Snittbetyg: 5.0

"Owl City har allt det där som du vill ha. Enkelhet, sköna beats, berättande lyrics och lagom längd på det hela. Det är inget jätteextas som lägger sig och vilar på mina axlar, men det är definitivt en känsla utav välbehag och lycka. Sånt här vill i alla fall jag höra mer av, trots att det som sagt kanske inte är något jätte-världssensation!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Fireflies eller Vanilla Twilight

"Det här är inget av det jag vill ha. Det låter som ett pojkband som vill vara lite indie, totalt intetsägande texter, en sångare med en femårings sångröst och så typiskt, typiskt american-high-school-music. Nej, det här är typisk slipstryck på t-shirt-musik. Aldrig mer."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Tidal wave, kanske..

Snittbetyg: 6.0

"Experimentellt i all ära, men tyvärr går Neon Indian för mycket åt det ack, så uttjatade, elektroniska soundet. Jag har aldrig förstått fascinationen över det mekaniska och datorgjorda (förutom i viss mån), utan tycker mest det känns hippt och krystat. Trots det finns det en del guldkorn (Should have taken acid with you, Deadbeat summer etc.) på Psychic Chasms och trots allt tar de denna genre till en ny, mer intressant nivå. Det gillar jag! Lite uttjatande i längden, men bra i lagom mängd."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Should have taken acid with you

Snittbetyg: 7.5

"Kent har åter gjort ett mäktigt album. Är det någon som är expert på att forma texter som säger allting och ingenting samtidigt är det just Jocke Berg. Världar målas upp i Kents låtar, där musik och text för fram tankar och känslor som tenderar mot depressiva. Minnen, ilska, ensamhet - livet. Kents låtar är starka, och på något sätt lyckas de alltid modernisera sig åt rätt håll. Trots detta finns det plats för att slipa diamanterna. Svarta linjer känns idéfattig och en aning tröttsam i längden, Töntarna känns lite enkel. Bättre blir delfinlåtande Det finns inga ord, när textraden "Och jag minns din pappas bibliotek" yttras i Ensamheten och den coola ljudeffekten vid 1.58 in i låten Idioter. Till sist vet jag inte riktigt varför Kent väljer att ha en kyrkokör sjungandes på spår 1, men på något sätt känns det som Kent lägger vantarna på alltid rätt. Ovissheten och överaskningsfaktorn ger detta album ett extra plus."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Idioter och Det finns inga ord

"Ibland handlar det bara om att trotsa sig själv litegrann och ge chanser. Vilket jag har gjort. Kent och jag har aldrig riktigt kommit överens, jag tycks mest se igenom den otroligt omtyckta charmen som för mig bara är framtvingad och falsk. Men nu gav jag dem ändå en chans, och efter timmars konstant lyssnande, och analyserande, kan jag komma fram till slutsatsen att detta inte är så illa ändå. Vissa låtar kan dock platsa in på listan över årets sämsta låtar (t.ex Töntarna och Hjärta) medans andra säger motsatsen (framför allt Idioter, Svarta Linjer och Vals för satan (din vän pessimisten)). Blandningen av gamla, innerliga Kent och deras uppgraderade elektroniska sound bildar ett helt okej album som trots allt är klart värt att lyssnas på."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten) eller Svarta Linjer

"Vad finns det mer att säga om fenomenet Kent? Superlativen är slut och jag har upptäckt att jag slutat att längta efter nästa Kent-platta. Det är ju så självklart allting: musiken, texterna, sången - det känns som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att lyssna på Röd är således lika njutbart som att trycka i sig en 200 g chokladkaka på 5 min: man vet vad man ger sig in på och kan knappt bärga sig att sätta tänderna i den, man njuter av varje sekund, varje tugga och är övertygad om att det inte finns nåt bättre eller godare i världen - mer mår likfan något illa efteråt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sjukhus

"Kent har alltid varit en självklarhet, det finns inte mycket mer att säga egentligen. Jag vill bara buga inför Sveriges bästa band. År, efter år, efter år. Från 1995 till 2009, inget verkar kunna hindra dem."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten)

Snittbetyg: 7.2

"På 10 låtar har Jonathan Johansson lyckats sammanfatta den musikgenre som jag lärt mig att älska. Det är inget nytt, även om musiken är hans egen. Istället hör jag Kent (Sent för oss), Håkan Hellström (Efter skimret, efter snön) och Arcade Fire (Säg vad ni vill). Blanda dessa artister och lägg till charmigt obegriplig skånska, så har du en rätt klar bild av hur det här låter. Mycket bra debut som lovar stort för framtiden."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sent för oss

"Det skulle ha varit mycket bättre om han inte hade envisats med att lägga in alla electro-effekter, de passar inte in. Bortsett från det känns det inte alls så konstlat som t ex Nordpolen. Ok och charmigt emellanåt (Efter skimret, efter snön och Aldrig ensam etc.), men jag kan inte sluta störa mig på den fåniga rösten och det faktum att alla låtar verkar vara skrivna och gjorda utifrån en och samma mall. De låter likadant och han sjunger om samma grejer."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Efter skimret, efter snön

"Nu, 10 månader efter att jag betygsatte denna skiva första gången, så satte jag på den igen. Och jag blir helt chockad. Detta är ju en av årets fullträffar! Jag älskar varenda låt."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Säg vad ni vill och Efter skimret, efter snön

Snittbetyg:

"Det är tråkigt att se hur kändisskap fördärvar en bra artist. Jag stod ut med samarbetet med Lily Allen på förra skivan, men när Chrome nu kommer in i bilden och förstör har det gått för långt. Det enda som lyfter upp Tounge ‘n’ Cheek är Dizzee Rascals karaktäristiska rappande och två låtar (Can’t tek no more och Dance wiv me) som är helt ok, mycket mer än så blir det inte. Den geniala Dizzee Rascal är ett minne blott. Jag är besviken, men inte förvånad."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Can’t tek no more

Snittbetyg: 6.0

"En enda lång berg-och-dalbana där man får njuta av farten, däremellan känns det dock som en transportsträcka. Hypade MGMT känns lika heta i medvind (Kids, Time to Pretend och 4th Dimensional Transition) som kalla i motvind (The Youth, Of Moons, Birds & Monster och Electric Feel)."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Time to Pretend

Snittbetyg: 5.3

"Förra årets debut var en frisk fläkt i min annars så rockdominerande musikkatalog. Den var fräck, svängig och riktigt, riktigt cool. Allt det saknas här. Ingen låt är direkt dålig, men allt det fräscha från fjolåret är som bortblåst. Den här skivan funkar säkert utmärkt på vilket dansgolv som helst, men i mina hörlurar är det ganska trist."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Relax

"Debutalbumet var bland det bättre jag hade hört på länge, men om Ready for the weekend kan jag nästan säga motsatsen. Okej, så illa kanske det inte är, men nästan hela skivan är alldeles för electro, det är för dansant och alldeles för lättsmält och kommersiellt. Detta gör att jag nästan mår illa av musiken efter ett par lyssningar. Vissa av låtarna kan jag uppskatta (i någon minut i alla fall), men i det stora hela är detta en flopp av en annars begåvad artist."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Ready for the weekend

 "Tycker nya skivan är dance-igare, vilket är nice. De flesta låtarna på hela skivan är bra. Förra skivan var dock bättre, men denna är bra på ett annat sätt."
Johan ger skivan 6.5

Bästa spår: Blue och I’m not alone - radio edit (dance wiv me räknas väl inte?)

Snittbetyg: 3.5

"6 låtar, en medellängd per låt på ca 9 minuter. Herregud. Långa låtar kan vara riktigt bra, men det blir väldigt lätt väldigt tröttsamt - som i det här fallet. 3 minuter in i de flesta av låtarna är jag sjukt trött på det. Annars tycker jag om soundet, som påminner lite om Studio. Blanda upp med kortare låtar och variera de längre låtarna mer till nästa album, så skulle jag kunna gilla det!"
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

"Åh vilken jobbig musik! Vem lyssnar på sånt här, egentligen? Det är ju bara ljud, liksom. Jag kan förstå att folk lyssnar på schlager, hårdrock och till och med techno, men det här är ju som att lyssna på ett intro till en låt på repeat. Totalt meningslöst. Det som räddar skivan från underkänt är den ganska spännande Everybody’s got to learn sometime."
Viktor ger skivan 3.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

Snittbetyg: 3.0

"Efter ett par lyssningar kan jag medge att det finns endel som är helt ok med skivan (typ Orange shirt), men dess sämre låtar väger tyngre. Det börjar klia på kroppen när jag hör låtar som Can you discover? eller den hemska covern på I want you back. Jag står fast vid att det mesta på skivan låter som en blandning av ett electro/indieband som försöker för mycket och en dålig dj som spelar musik på Ibiza, eller något annat liknande, äckligt partyställe."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Orange shirt

Snittbetyg: 6.0

"Junior Boys är ett såntdär band som är lätt att glömma bort eller underskatta. För mig behövs det ganska mycket tid innan jag verkligen börjar uppskatta musiken. Kom alltid ihåg att det är värt all tid du lägger ned på albumen! Musiken är inte särskilt annorlunda från förra skivan, men det gör inte så mycket, mer än att jag då och då känner att något fattas. Jag gillar hur avslappnat och genuint det låter, mycket tack vare (kan jag tänka mig) att de aldrig har slagit igenom riktigt stort."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Sneak a picture

"Det är lite frusterande att lyssna på Junior Boys, för även om jag gillar vad jag hör så är det som om jag väntar på att nåt ska hända, explodera. Men det förblir snyggt och stilla - och blir till slut lite trist. Det som skiljer Junior Boys musik från t.ex Hot Chip är att det här helt enkelt inte svänger. Det är bra, men det svänger inte. Det är synd."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Bits and pieces

Snittbetyg: 5.5

"Jag gillar Depeche Mode mest pga deras historia och att deras musik i princip känns som en helt egen genre. Samlar man pärlor i deras diskografi så blir det inte vilken dussinskiva som helst. Här finns max två låtar som kan plats i den samlingen, resten glömmer jag helst. Kanske börjar deras musik bli uttjatad, men så länge de fortfarande kan skriva låtar som Fragile tension så lever hoppet om stordåd."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Fragile tension

"Jag tycker att det är svårt för synthpop som denna att någonsin bli tråkig eller enformig. Det känns som om den konstant utvecklas! Det är sköna beats med inspirerande toner, och även lite av det där mörka och mysiska som Depeche Mode är. Mycket mer kan jag inte säga, jag gillar detta!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Wrong

Snittbetyg: 6.5

"Annorlunda och innovativ musik blir lätt flipp eller flopp. Detta album är ett bra exempel på båda delarna. Vissa låtar (Snookered, Woof Woof etc.) är helt lysande, medan andra (Wet Wings, Baltihorse) till stora delar är fruktansvärda och känns för konstlade. Albumet öppnar väldigt starkt, men faller mot slutet. Överlag tycker jag dock att Dan Deacon har lyckats bra, framför allt med att göra det intressant. De bra låtarna väger upp de sämre. Det är inget Animal Collective, men att förvänta sig det vore lite väl naivt."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Snookered och Build voice

"Dan Deacon har fattat hur man kan göra exprimentiell och spännande musik men samtidigt få det att låta som…just musik. Det är mitt bland alla ljud samtidigt väldigt stämningsfullt, nästan lite drömskt - det gillar jag starkt. Och det faktum att jag inte ens gav en tanke åt att större delen av skivan är instrumental förrens nyligen ser jag som ett bevis på att jag gillar vad jag hör."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Woof woof

Snittbetyg: 4.3

"Jag har alltid haft svårt för The Knife. Tyvärr visar det sig att Karin Dreijer Anderssons soloprojekt låter precis likadant som The Knife. Inte nog med det - alla låtar låter också likadana. Rösten är likadan. Electroljuden, melodierna, allt. Fruktansvärt tråkigt, speciellt om man inte är förtjust i det soundet. Jag kan uppskatta en eller två låtar, men sen är det nog. Det här är inte min grej."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Allt låter likadant.

"Jag vill så gärna tycka att det här är skithäftigt. Och det gör jag också stundtals, när electrobeaten är som hårdast och när en rytm och en melodi sakta byggs upp till Karin Dreijer Anderssons speciella sångröst. Men där emellan blir det, precis som Lisa menar, tyvärr ganska enformigt och tråkigt, iallafall för min smak. Men jag kan förstå hyllningskörerna och jag ångrar inte på något sätt att jag gett den här skivan tid att gro."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår:  Dry and dusty

Snittbetyg: 3.0

"Definitivt den mest annorlunda skivan jag lyssnat på i år. Tre spår av instrumentalt blip-bop. Verkligen inte i min smak. För mig fungerar sån här musik som intro-, mellan-, eller avslutningsspår på en skiva med sång, inte som en, i detta fall, alldeles egen skiva. Jag väntar bara på att det ska hända nåt…"
Viktor ger skivan 3.0

Bästa spår: -

Snittbetyg: 5.3

"Det skulle kunna vara riktigt bra. Det skulle kunna vara en ny, frisk fläkt inom svensk pop. Soundet skulle kunna vara intressant. Dessvärre är det inte så. Nordpolen försöker verkligen att göra "rätt", men det blir så fel. Texterna är platta, intetsägande och fåniga. Låttitlarna är för jävliga. Soundet är visserligen emellanåt bra, men jag har hört det så många gånger förut att det börjar bli tröttsamt. Den avslutande låten På Nordpolen är egentligen det enda jag skulle kunna förtsätta lyssna på. Tanken och konceptet är rätt, men resultatet blir nästintill en flopp."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: På Nordpolen

"Det förvånar mig, men jag gillar det här! Det hörs att TTA har varit med på ett hörn eller två, men det stör mig inte så mkt som jag först trodde. Istället diggar jag det elektroniska ljudet. Jag håller inte med Lisa om att texterna är fåniga och att låttitlarna är för jävliga, jag tycker han gör det bästa av att sjunga på svenska till sån här musik. Sen gillar jag inte riktigt sättet han sjunger på, men det gör inte så jättemycket. En, nästan, jättebra debut!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Skimret

Snittbetyg: 3.5

"Egentligen ett ganska spännande album. Det som drar ner betyget är de alltför experimentella partierna samt sångerskans röst som jag tycker skär sig med musiken. Det känns nästan som att det är från denna genre (den kallas tydligen Triphop) som Radiohead hämtade sin inspiration till sin musikaliska omvandling. Och det skulle kunnat bli bra det här, med lite mer musik, lite mindre konstiga prylar och lite mer ordentlig sång."
Viktor ger skivan 3.5

Bästa spår: The Rip och Silence

Snittbetyg: 8.0

"Sångaren Kevin Barnes börjar mer och mer kännas som 2000-talets David Bowie. Den här skivan är lika fullproppad med snygga popmelodier som fjolårets mästerverk! Det är roligt och spännande från första lyssningen, men kan istället bli för mycket vid regelbunden lyssning - precis som vanligt med of Montreal. Men jag tycker ändå att kreativiteten är fantastisk och det finns alltid guldkorn att hitta i of Montreals skivor, så även här."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: And I’ve Seen A Bloody Shadow

Snittbetyg: 7.0

"Kanye West gör definitivt inte hip-hop längre, han rappar knappt något alls utan har istället uppfunnit en helt egen genre. Han är för jävla cool alltså, han gör precis vad han vill, jag gillar verkligen Kanye. Jag gillar verkligen också den här skivan, den är väldigt speciell men samtidigt jämnare än samtliga föregångare. En skiva att sträcklyssna. Istället saknas de självklara hitsen. Det är möjligt att betyget blir ännu högre när skivan satt sig helt, för potential finns, men än så länge så känns det lite för platt."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: RoboCop och Paranoid

"Nya Kanye innebär alltså mindre rap och mer pop/electro. Det är synd, för det gör att skivan känns ganska opersonlig och mer mainstream än tidigare. Så fort jag bortser från det inser jag dock hur genialiska var och en av låtarna är. Alla har hitpotential, är välgjorda och soundmässigt väldigt intressanta. Kanye tycks lägga ned mycket energi på sin musik, och det märks på resultaten. Jag kan inte komma på en enda låt som känns riktigt onödig eller tråkig? Bra gjort, igen."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Street Lights och RoboCop

"Detta är bra. Det här visar att Kanye West kan göra vad han vill och lyckas.
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Street Lights

Snittbetyg: 6.3

"Även om denna skiva i det stora hela inte är mycket mer är en bagatell så kan jag inte låta bli att charmas av de få låtar som står ut från mängden. Det handlar trots allt om två hyfsat kompetenta herrar, så att denna samling skulle innehålla pärlor var det aldrig någon riktig tvekan om. Däremot lever inte helheten upp till mer än att det är en lagom mysig, bekväm skiva för mörka höstkvällar."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Strange Overtones

"Jag var helt inställd på att detta var en genialisk återförening, men som skulle resultera i en meningslös skiva. Halva rätt. Skivan känns igenomtänkt, uppdaterad och välgjord. Trots att den emellanåt känns lite enformigt, innehåller den många guldklimpar (Wanted for life, The Lighthouse etc.) som överraskar och förgyller i höstmörkret. De bevisar även att långsamt inte behöver vara tråkigt."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: I feel my stuff, The Lighthouse och Wanted for life

Snittbetyg: 4.5

"Ett av årets mest hypade svenska album lever inte upp till förväntningarna. Som bäst blir det i samarbetena med bl.a. Robyn, Neneh Cherry och Titiyo, men när Kleerup ensam står för musiken, ofta i de instrumentala låtarna, blir jag snabbt uttråkad. Mycket bättre blir det inte heller när han försöker sjunga själv. Låtarna är väldigt trallvänliga men når aldrig några vidare höjder, vilket förmodligen gör det här till en skiva jag glömmer ganska snabbt."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Forever (feat. Neneh Cherry)

"Efter ett par lyssningar kan jag redan alla (tjatiga) låtar. Det är inte bra! Visserligen är samarbetet med Robyn helt genialiskt och vissa andra samarbeten (Neneh Cherry, Titiyo etc.) kan jag också till viss del uppskatta, men resten (och speciellt när han försöker sig på att sjunga själv) är pinsamt, pinsamt och stundvis äckligt dåligt."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: With every heartbeat (feat. Robyn)

Snittbetyg: 7.0

"Jag är egentligen inget större fan av remixskivor, men eftersom det gällde ett av de bästa banden 2007 gav jag det en chans. Det låter väldigt svenskt och väldigt Studio. En bra blandning remixar av kommersiella låtar (2 hearts av Kylie Minogue), typiska svensk-poplåtar (Impossible av Shout out louds) och ett gäng långa, mestadels instrumentala, låtar. Perfekt kvällslyssning, men jag saknar deras egna poplåtar och önskar att hälften av låtarna kunde vara aningens kortare."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Turn the radio off

Snittbetyg: 6.3

"Modernt och lättlyssnat. Många av albumets 15 låtar har hitpotential och är högt medryckande. Bra eller dåligt? Cut Copy låter precis som jag hade tänkt mig, de gör allt rätt - dansvänliga låtar, utan att de blir för "kommersiella". Trots det fattas något, något litet som får mig att vilja lyssna om och om igen och vilja ge dem det höga betyg den här skivan förtjänar. Oerhört svår att betygsätta, men trots allt en bra skiva."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Unforgettable reason och Feel the love

"Cut Copy låter svenskt. Ungefär som en blandning mellan Kleerup, Tough Alliance och Shout Out Louds. Det finns mkt potiential i låtar som känns som ofärdiga eller bortkastade pärlor, kanske framförallt singeln Heart on Fire och Far Away. Ofta är det de trista refrängerna som sinkar, tyvärr."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Feel the love