Snittbetyg: 6.3

"Precis som med AC Newman så gillar jag Neko Case bättre när hon kör solo. För det här är väldigt bra och helt annorlunda jämfört med New Pornographers. En del låter som ett Rilo Kiley i toppform, en del som en dyster Anna Ternheim och en del skulle lika gärna kunna vara Ane Bruns egna låtar. Typiskt Ellen-musik med andra ord, vilket i detta fall är ytterst positivt menat. I love your long shadows and your gunpowder eyes är vårens bästa text i en av vårens bästa låtar (Prison girls)"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Prison girls

"Denna skiva hade jag nog kunnat gilla ganska mycket om det inte vore så att jag hade "lyssnat sönder" den redan innan jag ens hade lyssnat på den ordentligt. Detta dels för att Viktor spelade skivan mycket här hemma medan jag gjorde annat, dels för att vi la in den på min mp3-spelare och jag lyssnade på den som bakgrundsmusik medan jag t.ex. läste tidningen på tunnelbanan. Låtarna är egentligen ganska bra och skivan som helhet håller en jämn nivå, men samtidigt tycker jag att det är trist och anonymt. Dessutom AVSKYR jag sista spåret som är 31 minuter långt och bara består av "skogsljud" eller vad man nu ska kalla det."
Ellen ger skivan 5.5

Bästa spår: Vet ej

Snittbetyg: 7.5

"Det var nog aldrig egentligen nåt snack om saken huruvida jag skulle gilla det här eller inte. Beskrivningen i Aftonbladet som det band Seth Cohen från OC skulle lyssna på idag och musiken som en blandning mellan The Postal Service och Clap Your Hands Say Yeah gjorde saken enkel. Det är en jämnbra skiva, egentligen helt utan självklara favoritlåtar. Istället fungerar skivan utmärkt som en enhet och den känns komplett på ett självklart sätt. Den bara fortsätter att växa…"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Don’t haunt this place

"Det är nog egentligen ingenting med denna skiva som är dåligt, samtidigt som det inte heller är mycket som får mig att höja volymen och trampa i takt med musiken. Det mesta är jämnbra och medelbra. De fyra första låtarna är de som skiljer sig från mängden, och som är självklara favoriter. Efter dessa låtar blir det mesta väldigt anonymt och lite långtråkigt, men trots allt är skivan över förväntan och lär växa ännu mer."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Don’t haunt this place

"Jag fastnade för detta redan tidigare i höstas när Viktor upptäckte bandet. Minns att detta var ett av de få album som jag faktiskt tyckte om redan från början. Varje låt har sig egna charm, men jag håller också med Viktor om att denna skiva känns perfekt som en helhet. Otroligt välkomponerad! Ett av höstens bästa skivsläpp."
Ellen ger skivan 8.5

Bästa spår: Edmonton (!), Don’t haunt this place, Four night rider

Snittbetyg: 6.0

"Junior Boys är ett såntdär band som är lätt att glömma bort eller underskatta. För mig behövs det ganska mycket tid innan jag verkligen börjar uppskatta musiken. Kom alltid ihåg att det är värt all tid du lägger ned på albumen! Musiken är inte särskilt annorlunda från förra skivan, men det gör inte så mycket, mer än att jag då och då känner att något fattas. Jag gillar hur avslappnat och genuint det låter, mycket tack vare (kan jag tänka mig) att de aldrig har slagit igenom riktigt stort."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Sneak a picture

"Det är lite frusterande att lyssna på Junior Boys, för även om jag gillar vad jag hör så är det som om jag väntar på att nåt ska hända, explodera. Men det förblir snyggt och stilla - och blir till slut lite trist. Det som skiljer Junior Boys musik från t.ex Hot Chip är att det här helt enkelt inte svänger. Det är bra, men det svänger inte. Det är synd."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Bits and pieces

Snittbetyg: 7.0

"Redan 20 sekunder in i öppningslåten There are maybe ten or twelve…, som för övrigt är en av årets hittills absolut bästa låtar, så visste jag att jag skulle gilla den här skivan väldigt mycket. Sedan dess har det varit ett rent nöje att sträcklyssna på Get guilty, och betyget hade varit betydligt högre om det inte varit för ett par spår jag skulle vilja byta bort från låtlistan (Thunderbolts, wtf?). Vad jag gillar främst med AC Newman är hur han kan blanda powerpop med exprimentiell rock på klassiskt indievis. Sen varför jag inte är lika fascinerad av The New Pornographers kanske Neko Case kan förklara så småningom?"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: There are maybe ten or twelve…

"Det här var betydligt roligare och bättre än vad jag hade förväntat mig. Det finns många starka låtar (The Changeling (Get Guilty), All of my days and all of my days off och Like a hitman like a dancer etc.), som överraskar och nästan får mig att dansa i mitt rum. Poppigt och glatt! Jag tror dock att det blir lite väl maffigt i längden, och det, till en början, så roliga soundet tröttar snart ut mig lite. Men bara lite."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Like a hitman like a dancer och All of my days and all of my days off

Snittbetyg: 5.5

"Debuten Apologies to the Queen Mary var fantastisk och lovade mycket inför det svåra andra albumet. Den här skivan känns mörkare och mer svårlyssnad än föregångaren och är på så vis inte lika charmerande, tyvärr. Samtidigt är skivan jämnare - både på gott och ont. Jag har t.ex extremt svårt att hitta favoriter bland de nio låtarna. Jag hade hoppas på nåt mer - bara nåt litet extra."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Language City

"Kul med endast nio spår på skivan, hellre det än 15. Den här musiken säger mig dock ingenting. Hur mycket jag än lyssnar, kan jag inte känna mig mer än likgiltig, bortsett från några låtar (Bang your drum, Califronia dreamer etc.) Det är väl ok, men inget jag kommer fortsätta att lyssna på."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Bang your drum

Snittbetyg: 6.0

"Okej, det här var varken vad jag förväntade mig eller hoppades på. Inte för att jag trodde att de skulle kunna överträffa A Lesson In Crime på långa vägar, men jag hade iaf hoppas på några låtar som stack ut från mängden. Istället levererar dom ett jämnbra album helt utan toppar eller bottnar. Dock finns dom där trummorna och basriffen som jag älskar kvar, och det är inte fy skam."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Tessellate

Snittbetyg: 9.0

"Jag älskar det här! Det är fartigare än Bloc Party och mer spännande än Arctic Monkeys! Det här är en av få skivor, trots att det egentligen bara är en EP, som hängt med under hela året. Jag tröttnar aldrig, jag kan lyssna om och om igen. Och jag längtar verkligen tills det första albumet släpps."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Nature Of The Experiment

Snittbetyg: 5.5

"Det tog alldeles för lång tid innan låtarna satte sig, men när de väl gjorde det upptäckte jag att de är riktigt bra! Några låtar är fortfarande lite sega, vilket drar ner betyget, men överlag en jättebra skiva!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Past In Present

"Min absoluta favorit-höstskiva! Väldigt originellt, välgjort och en fin blandning av sound. Jag älskar Feist!"
Eller ger skivan 9.0

Bästa spår: I Feel It All

"Jag förutspådde att jag skulle irritera mig på Feists typiska röst och att jag knappt skulle orka lyssna igenom skivan. Hade jag rätt? Mja..jag tycker att det är tråkigt, opersonligt och typiskt (kom igen, ALL singer-sonwritermusik låter såhär!). Men. Det är samtidigt ganska behagligt. Det är trots allt svårt att skarpt ogilla något som är intetsägande och opersonligt, eller hur? Betyget jag ger skivan är lika intetsägande som min åsikt om musiken."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: My Moon My Man

"Jag är ingen tråkig hiphopare som hatar all annan musik, jag gillar Laleh, Hello Saferide och lite Anna Ternheim för att nämna några i denna genre. Feist är tråkig. Passar inte ens som hissmusik."
Johan ger skivan 4.0

Bästa spår: Vilken låt var det nu igen…

"Nej, Musikbyråns lilla darling Feist är verkligen inte bra på något sätt. Och jag ser verkligen inte det där originella i henne, finns det något? Antagligen inte. B o r i n g!"
Stina ger skivan 1.5

Bästa spår: My moon my man

Snittbetyg: 7.1

"Det är nåt med Arcade Fire som känns mäktigt. Kanske är det sångarens röst, kanske är det orgeln. Det tog ett tag innan jag uppskattade den här skivan, men nu när jag återigen lyssnar på den efter ett halvårs uppehåll inser jag hur bra den faktiskt är."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: (Antichrist Television Blues)

"Arcade Fire känns som ett band som märkvärt växer när man är insatt. Till en början lämnar de inga spår efter sig, mer än rösten. Efter ett par lyssningar börjar jag inse storheten med bandet. Men där tar det stopp. Något hallelujah blir det inte, men samtidigt är albumet, tja, bra. Det känns seriöst och vettigt. De tar inga risker att misslyckas, och då gör de inte heller det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Intervention

"Arcade Fire ja…svårt där. Det handlar inte om att älska eller att hata, det handlar mer om att hata jättemycket eller gilla. Jag tror att jag gillar det! Även fast hela skivan skulle kunna vara en enda lång låt, är det något som attraherar mig…Men jag är inte fast, inte på långa vägar. De ger mig en bad feeling, jag kan bara inte sätta fingret på vad…Men okej för den här gången då."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Keep The Car Running

"Vid första lyssningen fick jag för mig att jag inte alls gillade den här skivan. Men så kom jag plötsligt på att Arcade Fires debutskiva behövde en del lyssningar innan man greppade att det faktiskt var ett mästerverk. Och det var i princip likadant med denna skiva. Man måste ge Aracade Fire en chans för att musiken ska kunna sjunka in."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: Keep The Car Running, Antichrist Television Blues och No Cars Go