Snittbetyg: 6.7

"Det var inte alls vad jag hade väntat mig, jag blev positivt överraskad. På Veckatimest blandar Grizzly Bear lugna, fina melodier med intressanta inslag - lite åt psychedelic-hållet - och de gör det alldeles genialt! Det blir aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller för mycket av det goda. Skivan tappar lite framåt slutet (jämförelsevist med den starka början av skivan), men det glöms snabbt bort efter det underbara slutspåret Foreground. Detta är något man inte bör missa i år. En av årets bästa skivor!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cheerleader och Dory

"Grizzly Bear är spännande och den här skivan tilltalar mig mycket mer än föregångaren Friend. Jag har gett den här skivan väldigt mkt tid, otaliga timmar i solskenet. Jag har försökt att tycka om, men är kluven in i det sista. Det finns mkt med skivan jag gillar, men överlag kommer jag inte att slösa med berömmet - den har också tråkat ut mig gång efter annan. Ett säkert tecken på total uttråkning är att jag inte alls reagerat på musiken förrens sista låten, vilken är den överlägset bästa, börjat."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Foreground

"Ungefär varannan låt på skivan är bra (speciellt Two weeks, Cheerleader och Foreground), medan vissa andra glöms bort."
Johan ger skivan 6.5

Bästa spår: Two weeks

Snittbetyg: 5.0

"Owl City har allt det där som du vill ha. Enkelhet, sköna beats, berättande lyrics och lagom längd på det hela. Det är inget jätteextas som lägger sig och vilar på mina axlar, men det är definitivt en känsla utav välbehag och lycka. Sånt här vill i alla fall jag höra mer av, trots att det som sagt kanske inte är något jätte-världssensation!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Fireflies eller Vanilla Twilight

"Det här är inget av det jag vill ha. Det låter som ett pojkband som vill vara lite indie, totalt intetsägande texter, en sångare med en femårings sångröst och så typiskt, typiskt american-high-school-music. Nej, det här är typisk slipstryck på t-shirt-musik. Aldrig mer."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Tidal wave, kanske..

Snittbetyg: 6.0

"Experimentellt i all ära, men tyvärr går Neon Indian för mycket åt det ack, så uttjatade, elektroniska soundet. Jag har aldrig förstått fascinationen över det mekaniska och datorgjorda (förutom i viss mån), utan tycker mest det känns hippt och krystat. Trots det finns det en del guldkorn (Should have taken acid with you, Deadbeat summer etc.) på Psychic Chasms och trots allt tar de denna genre till en ny, mer intressant nivå. Det gillar jag! Lite uttjatande i längden, men bra i lagom mängd."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Should have taken acid with you

Snittbetyg: 6.7

"Grace/Wastelands är ett säkert kort. Den är precis vad man kunnat förvänta sig, vilket gör att den blir tråkig och förutsägbar. Trots att det mesta är rätt bra, slår det mig gång på gång hur medelmåttig den känns. Jag får inte ut något av det här och jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli mer än såhär. Geniet Pete är ett minne blott, men låtar som Broken love song, Sheepskin tearaway och New love grows on trees visar att han fortfarande kan få mig att jubla lite inombords, trots allt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: New love grows on trees

"Jag är lite förvånad över Lisas besvikelse, för själv tycker jag att det här är riktigt bra! Kanske handlar det om att vi började lyssna på skivan med olika förutsättningar. Pete Doherty har aldrig varit nåt annat än en knäpp pundare i mina ögon, även om jag vet att han kan skriva musik genom att ha lyssnat på främst The Libertines. Därför är det här en stor positiv överrasking. Skivan är fullproppad med hits och jag tror att den kommer att hänga med mig hela året."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  Last of the English roses, Salome

"Precis som Viktor hade jag en bild av Pete(r?) Doherty som en respektlös knarkare som på sistonde blivit mer känd för just sitt knark och förhållande med Kate Moss än för sin musik. Men när jag lyssnar på Grace/Wastelands så ändras någonting. Den där bilden av skabb-Pete försvinner, och ersätts av något mycket finare. Det är det otroligt musikaliska geniet som jag ser, och hör. Varenda låt på albumet är bra, och även fast det inte innehåller några större överraskningar så är det jämt, bra och skönt. Perfekt brittisk indie som får guldkant av Petes sluddriga brittiska accent."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Arcady

Snittbetyg: 6.1

"Antony är den mest originella artisten jag känner till. Han röst i kombination med de alltid så välkomponerande melodierna är oslagbart i sin genre, ständigt på gränsen till hur mycket hjärtskärande man klarar. Den här skivan är nästan lika fin som debuten I am a bird now, vilket inte säger lite. Inledande Her eyes are underneath the ground och avslutande Everglade ramar in en en skiva vacker som en tavla."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Her eyes are underneath the ground

"Hjärtskärande och intensivt, visst. Jag borde kanske tycka om det, men tanke på alla känslor som utspelas. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag dock bara fram till samma sak: Det är tråkigt, jag vill inte lyssna mer på det och rösten är förfärlig och rolig (låter som en av mina gamla imitationer). Det faller mig helt enkelt inte i smaken - för det mesta. Trots det uppskattar jag dock verkligen originaliteten."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Kiss my name

"Jag tycker Viktor har skrivit det mesta som behöver nämnas. Jag minns första gången jag hörde Antony and Johnsons och det var verkligen skräckblandad förtjusning. "Vad är det här för röst", minns jag att jag tänkte. Men idag förstår jag knappt mina egna tankegångar - detta är ju endast vackert! Jag njuter."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Another world, Her eyes are underneath the ground

"Jag gillar verkligen dessa passionerade låtar. Det är mäktigt, och enormt känslostarkt. Skulle få vilken vardagshändelse som helst i en film att sticka ut. Vackert så det förslår, perfekt musik att diska till! Nackdelen är väl att det kan bli lite för mäktigt till slut, kladdkaka är gott i små mängder."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Dust and Water

Snittbetyg: 8.5

"Animal Collectives något nedtonade EP visar på variation, kreativitet och är ännu ett bevis på hur bra de faktiskt är! De kör olika varianter av sin grej och lyckas gång på gång. Det är visserligen inte lika intressant som, till exempel, Merriweather post pavilion, men samtidigt verkar det inte spela någon större roll vad de gör, de gör det alltid bra!"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: What would I want? Sky

Snittbetyg: 7.8

"Det började som anonym och ganska tråkig musik, men ganska snart växte Local Natives enormt i mina öron. Nu älskar jag de poppiga, men inte för catchiga (tack och lov) melodierna. Tyvärr är många låtar ganska lika varandra (ibland tar det sin tid att inse att en ny låt har startat), men det spelar ingen större roll egentligen. Det är fint, det är roliga ljud och det är en känslosam, underbar röst."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: vet verkligen inte!

"En underlig känsla infinner sig när jag lyssnar på Local Natives: den känns som jag har längtat efter den här skivan hela året, trots att jag aldrig ens hört talas om gruppen tidigare och trots att den här året knappast varit snålt på bra musik. Pressens beskrivning av Local Natives som en blandning mellan Fleet Foxes och Grizzly Bear är klockren - och det fantastiska är hur väl den kombinationen stämmer överens med min smak och önskemål. Fleet Foxes är för enkelt och ospännande, Grizzly Bear för svårt och känslolöst - Local Natives hittar balansen!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Warning sign (fantastisk Talking Heads-cover!)

Snittbetyg: 7.5

"Det här är den bästa kicken av dem alla! Att upptäcka ett band på grund av tristess och att senare inse att albumet i fråga är ett av årets bästa! JJ är perfekt svensk pop med roliga inslag och härliga rytmer. Samtliga låtar på JJ N° 2 är helt geniala (Me & Dean är en av årets absolut bästa låtar) och det är nog bara Animal Collective som är bättre hittills i år. Jag älskar debutalbum, jag älskar svensk pop och jag älskar JJ."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Me & Dean

"Den här skivan växer på en. Och tacka fan för det - en knapp halvtimme musik hinner man lyssna på många gånger om och om igen på väg till och från skolan. Jag kan inte förstå hypen, för mig är det här i grund och botten ganska mesig svensk pop. Det räddas dock till snyggt tack vare snygga ljudeffekter (gillar speciellt insekterna och Zlatan-citat) och häftiga beats. Till slut kapitulerar man och inser att ja, det är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Masterplan

"Jag höll länge i mig vid åsikten om att detta var meningslöst skit som inte sade någonting till någon. Men ja, sedan kapitulerade även jag, mot min vilja litegrann. Jag gillar hur rösten brister ibland, och det känns verkligen inte meningslöst utan välgenomtänkt och äkta. Och med lagom svängiga rytmer och intressant ljud blir detta inte dåligt alls! Tänk så fel man kan ha till en början…"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: From Africa to Malaga

"Tre ord: Lekfullt, elegant och euforiskt. Tre ord. Det är allt denna skiva behöver, sedan är man i rätt sinnesstämning."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Things Will Never Be the Same Again

"Min första tanke när jag satte på första spåret var: Åh! Åh, åh, åh. Visst är detta mesigt, men mesigt i positiv bemärkelse; mesigt som i svängingt, gulligt, spännande, vackert, charmigt och genomtänkt på samma gång."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: My love

Snittbetyg: 6.3

"Precis som med AC Newman så gillar jag Neko Case bättre när hon kör solo. För det här är väldigt bra och helt annorlunda jämfört med New Pornographers. En del låter som ett Rilo Kiley i toppform, en del som en dyster Anna Ternheim och en del skulle lika gärna kunna vara Ane Bruns egna låtar. Typiskt Ellen-musik med andra ord, vilket i detta fall är ytterst positivt menat. I love your long shadows and your gunpowder eyes är vårens bästa text i en av vårens bästa låtar (Prison girls)"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Prison girls

"Denna skiva hade jag nog kunnat gilla ganska mycket om det inte vore så att jag hade "lyssnat sönder" den redan innan jag ens hade lyssnat på den ordentligt. Detta dels för att Viktor spelade skivan mycket här hemma medan jag gjorde annat, dels för att vi la in den på min mp3-spelare och jag lyssnade på den som bakgrundsmusik medan jag t.ex. läste tidningen på tunnelbanan. Låtarna är egentligen ganska bra och skivan som helhet håller en jämn nivå, men samtidigt tycker jag att det är trist och anonymt. Dessutom AVSKYR jag sista spåret som är 31 minuter långt och bara består av "skogsljud" eller vad man nu ska kalla det."
Ellen ger skivan 5.5

Bästa spår: Vet ej

Snittbetyg: 7.5

"Det var nog aldrig egentligen nåt snack om saken huruvida jag skulle gilla det här eller inte. Beskrivningen i Aftonbladet som det band Seth Cohen från OC skulle lyssna på idag och musiken som en blandning mellan The Postal Service och Clap Your Hands Say Yeah gjorde saken enkel. Det är en jämnbra skiva, egentligen helt utan självklara favoritlåtar. Istället fungerar skivan utmärkt som en enhet och den känns komplett på ett självklart sätt. Den bara fortsätter att växa…"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Don’t haunt this place

"Det är nog egentligen ingenting med denna skiva som är dåligt, samtidigt som det inte heller är mycket som får mig att höja volymen och trampa i takt med musiken. Det mesta är jämnbra och medelbra. De fyra första låtarna är de som skiljer sig från mängden, och som är självklara favoriter. Efter dessa låtar blir det mesta väldigt anonymt och lite långtråkigt, men trots allt är skivan över förväntan och lär växa ännu mer."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Don’t haunt this place

"Jag fastnade för detta redan tidigare i höstas när Viktor upptäckte bandet. Minns att detta var ett av de få album som jag faktiskt tyckte om redan från början. Varje låt har sig egna charm, men jag håller också med Viktor om att denna skiva känns perfekt som en helhet. Otroligt välkomponerad! Ett av höstens bästa skivsläpp."
Ellen ger skivan 8.5

Bästa spår: Edmonton (!), Don’t haunt this place, Four night rider

Snittbetyg: 7.7

"Enbart på detta album finns det minst tre låtar som kvalar in på topp tio-listan över årets hittills bästa låtar (Hellhole ratrace, ghost mouth etc.); det här är med andra ord riktigt jäkla bra! Det är en helt perfekt blandning av tempo, melodier, underbara texter och en bra röst. Hade det inte varit för de sista, lite tråkiga och meningslösa, låtarna skulle det här vara på Animal Collective-nivå. Det är nära, och jag är nästan mållös."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Ghost mouth, Hellhole ratrace, Big bad mean motherfucker just nu.

"I samma västkustanda som The Thrills leker Girls 70-talsrock. Vem kan motstå det? Jag vill inte gå så långt att kalla det mästerverk, men att det här är lysande pop/rock borde alla inse. Hellhole ratrace är en fantastisk låt och inledande Lust for life är en knockout från första stund. Plockar man bort tråkiga Lauren Marie så finns inte mkt att klaga på."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Hellhole ratrace

"Girls. Ja, Girls… De första låtarna på denna skiva knockar ut dig totalt, och jag fick en smått lyrisk sinnesbild om årets bästa album, men sedan händer något… Låtarna faller långsamt och blir segare och segare, tråkigare och tråkigare… Det plockas dock upp lite i slutet med Darling. Väldigt många låtar tycks också innehålla alltför stor del utfyllnadsmusik som jag absolut inte vill lyssna på. Lite frustrerad blir jag, eftersom skivan innehåller några toppklassiga låtar!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Laura eller Ghost Mouth

 ""Girls frontman Christopher Owens grew up in the Children of God cult. His older brother died as a baby because the cult didn’t believe in medical attention. His dad left. He and his mother lived around the world, and the cult sometimes forced his mother to prostitute herself. As a teenager, Owens fled and lived as a Texas gutter-punk for a while. Then a local millionaire took Owens under his wing, and Owens moved to San Francisco. There, he and Chet "JR" White formed Girls, and recorded Album, their debut album, under the influence of just about every kind of pill they could find." Att någon med så sjuk bakgrund kan göra något så genialt!"
Johan ger skivan 9.0

Bästa spår: Lust For Life, Big Bad Mean Motherfucker.

"Innehåller en del väldigt bra låtar, men också några ointressanta  som drar ner betyget."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Lust for life, Hellhole ratrace

Snittbetyg: 6.5

"Det ord som passar bäst in för att beskriva Kings of Convenience är ’stilfullt’. Allt de gör är snyggt rakt igenom, allt från musiken till albumcovers och album- och låttitlar. Genomtänkt och stiligt, alltid av hög kvalitet. Men trots det är det något som saknas. Till skillnad från t.ex Iron & Wine så framstår faktiskt KoC som ganska tråkiga, vilket är märkligt med tanke på likheterna i musiken."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: 24-25

"Jag tycker inte, till skillnad från Viktor, att Kings of Convenience är tråkiga. De är ett av de få banden som kan göra sån här musik och fortfarande hålla kvar mitt intresse. Jag har gillat deras skivor från första stund, varje gång. Dock kan jag tycka att denna skiva inte håller samma höga klass som exempelvis Quiet is the new loud, som i mina ögon är nära en fullträff."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: 24-25 och Mrs. Cold

Snittbetyg: 6.3

"Det här är ganska annorlunda musik, åtminstone för mina öron. Bitvis är det riktigt bra, framförallt i de inledande fyra spåren. Men överlag blir det lite väl långsamt och flummigt - framförallt mot slutet. Skivan skulle kunna varit riktigt bra om ytterligare en låt i klass med Daniel fanns med bland de sista spåren."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Daniel

"Jag tycker om artister och band som gör något utöver det vanliga. Bat for lashes är ett ganska bra exempel på sådan musik. Därför vill jag tycka om det, vill hylla musiken, men tyvärr faller det mig inte helt i smaken. Albumet har sina absoluta höjdpunkter (Daniel, Siren song, Glass etc.), men utöver det är skivan ganska tråkig. Variationen är inte särskilt stor."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Siren song

"Håller med Viktor, skivan håller en ganska hög standard de första 6-7 spåren men sedan faller det. Synd, för låtar som Daniel och Siren Song är helt fantastiska."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Daniel

Snittbetyg: 6.3

"Karen O’s röst är oerhört cool, soundet är intressant och varierar från låt till låt - jag visste direkt att det här var en skiva att räkna med. Yeah Yeah Yeahs känns väldigt jämna och man vet att de gör bra ifrån sig. Alla låtar är bra, vissa sticker ut (Hysteric, Heads will roll och Dull life etc.) och några är lite anonymare (Little shadow etc.) I övrigt är det enda jag saknar egentligen den där "shit!-shit!-vad-bra"-känslan, men den kanske kommer med tiden? Jag hoppas det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Hysteric och Heads will roll

"Yeah yeah yeahs är alltid coolast, vare sig det handlar om Karen O’s röst, skivcovers, låttitlar, bandnamn eller musiken. Här sitter alla dessa faktorer som en smäck. Även om cool är nyckelordet i alla sammanhang när det gäller YYYs så finns här bevis på hur fantastiak låtar bandet kan producera även när de släpper den coola fasaden och istället sjunger om t.ex små skuggor (läs: Little shadow). Magnifikt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Little shadow och Hysteric

"Ännu en gång måste jag dra en liten linje över det mina syskon sagt. Jag hatar Karen O’s röst. Den stör mig ända in i benmärgen. Alla låtar känns väldigt osammanhängande och röriga, och jag får ingen struktur på det hela. Det finns kanske två, möjligen tre, låtar som jag skulle kunna lyssna på såhär i efterhand. Jag blir inte berörd."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Runaway

Snittbetyg: 7.2

"På 10 låtar har Jonathan Johansson lyckats sammanfatta den musikgenre som jag lärt mig att älska. Det är inget nytt, även om musiken är hans egen. Istället hör jag Kent (Sent för oss), Håkan Hellström (Efter skimret, efter snön) och Arcade Fire (Säg vad ni vill). Blanda dessa artister och lägg till charmigt obegriplig skånska, så har du en rätt klar bild av hur det här låter. Mycket bra debut som lovar stort för framtiden."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sent för oss

"Det skulle ha varit mycket bättre om han inte hade envisats med att lägga in alla electro-effekter, de passar inte in. Bortsett från det känns det inte alls så konstlat som t ex Nordpolen. Ok och charmigt emellanåt (Efter skimret, efter snön och Aldrig ensam etc.), men jag kan inte sluta störa mig på den fåniga rösten och det faktum att alla låtar verkar vara skrivna och gjorda utifrån en och samma mall. De låter likadant och han sjunger om samma grejer."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Efter skimret, efter snön

"Nu, 10 månader efter att jag betygsatte denna skiva första gången, så satte jag på den igen. Och jag blir helt chockad. Detta är ju en av årets fullträffar! Jag älskar varenda låt."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Säg vad ni vill och Efter skimret, efter snön

Snittbetyg: 5.1

"Första lyssningen, första tanken: det här har jag hört förut. Svensk indiepop är egentligen ganska förutsägbar, men vad gör det så länge det är såhär bra? Det är som vanligt trallvänligt och lätt att gripas tag i melodi och text, framförallt i inledande Halleluja! och Medan vi sov - vilka också är skivans bästa låtar. Resten av skivan fortsätter på samma spår, men det definitiva lyftet kommer aldrig. En bra svensk indiepopskiva som gjord för P3."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Halleluja! och Medan vi sov

"För att citera Ingenting själva - ‘man måste vara liten för att vara stor’. Ingenting är inget stort band och har inga stora markabla saker som utmärker dem, men de har lite av allt. Och det är de små sakerna som bildar storhet. Svensk indiepop är inte lätt att variera, den låter ofta likadant som mycket annat - men i vissa fall är det okej. Ingenting är bra!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Medan Vi Sov

"Svensk pop i all ära, men när det blir för mycket och för klyschigt blir det också ganska hemskt. Liksom Timo Räisänen är [Ingenting] för poppigt, för lättsmält och alldeles för hängslen-randigatröjor-converse-förtajtajeans. Rösterna skär i öronen och ger mig ilningar i ryggraden. Det är bara inte bra."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Lång väg hem

"[Ingenting] lät riktigt tråkigt och jobbigt första gången jag la min energi på dem. Nu, en tid senare har vissa låtar gått rätt och andra känns fortfarande helt fel. Jag tycker inte om de religiösa anspelningarna, jag tycker inte om sångarens röst, jag tycker Blanka blad är en av de sämsta låtarna jag hört i år (och Tack kan lägga sig därintill). Det här försöker låta som så mycket annat på en gång, det hela blir ofta väldigt pretentiöst. Tur är väl ändå att [Ingenting] har lite mer att komma med än just ingenting. Bäst lyckas de i känslostarka Dina händer är fulla av blommor, och energin i inledande Halleluja! och Medan vi sov. "
Robert ger skivan 4.5

Bästa spår: Dina händer är fulla av blommor

Snittbetyg: 5.8

"89 är inte direkt vad jag förväntade mig. Det är betydligt mer "drag" och mer gubbigt än vad jag hade trott (jag kanske ska tillägga att den senaste Bear Quartet-skivan jag har lyssnat på är från 90-talet). De båda inledande låtarna är bra, men sedan vet jag inte vad som händer, mer än att det blir sliskigt och gubbigt. Skivan blir betydligt bättre framåt slutet, med låtar som Reanimation of the dead sea och Carry your weight etc., vilket väger upp. Lite i alla fall."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Carry your weight

"Precis som för Lisa så var inte det här vad jag hade väntat mig. Det är mycket tyngre och hårdare. I början var jag så förvirrad att jag gång på gång glömde bort vad jag lyssnade på, det är svårt att placera musiken. Då hade jag mer eller mindre bestämt mig för att det var dåligt, men jag har hunnit ändra uppfattning. Det här är bra, men inte mycket mer än så. En fulsnygg skiva som inte lämnar några större avtryck."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Reanimation of the dead sea

Snittbetyg: 7.2

"Jag gillar Animal Collective. Jag gillar dem mer och mer för varje album, de tycks vara ett sådant band som blir bättre och bättre med tiden. Merriweather Post Pavilion är bland det bästa jag har hört med dem; dels för att skivan ger en bra helhet, det finns inget jag helst hoppar över eller tröttnar på, och dels för att de fokuserar mer på sång och "melodier" än det tidigare, skramliga, soundet. De växer i mina ögon för varje dag som går och med detta album har de gått från ett bra band till lite av ett favoritband."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Brothersport och My Girls (idag i alla fall)

"Jag håller med Lisa, förutom det där sista med favoritband. Animal Collective imponerar stort på mig med musik som inte bara är ny och spännande utan också - faktiskt - fullt lyssningsbar. De hemska oljuden är borta och är ersatta av rytm och melodi. Skivan är dessutom häpnadsväckande jämn utan några direkt svaga spår. Starkt!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My Girls

"Ursäkta, men melodier - where? Allt jag hör är… white noise. Skramlande instrument och halvkassa sånginsatser. Ibland råkar de slinta på den fina sidan av musikalitet och då blir det riktigt bra (Summertime Clothes och My Girls). Sedan slinter de tillbaka igen, och det blir bara… öronbedövande. Nej."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Summertime Clothes

Snittbetyg: 7.6

"Det här är ett melodiöst mästerverk. Vare sig det handlar om ballader eller ren powerpop så lever musiken på melodierna. Vid första genomlyssningarna var jag överväldigad och var övertygad om att det här är årets album, men sen hände något. Intresset svalnade och jag upptäckte små sprickor i fasaden. Jag tror att jag i den här skivan mer uppskattar sekvenser av vissa låtar mer än helheten. Vilket är jäkligt synd, och för mig totalt oförklarligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Under the pavement - the beach

"Mitt intresse för den här skivan var väldigt svalt, men efter ett antal lyssningar på skivan kan jag konstatera att det var över mina förväntningar. Varje låt i sig är rätt ok (plus till Turn back time och Under the pavement - the beach), men vid skivans slut slås jag alltid av tanken om hur ointressant det är. Jag vet inte om det beror på att jag har hört det förut, om alla låtar känns likadana eller om musiken bara inte passar mig, men skivan är en stor massa av mediokra låtar som inte riktigt greppar tag om mig."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Turn back time

"Det är absolut ingenting nytt som hörs från Deportees. Ingenting speciellt, inga hårda sound eller smidigt vackra röster. Det bara är. Men fan vad det bara är! Trots att jag har hört liknande ungefär sjuttioelva gånger förut blir jag lika förvånad varje gång efter att ha lyssnat igenom albumet. Hur bra kan det egentligen vara utan att vara originellt och speciellt?
Nej, alla behöver inte ha sjuka texter á la Bob Hund, sjuka scenshower á la Flaming Lips eller några utstickande kläder. Vanlig hederlig bra musik kan vara ljusår bättre, och det bevisar Deportees här."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Tell it to me like you told it to them

"Deportees svällar fram känslor och jag flyger med i en stark medvind. Detta är en musikalisk upplevelse träffsäker som få. Musiken är i sig inte anmärkningsvärt originell i sin genre, men låtarna i sig håller sådan hög lägsta nivå att jag är förvånad över hur någon inte kan tycka om detta. Influenser från soul och country cirkulerar inpackat i ett beroendeframkallande medryckande pop-packet. Jag stannar upp i vardagen gång på gång för att påpeka högt för mig själv om min omgivning, "ALLTSÅ, VAD FANTASTISKT BRA DET HÄR ÄR!". Håret på överarmen reser sig och huden förvandlas till gås. När jag sedan inser att detta är svenskt blir jag oerhört stolt, ABBA är statister när Deportees för den svenska fanan! Att Markus Krunegård har två album som klassas bättre än detta på denna sida måste ju närmast vara ett skämt mot poeten och musikern inom oss! I don’t pretend, I love you back."   
Robert ger skivan 9.0

Bästa spår: I Wanna Be In Your Gang

Snittbetyg: 6.5

"En växlande melankoli som kastar sig från stillsam depression till tillfällig lycka. Genomgående finns sångaren Charlie Finks skilsmässa från den tidigare bandmedlemmen Laura Maurling. Att bandet tagit sitt namn från den utomordentliga filmen The Squid and the Whale (regisserad av Noah Baumbach) skapar inte direkt färre associationer till skilsmässa. Inledande First Days of Spring (kan vara årets bästa låt så här långt) sätter verkligen en skyhög ribba, en ribba som är svår för resterande låtar att komma upp i. Trots det visar Noah and The Whale att en skilsmässa kan vara lika vackert poetiskt med musik som på film. Det är jämnheten med några tillhörande toppar (First Days…, Love of an Orchestra och Stranger) som gör detta album till en höstfavorit!"
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: First Days of Spring

"Sen jag såg Noah and the Whale live för en vecka sedan så har jag inte kunnat sluta tänka på hur lik sångaren är Seth Cohen från the O.C. Det är visserligen totalt irrelevant i det här sammanhanget, men av någon oprofessionell, styrd subjektiv anledning så började jag gilla det här mer efter den insikten. Men för korrekthetens skull påstår jag istället att det var ett starkt liveframträdande som fick mig att ändra uppfattning. Sanningen ligger kanske däremellan. Hur som helst så sitter jag kluven in i det sista. Vissa delar är väldigt bra, andra delar alldeles för präktigt. Resultatet är en fin, men lite tråkig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue skies

"Det här är inte alls den slags musik jag oftast lyssnar på. Varje gång jag tar mig an en skiva som denna påminns jag om varför: musiken är för långsam. Dessutom blir det här lite för mycket akustisk gitarr, avskalade ljud och "för fint" än vad jag klarar av. Emellanåt, och kanske med en låt i taget, blir det ganska bra (Blue skies och Stranger etc.). I dess helhet blir det mest intetsägande och långdraget."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Stranger

Snittbetyg: 7.5

"Normalt brukar Flaming Lips vara mästare på att balansera sin musik precis på gränsen mellan för flummigt och för kommersiellt. Experimenten får alltid mycket plats - med överlag goda resultat. Den här skivan är dock annorlunda. Här tar experimentlustan över fullständigt. Vid första lyssningarna var det en totalt meningslös dimma av ljud. Men med tiden och den goda viljan till hjälp lyckas man bryta ner skivan så pass att man kan urskilja detaljerna - och helt plötsligt träder en helhet fram som inte bara är spännande och egen, utan också så fin att man undrar varför man inte såg den från första början. Ledordet för att upptäcka Embryonic är tid."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I can be a frog och Watching the planets

Snittbetyg: 7.0

"Morrissey är mer än bara musik. Det handlar mycket om lyrik, känsla och nästintill en hel livsstil. För mig är inget av hans soloalbum komplett, men det gör inget, för trots vissa medelmåttiga sånger finns alltid ärligheten. Years of Refusal är dock oväntat tajt, uptempo och sprängfylld av hits. Det är glada (nästan lite väl hurtiga) melodier, geniala texter och väldigt mycket Morrissey. Har man en gång gett sig in i fenomenet Morrissey är man fast, för alltid."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: That’s how people grow up och It’s not your birthday anymore

"Bra skiva, men den lyfter aldrig. Precis som The Smiths så känns Morrissey sådär lagom bra, aldrig fantastisk, aldrig dålig. Och den här skivan är precis så; bra rakt igenom men total tom på låtar att älska. Kanske har jag svårt för Morrisseys känsla för melodier, jag kommer ofta på mig själv att tänka hur det skulle kunnat låta istället, hur man skulle kunnat göra låten annorlunda."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: It’s not your birthday anymore

"Ett väldigt jämt album av Morrissey! Kanske inte någon världssensation, men jag gillar att det där allmänt kaxiga, men ändå sårbara, ligger kvar som ett tunt täcke över varje låt. Väldigt Morrissey, ja. Det bildar ett helhetsuttryck som får mer än godkänt!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: That’s how people grow up

Snittbetyg: 7.5

"Bradford Cox, sångare i fantastiska Deerhunter, klarar sig bra på egen hand. Hans andra soloalbum är betydligt lättare och poppigare än debuten, och visst kan det ibland kännas tråkig när egensinnade genier som Cox och Noah Lennox från Animal Collective (Walkabout) gör musik som sätter sig i huvudet på två minuter. Men, efter att man tydligt har hävdat det kan man gå vidare och inse hur bra det trots allt är. Det är spännande, utan att vara hysteriskt eller för mycket. Bradford Cox kan kanske inte misslyckas, helt enkelt?"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Criminals

Snittbetyg: 6.0

"Att möta hösten tillsammans med Hospice i högtalarna känns bara så rätt på nåt sätt. Det är väldigt vackert, och trots att skivan är något segdragen på sina ställen så funkar det - mycket tack vare fantastiska låtar som Bear, Epilogue och, framförallt, Two. Samtidigt är det sällan som intrumentala mellanspår har varit så givande. Byta låt är således fullständigt onödigt, tummen upp för det!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Two

"Jag tycker om upplägget av skivan och framförallt den sköna Interpol-stilen på musiken där det catchiga och lättillgängliga inte alltid är viktigast, utan helheten och känslorna. I teorin är detta bra, men när jag väl sitter och lyssnar på det (ibland om och om igen) blir det aldrig så bra som jag skulle kunna föreställa mig, och jag vet inte varför. Det är inte medelmåttigt på något sätt, men mitt sinne är kluvet och vet varken in eller ut om The Antlers. Det får stanna på bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Two eller Sylvia

"Hur segt är inte detta? Återigen tål jag inte onödig utfyllandsmusik som verkligen inte fyller någon värdig funktion alls. Det känns bara så oinspirerat och onödigt och åh… Sedan finns det två-tre låtar som är så mäktiga att vartenda litet hårstrå, såväl på armarna som på lilltårna, reser sig upp och gör honnör. Men när de tillfällena är så oerhört sällsynta blir det inget bra betyg till The Antlers."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Sylvia

Snittbetyg: 7.1

"Åh, såhär jämna har nog bob hund aldrig varit förr! Jag tycker om i stort sett allt med den här skivan. Tio spår är det ultimata, vilket gör att det är omöjligt att hinna bli uttråkad. Jag skulle gärna ha förkortat vissa låtar med någon minut, men annars har jag inte mycket att klaga på - texterna och låtnamnen är lika intressanta och slående som vanligt, och låtarna är överlag beroendeframkallande och geniala!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Blommor på brinnande fartyg

"Det finns mycket som jag verkligen gillar med den här skivan. Precis som för Lisa så är låttitlarna och texterna (på skånska dessutom!) självklara favoriter, men det är framförallt musiken som överraskar med en enorm jämnhet. Det saknas helt enkelt dåliga låtar. Detta toppas med fantastiska låtar som Tinnitus i hjärtat och Grönt ljus åt alla - vilket gör det här till en skiva som jag med nöje utmärker till en av vårens bästa skivor."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

"Vissa album undgår man inte när man delar en 1:a med en frenetisk musikälskare som ständigt är på jakt efter nya, storslagna skivor. I många fall blir musiken ett irriterande moment som gnäller i bakgrunden (likt Hold Steadys alla skivor) men vissa album väcker min nyfikenhet (trots att jag sällan erkänner det) och gör mig uppriktigt förvånad. bob hunds senaste album är en sådan skiva! Tidigare har bob hund aldrig riktigt varit min kopp av te, men detta gillar jag!"
Ellen ger skivan 6.5

Bästa låt: Tinnitus i hjärtat

"Att Bob Hund är en originell liten prick i svensk alternativ musik är ju rätt uppenbart. Vad som dock är imponerande är hur de klarar av att balansera denna stora skål fylld av galenskap, och samtidigt som musiken faktiskt är bra och tilltalande. De låter helt enkelt inte deras uttryckande och karaktäristiska musikpersonlighet väga över musiken i sig. Nice!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

Snittbetyg: 6.8

"Jag gillar att upptäcka nya, fräcka indieband! Vid första lyssningen lät detta väldigt spännande. Melodierna satte sig snabbt, kanske lite för snabbt. Jag är rädd att detta är musik som fastnar lika lätt som den senare rinner av. Kanske beror det på de lite allför käcka gitarrerna? Men överlag en mer än bra skiva!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Boston

"Oh ja, detta sätter sig alldeles för snabbt! Lättillgängligt i all ära, men kom igen! Utöver det är detta helt okej. Det är kul, det är sött, det är trevligt. Dock säger det mig inte mycket. Denna musik passar bra på en picknick i parken, eller som bakgrundsmusik när man vill slippa total tystnad…"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Campus

"Det här är rolig musik. Musik man blir glad av. En stor blandning av musikinstrument och rytm. Vampire Weekend gör musik där texterna för min del blir relativt anonyma, men med sådan musik gör det mig ingenting."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Mansard Roof, A-Punk och M79.

Snittbetyg: 7.5

"Tidigare har jag förknippat Frida Hyvönen med långsamma pianoballader. Åtminstone är det vad jag fått höra på de livespelningar jag sett med henne. Men det här är bra! Framförallt i uptempo-låtarna. Jag är glad att jag inte missade denna skiva 2008."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: London!

"Frida Hyvönen har en speciell röst som i sammanhanget känns helt rätt. Det känns sentimentalt och i vissa stunder till och med storslaget. Ett ensamt piano flörtar ofta med mig. Denna kombination med enkelhet skapar musik man gärna lyssnar på om och om igen."
Robert ger skivan 7.5

Bäst spår: Dirty Dancing

Snittbetyg: 6.0

"Jag erkänner: den enda anledningen till att jag började lyssna på Bon Iver var att jag såg att denna skiva var med på nästan samtliga årsbästalistor från diverse tidningar/hemsidor. Automtiskt försöker jag därför lyssna efter allt som är sådär jättebra som alla verkar tycka och förväntningarna blir skyhöga. Och givetvis blir jag lite besviken. Inledande Flume är väldigt lovande, men efter det faller jag in i någon slags dimma av ljud, där bara vissa spår utmärker sig. Tyvärr drar verserna ned betyget."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Skinny Love

"Jag håller med Lisa, det här är långt ifrån vad jag förväntade mig. Sån här musik kan jag uppskatta i små mängder, men precis som med t.ex. Red House Painters så blir det alldeles för trist i längden. Men historien kring Bon Iver är fin; att med ett brustet hjärta isolera sig i en liten stuga i Wisconsin och på egen hand snickra ihop ett album känns ärligt och på riktigt. Men det finns en gräns för hur lågmält melankolisk musik får vara och detta är precis på gränsen för mig. Men jag älskar albumtiteln."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: re:stacks eller For Emma

"Vilken stark skiva! Lugn och harmonisk musik med ljusa stämmor. Mitt känslosamma inre påpekar ofta för mig att detta är musik jag gillar, jag får gåshud och kan bli helt rörd (som om man fått en vacker komplimang). Det jag trots detta har att klaga på är att albumet ger lite för lite variation. Med en utstickande mastodont låt som krydda hade nog detta närmat sig det fulländade."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Alla förutom Team

Snittbetyg: 7.5

"Det här är en fantastiskt söt liten skiva! Nio korta små låtar är normalt sett i minsta laget, men just i det här fallet känns upplägget optimalt. Kanske är musiken sådan som kommer bäst i små portioner, kanske är kvaliteten genomgående så hög att medelmåttiga mellanspår inte behövs. För en sak är klar: skivan innehåller inte en enda dålig låt. Och Scarlett gör definitivt rätt i att låta någon annan stå för låtmaterialet."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Shampoo

"Jag har lyssnat igenom detta album om och om och om igen, i ett försök att hitta någonting att klaga på… Det enda jag hittade är att jag inte riktigt gillar Scarletts röst. Ja, albumet skulle antagligen göra sig bäst utan henne. Men ändå, detta är så fantastiskt bra! Nio låtar ren magi av en fin musik med fina toner, härlig text och Pete Yorns röst är underbart len och mjuk. Precis som Viktor sade finns det inte ett enda dåligt spår på skivan. Väldigt nära toppbetyg!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Blackie’s Dead

"Mitt intresse för denna skiva är svalt. Det är nio låtar av ren, relativt ointressant, pop. För mig är hela skivan ganska intetsägande och det enda jag egentligen kan känna att jag uppskattar något är Scarletts (emellanåt) varma röst och spåren Someday och Search your heart. Resten kommer och går utan att lämna något avtryck. Det är inte hemskt på något sätt, bara totalt ointressant."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Search your heart

"Jag behöver inte upprepa Viktor och Stina med att det inte finns en ända dålig låt på denna skiva, men det gör jag i alla fall. Detta är glatt, härligt och uppiggande! Det behövs en skiva som Break Up att mysa till i höstmörkret. Jag gillar dessa små gulliga duettalbum som dyker upp lite då och då. År 2007 hette det Raising Sand (Plant & Krauss). År 2009 är Yorn och Johansson som står för underhållningen med Break Up."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Search Your Heart eller Shampoo

"Till skillnad från Stina så tycker jag att det är Scarlett Johanssons röst lyfter denna skiva från bra till riktigt bra. Och jag håller med Viktor om att skivan är en söt liten samling av trallvänlig pop, det är ganska simpelt men håller en jämn, hög kvalité alla låtarna igenom.
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Relator, Shampoo, Someday

Snittbetyg: 8.0

"Jag minns den morgonen när jag slog upp DN:s kultursidor och såg detta fantastiskt snygga skivomslag med den fantastiskt snygga albumtiteln få betyget 5/5. Redan då kände jag lycka, trots att jag aldrig ens hört talas om Richmond Fontaine. Senare samma dag, vid datorn med hörlurarna på, 10 sek in på titelspåret, visste jag att DN hade rätt. Känslan var densamma som att upptäcka The Hold Steady: hyser man någon som helst fascination av det stora landet i väst vet man vad jag menar. Americana is the shit."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: You can move back here

Snittbetyg: 6.9

"WOW! Nog för att jag alltid gillat Mew, men inte hade jag väntat mig det här! Att lyssna på den här skivan är som att lyssna på en saga som är ömsom spännande, ömsom sorglig, ömsom överväldigande. Spåren fungerar perfekt med varandra och helheten är på något sätt väldigt självklar. Egentligen kan man beskriva det här mästerverket med fyra ord: mäktigt, pampigt, storslaget, fantastiskt."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Alla, på riktigt

"Okej, chilla med hypen, va! Detta är bra, inget snack om saken. Men det betyder inte att jag ändå har väldigt mycket att klaga på… För det första är alltför många låtar knappt ens låtar. De är några få irriterande sekunder av ljud som knappt hörs, alternativt bara smälter in i de andra låtarna. Det blir lite förvirrande. Vilken låt lyssnade jag precis på? För det andra så är det ingen variation alls på låtarna. Att ett band har sitt eget sound som Mew har - great! Men att fördela detta sound så att man faktiskt hör att det är 15 olika låtar och inte bara en lång, är en konst som Mew uppenbarligen skippat. Denna låt slash låtar slash whatever är i alla fall bra, thank God. Originellt och häftigt, och ja, lite mäktigt. Men som sagt - jag är inte blåst av stolen, jag sitter stadigt kvar."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Beach

"Skivan ger verkligen ett helthetsintryck, både på gott och ont. Låtarna gör sig som allra bäst efter varandra, samtidigt som det innebär att jag (liksom Stina) inte riktigt kan skilja på dem, eller för den delen inte ens har koll på vad de heter. Jag tycker om Mews karaktäristiska sound, men trots det stannar det alltid precis här, i ett medelmåttigt stadie. Jag antar att det inte tilltalar mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja ge det mer tid."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Introducing palace players

"Det känns som det har hänt något med Mews musik på fyra år. Det som var ganska lättsmält tidigare har blivit betydligt svårare. Det kräver en del lyssnande för att No Stories… ska växa. Väl inne i musiken känns det fortfarande som jag är lite utanför, kan den månne växa ännu mer? Jag vet inte, men jag är ändå redo för att ge mitt omdöme. Att hålla ihop ett album med 13 krävande låtar är inte lätt. Mew har försökt att lösa detta med två intermezzon något som jag tycker stjälper mer än hjälper. De väljer även att ta med rena experiment som inte riktigt faller mig i smaken (t ex introduktionen på Sometimes Life Isn’t Easy). Dessutom väljer de några lite lugnare experiment som faller ut (Silas the Magic Car och Hawaii Dream). För övrigt är detta ett riktigt bra album. New Terrain känns nyskapande på ett positivt sätt, Repeaterbeater håller verkligen upp ställningarna och Cartoons And Macramé Wounds flyter lagom långsamt som gamla goda Mew-tryckare. Mew är bra, men hade varit bättre med färre flumlåtar"
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Hawaii

Snittbetyg: 7.8

"Jag älskar förmodligen alla existerande indieband från USA. Ganska trist, jag vet, men jag kan inte låta bli. Min första tanke när jag började lyssna på den här skivan var att det lät precis som My Morning Jacket. Nån dag senare läste jag i en recension att bandet ofta jämförs med just MMJ. Nu, en vecka senare, gillar jag bägge banden lika mycket."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: No Ones Gonna Love You

"Jag trodde att jag skulle vara fullständigt likgiltig till det här bandet, men det visade sig vara helt fel. Cease To Begin föll mig helt i smaken. Speciellt de tre första spåren är utomordentligt bra! Melodierna och rösten i övrigt är otroligt behagligt att lyssna på. Det är såhär amerikansk indie ska låta för att vara riktigt bra!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Ode to lrc

"Kan man följa upp ett fullständigt strålande album med ett lika strålande. Ja, Band of Horses visar att det går. Gåshuden växer sig åter stark, och humöret skjuts genast upp till toppen. Även om detta album saknar en lika solklar klassiker som The Funeral var på Everything All The Time, har den otroliga låtar som inte är långt borta. Ta och lyssna på Cease To Begins tre inledande låtar Is There A Ghost, Ode To LRC och No One’s Gonna Love You förstår ni vad jag menar. Det är fullt ös blandat med starka känslor i en oslagbar kombination. Ett pyttelitet snäpp sämre än debuten är detta trots allt. "
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Ode To LRC

Snittbetyg: 8.2

"Band of Horses första album är snäppet bättre än det senaste. Albumets stil är utpräglad och låtarna låter ganska likartade, men i det här fallet är det positivt. Det är såhär jag vill höra Band of Horses - statiskt, utan något vidare uptempo, men samtidigt inte för långsamt. Det blir faktiskt inte tråkigt."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Our Swords

"Wow! Jag som trodde att senaste Cease To Begin var en ovanligt lyckad engångsföreteelse har nu insett att Band of Horses faktiskt bara knappt överträffade sig själva. Det här är ju nästan lika bra! Det är en fröjd att lyssna på Band of Horses, ett band som i mina ögon klättrat högt upp på min lista."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Weed Party

"Oj. När jag fick höra Band of Horses första gången blev jag galet lycklig. Att gå runt med iPoden på långa promenader var helt plötsligt det enda jag ville. Att jag sedan aldrig fått nog av dem tyder på att det verkligen är en favorit som kom för att stanna. I detta första album visar de upp sin fulla potential direkt. The Funeral kommer alltid att vara en oförglömlig klassiker i mina öron! Everything All The Time är ett förträffligt och storartat album."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: The Funeral

Snittbetyg: 7.5

"Begreppet supergrupp av varit gångbart hos kritikerna den här hösten. Först ut är den starkaste kombinationen, men vem vågar para ihop genier som Conor Oberst, Jim James och M.Ward utan att förvänta sig stordåd? Jag hade hoppas på att dessa tre skulle hitta ett gemensamt, nytt sound. Men vad jag fick var fem nya låtar från var och en av dem. Inte mycket i musiken tyder på att detta är ett samarbete, vilket är lite synd. Men i längden nöjer jag mig med säkra kort samt att bara få se dom på bild tillsammans."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The right place och Whole lotta losin’

Snittbetyg: 7.0

"Åh vad jag gillar detta! Efter att ha fått sällskap av Song Away varje morgon från MTV blev jag nyfiken på detta band, och ja… Detta är enkel indiepop med catchiga melodier som bara är så okomplicerat och bra. Precis som jag vill ha det! Jag älskar hur man även kan höra influenser från så olika genrer och stilar i hela albumet. Lyssnar man till exempel på Four holy photos hör man tydliga spår av Bob Dylan-influenser. Jag har nog aldrig uppskattat Hockey lika mycket som jag gör i detta sammanhang…"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Put the game down och Wanna be black

"En typisk skiva som känns tråkig och anonym de första lyssningarna, som når sin höjdpunkt när man upptäcker det fina i vissa av låtarna (i detta fall Work, Four holy photos etc.) och som man tror ska växa ännu mer och bli ännu bättre. Men helt plötsligt avstannar det nya intresset och skivan hamnar i den långa listan av rätt bra skivor, men som man inte kommer att fortsätta att lyssna mycket på i framtiden. Med andra ord: godkänt (och kanske lite mer)."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Four holy photos

"Ja, Stina, det här är precis som du säger: enkel och okomplicerad indiepop. Precis vad man behöver om man vill lätta upp stämningen eller komma ifrån melankoli för en stund. Nej, Lisa, för mig är det här väldigt lättlyssnad musik som sitter direkt. Visst avstannar intresset, men jag tror faktiskt att låtar som Song away och Too fake kan finnas bland låtar som är värda att lyssnas på igen (och kanske igen!). En bra, för mig nödvändig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Song away

Snittbetyg: 7.2

"Nyskapande och fräscht, det här gillar jag! Egentligen skulle jag vilja ge skivan högre betyg, men extasen och den enorma glädjen/känslorna infinner sig tyvärr aldrig under skivans gång. Detta vägs dock upp med intressanta melodier, underbara röster och ett antal geniala stunder (Stillness is the move, Cannibal resource, Remade horizon etc.) Inte för lättsmält, inte för svårt - alldeles lagom och och galet underhållande."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Cannibal resource

"Jo, jag håller med Lisa. Hur mkt jag än vill gilla den här skivan så saknas det lilla extra för högre betyg, kanske är det några hitlåtar att luta sig mot. Men det har varit ett sant nöje att lyssna på den. Det känns fräscht och spännande och det svänger sådär lagom skönt. En skiva som håller i längden."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

"Det här är något som jag definitivt skulle beskriva som svårlyssnat! Jag vet inte hur många gånger jag fick nästan plåga mig igenom skivan innan jag började uppskatta den… Men när det väl kom, så var det så självklart. Detta är nyskapande, lite roligt och intressant. Det finns mycket som jag verkligen inte gillar också, såklart. Men överlag så tycker jag faktiskt om det här, och albumet har något över sig som ändå fick mig att fortsätta lyssna istället för att döma ut den. Så, värt."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Stillness is the move

Snittbetyg: 6.5

"Jämfört med andra amerikanska inderock-artister år 2009 så känns The Fiery Furnaces otroligt okomplicerade. Musiken är rak och enkel och medryckande. Extremt lättlyssnat. Tyvärr rinner musiken av en ganska snabbt: till och med de självklara favoirtlåtarna på skivan bleknar snabb med tiden. Det här är snarare ett vackert stjärnfall än en stadigt lysande stjärna på stjärnhimlen. Gott nog."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lost at Sea

Snittbetyg: 5.7

"Band som Kings Of Leon och The Killers är länken mellan den stora massan och den lilla rockscenen. Folk vet vad indierock är nuförtiden på grunda av dessa band. Ett typiskt exempel på detta: anledningen till att jag sträcklyssnat igenom deras senaste skiva hela dagen på jobbet är något så enkelt som gammal hederlig TV-reklam. Man hör två bra låtar på TV och blir nyfiken. Så har aldrig indierock publicerats tidigare. Sen råkar just dessa två låtar vara så bra att en annars ganska medioker skiva höjs rejält."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Sex on fire och Use somebody

"Håller med Viktor. Shit, "Sex on Fire" och "Use Somebody" är ju jättebra! Jag bestämmer mig för att ge Kings of Leon en chans, på grund av dessa låtar. Tyvärr blir jag direkt besviken. Resten av låtarna på albumet är helt enkelt…skitdåliga. Kings of Leon låter precis som ett band som har bra kvalitéer men totalt förlorar dem i den stora komersiella massan de nu befinner sig i. Det är synd, för man vet ju hur bra de skulle kunna vara…"
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Use Somebody

"Skivan är bra rakt igenom (speciellt Crawl, Revelry och Be somebody). Dessa låtar höjer skivan från att vara medelbra till att vara riktigt bra."
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Crawl och Revelry

Snittbetyg: 6.3

"Med tanke på Telekinesis starka koppling till Death Cab For Cutie (som starka influenser+producent Chris Walla) så var förväntningarna på detta debutalbum skyhöga från min sida. Och även om det inte är lika bra som nämnda DCFC så vore det synd att säga att jag är besviken. Det är väldigt mkt gladpop och väldigt lite melankoli - med andra ord musik att bli glad av. Och det är ju aldrig fel. Plus även för det korta låtarna."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Look to the east

"För mig är det här en typisk medel-skiva. Medelbetyg rakt igenom. Inget är egentligen dåligt eller irriterande, vissa melodier är till och med mycket tilltalande och perfekta dessa fina höstdagar. Däremot lyssnar jag på skivan om och om igen och märker att det inte säger mig någonting. Det är lite för glatt, poppigt och lättsmält och det finns inget nytt att upptäcka eller intressera sig för."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: One step forward

Snittbetyg: 7.0

"När det blir dags att summera musikåret 2009 kommer jag att minnas den här skivan som albumet med årets snyggaste omslag och höstens finaste låt (läs: All your secrets). Det är värt en del bara det, resten av denna skapelse är inte heller fy skam: en saling blandning av olika musikstilar gör skivan spännande och dynamisk. Lättlyssnat och intressant - plus lite höstmys."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: All your secrets

Snittbetyg: 7.0

"Till en början älskade jag den här skivan. Den har hängt med rätt länge i mp3-spelaren och kanske har jag lyssnat sönder den, för nu när det är dags att sammanfatta vad jag tycker om den så känns inte de högre betygen rätt. Det finns fortfarande flera på låtar som är kanonbra, men helheten känns lite för ojämn. Trots det är Wild Beasts ett band jag verkligen tror på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancin’ on our tongues

"Ja! Det är kul, intressant, annorlunda och varierande. Det är något som gör att Wild Beasts aldrig lyckas nå upp i de högsta betygen, vad har jag inte kommit underfund med. Något fattas uppenbarligen, men vad spelar egentligen ingen större roll, då Two Dancers är en genomgående bra skiva med många höjpunkter, och inga egentliga sämre låtar. Två år - två lyckade skivor!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancing on our tounges

Snittbetyg: 6.5

"Modest Mouse gör inte perfekt rockmusik. Jag kommer ofta på mig själv tycka att de borde låta si eller så istället. Deras musik är egentligen väldigt ojämn. Men grejen med Modest Mouse är att det inte gör nåt, för jag älskar deras sound och deras stil (och Isaac Brocks röst förstås!) och då är det lätt att förlåta svaga spår. Denna skiva fortsätter på samma spår som senaste skivan och är egentligen utan vare sig besvikelser eller positiva överraskningar."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Whale Song

"Jag har alltid tyckt att Modest Mouse är ok/rätt bra, varken mer eller mindre - och det gäller samtliga skivor jag har lyssnat på med dem. Det mest är, som sagt, rätt bra, men de flesta låtarna glömmer jag bort efter ett tag. Jag antar att det betyder att Modest Mouses musik i stort sett aldrig riktigt har intresserat mig. Som vanligt plus för roliga sound och Isaac Brocks röst, men annars låter detta som vilken Modest Mouse-skiva som helst: medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: I’ve got it all (most)

Snittbetyg: 6.5

"Man har aldrig tråkigt när man lyssnar på Super Furry Animals! Det är lättsmält, underhållande och lite galet - ungefär som en komedi med Will Ferrell, precis vad man behöver ibland. Sen att inte skivan håller en tillräckligt hög nivå rakt igenom för högre betyg känns inte särskilt viktigt, det är liksom bra för vad det är. Skivan med ett ord: fulsnygg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The Very Best Of Neil Diamond

Snittbetyg: 7.0

"Jag kan förstå att Iron & Wine lätt kan uppfattas som sjukt tråkig. Mer lågmäld och dyster musik får man leta efter. Men har man en gång lärt sig uppskatta hans musik så tröttnar man inte. Denna dubbel-cd på 23 spår innehåller överblivna låtar från hans karriär, alltså en typisk skiva för oss fans som inte kan få nog av hans akustiska gitarr och hans mumlande sång. Finfin som helhet, men också i mäktigaste laget - Iron & Wine kommer trots allt bäst i små portioner."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Kingdom of the animals

Snittbetyg: 7.0

"Jag gillar Wilco för vad dom är: ett medelålders amerikanskt rockband, kapabla att leverera fantastiska låtar och mediokra album. Wilco (the album) ger ett stabilt och jämnbra intryck, men lyssnar man extra noga så gömmer sig några riktigt fina rocklåtar även i denna samling, jag tänker främst på One wing, You and I och Everlasting everything. Det är sådant som präglar stora band, och Wilco tar med denna skiva stormsteg framåt i mina ögon."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: One wing

"Det här var ju faktiskt bra! Jag trodde det skulle vara gammalt och avdankat, men istället är det mesta roligt, varierande och fräscht. I stort sett samtliga låtar är bra (speciellt Solitaire och Wilco etc.) Jag gillar stilen och soundet. De försöker inte för mycket och framför allt försöker de inte låta udda, utan allt känns väldigt avslappant och genuint. Ett par låtar känns lite väl rock-amerikanskt och är lite väl mediokra, men i överigt helt klart över färväntan!"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Solitaire

Snittbetyg: 6.5

"Det här är den absolut svåraste sortens musik för mig. Jag ogillade det i början, men insåg snabbt att det är en typisk skiva som växer med tiden. Det stämde delvis. Låtar som Rolling sea och More of this är fulländade, medan vissa andra låtar fortfarande är totalt intetsägande och tråkiga i mina öron, vilket är synd. Kanske växer låtarna, kanske förblir de mediokra, men skivans helhet är trots allt bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: More of this

"Lisa har fullständigt rätt i att detta är en typisk skiva som växer med tiden. Den kräver tid och tålamod, men den är värd det. Inledande Rolling Sea är det starkaste exemplet på detta, den har gått från trist förstaspår till att tillsammans med Everyday och More of this vara skivans bästa låt. Ska man sammanfatta skivan med ett ord är behagligt det första jag tänker på, perfekt för en eftermiddag i sommarsolen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Everyday

Snittbetyg: 6.5

"Förutom den fullständigt gräsliga albumcovern, som får mig att totalt vilja strunta i skivan, så kännetecknas denna skiva av ett spännande ljud och några riktigt starka spår. Den ger mig inget större behov av att fortsätta lyssna, men lämnar efter sig en känsla av att Patrick Wolf har potential att bli riktigt stor. Hans musik är lättlyssnad och borde kunna tilltala den större massan. Inte lika bra som The Magic Position, men ändå känns detta som ett steg i rätt riktning."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The sun is often out

Snittbetyg: 7.3

"Det här har jag längtat efter! Äntligen en platta i år med enkel, rak, klassisk gitarrock. Kalla det gubbrock den som vill - jag älskar det! Dinosaur Jr. är nya för mig, men det kom inte som en chock när jag läste att de bildades redan 1984 med tanke på tidigare nämnda musikaliska beskrivning. Det är lite back to the ’90s över det hela. Gitarriffen får igång mig och får mig att vilja kunna spela elgitarr mer än något annat. En skiva att ånjuta på högsta volym. Årets bästa så här långt!"
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Pieces

"Svårt! Saken är den att när jag nu väl gav Dinosaur Jr. en ärlig chans visar det sig smälta in och vara rätt bra. Samtidigt påminner vissa låtar/delar av låtar lite för mycket om ett äckel-anmerikanskt band i stil med hemska Nickelback - ni vet fruktansvärd gubbrock och långt skägg. Det är lite synd, för som sagt är delar av skivan riktigt lyckade och till och med intressanta (Imagination blind, I want you to know och Plans etc.) Till nästa gång, lämna de gubbiga gitarriffen!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Imagination blind

Snittbetyg: 3.5

"6 låtar, en medellängd per låt på ca 9 minuter. Herregud. Långa låtar kan vara riktigt bra, men det blir väldigt lätt väldigt tröttsamt - som i det här fallet. 3 minuter in i de flesta av låtarna är jag sjukt trött på det. Annars tycker jag om soundet, som påminner lite om Studio. Blanda upp med kortare låtar och variera de längre låtarna mer till nästa album, så skulle jag kunna gilla det!"
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

"Åh vilken jobbig musik! Vem lyssnar på sånt här, egentligen? Det är ju bara ljud, liksom. Jag kan förstå att folk lyssnar på schlager, hårdrock och till och med techno, men det här är ju som att lyssna på ett intro till en låt på repeat. Totalt meningslöst. Det som räddar skivan från underkänt är den ganska spännande Everybody’s got to learn sometime."
Viktor ger skivan 3.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

Snittbetyg: 5.5

"Inte riktigt vad jag hade väntat mig - en positiv överraskning! Jag som aldrig lyssnat på El Perro Del Mar förväntade mig glad indiepop, typ Hello Saferide. Nen det här är allt annat än glad indiepop, det är mörkt och dystert och ganska tungt emellanåt. Det känns spännande, nytt och eget - och covern på Lou Reeds Heavenly arms är riktigt bra."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Gotta get smart

"Delar av skivan är imponerande bra (Let me in, Change of heart etc.), andra delar är tråkiga och resten är ganska värdelöst (A better love och L is for love som är irriterande likt Lykke Li etc.) En ojämn skiva med andra ord, på både gott och ont. Det är över mina förväntningar, men det är inte mycket från skivan som jag kommer att bära med mig. Medelbra i genomsnitt. Jag måste även tillägga att jag älskar artistnamnet och albumnamnet."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Let me in

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med kan inte nog poängteras hur fantastiskt bra låten Summers är, den lyfter hela skivan och omger den av ett bländande ljus, så bra är den. Resten av skivan är inte så pjåkig heller, småtrist stundtals, men överlag mystisk, spännande, dyster och vacker. Tyvärr räcker det inte till högre betyg denna gång, men det är uppenbart att Loney dear är något speciellt och kommer någon gång i framtiden samla på sig så många ‘Summers’ eller ‘I Am John’ att tiopoängaren är nära."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Summers

"Håller med Viktor om att denna skiva är både dyster och vacker (men lite småtråkig) på samma gång. Soundet är ganska oförändrat sedan förra skivan, och ett av de bästa spåren, Summers, påminner om deras tidigare hit I Am John. Men visst, det är bra! Lättlyssnat och skönt att lyssna på."
Ellen ger skivan: 6.0

Bästa spår: Summers och Airport Surroundings

Snittbetyg: 6.7

"Hardships! är en trevlig överraskning, det är trallvänligt utan att bli popsmörja. Framförallt andra halvan av skivan är mycket bra och i synnerhet de avslutande två balladerna är riktigt fina. Jag skulle egentligen bara vilja byta ut en låt eller två, i övrigt tillhör den här skivan eliten av sin genre. Till och med handklappandet, som går som en röd tråd genom skivan, är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Bad waters

"Var och en för sig är låtarna på skivan bra, men tillsammans blir de till en stor popsmörja som låter likadant. Dessutom borde hon ha kortat av samtliga låtar, eftersom hon upprepar refränger och catchiga melodier så pass mycket att det blir tjatigt. Jag gillar däremot hur överraksad jag blev av det här. Det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig, och det är väldigt eget (och bra, i viss mån!)"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Like a fading rainbow

"Redan tidigt i mitt musikintresse fattade jag tycke för en grupp vid namn First Floor Power. En av huvudpersonerna i det bandet var ingen mindre än Jenny Wilson, och när jag hörde hennes första soloalbum flera år senare fylldes jag med enorm nostlagi! First Floor Power-rötterna märks ganska tydligt i Wilsons solomusik, men samtidigt har hon skapat något eget utifrån det gamla soundet. Hon är duktig, och kommer alltid vara lite av en favorit för mig." 
Ellen ger skivan: 7.5

Bästa spår: Bad waters och Like a fading rainbow

Snittbetyg: 4.3

"En lustig blandning mellan gitarrpop och folkvisor. Framförallt är det förstnämnda väldigt lyckat, med glada sommarlåtar som Äppelöga. Tyvärr blir det lite långsamt emellanåt, lite för vackert. Skivan skulle tjäna på att våga ta ut svängarna lite mer."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Äppelöga 

"Det här är precis vad jag menar med äckligt söt singer/songwritermusik. Tråkigt, fånigt och på tok för skört. Jag klarar inte av rösten och känner att jag inte får ut något av skivan. Jag har inte ens något mer att tillägga eller tycka till om."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Boulevarden

Snittbetyg: 9.5

"Hysteriskt bra, udda men också väldigt enkelt och vanligt. Jag älskar hur Slanted & Enchanted innehåller lite av allt. Lite pop (Zurich is stained), lite rock (Summer babe (Winter version)) och inslag av noiserock (Conduit for sale!). 14 låtar av perfektion, aggressivitet, melodier och galenskap. Ett klart underkskattat band som borde ha fått mer uppmärksamhet. Ge albumet lite tid, det är absolut värt det. Jag älskar det här!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Omöjligt, men idag: Summer babe (Winter version)

Snittbetyg: 5.0

"Jason Lytle är egentligen rätt så bra, men hans stora problem är att han låter som precis alla andra indierock-artister. Jag hör lite Death Cab, lite Fountains of Wayne, lite M.Ward… Med det i åtanke lyfter aldrig skivan, utan flyter omkring någonstans mellan totalt ointressant och ouppfylld potential. Det finns höjdpunkter, men de är alldeles för få. En helt ok skiva, men inget jag kommer minnas."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Birds encouraged him

Snittbetyg: 6.5

"Jag slutar aldrig förundras över hur bra svenska indieartister, eller svensk musik överlag för den delen, är idag. De ploppar upp som svampar ur marken och tar en med storm. Och trots att jag har varit med om det förut så blir jag alltid lika positivt överraskad. Existensminimum står sig visserligen inte starkast i en jämförelse svenska indieband emellan, men det är fortfarande otroligt att få höra låtar enskilt bra låtar som Messin’ up, Signs of human life och Satan (som tagen från en sen Radiohead-platta)."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Ja, det här är kul! Enkel, svensk indiepop som faktiskt är bra passar helt utmärkt såhär på våren. Messin’ up är den självklara favoriten, men övriga låtar på skivan är väldigt behagliga och lite vemodiga. Perfekt svensk pop! Jag saknar dock lite variation på soundet - skivan känns ganska anonym och få låtar sticker ut eller läggs på minnet. I övrigt en bra skiva."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Jag brukar ha lite svårt för sådan här musik med mycket instrument och elektronik, och det är kanske också det som gör att jag har lite svårt med Existensminimum. Tanken är god, och i de låtar då röster och lyrik tar över det elektroniska blir det till och med riktigt bra! Jag önskar att de vore lite fler, för då är jag helt säker på att det skulle bli hur bra som helst!"
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Sound Of Music

Snittbetyg: 6.0

"Junior Boys är ett såntdär band som är lätt att glömma bort eller underskatta. För mig behövs det ganska mycket tid innan jag verkligen börjar uppskatta musiken. Kom alltid ihåg att det är värt all tid du lägger ned på albumen! Musiken är inte särskilt annorlunda från förra skivan, men det gör inte så mycket, mer än att jag då och då känner att något fattas. Jag gillar hur avslappnat och genuint det låter, mycket tack vare (kan jag tänka mig) att de aldrig har slagit igenom riktigt stort."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Sneak a picture

"Det är lite frusterande att lyssna på Junior Boys, för även om jag gillar vad jag hör så är det som om jag väntar på att nåt ska hända, explodera. Men det förblir snyggt och stilla - och blir till slut lite trist. Det som skiljer Junior Boys musik från t.ex Hot Chip är att det här helt enkelt inte svänger. Det är bra, men det svänger inte. Det är synd."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Bits and pieces

Snittbetyg: 6.8

"Det är innerligt, begåvat och känns välarbetat. Överlag är det bra, men givetvis ska det finnas vissa grejer som sänker betyget. I längden blir skivan ganska enformig och Tracyannes röst är lite väl skör, vilket gör att musiken blir irriterande gullig emellanåt. Jag lyssnar gärna på det här (framför allt låtar som Honey in the sun) i mindre mängder, men sen blir det nog uttjatat. Jo, albumomslaget är sjukt fint också."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Honey in the sun

"Jag håller med Lisa, det här är musik som är fantastisk i små portioner men lite tröttsam i längden. Samtidigt vilar en viss stämning över skivan som gör att det hela känns väldigt proffsigt rakt igenom. Jag är kluven. Men faktum är att jag ser fram emot att lyssna på skivan, diggar när jag lyssnar och ogillar att stänga av, med andra ord ganska klara tecken på att jag gillar det här!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: French navy

"Jag var skeptisk. För det första har jag över lag svårt med tjejröster, jag brukar ogilla kvinnliga artister/band. Men okej då. Förstaspåret French Navy var ju ändå väldigt poppigt och glatt! Jag fortsätter att lyssna och inser att det egentligen bara är just rösten jag stör mig lite på, låtarna är ju riktigt bra! Sköna sounds med en poppig lycka och en lagom mängd originalitet. Problemet med den störande rösten försvinner efterhand. Me like!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Forests And Sands

Snittbetyg: 7.0

"Redan 20 sekunder in i öppningslåten There are maybe ten or twelve…, som för övrigt är en av årets hittills absolut bästa låtar, så visste jag att jag skulle gilla den här skivan väldigt mycket. Sedan dess har det varit ett rent nöje att sträcklyssna på Get guilty, och betyget hade varit betydligt högre om det inte varit för ett par spår jag skulle vilja byta bort från låtlistan (Thunderbolts, wtf?). Vad jag gillar främst med AC Newman är hur han kan blanda powerpop med exprimentiell rock på klassiskt indievis. Sen varför jag inte är lika fascinerad av The New Pornographers kanske Neko Case kan förklara så småningom?"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: There are maybe ten or twelve…

"Det här var betydligt roligare och bättre än vad jag hade förväntat mig. Det finns många starka låtar (The Changeling (Get Guilty), All of my days and all of my days off och Like a hitman like a dancer etc.), som överraskar och nästan får mig att dansa i mitt rum. Poppigt och glatt! Jag tror dock att det blir lite väl maffigt i längden, och det, till en början, så roliga soundet tröttar snart ut mig lite. Men bara lite."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Like a hitman like a dancer och All of my days and all of my days off

Snittbetyg: 7.7

"Jag gillar Phoenix speciella sound. Jag blir aldrig trött på deras poppiga, men ändå rätt svårlyssnade, låtar. Phoenix har en otrolig balans mellan lätt och svår musik vilket jag älskar. Detta album är roligt och härligt och får en att bara vilja le och dansa. Imponerande!"
Stina ger skivan 9.5

Bästa spår: Lisztomania

"Jag har alltid varit ganska likgiltig vad det gäller Phoenix och deras musik. Egentligen är det sällan dåligt, men alltför ofta blir det tjatigt eller tråkigt. Vissa låtar smälter in efter en lyssning, och samtliga låtar är oerhört upprepande. Det tog mig ett bra tag innan jag märkte att vissa låtar faktiskt var två olika låtar, och inte en. Men, som sagt är det aldrig dåligt, och var och en för sig är vissa av låtarna lyckade popverk."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Countdown

"Som ett av mina favoritband så har Phoenix alltid höga förväntningar från mig. Dessa uppfylls, men det tog tid att inse det. Det här var svårtsmält. Egentligen tycker jag att Phoenix har blivit för poppiga, jag gillade mer den funkiga stilen i Alphabetical. Men det är fortfarande så sjukt svängigt i varje sekvens att det är omöjligt för mig att inte älska det."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: 1901 eller Armistice

Snittbetyg: 8.5

"Vilka minnen! Första sommaren med Phoenix spenderade jag på semester i Rom. Varma kvällar på hotellrum tillsammans med systrar och min minidisc (!!!). Sällan associerar jag musik så starkt till ett specifikt minne som med just Alphabetical. Otroligt egentligen. Och såhär i efterhand inser jag att jag gjorde rätt som började älska Phoenix där och då."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Alphabetical

Snittbetyg: 7.0

"16 nya spår, varav flera över 5 min - som regel förlorar skivor på ett sådant upplägg. Men detta är ett undantag, jag skulle inte vilja missat en sekund av den här skivan. Det har vi också den största skillnaden mellan Conor Oberst nu och då. Då var ungefär varannan låt kass och varannan fantastisk, nu är varje låt bra. Egentligen tycker jag det är en tråkig utveckling, men samtidigt gillar jag att han lagt Bright Eyes på hyllan ett tag och provar andra vägar. Dessutom vårens snyggaste albumcover"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White shoes

Snittbetyg: 7.5

"En lagom årlig dos av DCFC med överblivet material från fjolårets Narrow stairs. Fyra nya låtar och en bättre, akustisk, version av Talking bird."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My mirror speaks

Snittbetyg: 7.5

"The Hazards of Love är fantastisk som helhet. En häftig skiva, underbar att sträcklyssna igenom. De har själv kallat den för en rockopera och det stämmer så till vida att låtarna är väldigt pompösa och matchar varandra perfekt, men i grund och botten är det samma gamla Decemberists. Det skulle mycket väl kunna vara ett mästerverk och sett till upplägget är det faktiskt det, men musiken haltar till ibland och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Wanting Comes In Waves

Snittbetyg: 6.5

"Återigen levererar Peter Bjorn and John ett intressant men alldeles för ojämnt album. Ibland har jag inget emot att några låtar inte faller in i ramen för resten av skivan, men i Peter Bjorn and Johns fall så känns det så…onödigt på nåt vis. De har en enorm potential och kommer förmodligen så småningom att producera jämnare skivor, men än så länge så kräver jag mer. Men precis som på Writer’s block så finns det ett par riktigt bra låtar att ta med sig från det här lilla experimentet."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lay it down (beroendeframkallade)

Snittbetyg: 4.3

"Jag har alltid haft svårt för The Knife. Tyvärr visar det sig att Karin Dreijer Anderssons soloprojekt låter precis likadant som The Knife. Inte nog med det - alla låtar låter också likadana. Rösten är likadan. Electroljuden, melodierna, allt. Fruktansvärt tråkigt, speciellt om man inte är förtjust i det soundet. Jag kan uppskatta en eller två låtar, men sen är det nog. Det här är inte min grej."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Allt låter likadant.

"Jag vill så gärna tycka att det här är skithäftigt. Och det gör jag också stundtals, när electrobeaten är som hårdast och när en rytm och en melodi sakta byggs upp till Karin Dreijer Anderssons speciella sångröst. Men där emellan blir det, precis som Lisa menar, tyvärr ganska enformigt och tråkigt, iallafall för min smak. Men jag kan förstå hyllningskörerna och jag ångrar inte på något sätt att jag gett den här skivan tid att gro."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår:  Dry and dusty

Snittbetyg: 7.0

"Skön, lättlyssnad och beroendeframkallande - så skulle jag beskriva Hold Time i korta drag. Albumet ger en väldigt bra helhet med en bra blandning av relativt korta låtar och spännande samarbeten (Zooey Deschanel!). Med få undantag (Oh, Lonesome me etc.) är skivan låtmässigt komplett (med höjdpunkter som Rave on och Blake’s view etc.) Den totala extasen och fascinationen uteblir tyvärr, men njutningen är total redan vid första lyssningen."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Rave on (ft. Zooey Deschanel) och Epistemology

"Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om M. Ward. Gillar jag hans röst? Jag vet inte. Rösten tillsammans med den ganska alldagliga musiken kan alltför ofta kännas tråkig och ordinär. Men trots det så går det inte att ignorera den jämnhet som han visar upp gång efter annan. Samtliga av de 14 låtarna är värda sin tid och albumet som helhet blir mer åtråvärt än förväntat. Men för högre betyg krävs något som sticker ut, något att luta sig mot i den annars så stabila låtlistan."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: For beginners

Snittbetyg: 9.0

"Årets första vårdag och en repris av Grey’s Anatomy fick mig att minnas den här gamla pärlan. Josh Rouse har lyckats gömma sig i min skivsamling väldigt länge, men desto roligare blir det när man väl hittar honom igen. Den här skivan är hur bra som helst, men framförallt så betyder den vårsol, ljusa kvällar och sopade asfaltsvägar för mig. Speciellt raderna: "I’m out in the street, the city lights above, it’s the nighttime baby, don’t let go of my love" kommer för evigt att vara förknippade med lycka."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Omöjligt att välja

Snittbetyg: 9.0

"Den här skivan är sedan länge en av de stora i min skivsamling. Jag tröttnar aldrig, ALDRIG(!), på låtar som She’s hearing voices, So here we are eller This modern love. Bara en sån sak är extremt anmärkningsvärt. Men det är inte enbart tre låtar som gör detta album så fantastiskt. Samtliga låtar är av så pass hög kvalitet att jag aldrig byter låt av uttråkning. Det här är definitivt en av de starkaste debutskivorna på 2000-talet."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: This modern love

Snittbetyg: 6.0

"Kul med ett EP-släpp från Coldplay! Att den dessutom innehåller fem helt nya låtar är ännu roligare! Av dessa är det framförallt Glass of water som kan tänkas platsa på deras fullängdare från samma år. En spännande EP för oss som redan diggar Coldplay, men inte något bra sätt att upptäcka bandet på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Glass of water

"Allt som Coldplay producerar blir bra, skulle man väl kunna säga. Det är behagliga, lättlyssnade och framför allt lite annorluna melodier. Någon gång måste man väl ändå tröttna? Prospekt’s March är inte på långa vägar vad det skulle kunna vara. Det känns som om att Coldplay är färdiga för denna period. Efter Viva la Vida or death and all his friends var i alla fall jag mätt på den tyvärr alltmer kommersiella musiken de producerar. Det här är enligt mig bara en otroligt onödig EP."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Glass of water

Snittbetyg: 7.5

"Jag skäms lite över att jag inte tagit mig tid att betygsätta denna skiva, som dessutom har fått på tok för lite uppmärksamhet. Yeasayer är egna och nyskapande, utan att vara "svåra". Väldigt jämn och lagom lång skiva. Jag har egentligen inget att klaga på: All Hours Cymbals ger dig allt och lite till. Mitt enda minus går till några av låtarna, som känns onödiga (Ah. Weir) och inte riktigt håller samma klass som resten av skivan."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Germs och 2080

Snittbetyg: 6.8

"Jag tycker om hur Deerhunter blandar psychedelic-stil med lugna melodier. Det är en väldigt snygg och skön kombination. Microcastle är ett jämnt album, där allt känns relevant och intressant. De lyckas, till skillnad från mycket annan lugn musik, fånga mitt intresse och håller kvar det ända in i slutet. Jag tror att det beror mycket på att det känns väldigt äkta och eget, något som jag alltid fascineras av. Bland det bästa 2008!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Agoraphobia och Nothing ever happened

"Det är givande att lyssna på lite annorlunda band som Deerhunter då och då, för dels främjar det min ständigt krävande kreativa sida och dels får det mig att bättre uppskatta annan musik. Dessvärre kan jag inte bestämma mig om jag gillar musiken eller inte. Delar av den är njutbar, men i det stora hela har jag mycket att lära innan tråkigt blir spännande. Lite kul att sista spåret, Twilight at Carbon Lake, låter som taget ur TV-serien Twin Peaks!"
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Agoraphobia

Snittbetyg: 5.5

"Istället för en EP som övertygade mig om att hypen kring Fleet Foxes är befogad är det här för mig en bekräftelse i att jag hade rätt i att vara tveksam till debutalbumet in i det sista. När Fleet Foxes glimtar till så gör de det ordentligt, i detta fall i fantastiska Mykonos, men utöver det så är detta inget annat än ett rejält sömnpiller. Nu är jag är mätt på körsång."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Mykonos

"Tyvärr håller jag med Viktor till stor del. Debutalbumet var ett av förra årets bästa…i ungefär två veckor i alla fall. Denna ep är säkert bra egentligen, men vid det här laget känns Fleet Foxes så långt borta, och deras sound så uttjatat. Kom gärna tillbaka om ett par år, dock."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Mykonos

Snittbetyg: 6.0

"Tiger Lous stora svaghet är också hans styrka. Han lyckas skapa en enhetlig skiva där samtliga låtar präglas av samma kyliga sång, samma mörka känsla och samma trummor och gitarrer. Det är häftigt, men samtidigt lite tråkigt. Att sträcklyssna skivan blir tröttsamt, men att plocka in en låt från skivan tillsammans med annan musik är spännande. Ni fattar."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Trails of spit

Snittbetyg: 5.5

"Jag kan inte bestämma mig om Anna Ternheim är en spännande singer-songwriter eller bara dötrist. Denna skiva var dessutom för mig väldigt svårlyssnad, vilket gör mig ännu mer förvirrad. Min första intention är att musiken inte säger mig någonting och därmed är totalt ointressant, men samtidigt vet jag att tålamod ofta kan lyfta fram sådant man inte tidigare hört. Men nu är mitt tålamod slut och konstaterar att skivan inte är bättre än såhär."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: What Have I Done

Snittbetyg: 6.9

"Det är någonting med The Killers. De må tyckas vara ett amerikanskt band bland miljoner sådana, men egentligen är de inte det. De lyckas med det så svåra att behålla sitt eget sound samtidigt som de på varje nytt album utvecklar en ny egenskap hos det soundet. Jag gillar det electro-inspirerade soundet på Day & Age, och jag älskar när de blandar in lite dansvänliga latin-takter. Det, tillsammans med Brandon Flowers karismatiska röst och lyrik, och det är alldeles underbart. Precis som vartenda annat album som detta Las Vegas-band någonsin producerat."
Stina ger skivan: 9.0

Bästa spår: Spaceman eller A Dustland Fairytale

"The Killers känns som en sånt där band som det räcker att lyssna på ett par gånger så sitter låtarna som en smäck, typ RixFM-musik. Men det stämmer inte. Deras musik är djupare än så. Det tar sin tid för låtarna att sätta sig och fram växer en ganska maffig ljudbild. Men jag tycker ändå att The Killers utvecklas åt fel håll. Det blir mer och mer schlager och mindre indie för varje skiva. Men som vanligt så finns det några riktigt bra låtar att avnjuta."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Human eller A Dustland Fairytale

"Jag gillar The Killers."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: I Can’t Stay, Human eller This Is Your Life

"Väldigt lättlyssnat och poppigt. Jag har aldrig direkt tyckt om Killers, och denna skiva kommer inte att omvända mig. Snarare tvärtom. Human är en äkta RixFM-dänga, de exotiska takterna gör sig inte bra, utan får låtarna att komma allt närmare schlager och refrängen i This is your life skulle lika gärna kunna vara nästa års Idol-vinnarlåt. I få stunder (A dustland fairytale) ser jag potential, men i det stora hela kan jag bara säga: albumet är en flopp och Brandon är helt ointressant utan mustasch."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: A dustland fairytale

Snittbetyg: 5.5

"Debuten Apologies to the Queen Mary var fantastisk och lovade mycket inför det svåra andra albumet. Den här skivan känns mörkare och mer svårlyssnad än föregångaren och är på så vis inte lika charmerande, tyvärr. Samtidigt är skivan jämnare - både på gott och ont. Jag har t.ex extremt svårt att hitta favoriter bland de nio låtarna. Jag hade hoppas på nåt mer - bara nåt litet extra."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Language City

"Kul med endast nio spår på skivan, hellre det än 15. Den här musiken säger mig dock ingenting. Hur mycket jag än lyssnar, kan jag inte känna mig mer än likgiltig, bortsett från några låtar (Bang your drum, Califronia dreamer etc.) Det är väl ok, men inget jag kommer fortsätta att lyssna på."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Bang your drum

Snittbetyg: 6.0

"Jag gillar allt runt omkring The Walkmen, till exempel är albumcovern sjukt snygg. Men när det handlar om musiken är jag tveksam. För mig gör de svår, komplicerad musik. Sån där musik som svävar omkring som ‘bra’ utan att hitta pricken över i:et. Extremt svårlyssnat. Men samtidigt, vilket också är fördelen med svårlyssnad musik, en stark överlevare i det långa loppet. När låtarna väl satt sig landar betyget till slut på just ett tryggt ‘bra’. Jag har bestämt mig, jag gillar The Walkmens speciella ljudbild."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: In the New Year

"Precis som Viktor säger tar det lång tid att lyssna in sig på The Walkmen. Det gäller att ha tålamod och lyssna noga, men trots det blir det, till min besvikelse, aldrig så bra som jag hoppas. Ingen låt är direkt dålig, men ingen låt får mig heller att rysa av välbehag (trots att låtar som In the new year och Canadian Girl är riktigt bra). Det är lite för intetsägande och slätstruket för att jag ska kunna uppskatta det till max. Men som sagt, inget är heller dåligt."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Red Moon

Snittbetyg: 5.8

"Efter att ha hört mycket gott om Calexico så var jag nyfiken på denna skiva. Jag blev varken besviken eller överväldigad. Det är helt klart en bra skiva som dessutom innehåller hela 15 låtar, vilket är väldigt ovanligt idag. Men den innehåller även några obegripliga bottennapp i form av spansk folkpop. Det enda jag egentligen saknar är några starka spår som är värda att komma ihåg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Slowness

"Egentligen en rätt bra skiva. Egentligen inget större fel med nästan någon av låtarna. Det är bara så tråkigt, och de hela 15 låtarna (och de underliga folkinspirerade låtarna) gör inte saken bättre. Calexico får inte upp mitt intresse något vidare, men är samtidigt för bra för ett lågt betyg. Knepigt."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Writer’s minor holiday

Snittbetyg: 8.0

"Sångaren Kevin Barnes börjar mer och mer kännas som 2000-talets David Bowie. Den här skivan är lika fullproppad med snygga popmelodier som fjolårets mästerverk! Det är roligt och spännande från första lyssningen, men kan istället bli för mycket vid regelbunden lyssning - precis som vanligt med of Montreal. Men jag tycker ändå att kreativiteten är fantastisk och det finns alltid guldkorn att hitta i of Montreals skivor, så även här."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: And I’ve Seen A Bloody Shadow

Snittbetyg: 7.0

"Bloc Party är kanske det bästa indiebandet från Storbritannien på 2000-talet. De bevisade det definitivt i debuten, men även i uppföljaren förra året. Tyvärr planas den spikraka formkurvan ut i och med denna skiva. Den är bra, innehåller några starka spår, men saknar samma intensitet och flyt som föregångarna. Det känns som om Bloc Partys svaghet är utfyllnadslåtarna, för högstanivån är skyhög."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Biko och Ion Square

Snittbetyg: 6.0

"Vad säger man om en sån här skiva? En rakt igenom instrumental skiva förutom vissa roliga monologer på norrländska. Jag fattade absolut ingenting vid första genomlyssningen, först nu börjar jag fatta galoppen. Och grejen är den att även om detta knappast är någon skiva som jag någonsin kommer lyssna på igen så kan jag inte låta bli att tycka att hela idén är jävligt cool. Det är så annorlunda, nyskapande och intressant att det väger upp bristen på sång och melodier."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: At The Seaside

Snittbetyg: 5.0

"Jag minns Weezer på 90-talet. Framgångsvågen har sedan dess slätats ur ordentligt och Weezer på 2000-talet är inget vidare. Trots det var jag nyfiken på den här skivan. Efter ett antal lyssningar är jag fortfarande ganska likgiltig. Det finns några bra låtar att luta sig emot, men överlag känns det som om albumet är inspelad enligt amerikansk popstandard. Och är det bara jag som stör mig på att sångaren bytt sina karakäristiska glasögon mot en cowboyhatt??"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Thought I Knew

Snittbetyg: 6.8

"Okkervil River är jättebra. På alla sätt som finns, kanske. Egentligen skulle jag kunna sluta där, men jag vill försöka att beskriva varför jag känner så…The Stand Ins är ett album som absolut inte är någon världssensation, och den sticker egentligen inte ut alls från Okkervils andra album. Men, jag är inte trött på det, anyone? De har den där underbara tendensen att skapa låtar som får dig att bry dig om saker du inte brukar, eller som får dig att tänka på saker du inte brukar tänka på. Samtidigt gör låtarna dig glad. Mestandels för att du inser att shit! De är såhär jäkla bra på riktigt!"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Starry Stairs (men det är trångt i toppen!)

"Hur mycket jag än gillar skivan så kan jag inte sluta störa mig på att den bara innehåller ynka åtta riktiga låtar. Det är i snålaste laget och drar ner betyget. Men jag gillar skivan som sagt, även om den inte riktigt når upp till The Stage Names kvalitet. För mig känns Okkervil Rivers musik så självklar på nåt sätt, enkel och vacker. Det är oerhört behagligt att lyssna på och med de intryck de gjort förtjänar de en stående plats i mitt musikbibliotek."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Starry Stairs

"När jag först hörde Okkervil River trodde jag att jag skulle gilla dem. Melodierna lät bra. Men efter någon månad kom jag på mig själv med att störa mig på dem mer och mer. När jag nu lyssnar på det nya albumet inser jag tyvärr att det inte berodde på att jag hade lyssnat sönder förra skivan, utan att jag faktiskt inte gillar det jag hör något vidare. Jag irriterar mig på texterna, soundet och hela konceptet. Trots det låter Okkervil som bäst på det här albumet, och jag kan njuta av vissa låtar (Pop Lie,  Starry Stairs etc.) och den förbättringen är värd ett stort plus i kanten."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Pop Lie

Snittbetyg: 7.0

"Annika Norlin är SÅ mycket bättre på engelska! Jag gillar hela upplägget: albumtiteln tillsammans med det talande omslaget, alla små berättelser snyggt musikaliskt beklädda…ja, det mesta egentligen. Det enda negativa är egentligen att det ibland känns lite för poppigt, lite för…svenskt? Vilket samtidigt är paradoxalt då man ibland kan undra hur en svensk tjej kan skriva så bra musik. Elgitarrerna till texten And she’ll never have to know what it’s like when your heart brakes i låten Anna är årets musikaliska höjdpunkt!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa låt: Anna

"Inte lika bra som första skivan."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Lund

"Jag gillar Annika Norlin. Hon är cool och duktig och så mycket bättre på engelska. Jag har dock alltid försökt tycka om hennes musik mer än vad jag egentligen gör. Detta andra album är gulligt och smart som det förra, om än lite sämre. Mitt problem med musiken är att det blir för tråkigt och förutsägbart. Det är inget med detta album som överraskar eller chockar. Soundet är detsamma, texterna är i stort sett desamma och Annika är densamma."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Arjeplog

Snittbetyg: 6.5

"Som Robyn - fast mer indie. Jag gillar inte hennes röst, även om det elektroniska soundet minimerar röstens betydelse. Brist på sång kompenseras istället med sjukt spännande och coola låtar, varvat med fina ballader (främst Time Flies är jättebra). En jättebra skiva att lyssna ett fåtal gånger på, men som så många andra blir något tröttsam i längden."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Time Flies och Little Bit

"Lykke Li är en lyckad blandning av mina kvinnliga favoritartister, så det är egentligen inte konstigt att jag uppskattar hennes musik. Hon är tuff!"
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Dance Dance Dance och Let it fall

"Just nu den bästa skivan. Jag älskar beatet, sättet hon leker med musiken. Älskar hennes röst, inlevelsen när hon sjunger. Hennes låttexter är lite fattiga, men väldigt söta. Jag tycker om det här starkt."
Christina ger skivan 8.0

Bästa spår: Dance dance dance! Little Bit och Windows Blue

"Det är så gulligt, så skört och så fruktansvärt intetsägande. Nej, jag har aldrig förstått grejen med Lykke Li och det gör jag fortfarande inte. Musik som denna kräver en stor mängd känsla och berörande texter, men den här skivan lämnar inget spår av något av det. (Sedan stör jag mig enormt på sättet hon sjunger dance dance dance på. Försök inte låta brittisk!)"
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: I’m Good, I’m Gone

Snittbetyg: 7.8

"Yes! Det här är precis vad jag vill höra från TV on the Radio! Förrvirringen från förra året (fantastiska live - ojämna skivmässigt) är som bortblåst och jag kan äntligen acceptera TOTR som ett gediget indieband. Visserligen känns det mer kommersiellt (fel ordval för TOTR, men ändå) än tidigare men det kanske var vad som krävdes? De olika musikstilarna blandas återigen friskt och det får det att rycka till i axlarna på mig av förtjusning. Jag vill så gärna älska dom, nu har jag fler anledningar"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Love Dog

"Jag håller med Viktor. Förra skivan var tyvärr lite för svår att ta till sig, något som man inte behöver oroa sig för på denna skiva. Det är fortfarande lite svårt och väldigt blandat men på ett mer balanserat sätt. Helt enkelt en bättre version av förra årets album!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Red Dress och DLZ

Snittbetyg: 6.0

"Njaa. Jag har haft svårt för Jack Johnson ända sedan jag lyssnade sönder sommarplågan In Between Dreams. Det handlar inte om att låtarna är dåliga på något sätt, utan det är mer att hela konceptet blivit…tråkigt. Samtidigt beundrar jag människan Jack Johnson och allt vad han står för, därför är det lite trist att jag inte förmår mig gilla hans musik mer än vad jag gör."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Angel

"Han är ganska tråkig på ett sätt, men jag gillar honom ändå. Albumet kanske inte är det starkaste, men det påminner en del om min favorit In Between Dreams"
Ellen ger skivan 6.5

Bästa spår: Losing Keys, What You Thought You Need och If I Had Eyes

Snittbetyg: 7.2

"Our psalms are sing-along-songs! The Hold Steady är mer än bara perfekt rockmusik. Det är Craig Finn’s stencoola röst och svettiga skjortor. Det är melodier som skakar, gitarrer som tjuter och texter som roar. Det är Holly och massive nights. Det är New York City och Massachussetts i ditt vardagsrum. Det är americana ända ut i fingerspetsarna. Jag älskar det förstås. The Hold Steady har gjort det igen."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Magazines

"Detta är bland det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag inte gillade Stay Positive något vidare fram till idag, när jag räknade upp vilka låtar på skivan jag gillade. Det blev fler än vad jag hade räknat med (Stay Positive, Yeah Sapphire etc.) Samtidigt är vissa låtar dåliga (Sequestered in Memphis), vissa totalt intetsägande (Navy sheets) och vissa okej (Slapped actress). Tyvärr får de riktigt bra låtarna lida av att andra är mycket sämre/tråkiga/intetsägande, och därför kan jag inte heller ge Hold Steady det betyget många av låtarna förtjänar… tills vidare i alla fall."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Both Crosses

"Sjukt tråkig musik. Albumet är redan sönderspelat trots att jag aldrig ens har gillat det."
Ellen ger skivan 4.5

Bästa spår: Magazines

Snittbetyg: 4.5

"Brittisk indie blir sällan riktigt lyckad. Och det här är ungefär som en sämre kopia av Franz Ferdinand, roligare blir det inte. Det är högt tempo rakt igenom, men trots det så lyfter det aldrig utan känns jämntjockt hela vägen. Det här definitivt en skiva som jag skulle klarat mig utan i år. Ett par, tre låtar räddar skivan från underkänt."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Work Is Never Done

Snittbetyg: 6.8

"MMJ har ett häftigt sound. Och dom har ett sätt att blanda amerikansk upptempo-rock med melankolisk gråt-pop. Det här albumet innehåller lite för mycket ‘dansband’ i dussinlåtarna för att utmärka sig, men det innehåller även några av MMJ’s allra bästa låtar. Touch Me I’m Going To Scream Pt.1 kan vara vårens bästa låt. Och Librarian kan vara vårens svåraste att få ur huvudet."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Touch Me I’m Going To Scream Pt.1

"My Morning Jacket lyckas få amerikansk indie-pop att låta annorlunda och spännande. En bra och blandad skiva, med hur mycket jag än lyssnar hittar jag ingen riktig känsla för dem, därav det inte alltför höga betyget."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Evil Urges

Snittbetyg: 7.5

"Vad meningen är att bryta sig ut från Bright Eyes när Conor Oberst i själva verkar ÄR Bright Eyes vet jag inte. Men för mig gör det detsamma, Conor är och förblir en personlig favorit. Det här är en förvånandsvärt jämn skiva från en historiskt sett ojämn artist, vilket förmodligen är ett tecken på att Conor mognat som låtskrivare. Visserligen saknar den någon självklar hit, men samtidigt håller varje låt tillräckligt hög kvalitet för att platsa på vilken Bright Eyes-platta som helst."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Cape Canaveral 

Snittbetyg: 7.0

"Sigur Rós är ett konstigt band, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om dom. Ibland gör dom den vackraste musik man kan tänka sig, men alltför ofta tänjer dom på gränsen till olidlighet med sin seeeega musik. Eller vad sägs om 9,5 minuters sömnpiller? Det är frusterande. Men trots allt så tycker jag om den här skivan, men det gäller att vara på rätt humör när man lyssnat på den för att inse det."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Inní Mér Syngur Vitleysingur

Snittbetyg: 5.5

"Egentligen känns inte det här som en som skiva för varma sommardagar. Den passar bättre i mörka höstlandskap. Förutom de fyra sista låtarna - och det är just de fyra sista som höjer skivan flera snäpp. Fyra varma, akustiska sånger som är värda att minnas. Framförallt Trouble kommer för alltid vara en sommarlåt för mig. Och även Something To Believe är en liten pärla."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Trouble

Snittbetyg: 5.5

"Jag har alltid hatat Animal Collective. Och jag förstår verkligen inte hypen kring bandet. Visst gör dom väldigt originell och nyskapande musik, men det låter stundtals hemskt! Sångarens ständiga bröl ger mig huvudvärk och vilka instrument används egentligen? Är det melodier eller oljud? Jag har svårt att avgöra."
Viktor ger skivan 2.5

Bästa spår: Fireworks

"Jag förstår absolut vad Viktor menar, men för mig behöver det inte vara något negativt. Visserligen är vissa ljud ganska outhärdliga och stundvis är det alldeles för mycket musik och för lite sång för min smak, men i det stora hela är det ett ytterst intressant och jämnt album. Det låter som 60/70-tal korsat med nya sound. Allt som låter nytt och annorlunda fascineras jag av. Först nu, en lång tid efter att jag först lyssnade på skivan, kan jag uppskatta det fullt ut."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Chores och Fireworks

Snittbetyg: 7.5

"Årets hittills största förväntningar satte jag benhårt på DCFC inför det här efterlängtade skivsläppet. Deras två senaste album har varit fullkomligt lysande och är båda stora all-time-favoriter. Överlag är DCFC ett av mina absoluta favoritband. Den här skivan kommer dock inte upp i samma nivå som föregångarna, men är det ändå en skiva som växer enormt. Tre, fyra spår och kanske framförallt singeln I Will Possess Your Heart ser till att nivån förblir glädjande hög."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I Will Possess Your Heart och Grapevine Fires

Snittbetyg: 8.0

"Nedstämdhet och giltighet. Alltid samma teman, och Broder Daniel övertygar. Det är fortfarande nostalgiskt, högstadie och glädje blandat med sorg. Det finns bara en som Henrik Berggren."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Work

Snittbetyg: 9.0

"Nostalgi!! Fucking Åmål! Inte nog med att denna skiva för med sig så många minnen; texterna, musiken och stilen är så igenkännande. Allt det här får mig att vilja dö inombords (No time for us), samtidigt som jag gläds över alla minnen och tankar (Whirwind). Ett högstadie utan BD är inget äkta högstadie. Detta är BD på topp! Broder Daniel forever, and ever."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Whirlwind, Happy people never fantasize och No time for us

Snittbetyg: 6.8

"Jag hade aldrig hört talas om Okkervil River innan jag började lyssna på den här skivan. Så jag hade inga som helst förväntningar. Det visade sig att det här är en sån där skiva som fastar, som man verkligen vill lyssna på gång på gång. Det är ganska ovanligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Savannah Smiles

"Jag började precis lyssna på Okkervil River, men jag är redan djupt imponerad. Inte bara av The Stage Names, utan av allt de har gjort. Härlig musik som man blir glad av, samtidigt som den sänder ut en hel del känslor. Jag ser väldigt fram emot att se dem i sommar!"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Plus ones (den är verkligen hur bra som helst!)

"Det är typisk indie, det är typiskt 2000-tal. Our life is not a movie or maybe är ett absolut genialiskt förstaspår, det får vem som helst att vilja lyssna vidare på de andra låtarna (som tyvärr visar sig vara stora besvikelser)."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Our life is not a movie or maybe

Snittbetyg: 9.0

"Jag älskar det här! Det är fartigare än Bloc Party och mer spännande än Arctic Monkeys! Det här är en av få skivor, trots att det egentligen bara är en EP, som hängt med under hela året. Jag tröttnar aldrig, jag kan lyssna om och om igen. Och jag längtar verkligen tills det första albumet släpps."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Nature Of The Experiment