulländat album. Det varierande soundet, förmågan att slänga ur sig dansvänliga hits, utseendet och stilen är även på den nya skivan de fyra faktorerna som gör M.I.A. så spännande!"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Bamboo Banger

"’M.I.A is coming back with power power!’ Ja, M.I.A är bra och väldigt originell. En sådan sak är alltid jättebra. Dock blir det en aning för mycket med allt, och jag tröttnar starkt på det efter ett tag. Tråkigt, eftersom jag vill älska det!"
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Paper Planes

"Cool och feta samplingar, cool brud som inte styrs av någon."
Johan ger skivan 8.5

Bästa spår: Bird Flu och Paper Planes

"Precis som Viktor förstår jag att man verkligen gillar M.I.A. Hon har sitt eget sound, men jag tycker ändå inte att skivan är så intressant som det borde kunnat bli med tanke på förutsättningarna."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: World Town, XR2 och Paper Planes

"Jag tycker den är riktigt häftig och annorlunda. Hon verkar vara en riktigt cool tjej. Jag skulle inte säga att det riktigt är min typ av musik, men riktigt gryma beats."
Christina ger skivan 7.5

Bästa spår: Paper Planes

Snittbetyg: 8.1

"Jamie T verkar vara en cool kille med coolt namn och cool musik. Och jag gillar det mesta med den här killen, men den här musiken. Precis som Lisa skiver så blandar han akustiska gitarrer, rap och svängiga melodier och det gillar jag skarpt. Till och med albumtiteln är cool."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Jättesvårt. Tråkigt svar, men kanske If You Got The Money eller Calm Down Dearest

"En artist som försöker slå igenom på 2000-talet har högre krav på sig än tidigare. Det räcker inte med att bara vara bra, det behövs något utstickande, och något som tilltalar så många som möjligt. Jamie T har lyckats perfekt med det. På sitt debutalbum blandar han akustisk gitarr med rap och svängiga refränger. Detta, tillsammans med aktuella texter, brittisk dialekt och bilden man får av honom som en helt vanlig engelsk ungdom, gör skivan näst intill fulländad."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Calm Down Dearest

"Artister som gör något nytt med musiken, och skapar ett nytt sound måste man nästan älska, bara för den saken. Att Jamie T också råkar vara väldigt bra, och göra väldigt bra låtar, ger oss bara ännu några orsaker att älska killen och vad han gör med musiken. Helt underbart!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Calm Down Dearest

"Är jag nördig om jag byter namn till Jamie T, coolt namn som Viktor säger. Jamie T fixar sköna låtar som man kan lyssna på om och om igen, utan att tröttna. Cool röst, coolt att spela bas coolt att vara ful-snygg, coolt att ha fula tänder (Borde inte ha valt tandställning). Jamie T känns RÄTT, inte som nån "Engelsk Regina Spektor". YEAH YOU’RE COOL… twat."
Johan ger skivan 8.5

Bästa spår: Hard to pic, men Calm Down Dearest, Operation, Pacemaker, Ike & Tina.

"Spännande skiva och jag älskar brittiska accenter! Förmodligen höjer sig betyget när jag har lyssnat mer på den."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: (För tillfället) Calm Down Dearest

Snittbetyg: 6.5

"Jag såg The Long Blondes på Accelerator i somras och tyckte att dom var jättebra! Det tyckte jag även när jag senare lyssnade på skivan. Men när jag nu ett halvår senare reflekterar över vad jag egentligen tycker så inser jag att det inte är fullt som bra som jag trodde."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Weekend Without Makeup

"Bra skiva som är mitt soundtrack för sommaren!"
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Weekend Without Makeup

Snittbetyg: 7.5

"Jag har fått för mig att jag inte gillar The Magic Numbers särskilt mycket. Nu har jag kommit på att jag tror att jag visst gör det. Och jag gillar förmodligen den här skivan ännu mer än debuten. Eller kanske inte, jag vet inte. Den är bra, hur som helst!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Take A Chance

Snittbetyg: 8.0

"En ovanligt normal skiva för att vara Radiohead. Det är svårt att säga nåt om Radiohead förutom att dom är…annorlunda. De låter som ingenting annat och det gör mig fascinerad. Musiken är verkligen inte lättlyssnad, det tar sin tid att smälta deras alster, men när man väl lyckas inser man storheten. Jag tror att jag har lyckats."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Jigsaw Falling Into Place

Snittbetyg: 7.5

"Jag gillar verkligen Bloc Partys sound. Det låter inte som nåt annat jag lyssnar på. Och det här är nästan lika bra som debutskivan."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Hunting For Witches

Snittbetyg: 4.8

"Det här kan vara en av de största besvikelserna jag har varit med om. Det magnifika debutalbumet Up All Night följdes upp av detta, nästintill hemska, album. De nya texterna fyllda med erfarenheter säger mig inte ett skvatt, de nya melodierna låter snarare melodifestival än engelsk rock/pop och alla desperata tjoanden/ylanden försämrar betyget ytterligare. Allt som behövs nu är gamla Johnny Borrell (utan erfarenheter, kändistjejer och vita kläder)."
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Pop Song 2006

"Trots att det här är en enorm besvikelse, precis som Lisa påpekade, så är det fortfarande godkänt. Kanske hade vi för höga krav på Razorlight efter deras strålande debutplatta. Det är väldigt poppigt, och det är förmodligen det om gör att det blir jobbigt i längden."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: America

"Jaja, jag håller med om att Up all night är så mycket bättre än dess uppföljare, men så illa är det inte! Låtarna må vara mer lättlyssnade än förut, och mer poppiga, ja, men jag gillar det ändå. Jag tror också att man förväntade sig väldigt mycket efter ett sånt bra debutalbum, vilket ledde till besvikelse i någras ögon. Men helt seriöst, det är inte många som lyckas med ännu ett jättebra andraalbum, det är isåfall typ Arctic Monkeys. Jag tycker att Razorlight sjönk, men de är fortfarande över ytan."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Who needs love?

Snittbetyg: 9.0

"Stone Roses byggde grunden för britpopen, var bland de främsta banden inom Madchester-eran och visade sig vara stora influenser till Oasis. Med dessa "meriter" i bakhuvudet började jag lyssna på deras debutalbum, och snart kunde jag konstatera att den udda, lågmälda skivan är en given, dock ofta oupptäckt, klassiker!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: I Am The Resurrection

"Detta är ett bra och ganska annorlunda album. I början hade jag svårt för vissa låtar, men som sedan växte. Nu finns det några låtar som kanske inte är jättebra, men de bra låtarna är så bra att man inte märker de svaga. Ett album som man verkligen måste lyssna på!"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: She bangs the drums

Snittbetyg: 7.0

"En liten besvikelse. Trots att skivan innehåller kanonlåtar som Selfish Jean och Big Chair så lyfter det aldrig. Det blir i längden ganska trist. Och det är väldigt synd för jag tycker verkligen om Travis."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Selfish Jean

Snittbetyg: 8.8

"Den mest fulländade skivan jag har hört. Ett album som har allt en skiva kan tänkas behöva; uptempo-låtar (Rock’n'roll Star) blandat med känslosamma ballader (Slide Away). Obegripliga texter (Shakermaker) blandat med texter som berör (Live Forever). Ren Rock’n'roll (Cigarettes & Alcohol) blandat med pop i 60-talsanda (Digsy’s Dinner). Mer kan man inte begära av musik, det är orimligt.
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Live Forever

"Ja, visst är det en bra skiva, verkligen. Mycket mer finns det egentligen inte att säga. För min del får den inte högre betyg därför att jag inte riktigt klickar helt med den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad felet är, det bara finns där. Men, det är inget stort fel, och som sagt är det ett mycket bra album."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Live Forever

"Det här är nostalgi. För tio år sedan fanns inga bättre än Oasis och det grundades i och med den här klassiska 90-talsplattan. Tyvärr blev Oasis aldrig riktigt bättre än så här. Fast å andra sidan, hur mycket bättre kan det egentligen bli?"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Live Forever

Snittbetyg: 6.5

"Dizzee Rascal ändrade hela den engelska hiphop-världen som sjuttonåring (!), och blev enormt hyllad över sina två första album. Det tredje albumet är mer komersiellt (Lily Allen är en av gästartisterna) och närmar sig mer och mer den amerikanska gangsta-hiphopen. Skivan innehåller en hel del bra spår, men jag saknar det gamla soundet!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Where’s Da G’s

"Jag upptäckte Dizzee Rascal lite efter att jag blivit helt såld på The Streets - Orginal Pirate Material, och efter Dizzees första skiva längtade jag bara efter mer brittisk hiphop med tunga drum and bass sound, vilket dock är en besvikelse på nya skivan (undantag  "Da Feelin"). Precis som Lisa säger så är nya skivan mer i amerikansk stil, och mer kommersiell. Men med blandningen av sound på skivan gör att det blir en ny Dizzee Rascal som är väldigt bra."
Johan ger skivan 8.0

Bästa spår: Pussyole (old school)

"Sånt här musik brukar inte falla mig i smaken, och det gör inte en här skivan heller. Men det är nåt med Dizzee Rascal. Jag antar att han faktiskt är bra på det han gör. Tyvärr blir det lite tjatigt, även om det verkligen svänger ibland. Spännande och originellt. Helt klart en godkänd skiva."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Pussyole (old school)

"Dizzee Rascal är minst sagt nyskapande, och det ska han ha en stor eloge för. Dock blir jag inte så fast som jag kanske önskat att jag skulle bli. Jag sitter och tänker ‘när är den slut?’ i allt för många låtar. Men trots det finns det också en hel del, faktiskt riktigt bra, låtar. Så ja, skivan blir ändå klart godkänd."
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Wanna be (ft. Lily Allen)

Snittbetyg: 8.3

"Jag trodde aldrig att jag skulle börja lyssna på The Smiths, men jag hade fel. Och jag måste erkänna att The Queen is Dead är ett bra album. Faktiskt."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Bigmouth strikes again

"The Smiths är bland de främsta av englands stoltheter vad det gäller musik. Få, och då menar jag verkligen få, har en sådan förmåga att skriva så känslosamma och samtidigt intensiva texter som Morrissey. Det är inte heller många som hanterar en gitarr på ett så genialiskt sätt som Johnny Marr. The Queen Is Dead är The Smiths absolut främsta verk, och det är inte många band som kan skapa en sådan fulländig skiva."
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: There Is A Light That Never Goes Out

"Klassisk skiva. Klassiskt band. Och det finns en anledning till det…det här är bra! Cemerty Gates och There’s A Light That Never Goes Out är fantastiska."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Cemetry Gates