Snittbetyg: 6.7

"Grace/Wastelands är ett säkert kort. Den är precis vad man kunnat förvänta sig, vilket gör att den blir tråkig och förutsägbar. Trots att det mesta är rätt bra, slår det mig gång på gång hur medelmåttig den känns. Jag får inte ut något av det här och jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli mer än såhär. Geniet Pete är ett minne blott, men låtar som Broken love song, Sheepskin tearaway och New love grows on trees visar att han fortfarande kan få mig att jubla lite inombords, trots allt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: New love grows on trees

"Jag är lite förvånad över Lisas besvikelse, för själv tycker jag att det här är riktigt bra! Kanske handlar det om att vi började lyssna på skivan med olika förutsättningar. Pete Doherty har aldrig varit nåt annat än en knäpp pundare i mina ögon, även om jag vet att han kan skriva musik genom att ha lyssnat på främst The Libertines. Därför är det här en stor positiv överrasking. Skivan är fullproppad med hits och jag tror att den kommer att hänga med mig hela året."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår:  Last of the English roses, Salome

"Precis som Viktor hade jag en bild av Pete(r?) Doherty som en respektlös knarkare som på sistonde blivit mer känd för just sitt knark och förhållande med Kate Moss än för sin musik. Men när jag lyssnar på Grace/Wastelands så ändras någonting. Den där bilden av skabb-Pete försvinner, och ersätts av något mycket finare. Det är det otroligt musikaliska geniet som jag ser, och hör. Varenda låt på albumet är bra, och även fast det inte innehåller några större överraskningar så är det jämt, bra och skönt. Perfekt brittisk indie som får guldkant av Petes sluddriga brittiska accent."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Arcady

Snittbetyg: 7.1

"Jag är så jävla glad för detta album, för även om Arctic Monkeys var mer intressanta 2005, är detta precis vad jag vill höra av dem år 2009. De har blivit äldre och tar kanske för givet att de lyckas, och det är just det som gör Humbug så bra. Alex Turner är vuxen och med detta album vågar de tona ned på allt catchy och alla melodier som gjorde dem kända. Inledande My Propeller är sjukligt rolig och alldeles genialt uppbyggd. Därefter följer skivan på det spåret, med några svackor (läs: intetsägande låtar) och når sin topp vid Arctic Monkeys allra vackraste Cornerstone. Pretty Visitors visar på att de snabba takterna och catchiga texterna fortfarande finns kvar. I stort sett är dock Humbug är ett mer lågmält album, och ärligt talat vill jag inte ha ännu en Whatever people say I am, that’s what I’m not. Jag vill ha precis detta!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cornerstone och My Propeller

"Jag har blandade känslor inför den här skivan: dels är jag glad att de gör något lite annorlunda, dels är jag besviken på att musiken inte har samma driv som tidigare skivor. Klart står dock att det här är det sämsta Arctic Monkeys har gjort - vilket får det att låta betydligt värre än vad det är. Det här är snarare en skiva som bevisar att bandet har mognat och är att räkna med för en lång tid framöver."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Crying Lightning

"This is a new low! Och jag kan inte sluta le åt det. Arctic Monkeys visar sådana tendenser på en otroligt hög lägstanivå med detta album, som är deras sämsta, som sagt. Efter Whatever People Say I am That’s what I’m Not trodde jag aldrig att jag skulle få höra någon förstaklassig musik från dessa småstadskillar. Då kom Favourite Worst Nightmare, och jag sade till mig själv att det finns inte en chans i helvetet att ett musikaliskt hat-trick med sådan bra kvalitét är möjligt. Jag glömde dock bort för en stund att det var Arctic Monkeys jag pratade om. För nej, Humbug är inte alls lika bra som deras tidigare verk. Men det är mognare, det är utvecklat och det är precis så som ett tredjealbum ska vara. Jag älskar att kunna plocka ut de där speciella tonerna och riffsen som är så tydlig Arctic Monkeys, men samtidigt häpnas över deras musikaliska mångsidighet. Det är alldeles underbart."
Stina ger skivan: 8.0

Bästa spår: Cornerstone eller Secret Door

"Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig. Jag funderat över om jag verkligen tyckt Arctic Monkeys varit så himla bra egentligen, och kommit fram till att det nog har varit farten jag gillat i deras musik tidigare. Farten har fått mig på uppiggande humör, och deras catchiga texter har varit ett plus i kanten. Nu när farten verkar helt bortblåst och de ska låta lite mer "vuxna" faller hela mitt intresse bort. Ingen låt är speciellt dålig, men jag känner ingenting för dem."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: My Propeller

Snittbetyg: 5.8

"Det är inget direkt nytt eller överraskande med denna skiva. Angela är rakt igenom ganska värdelös, men endel av det andra är bra (You’re in my eyes (discosong) och Leftovers etc.) Jag gillar Jarvis, hans solokarriär har hittills varit mycket mer lyckad än vad jag hade förväntat mig. Jag är rätt nöjd med detta, speciellt med tanke på hur många andra (Brett Anderson till exempel) i hans ålder misslyckas totalt med sin solokarriär."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: You’re in my eyes (Discosong)

"Man blir lite förvånad när skivans tre sämsta spår ligger först. Konstigt upplägg på en annars ganska jämn och spännande skiva. Låtar som Leftovers, Slush I never said I was deep och You’re on my eyes (discosong) är mycket bra och visar en potential som får mig att vilja lyssna på Jarvis Cocker även nästa gång."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår:  I never said I was deep

Snittbetyg: 7.5

"Det här är den bästa kicken av dem alla! Att upptäcka ett band på grund av tristess och att senare inse att albumet i fråga är ett av årets bästa! JJ är perfekt svensk pop med roliga inslag och härliga rytmer. Samtliga låtar på JJ N° 2 är helt geniala (Me & Dean är en av årets absolut bästa låtar) och det är nog bara Animal Collective som är bättre hittills i år. Jag älskar debutalbum, jag älskar svensk pop och jag älskar JJ."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Me & Dean

"Den här skivan växer på en. Och tacka fan för det - en knapp halvtimme musik hinner man lyssna på många gånger om och om igen på väg till och från skolan. Jag kan inte förstå hypen, för mig är det här i grund och botten ganska mesig svensk pop. Det räddas dock till snyggt tack vare snygga ljudeffekter (gillar speciellt insekterna och Zlatan-citat) och häftiga beats. Till slut kapitulerar man och inser att ja, det är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Masterplan

"Jag höll länge i mig vid åsikten om att detta var meningslöst skit som inte sade någonting till någon. Men ja, sedan kapitulerade även jag, mot min vilja litegrann. Jag gillar hur rösten brister ibland, och det känns verkligen inte meningslöst utan välgenomtänkt och äkta. Och med lagom svängiga rytmer och intressant ljud blir detta inte dåligt alls! Tänk så fel man kan ha till en början…"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: From Africa to Malaga

"Tre ord: Lekfullt, elegant och euforiskt. Tre ord. Det är allt denna skiva behöver, sedan är man i rätt sinnesstämning."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Things Will Never Be the Same Again

"Min första tanke när jag satte på första spåret var: Åh! Åh, åh, åh. Visst är detta mesigt, men mesigt i positiv bemärkelse; mesigt som i svängingt, gulligt, spännande, vackert, charmigt och genomtänkt på samma gång."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: My love

Snittbetyg: 6.3

"Precis som med AC Newman så gillar jag Neko Case bättre när hon kör solo. För det här är väldigt bra och helt annorlunda jämfört med New Pornographers. En del låter som ett Rilo Kiley i toppform, en del som en dyster Anna Ternheim och en del skulle lika gärna kunna vara Ane Bruns egna låtar. Typiskt Ellen-musik med andra ord, vilket i detta fall är ytterst positivt menat. I love your long shadows and your gunpowder eyes är vårens bästa text i en av vårens bästa låtar (Prison girls)"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Prison girls

"Denna skiva hade jag nog kunnat gilla ganska mycket om det inte vore så att jag hade "lyssnat sönder" den redan innan jag ens hade lyssnat på den ordentligt. Detta dels för att Viktor spelade skivan mycket här hemma medan jag gjorde annat, dels för att vi la in den på min mp3-spelare och jag lyssnade på den som bakgrundsmusik medan jag t.ex. läste tidningen på tunnelbanan. Låtarna är egentligen ganska bra och skivan som helhet håller en jämn nivå, men samtidigt tycker jag att det är trist och anonymt. Dessutom AVSKYR jag sista spåret som är 31 minuter långt och bara består av "skogsljud" eller vad man nu ska kalla det."
Ellen ger skivan 5.5

Bästa spår: Vet ej

Snittbetyg: 7.5

"Kent har åter gjort ett mäktigt album. Är det någon som är expert på att forma texter som säger allting och ingenting samtidigt är det just Jocke Berg. Världar målas upp i Kents låtar, där musik och text för fram tankar och känslor som tenderar mot depressiva. Minnen, ilska, ensamhet - livet. Kents låtar är starka, och på något sätt lyckas de alltid modernisera sig åt rätt håll. Trots detta finns det plats för att slipa diamanterna. Svarta linjer känns idéfattig och en aning tröttsam i längden, Töntarna känns lite enkel. Bättre blir delfinlåtande Det finns inga ord, när textraden "Och jag minns din pappas bibliotek" yttras i Ensamheten och den coola ljudeffekten vid 1.58 in i låten Idioter. Till sist vet jag inte riktigt varför Kent väljer att ha en kyrkokör sjungandes på spår 1, men på något sätt känns det som Kent lägger vantarna på alltid rätt. Ovissheten och överaskningsfaktorn ger detta album ett extra plus."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Idioter och Det finns inga ord

"Ibland handlar det bara om att trotsa sig själv litegrann och ge chanser. Vilket jag har gjort. Kent och jag har aldrig riktigt kommit överens, jag tycks mest se igenom den otroligt omtyckta charmen som för mig bara är framtvingad och falsk. Men nu gav jag dem ändå en chans, och efter timmars konstant lyssnande, och analyserande, kan jag komma fram till slutsatsen att detta inte är så illa ändå. Vissa låtar kan dock platsa in på listan över årets sämsta låtar (t.ex Töntarna och Hjärta) medans andra säger motsatsen (framför allt Idioter, Svarta Linjer och Vals för satan (din vän pessimisten)). Blandningen av gamla, innerliga Kent och deras uppgraderade elektroniska sound bildar ett helt okej album som trots allt är klart värt att lyssnas på."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten) eller Svarta Linjer

"Vad finns det mer att säga om fenomenet Kent? Superlativen är slut och jag har upptäckt att jag slutat att längta efter nästa Kent-platta. Det är ju så självklart allting: musiken, texterna, sången - det känns som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att lyssna på Röd är således lika njutbart som att trycka i sig en 200 g chokladkaka på 5 min: man vet vad man ger sig in på och kan knappt bärga sig att sätta tänderna i den, man njuter av varje sekund, varje tugga och är övertygad om att det inte finns nåt bättre eller godare i världen - mer mår likfan något illa efteråt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sjukhus

"Kent har alltid varit en självklarhet, det finns inte mycket mer att säga egentligen. Jag vill bara buga inför Sveriges bästa band. År, efter år, efter år. Från 1995 till 2009, inget verkar kunna hindra dem."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten)

Snittbetyg: 6.3

"Karen O’s röst är oerhört cool, soundet är intressant och varierar från låt till låt - jag visste direkt att det här var en skiva att räkna med. Yeah Yeah Yeahs känns väldigt jämna och man vet att de gör bra ifrån sig. Alla låtar är bra, vissa sticker ut (Hysteric, Heads will roll och Dull life etc.) och några är lite anonymare (Little shadow etc.) I övrigt är det enda jag saknar egentligen den där "shit!-shit!-vad-bra"-känslan, men den kanske kommer med tiden? Jag hoppas det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Hysteric och Heads will roll

"Yeah yeah yeahs är alltid coolast, vare sig det handlar om Karen O’s röst, skivcovers, låttitlar, bandnamn eller musiken. Här sitter alla dessa faktorer som en smäck. Även om cool är nyckelordet i alla sammanhang när det gäller YYYs så finns här bevis på hur fantastiak låtar bandet kan producera även när de släpper den coola fasaden och istället sjunger om t.ex små skuggor (läs: Little shadow). Magnifikt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Little shadow och Hysteric

"Ännu en gång måste jag dra en liten linje över det mina syskon sagt. Jag hatar Karen O’s röst. Den stör mig ända in i benmärgen. Alla låtar känns väldigt osammanhängande och röriga, och jag får ingen struktur på det hela. Det finns kanske två, möjligen tre, låtar som jag skulle kunna lyssna på såhär i efterhand. Jag blir inte berörd."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Runaway

Snittbetyg: 7.2

"På 10 låtar har Jonathan Johansson lyckats sammanfatta den musikgenre som jag lärt mig att älska. Det är inget nytt, även om musiken är hans egen. Istället hör jag Kent (Sent för oss), Håkan Hellström (Efter skimret, efter snön) och Arcade Fire (Säg vad ni vill). Blanda dessa artister och lägg till charmigt obegriplig skånska, så har du en rätt klar bild av hur det här låter. Mycket bra debut som lovar stort för framtiden."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sent för oss

"Det skulle ha varit mycket bättre om han inte hade envisats med att lägga in alla electro-effekter, de passar inte in. Bortsett från det känns det inte alls så konstlat som t ex Nordpolen. Ok och charmigt emellanåt (Efter skimret, efter snön och Aldrig ensam etc.), men jag kan inte sluta störa mig på den fåniga rösten och det faktum att alla låtar verkar vara skrivna och gjorda utifrån en och samma mall. De låter likadant och han sjunger om samma grejer."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Efter skimret, efter snön

"Nu, 10 månader efter att jag betygsatte denna skiva första gången, så satte jag på den igen. Och jag blir helt chockad. Detta är ju en av årets fullträffar! Jag älskar varenda låt."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Säg vad ni vill och Efter skimret, efter snön

Snittbetyg: 5.1

"Första lyssningen, första tanken: det här har jag hört förut. Svensk indiepop är egentligen ganska förutsägbar, men vad gör det så länge det är såhär bra? Det är som vanligt trallvänligt och lätt att gripas tag i melodi och text, framförallt i inledande Halleluja! och Medan vi sov - vilka också är skivans bästa låtar. Resten av skivan fortsätter på samma spår, men det definitiva lyftet kommer aldrig. En bra svensk indiepopskiva som gjord för P3."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Halleluja! och Medan vi sov

"För att citera Ingenting själva - ‘man måste vara liten för att vara stor’. Ingenting är inget stort band och har inga stora markabla saker som utmärker dem, men de har lite av allt. Och det är de små sakerna som bildar storhet. Svensk indiepop är inte lätt att variera, den låter ofta likadant som mycket annat - men i vissa fall är det okej. Ingenting är bra!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Medan Vi Sov

"Svensk pop i all ära, men när det blir för mycket och för klyschigt blir det också ganska hemskt. Liksom Timo Räisänen är [Ingenting] för poppigt, för lättsmält och alldeles för hängslen-randigatröjor-converse-förtajtajeans. Rösterna skär i öronen och ger mig ilningar i ryggraden. Det är bara inte bra."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Lång väg hem

"[Ingenting] lät riktigt tråkigt och jobbigt första gången jag la min energi på dem. Nu, en tid senare har vissa låtar gått rätt och andra känns fortfarande helt fel. Jag tycker inte om de religiösa anspelningarna, jag tycker inte om sångarens röst, jag tycker Blanka blad är en av de sämsta låtarna jag hört i år (och Tack kan lägga sig därintill). Det här försöker låta som så mycket annat på en gång, det hela blir ofta väldigt pretentiöst. Tur är väl ändå att [Ingenting] har lite mer att komma med än just ingenting. Bäst lyckas de i känslostarka Dina händer är fulla av blommor, och energin i inledande Halleluja! och Medan vi sov. "
Robert ger skivan 4.5

Bästa spår: Dina händer är fulla av blommor

Snittbetyg: 7.6

"Det här är ett melodiöst mästerverk. Vare sig det handlar om ballader eller ren powerpop så lever musiken på melodierna. Vid första genomlyssningarna var jag överväldigad och var övertygad om att det här är årets album, men sen hände något. Intresset svalnade och jag upptäckte små sprickor i fasaden. Jag tror att jag i den här skivan mer uppskattar sekvenser av vissa låtar mer än helheten. Vilket är jäkligt synd, och för mig totalt oförklarligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Under the pavement - the beach

"Mitt intresse för den här skivan var väldigt svalt, men efter ett antal lyssningar på skivan kan jag konstatera att det var över mina förväntningar. Varje låt i sig är rätt ok (plus till Turn back time och Under the pavement - the beach), men vid skivans slut slås jag alltid av tanken om hur ointressant det är. Jag vet inte om det beror på att jag har hört det förut, om alla låtar känns likadana eller om musiken bara inte passar mig, men skivan är en stor massa av mediokra låtar som inte riktigt greppar tag om mig."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Turn back time

"Det är absolut ingenting nytt som hörs från Deportees. Ingenting speciellt, inga hårda sound eller smidigt vackra röster. Det bara är. Men fan vad det bara är! Trots att jag har hört liknande ungefär sjuttioelva gånger förut blir jag lika förvånad varje gång efter att ha lyssnat igenom albumet. Hur bra kan det egentligen vara utan att vara originellt och speciellt?
Nej, alla behöver inte ha sjuka texter á la Bob Hund, sjuka scenshower á la Flaming Lips eller några utstickande kläder. Vanlig hederlig bra musik kan vara ljusår bättre, och det bevisar Deportees här."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Tell it to me like you told it to them

"Deportees svällar fram känslor och jag flyger med i en stark medvind. Detta är en musikalisk upplevelse träffsäker som få. Musiken är i sig inte anmärkningsvärt originell i sin genre, men låtarna i sig håller sådan hög lägsta nivå att jag är förvånad över hur någon inte kan tycka om detta. Influenser från soul och country cirkulerar inpackat i ett beroendeframkallande medryckande pop-packet. Jag stannar upp i vardagen gång på gång för att påpeka högt för mig själv om min omgivning, "ALLTSÅ, VAD FANTASTISKT BRA DET HÄR ÄR!". Håret på överarmen reser sig och huden förvandlas till gås. När jag sedan inser att detta är svenskt blir jag oerhört stolt, ABBA är statister när Deportees för den svenska fanan! Att Markus Krunegård har två album som klassas bättre än detta på denna sida måste ju närmast vara ett skämt mot poeten och musikern inom oss! I don’t pretend, I love you back."   
Robert ger skivan 9.0

Bästa spår: I Wanna Be In Your Gang

Snittbetyg: 6.5

"Nina Persson är en personlig favorit hos mig. Det är något med henne som jag verkligen gillar. Och för mig som alltid har gillat The Cardigans så är A Camp ett välkommet initiativ. Den här skivan är skrämmande lättlyssnad, vilket får mig att vilja sluta lyssna nu när det är som bäst innan jag lyssnar sönder låtarna. Det är, om än ett konstigt, minus. Utöver det är det här en solskenshistoria. Kärlek vid första lyssningen. Att sträcklyssna skivan är ren njutning. Inga snedsteg, inga bottennapp, bara fantastiska melodier och kanonbra sång."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Love has left the room (bland många!)

"All respekt till Nina Persson. Hon är oerhört begåvad och duktig. Hennes musik har för det mesta varit bra, men väldigt intetsägande för mig. Det har känts lite "för perfekt", att det istället blir tråkigt och förutsägbart. Allt detta ser jag även på detta album, men i mildare grad. Sedan spelar det heller ingen större roll, när en stor del av albumet (låtar som Love has left the room och I signed the line) är så fruktansvärt bra och äkta att de tar över min vardag. Stort plus för en fantastisk röst."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Love has left the room

"Det finns nog ingenting som jag gillar med Nina Persson. Faktiskt. Visst är hon duktig, men inte duktig nog att fånga mitt intresse alls. Låtarna på Colonia gnager stora irriterande hål i mitt sinne, och är faktiskt lika tomma, uppblåsta och lättlyssnade som man får intryck av vid första genomlyssningen. Jag hittar tre låtar som jag kan tycka är rätt bra (Love has left the room, Stronger than Jesus och My America) men resten känns bara som återvinningsskräp som missat källsorteringen."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: My America

Snittbetyg: 7.0

"Morrissey är mer än bara musik. Det handlar mycket om lyrik, känsla och nästintill en hel livsstil. För mig är inget av hans soloalbum komplett, men det gör inget, för trots vissa medelmåttiga sånger finns alltid ärligheten. Years of Refusal är dock oväntat tajt, uptempo och sprängfylld av hits. Det är glada (nästan lite väl hurtiga) melodier, geniala texter och väldigt mycket Morrissey. Har man en gång gett sig in i fenomenet Morrissey är man fast, för alltid."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: That’s how people grow up och It’s not your birthday anymore

"Bra skiva, men den lyfter aldrig. Precis som The Smiths så känns Morrissey sådär lagom bra, aldrig fantastisk, aldrig dålig. Och den här skivan är precis så; bra rakt igenom men total tom på låtar att älska. Kanske har jag svårt för Morrisseys känsla för melodier, jag kommer ofta på mig själv att tänka hur det skulle kunnat låta istället, hur man skulle kunnat göra låten annorlunda."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: It’s not your birthday anymore

"Ett väldigt jämt album av Morrissey! Kanske inte någon världssensation, men jag gillar att det där allmänt kaxiga, men ändå sårbara, ligger kvar som ett tunt täcke över varje låt. Väldigt Morrissey, ja. Det bildar ett helhetsuttryck som får mer än godkänt!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: That’s how people grow up

Snittbetyg: 7.1

"Åh, såhär jämna har nog bob hund aldrig varit förr! Jag tycker om i stort sett allt med den här skivan. Tio spår är det ultimata, vilket gör att det är omöjligt att hinna bli uttråkad. Jag skulle gärna ha förkortat vissa låtar med någon minut, men annars har jag inte mycket att klaga på - texterna och låtnamnen är lika intressanta och slående som vanligt, och låtarna är överlag beroendeframkallande och geniala!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Blommor på brinnande fartyg

"Det finns mycket som jag verkligen gillar med den här skivan. Precis som för Lisa så är låttitlarna och texterna (på skånska dessutom!) självklara favoriter, men det är framförallt musiken som överraskar med en enorm jämnhet. Det saknas helt enkelt dåliga låtar. Detta toppas med fantastiska låtar som Tinnitus i hjärtat och Grönt ljus åt alla - vilket gör det här till en skiva som jag med nöje utmärker till en av vårens bästa skivor."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

"Vissa album undgår man inte när man delar en 1:a med en frenetisk musikälskare som ständigt är på jakt efter nya, storslagna skivor. I många fall blir musiken ett irriterande moment som gnäller i bakgrunden (likt Hold Steadys alla skivor) men vissa album väcker min nyfikenhet (trots att jag sällan erkänner det) och gör mig uppriktigt förvånad. bob hunds senaste album är en sådan skiva! Tidigare har bob hund aldrig riktigt varit min kopp av te, men detta gillar jag!"
Ellen ger skivan 6.5

Bästa låt: Tinnitus i hjärtat

"Att Bob Hund är en originell liten prick i svensk alternativ musik är ju rätt uppenbart. Vad som dock är imponerande är hur de klarar av att balansera denna stora skål fylld av galenskap, och samtidigt som musiken faktiskt är bra och tilltalande. De låter helt enkelt inte deras uttryckande och karaktäristiska musikpersonlighet väga över musiken i sig. Nice!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

Snittbetyg: 6.0

"En enda lång berg-och-dalbana där man får njuta av farten, däremellan känns det dock som en transportsträcka. Hypade MGMT känns lika heta i medvind (Kids, Time to Pretend och 4th Dimensional Transition) som kalla i motvind (The Youth, Of Moons, Birds & Monster och Electric Feel)."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Time to Pretend

Snittbetyg: 6.8

"Jag gillar att upptäcka nya, fräcka indieband! Vid första lyssningen lät detta väldigt spännande. Melodierna satte sig snabbt, kanske lite för snabbt. Jag är rädd att detta är musik som fastnar lika lätt som den senare rinner av. Kanske beror det på de lite allför käcka gitarrerna? Men överlag en mer än bra skiva!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Boston

"Oh ja, detta sätter sig alldeles för snabbt! Lättillgängligt i all ära, men kom igen! Utöver det är detta helt okej. Det är kul, det är sött, det är trevligt. Dock säger det mig inte mycket. Denna musik passar bra på en picknick i parken, eller som bakgrundsmusik när man vill slippa total tystnad…"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Campus

"Det här är rolig musik. Musik man blir glad av. En stor blandning av musikinstrument och rytm. Vampire Weekend gör musik där texterna för min del blir relativt anonyma, men med sådan musik gör det mig ingenting."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Mansard Roof, A-Punk och M79.

Snittbetyg: 7.3

"Förväntningarna var höga: En Göteborgare i Jens Lekman-anda från skivbolaget Sincerely Yours. Det var tvunget att vara bra! Kunde skivan leva upp till förväntningarna? Ja, i stort sett. En jämn skiva med stråkar, varma texter och ren Göteborgspop. Oerhört vackert om än aningens intetsägande emellanåt. "
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: I never said I was brave och So used to be saved

"Det här är en väldigt svårbedömd skiva. Från att jag började lyssna på den tills nu har jag kunnat sätta alla betyg mellan 5-8. Jag gillade det inte alls i början, men melodierna växer. Dock är jag fortfarande inte särskilt förtjust i hans röst. Men den smälter bra ihop med melodierna och jag antar att den passar väldigt bra till sån här musik."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: A Young Summer’s Youth

"Producent Björn Olsson är ett geni, och i musik som detta låter Joel Almes röst cool. Göteborgska stråkar och uptempo på bästa manér!"
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Always on My Mind och A Young Summer’s Youth

Snittbetyg: 7.5

"Jag diggar verkligen den här killen! Den här skivan är betydligt fartigare än den lågmälda debuten. Och nästan lika bra. Jag gillar hans röst, men det är främst melodierna som gör att låtarna fastnar. Jag vill ha mer!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: She’s Fantastic

"Sondre lyckas med denna skiva hålla en ganska rak linje. Alltså, ingen låt är direkt värdig en plats på världsbästalistan, men sedan finns det inte heller någon låt som är dålig. Soundet är inte heller jätteoriginellt eller spännande men vafan - jag är HELT fast ändå!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: After All

Snittbetyg: 8.0

"Amerika kommer med mycket bra musik. Fleet Foxes har samma känsla och stil som de underbara Band of Horses. Melodierna är ljuvliga, och det lagom ylandet sitter perfekt. Skivan är jämn, med vissa utstickare (White Winter Hymnal och Your Protector etc.) Dock ett minus för det neutrala, vanliga, amerikanska soundet, som man nästan börjar tröttna på.."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: White Winter Hymnal

"Jag brukar normalt älska när skäggiga amerikanska band kommer med skräniga skivor, men den här gången klickar det aldrig riktigt. Visst gillar jag det och visst lyssnar jag på det gång på gång med glädje, men trots det saknas det något som är svårt att sätta fingret på. Band of Horses och My Morning Jacket är fortfarande klasser bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White Winter Hymnal eller Blue Ridge Mountain

"Wow, jag gillar ju faktiskt det här! Jag gav dem, för ovanlighetens skull, en ärlig chans, och plågade mig nästan igenom plattan ett x antal gånger. För, i början är allt en enda stor sörja av amerikanska flanellskjortor, melankoliska sounds utan melankoliska lyrics och klagande röster. Sedan börjar du se det fina i det hela…och då blir det helt plötsligt bland det vackraste du har hört. Du springer till och med och köper dig en egen flanellskjorta, och sitte där med din akustiska gitarr och förbannar Gud för att han inte gav dig samma begåvningar som de i Fleet Foxes uppenbarligen fick. Hallelujah!"
Stina ger skivan: 8.5

Bästa spår: White Winter Hymnal (en framtida klassiker!!) och Your Protector

"Fleet Foxes skapade en stark rädsla hos mig. På något sätt drog den upp mina farhågor till ytan. Sommaren 2008, då jag sorterade reklam och filosoferade om framtiden kommer alltid bestå av blandade känslor. För samtidigt som jag blev rädd av att lyssna till Fleet Foxes, ville jag aldrig sluta. Det blev som en drog som snart nog byttes ut från en äcklig stank till en ljuvlig doft. Jag vill i för sig inte säga att jag tyckte Fleet Foxes var dåliga från början, det var nog snarare så att jag hade svårt att placera dem. Det hela blev som att resa till en annan planet, där allt känns nytt, för att helt plötsligt känna sig hemma. Fleet Foxes känns som en grupp munkar som drar fram gitarren och börjar lira några låtar hämtade från den djupaste skogen. En musikalisk skapelse som alla i klostret bör gilla, förr eller senare."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: Ragged Wood

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med så får albumomslaget mig att vilja slänga skivan åt h-e. Gräsligt. Musiken sen, den känns igen -förstås- utan att varken imponera eller göra en besviken. Han gör rätt i att tuffa till sitt sound något, det hjälper till att hålla nyfikenheten färsk. Och han är förstås som vanligt en skicklig låtskrivare. Trots det har jag svårt att se hur Winnerbäck ska kunna behålla sin kultstatus kommande år, hans roll känns liksom överspelad."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Du min vän i livet

Snittbetyg: 7.0

"Åh vad jag gillar detta! Efter att ha fått sällskap av Song Away varje morgon från MTV blev jag nyfiken på detta band, och ja… Detta är enkel indiepop med catchiga melodier som bara är så okomplicerat och bra. Precis som jag vill ha det! Jag älskar hur man även kan höra influenser från så olika genrer och stilar i hela albumet. Lyssnar man till exempel på Four holy photos hör man tydliga spår av Bob Dylan-influenser. Jag har nog aldrig uppskattat Hockey lika mycket som jag gör i detta sammanhang…"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Put the game down och Wanna be black

"En typisk skiva som känns tråkig och anonym de första lyssningarna, som når sin höjdpunkt när man upptäcker det fina i vissa av låtarna (i detta fall Work, Four holy photos etc.) och som man tror ska växa ännu mer och bli ännu bättre. Men helt plötsligt avstannar det nya intresset och skivan hamnar i den långa listan av rätt bra skivor, men som man inte kommer att fortsätta att lyssna mycket på i framtiden. Med andra ord: godkänt (och kanske lite mer)."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Four holy photos

"Ja, Stina, det här är precis som du säger: enkel och okomplicerad indiepop. Precis vad man behöver om man vill lätta upp stämningen eller komma ifrån melankoli för en stund. Nej, Lisa, för mig är det här väldigt lättlyssnad musik som sitter direkt. Visst avstannar intresset, men jag tror faktiskt att låtar som Song away och Too fake kan finnas bland låtar som är värda att lyssnas på igen (och kanske igen!). En bra, för mig nödvändig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Song away

Snittbetyg: 6.5

"Jämfört med andra amerikanska inderock-artister år 2009 så känns The Fiery Furnaces otroligt okomplicerade. Musiken är rak och enkel och medryckande. Extremt lättlyssnat. Tyvärr rinner musiken av en ganska snabbt: till och med de självklara favoirtlåtarna på skivan bleknar snabb med tiden. Det här är snarare ett vackert stjärnfall än en stadigt lysande stjärna på stjärnhimlen. Gott nog."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lost at Sea

Snittbetyg: 5.7

"Band som Kings Of Leon och The Killers är länken mellan den stora massan och den lilla rockscenen. Folk vet vad indierock är nuförtiden på grunda av dessa band. Ett typiskt exempel på detta: anledningen till att jag sträcklyssnat igenom deras senaste skiva hela dagen på jobbet är något så enkelt som gammal hederlig TV-reklam. Man hör två bra låtar på TV och blir nyfiken. Så har aldrig indierock publicerats tidigare. Sen råkar just dessa två låtar vara så bra att en annars ganska medioker skiva höjs rejält."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Sex on fire och Use somebody

"Håller med Viktor. Shit, "Sex on Fire" och "Use Somebody" är ju jättebra! Jag bestämmer mig för att ge Kings of Leon en chans, på grund av dessa låtar. Tyvärr blir jag direkt besviken. Resten av låtarna på albumet är helt enkelt…skitdåliga. Kings of Leon låter precis som ett band som har bra kvalitéer men totalt förlorar dem i den stora komersiella massan de nu befinner sig i. Det är synd, för man vet ju hur bra de skulle kunna vara…"
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Use Somebody

"Skivan är bra rakt igenom (speciellt Crawl, Revelry och Be somebody). Dessa låtar höjer skivan från att vara medelbra till att vara riktigt bra."
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Crawl och Revelry

Snittbetyg: 6.3

"Med tanke på Telekinesis starka koppling till Death Cab For Cutie (som starka influenser+producent Chris Walla) så var förväntningarna på detta debutalbum skyhöga från min sida. Och även om det inte är lika bra som nämnda DCFC så vore det synd att säga att jag är besviken. Det är väldigt mkt gladpop och väldigt lite melankoli - med andra ord musik att bli glad av. Och det är ju aldrig fel. Plus även för det korta låtarna."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Look to the east

"För mig är det här en typisk medel-skiva. Medelbetyg rakt igenom. Inget är egentligen dåligt eller irriterande, vissa melodier är till och med mycket tilltalande och perfekta dessa fina höstdagar. Däremot lyssnar jag på skivan om och om igen och märker att det inte säger mig någonting. Det är lite för glatt, poppigt och lättsmält och det finns inget nytt att upptäcka eller intressera sig för."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: One step forward

Snittbetyg: 7.0

"När det blir dags att summera musikåret 2009 kommer jag att minnas den här skivan som albumet med årets snyggaste omslag och höstens finaste låt (läs: All your secrets). Det är värt en del bara det, resten av denna skapelse är inte heller fy skam: en saling blandning av olika musikstilar gör skivan spännande och dynamisk. Lättlyssnat och intressant - plus lite höstmys."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: All your secrets

Snittbetyg: 7.0

"Till en början älskade jag den här skivan. Den har hängt med rätt länge i mp3-spelaren och kanske har jag lyssnat sönder den, för nu när det är dags att sammanfatta vad jag tycker om den så känns inte de högre betygen rätt. Det finns fortfarande flera på låtar som är kanonbra, men helheten känns lite för ojämn. Trots det är Wild Beasts ett band jag verkligen tror på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancin’ on our tongues

"Ja! Det är kul, intressant, annorlunda och varierande. Det är något som gör att Wild Beasts aldrig lyckas nå upp i de högsta betygen, vad har jag inte kommit underfund med. Något fattas uppenbarligen, men vad spelar egentligen ingen större roll, då Two Dancers är en genomgående bra skiva med många höjpunkter, och inga egentliga sämre låtar. Två år - två lyckade skivor!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancing on our tounges

Snittbetyg: 6.5

"Man har aldrig tråkigt när man lyssnar på Super Furry Animals! Det är lättsmält, underhållande och lite galet - ungefär som en komedi med Will Ferrell, precis vad man behöver ibland. Sen att inte skivan håller en tillräckligt hög nivå rakt igenom för högre betyg känns inte särskilt viktigt, det är liksom bra för vad det är. Skivan med ett ord: fulsnygg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The Very Best Of Neil Diamond

Snittbetyg: 7.5

"En dubbel-cd med ett intressant urval av låtar från Blur’s karriär, jag gillar konceptet rakt igenom. Blur -och främst Damon Albarn som dessutom hunnit med diverse lyckade sidoprojekt- har till skillnad från sina 90-tals-rivaler Oasis utvecklat sin musik med rejäl experimentlusta. Detta gav fina resultat i framförallt Think Tank från 2003 - enligt mitt tyckte Blur’s bästa skiva. Men utöver deras kreativa framgångar har Blur aldrig blivit några större favoriter - en gång på Oasis sida, alltid på Oasis sida? Dock är denna samling en riktig pärla, inte bara för redan Blur-bekanta."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Out of time

"En bra samling av Blur, kanske lite mindre intressant för de som redan är insatta. Greatest hits-samlingar är oftast ganska tråkiga (vem vill egentligen bara lyssna på hitlåtarna?), men på denna samlingsskiva får även otippade låtar en plats, vilket gillas. Jag har aldrig varit ett större fan av Blur, och har alltid känt att de har varit väldigt ojämna. Överlag är de dock bra, och det A beginner’s guide to Blur intyga."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: She’s so high, This is a low

Snittbetyg: 6.5

"Det här är den absolut svåraste sortens musik för mig. Jag ogillade det i början, men insåg snabbt att det är en typisk skiva som växer med tiden. Det stämde delvis. Låtar som Rolling sea och More of this är fulländade, medan vissa andra låtar fortfarande är totalt intetsägande och tråkiga i mina öron, vilket är synd. Kanske växer låtarna, kanske förblir de mediokra, men skivans helhet är trots allt bra."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: More of this

"Lisa har fullständigt rätt i att detta är en typisk skiva som växer med tiden. Den kräver tid och tålamod, men den är värd det. Inledande Rolling Sea är det starkaste exemplet på detta, den har gått från trist förstaspår till att tillsammans med Everyday och More of this vara skivans bästa låt. Ska man sammanfatta skivan med ett ord är behagligt det första jag tänker på, perfekt för en eftermiddag i sommarsolen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Everyday

Snittbetyg: 3.0

"Efter ett par lyssningar kan jag medge att det finns endel som är helt ok med skivan (typ Orange shirt), men dess sämre låtar väger tyngre. Det börjar klia på kroppen när jag hör låtar som Can you discover? eller den hemska covern på I want you back. Jag står fast vid att det mesta på skivan låter som en blandning av ett electro/indieband som försöker för mycket och en dålig dj som spelar musik på Ibiza, eller något annat liknande, äckligt partyställe."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Orange shirt

Snittbetyg: 9.0

"Här var han som allra coolast. Bara albumcovern säger allt. Med den här skivan satte min fascination ordentlig rot och jag minns hur jag spelade skivan på min nya, numera Stinis, egna CD-SPELARE! Man känner sig gammal. Jag kunde, och kan till viss del än, varje Ah, varje Oh och varje Aouw! Och naturligvis texterna. Vilken nostalgi."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Man in the mirror

"För mig är nog det här den skivan som beskriver mina minnen av Michael Jackson bäst. Den här skivan är den jag förmodligen har lyssnat allra mest på, och det är det här omslaget som jag tyckte var så fruktansvärt coolt. Bad hade den coolaste videon, Smooth Criminal var det bästa jag hade hört (och HUR lyckades han stå sådär framåtlutad?? undrade jag alltid). För mig är den här skivan på samma nivå som Thriller, förmodligen för att jag översvämmas av minnen här."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Bad, The way you make me feel, Man in the mirror, Smooth Criminal och Dirty Diana

"Precis som mina syskon har jag också en massa minnen till detta album - trots att jag föddes år efter att den släpptes. Som 4-åring var ett album som Bad det absolut häftigaste som fanns, och jag kommer ihåg den skräckblandade förtjusningen när jag såg videon till Bad på VHS som om det var igår… (Den var ju före Thriller!). Låtarna är så otroligt välgenomtänkta, och jag märker nu hur ord blir överflödiga…"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Bad

Snittbetyg: 9.5

"Det anmärkningsvärda med den här skivan, förutom att den är världens mest sålda skiva, är hur varje låt i sig är jättehits. Kan någon artist någonsin toppa hits som Beat it, Billie Jean, Thriller OCH Wanna be startin’ somethin’ på samma skiva?! Minns hur jag beundrade mammas LP men köpte min egna cd-skiva i ett marknadsstånd utanför Filmstadens baksida på Karnevalen i Norrköping en lycklig sommardag i augusti 1996. Saker man minns."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: O M Ö J L I G T

"Världens mest sålda album, med all rätt. Som Viktor säger är varje låt i sig en hit, varje låt känns välarbetad, varje låt är ambitiös och tillsammans blir de ett helt genialt album. Hela albumet är en nostalgisk tripp till barndomen, speciellt Beat it, Billie Jean och Thriller. Michael Jackson var bland de allra coolaste, och Thriller-dansen kändes så nödvändig att lära sig. Nostalgi och genialism kombinerat kan inte bli annat än ett högt betyg."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Beat it, Wanna be startin’ somethin’ och Billie Jean

"Ett musikaliskt mästerverk. Ett musikaliskt mästerverk, och jag ska egentligen inte behöva säga någonting mer.
Vad jag tycker är så himla häftigt med detta album, och med Michael Jackson i allmänhet, är hur brett det är, och hur det på så sätt också har en sådan otroligt bred publik.
Och jag sitter inte här och undrar varför. Lyssna bara på låtarna och plötsligt känns allting så enkelt, självklart och fint. Precis som det alltid gör med mästerlig musik. One good thing about music - when it hits, you feel no pain."
Stina ger skivan 9.5

Bästa spår: Å min barndoms vägnar säger jag Thriller!

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med kan inte nog poängteras hur fantastiskt bra låten Summers är, den lyfter hela skivan och omger den av ett bländande ljus, så bra är den. Resten av skivan är inte så pjåkig heller, småtrist stundtals, men överlag mystisk, spännande, dyster och vacker. Tyvärr räcker det inte till högre betyg denna gång, men det är uppenbart att Loney dear är något speciellt och kommer någon gång i framtiden samla på sig så många ‘Summers’ eller ‘I Am John’ att tiopoängaren är nära."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Summers

"Håller med Viktor om att denna skiva är både dyster och vacker (men lite småtråkig) på samma gång. Soundet är ganska oförändrat sedan förra skivan, och ett av de bästa spåren, Summers, påminner om deras tidigare hit I Am John. Men visst, det är bra! Lättlyssnat och skönt att lyssna på."
Ellen ger skivan: 6.0

Bästa spår: Summers och Airport Surroundings

Snittbetyg: 6.7

"Hardships! är en trevlig överraskning, det är trallvänligt utan att bli popsmörja. Framförallt andra halvan av skivan är mycket bra och i synnerhet de avslutande två balladerna är riktigt fina. Jag skulle egentligen bara vilja byta ut en låt eller två, i övrigt tillhör den här skivan eliten av sin genre. Till och med handklappandet, som går som en röd tråd genom skivan, är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Bad waters

"Var och en för sig är låtarna på skivan bra, men tillsammans blir de till en stor popsmörja som låter likadant. Dessutom borde hon ha kortat av samtliga låtar, eftersom hon upprepar refränger och catchiga melodier så pass mycket att det blir tjatigt. Jag gillar däremot hur överraksad jag blev av det här. Det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig, och det är väldigt eget (och bra, i viss mån!)"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Like a fading rainbow

"Redan tidigt i mitt musikintresse fattade jag tycke för en grupp vid namn First Floor Power. En av huvudpersonerna i det bandet var ingen mindre än Jenny Wilson, och när jag hörde hennes första soloalbum flera år senare fylldes jag med enorm nostlagi! First Floor Power-rötterna märks ganska tydligt i Wilsons solomusik, men samtidigt har hon skapat något eget utifrån det gamla soundet. Hon är duktig, och kommer alltid vara lite av en favorit för mig." 
Ellen ger skivan: 7.5

Bästa spår: Bad waters och Like a fading rainbow

Snittbetyg: 4.3

"En lustig blandning mellan gitarrpop och folkvisor. Framförallt är det förstnämnda väldigt lyckat, med glada sommarlåtar som Äppelöga. Tyvärr blir det lite långsamt emellanåt, lite för vackert. Skivan skulle tjäna på att våga ta ut svängarna lite mer."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Äppelöga 

"Det här är precis vad jag menar med äckligt söt singer/songwritermusik. Tråkigt, fånigt och på tok för skört. Jag klarar inte av rösten och känner att jag inte får ut något av skivan. Jag har inte ens något mer att tillägga eller tycka till om."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Boulevarden

Snittbetyg: 9.5

"Hysteriskt bra, udda men också väldigt enkelt och vanligt. Jag älskar hur Slanted & Enchanted innehåller lite av allt. Lite pop (Zurich is stained), lite rock (Summer babe (Winter version)) och inslag av noiserock (Conduit for sale!). 14 låtar av perfektion, aggressivitet, melodier och galenskap. Ett klart underkskattat band som borde ha fått mer uppmärksamhet. Ge albumet lite tid, det är absolut värt det. Jag älskar det här!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Omöjligt, men idag: Summer babe (Winter version)

Snittbetyg: 6.3

"Visserligen en lite udda skiva, till större delen bestående av remixar från HIStory. Men ändå underskattad då de 5 nya låtarna är riktigt bra, speciellt titelspåret. Framförallt remixen av singeln HIStory är riktigt lyckad. I mina ögon en spännande och modig skiva, även om den innebar början på slutet av en fantastisk karriär."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Blood on the dancefloor

"Det känns lite vemodigt att lyssna på denna skiva, eftersom det så uppenbart (som Viktor säger) är början av slutet på karriären. Remixskivor har jag aldrig tyckt är särskilt roligt, även om de är lyckade och välgjorda. Singeln och titelspåret Blood on the dancefloor är bra, vissa remixer är lyckade, och det mesta andra känns ok, men tråkigt. Som sagt, mest vemodigt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Blood on the dancefloor

Snittbetyg: 7.8

"1995 - tiden då min Michael Jackson-besatthet var som allra störst. Minns att jag fick skivan samma dag som den släpptes och att jag totalt ignorerade den Greatest Hits-cdn som ingick. Följde storögt tv:n hemma hos kompisar som hade MTV när Scream spelades. Ville inget hellre än att gå på hans spelning på Ullevi, men visste att jag var för liten. Hängde upp fotografier som kom hem på posten från hans officiella fanclub på anslagstavlan. På den här tiden fanns ingen annan musik än MJ för mig, så var det bara."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Tabloid junkie

"För min del känns greatest hits-cd:n ganska meningslös (jag sätter hellre ihop min egen MJ-greatest), så jag fokuserar mest på den andra cd:n. Den med fantastiska They don’t care about us, coola Scream med Janet Jackson och fina Earth song (får tårar i ögonen av den än idag). Samtidigt finns där lite meningslösare låtar, som jag uppenbarligen inte tyckte något vidare om när jag var mindre, eftersom jag knappt minns dem. I det stora hela en bra samling av bra MJ-låtar, men långt ifrån det bästa."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: They don’t care about us och Earth song

Snittbetyg: 9.0

"Om någon ber mig minns min barndom är det första minnet som dyker upp att jag sitter i vardagsrummet på Lagergrensgatan, spelar NHL 93/94 med Lunka och lyssnar på Dangerous på repeat, om och om och om igen - alltid sjungandes. Förmodligen den mest sönderlyssnade skivan i min samling. Och den är inte ens min, förmodligen pappas. Jag tycker det säger det mesta om hur stor roll Michael Jackson spelat i ens liv. Mitt livs idol. Tack för allt och vila i frid."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: På senare år: Gone too soon 1994: Keep the faith

"Den här skivan är för mig vardagsrummet på Lagergrensgatan, där jag har lånat pappas MJ-skiva och sitter på golvet och lyssnar på den i stenåldershörlurar till en stenålderskivspelare. Det här tuffa och rockigare soundet tyckte jag enormt coolt när jag var mindre, och kan tycka det än idag (är det konstigt?). Den når inte upp i samma nivå som Thriller och Bad, men herregud vilka minnen och herregud att mannen har lyckats skapa så många fantastiska låtar, som håller än idag (över 15 år senare)."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Why you wanna trip on me, Heal the world, Will you be there och Dangerous

Snittbetyg: 7.0

"Jag köpte den här skivan runt -95 när Michael Jackson var min största idol och jag var tvungen att äga allting som hade med honom att göra. Minns att jag hade svårt för skivan, som inte alls liknade Bad eller Dangerous som jag älskade över allt annat. Den här skivan har istället fått växa till sig under alla år och först under 2000-talet insåg jag att den är riktigt bra."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Don’t stop ’til you get enough

"Det här är den MJ-skiva jag har lyssnat minst på (förutom Invincible), och därför relaterar jag inte till den lika mycket som med alla andra album. Jag gillar den här tidigare discostilen, och låtar som Don’t stop ’til you get enough och Rock with you är givna klassiker och lika geniala som Billie Jean (etc.) Resten känns lite anonymt för mig. Skulle jag lyssna in mig mer hade det säkert blivit ännu bättre. Nu känns abumet är bra, men inte lika nostalgiskt och minnesrikt som de övriga."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Don’t stop ’til you get enough

Snittbetyg: 7.0

"Även om den här skivan knappast var ett styrkebesked så är det åtminstone ett bevis på att karln alltid gör bra musik. Den är lite för smörig för min smak, men den innehåller samtidigt faktiskt några av hans bättre låtar! Musiken är mer r’n'b än tidigare och han behärskar det väl, även om det är lite synd att han går ifrån sina klassiska beats."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa låt: Whatever happens 

Snittbetyg: 5.0

"Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Moneybrother. Första genomlyssningarna när det gäller MB brukar ofta vara katastrofala - musiken känns simpel, billig och macho. Men efter några försök fastnar åtminstone några låtar som kan klassas som bra. MB bevisar tyvärr ingenting för mig med den här skivan."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Here comes the vain again

Snittbetyg: 6.5

"Jag slutar aldrig förundras över hur bra svenska indieartister, eller svensk musik överlag för den delen, är idag. De ploppar upp som svampar ur marken och tar en med storm. Och trots att jag har varit med om det förut så blir jag alltid lika positivt överraskad. Existensminimum står sig visserligen inte starkast i en jämförelse svenska indieband emellan, men det är fortfarande otroligt att få höra låtar enskilt bra låtar som Messin’ up, Signs of human life och Satan (som tagen från en sen Radiohead-platta)."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Ja, det här är kul! Enkel, svensk indiepop som faktiskt är bra passar helt utmärkt såhär på våren. Messin’ up är den självklara favoriten, men övriga låtar på skivan är väldigt behagliga och lite vemodiga. Perfekt svensk pop! Jag saknar dock lite variation på soundet - skivan känns ganska anonym och få låtar sticker ut eller läggs på minnet. I övrigt en bra skiva."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Jag brukar ha lite svårt för sådan här musik med mycket instrument och elektronik, och det är kanske också det som gör att jag har lite svårt med Existensminimum. Tanken är god, och i de låtar då röster och lyrik tar över det elektroniska blir det till och med riktigt bra! Jag önskar att de vore lite fler, för då är jag helt säker på att det skulle bli hur bra som helst!"
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Sound Of Music

Snittbetyg: 6.0

"Junior Boys är ett såntdär band som är lätt att glömma bort eller underskatta. För mig behövs det ganska mycket tid innan jag verkligen börjar uppskatta musiken. Kom alltid ihåg att det är värt all tid du lägger ned på albumen! Musiken är inte särskilt annorlunda från förra skivan, men det gör inte så mycket, mer än att jag då och då känner att något fattas. Jag gillar hur avslappnat och genuint det låter, mycket tack vare (kan jag tänka mig) att de aldrig har slagit igenom riktigt stort."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Sneak a picture

"Det är lite frusterande att lyssna på Junior Boys, för även om jag gillar vad jag hör så är det som om jag väntar på att nåt ska hända, explodera. Men det förblir snyggt och stilla - och blir till slut lite trist. Det som skiljer Junior Boys musik från t.ex Hot Chip är att det här helt enkelt inte svänger. Det är bra, men det svänger inte. Det är synd."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Bits and pieces

Snittbetyg: 6.8

"Det är innerligt, begåvat och känns välarbetat. Överlag är det bra, men givetvis ska det finnas vissa grejer som sänker betyget. I längden blir skivan ganska enformig och Tracyannes röst är lite väl skör, vilket gör att musiken blir irriterande gullig emellanåt. Jag lyssnar gärna på det här (framför allt låtar som Honey in the sun) i mindre mängder, men sen blir det nog uttjatat. Jo, albumomslaget är sjukt fint också."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Honey in the sun

"Jag håller med Lisa, det här är musik som är fantastisk i små portioner men lite tröttsam i längden. Samtidigt vilar en viss stämning över skivan som gör att det hela känns väldigt proffsigt rakt igenom. Jag är kluven. Men faktum är att jag ser fram emot att lyssna på skivan, diggar när jag lyssnar och ogillar att stänga av, med andra ord ganska klara tecken på att jag gillar det här!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: French navy

"Jag var skeptisk. För det första har jag över lag svårt med tjejröster, jag brukar ogilla kvinnliga artister/band. Men okej då. Förstaspåret French Navy var ju ändå väldigt poppigt och glatt! Jag fortsätter att lyssna och inser att det egentligen bara är just rösten jag stör mig lite på, låtarna är ju riktigt bra! Sköna sounds med en poppig lycka och en lagom mängd originalitet. Problemet med den störande rösten försvinner efterhand. Me like!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Forests And Sands

Snittbetyg: 7.7

"Jag gillar Phoenix speciella sound. Jag blir aldrig trött på deras poppiga, men ändå rätt svårlyssnade, låtar. Phoenix har en otrolig balans mellan lätt och svår musik vilket jag älskar. Detta album är roligt och härligt och får en att bara vilja le och dansa. Imponerande!"
Stina ger skivan 9.5

Bästa spår: Lisztomania

"Jag har alltid varit ganska likgiltig vad det gäller Phoenix och deras musik. Egentligen är det sällan dåligt, men alltför ofta blir det tjatigt eller tråkigt. Vissa låtar smälter in efter en lyssning, och samtliga låtar är oerhört upprepande. Det tog mig ett bra tag innan jag märkte att vissa låtar faktiskt var två olika låtar, och inte en. Men, som sagt är det aldrig dåligt, och var och en för sig är vissa av låtarna lyckade popverk."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Countdown

"Som ett av mina favoritband så har Phoenix alltid höga förväntningar från mig. Dessa uppfylls, men det tog tid att inse det. Det här var svårtsmält. Egentligen tycker jag att Phoenix har blivit för poppiga, jag gillade mer den funkiga stilen i Alphabetical. Men det är fortfarande så sjukt svängigt i varje sekvens att det är omöjligt för mig att inte älska det."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: 1901 eller Armistice

Snittbetyg: 8.5

"Vilka minnen! Första sommaren med Phoenix spenderade jag på semester i Rom. Varma kvällar på hotellrum tillsammans med systrar och min minidisc (!!!). Sällan associerar jag musik så starkt till ett specifikt minne som med just Alphabetical. Otroligt egentligen. Och såhär i efterhand inser jag att jag gjorde rätt som började älska Phoenix där och då."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Alphabetical

Snittbetyg: 5.5

"För mig har inte Marit Bergman känts så intressant sen Baby dry your eye. Den här gången tänkte jag ge henne en chans, utan några som helst förväntningar. Det kanske var bra, för många låtar på The Tear Collector känns för enkla, vanliga eller tråkiga - pop utan karaktär. Dock blir jag överraskad och lycklig när jag kommer till mitten av skivan och finner en hel rad av bra låtar (Let go!, Carry me home etc.) som visar en Marit Bergman som blandar känslosamma ballader med snabb punkrock och poppig glädje!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: In the morning och Let go!

"Jag var egentligen inte ett dugg nyfiken på hur Marit Bergman låter år 2009 innan jag gav henne en chans. Jag har aldrig varit något större fan och placerar henne gärna i ett fack någonstans mellan Rix-fm-pop och anonyma kvinnliga singer-songwriters. Där ligger hon iofs kvar, men den här skivan imponerade faktiskt lite på mig."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: I followed him around

Snittbetyg: 4.0

"Vid den här tidpunkten för två år sedan kändes Maia Hirasawa ny och spännande. Idag totalt ointressant. Vad det beror på vet jag inte riktigt, kanske är det att man lätt bli mätt av hennes musik. Det är som att tugga sockerbitar, gott i början, men alldeles för sött i längden."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: I will sing for you

Snittbetyg: 7.5

"En lagom årlig dos av DCFC med överblivet material från fjolårets Narrow stairs. Fyra nya låtar och en bättre, akustisk, version av Talking bird."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My mirror speaks

Snittbetyg: 7.5

"The Hazards of Love är fantastisk som helhet. En häftig skiva, underbar att sträcklyssna igenom. De har själv kallat den för en rockopera och det stämmer så till vida att låtarna är väldigt pompösa och matchar varandra perfekt, men i grund och botten är det samma gamla Decemberists. Det skulle mycket väl kunna vara ett mästerverk och sett till upplägget är det faktiskt det, men musiken haltar till ibland och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Wanting Comes In Waves

Snittbetyg: 6.5

"Återigen levererar Peter Bjorn and John ett intressant men alldeles för ojämnt album. Ibland har jag inget emot att några låtar inte faller in i ramen för resten av skivan, men i Peter Bjorn and Johns fall så känns det så…onödigt på nåt vis. De har en enorm potential och kommer förmodligen så småningom att producera jämnare skivor, men än så länge så kräver jag mer. Men precis som på Writer’s block så finns det ett par riktigt bra låtar att ta med sig från det här lilla experimentet."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lay it down (beroendeframkallade)

Snittbetyg: 5.5

"White Lies låter som en blandning av Glasvegas och Editors. Albumet börjar lovande, med de riktigt bra låtarna Death och To lose my life. Tyvärr händer det inte mycket mer i restrerande tiden av albumet. Låtarnas kvalitet sjunker och allt slutar i en tråkig smörja, bortsett från ett par uppstickare. Kanske är jag för ivrig för att orka lyssna in mig mer, eller också är To lose my life helt enkelt inte mycket mer än en medioker skiva."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Death

"Jag har förstås hört detta flera gånger tidigare. White Lies låter precis som vilket annat brittiskt rockband som helst, men till skillnad från fjolårets mest överskattade band (Glasvegas) så infinner sig aldrig den där motbjudande känslan av att allt bara är halvbra kopior av tidigare skapad musik i samma genre. Mitt problem med nya indierockband från Storbritannien är, förutom dess likhet med varandra, att ivern att skapa mäktiga refränger i varje sång tillslut bara blir tröttsam. Men i slutändan så gillar jag vad jag hör, trots allt."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Death

Snittbetyg: 7.0

"Skön, lättlyssnad och beroendeframkallande - så skulle jag beskriva Hold Time i korta drag. Albumet ger en väldigt bra helhet med en bra blandning av relativt korta låtar och spännande samarbeten (Zooey Deschanel!). Med få undantag (Oh, Lonesome me etc.) är skivan låtmässigt komplett (med höjdpunkter som Rave on och Blake’s view etc.) Den totala extasen och fascinationen uteblir tyvärr, men njutningen är total redan vid första lyssningen."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Rave on (ft. Zooey Deschanel) och Epistemology

"Jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om M. Ward. Gillar jag hans röst? Jag vet inte. Rösten tillsammans med den ganska alldagliga musiken kan alltför ofta kännas tråkig och ordinär. Men trots det så går det inte att ignorera den jämnhet som han visar upp gång efter annan. Samtliga av de 14 låtarna är värda sin tid och albumet som helhet blir mer åtråvärt än förväntat. Men för högre betyg krävs något som sticker ut, något att luta sig mot i den annars så stabila låtlistan."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: For beginners

Snittbetyg: 9.0

"Årets första vårdag och en repris av Grey’s Anatomy fick mig att minnas den här gamla pärlan. Josh Rouse har lyckats gömma sig i min skivsamling väldigt länge, men desto roligare blir det när man väl hittar honom igen. Den här skivan är hur bra som helst, men framförallt så betyder den vårsol, ljusa kvällar och sopade asfaltsvägar för mig. Speciellt raderna: "I’m out in the street, the city lights above, it’s the nighttime baby, don’t let go of my love" kommer för evigt att vara förknippade med lycka."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Omöjligt att välja

Snittbetyg: 6.5

"Det är svårt att sätta band som U2 i relation till resten av musikvärlden. Den här skivan är utan tvekan ytterst medelmåttig för att komma från just U2, men jämfört med all annan musik så är det fortfarande mycket bra. På så sätt kan en sjua i betyg innebära en liten besvikelse. Jag har blivit bortskämd med att U2 levererar minst 2-3 nya rockklassiker för varje album, men denna gång känns det tunt. Å andra sidan finns det många bra låtar med typisk U2-klang, det gör mig nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Cedars of Lebanon

Snittbetyg: 6.3

"Jag har ingen större koll på Andrew Bird och hans tidigare alster, men för mig kom denna skiva som en varm vind i det kalla februarivädret. En mycket jämn skiva med bra fördelade låtar - perfekt att sträcklyssna på. Det är perfekt, mjuk, pop, men trots det lyfter det aldrig, imponerar mig inte, förvånar mig inte, säger mig inte mycket. Det stannar vid härlig och behaglig musik. "
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Natural disaster och Not a robot, but a ghost

"Sedan jag upptäckte Andrew Bird med låtar som Fake palindromes så känns det som att hans musik mer och mer bygger på fin stämning. Visslandet, handklappandet och fiolerna är fortfarande där och bidrar förstås till stämningen, men utöver det så har han tagit ett steg bort från popen och ett steg närmare sitt eget, något tråkigare men mognare, sound. Det är som Lisa säger; härligt och behagligt och alldeles lagom bra. Jag är nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Tenuousness, Anonanimal

Snittbetyg: 4.3

"Nej, den här skivan ger mig absolut ingenting. Det är inte spännande, det låter inte nytt och det är inte särskilt bra. Mando Diao har aldrig varit några större favoriter hos mig, men det har ändå känts som att de har potential. Den här skivan är fullproppad med vardagshits och andra trista ting. Den enda ljusglimten är egentligen startspåret, där de låter ungefär som jag gärna skulle vilja att de alltid låter."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Blue Lining, white trenchcoat

"Mando Diao har inom loppet av några år gått från ett ungt, fräscht och lovande band till ett tråkigt och förutsägbart band. Mestadelen av skivan består av catchiga refränger/texter som spelas om och om igen, resten är intetsägande låtar. Intensiviteten är borta (och inspirationen likaså, verkar det som). Jag är uttråkad efter bara ett par låtar (med High heels och Blue lining, white trenchcoat som undantag)."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: High heels

Snittbetyg: 2.5

"Till skillnad från (i princip) alla andra, var jag inte särskilt imponerad av Lily Allen och hennes debutalbum. Uppföljaren It’s not me, it’s you är väl ännu mer ointressant. Lily Allen känns inte alls sådär söt, begåvad, annorlunda och bra som alla har påpekat ett tag nu. Hon är en typisk brittisk tjej, som med lite tur har hamnat i musikbranschen. Tråkig, skör röst. Tråkiga och fåniga texter. Lite electroinspiration, bubbelgum, kjolar och texter med attityd räcker inte långt för mig."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: I Could Say

Snittbetyg: 5.8

"En stor eloge till bandet som alltid lyckas med nya influenser, men samtidigt alltid håller kvar vid sitt eget sound. Detta är ganska intressant, men fortfarande väldigt Franz Ferdinand. För min del blir det dock lite för typiskt Franz Ferdinand, och jag har aldrig riktigt fallit för deras musik. Det gör jag inte denna gång heller. Bra gjort och bra melodier, men för mig blir det aldrig mer än medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Live Alone

"Det här är för mig en skiva med två ansikten. Å ena sidan innehåller den tre låtar som jag inte kan sluta lyssna på (Ulysses, Twilight Omens, No You Girls) men å andra sidan är resten av låtarna inte mer än medelmåttiga. Det gör att helheten aldrig blir mer än, som Lisa säger, medelbra. Det är synd, för Franz Ferdinand har definitivt potential att utföra mästerverk. Jag väntar fortfarande."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Ulysses

Snittbetyg: 6.0

"Kul med ett EP-släpp från Coldplay! Att den dessutom innehåller fem helt nya låtar är ännu roligare! Av dessa är det framförallt Glass of water som kan tänkas platsa på deras fullängdare från samma år. En spännande EP för oss som redan diggar Coldplay, men inte något bra sätt att upptäcka bandet på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Glass of water

"Allt som Coldplay producerar blir bra, skulle man väl kunna säga. Det är behagliga, lättlyssnade och framför allt lite annorluna melodier. Någon gång måste man väl ändå tröttna? Prospekt’s March är inte på långa vägar vad det skulle kunna vara. Det känns som om att Coldplay är färdiga för denna period. Efter Viva la Vida or death and all his friends var i alla fall jag mätt på den tyvärr alltmer kommersiella musiken de producerar. Det här är enligt mig bara en otroligt onödig EP."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Glass of water

Snittbetyg: 4.8

"Det är alltid kul att upptäcka ny svensk musik! Och förmodligen har jag låga förväntningar på svenska band, för jag lyckas nästan alltid bli positivt överraskad. Galgberget är förvisso inget mästerverk, men det är en trevlig liten skiva som jag är glad att jag inte missade. Ibland duger det gott."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Cadillac

"Jag tycker om konceptet: ett svenskt band, svenska texter, korta låtar och ett intensivt sound. Skulle kunna vara lika bra som Hästpojken. Så är dock inte fallet. Texterna är till stor del väldigt fåniga ("din andedräkt smakar kött och mjölk" får mig att må dåligt) och det blir aldrig riktigt intressant. Det finns potential i vissa sånger, men inte mycket mer än så…"
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Cadillac

Snittbetyg: 7.5

"Jag skäms lite över att jag inte tagit mig tid att betygsätta denna skiva, som dessutom har fått på tok för lite uppmärksamhet. Yeasayer är egna och nyskapande, utan att vara "svåra". Väldigt jämn och lagom lång skiva. Jag har egentligen inget att klaga på: All Hours Cymbals ger dig allt och lite till. Mitt enda minus går till några av låtarna, som känns onödiga (Ah. Weir) och inte riktigt håller samma klass som resten av skivan."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Germs och 2080

Snittbetyg: 7.0

"The Cure överraskar! Jag är som vanligt särskilt förtjust i sångaren Robert Smiths röst. Tillsammans med lyckade popmelodier är den en finfin kombination. Skivan saknar dessutom svaga spår utan är en parad av starka låtar av ett ovanligt poppigt The Cure, kanske lite för poppigt emellanåt? Bäst blir det faktiskt redan i spår 1, där skivans tyngsta spår, Underneath the stars, gör ett välkommet avhopp från popen."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Underneath the stars

Snittbetyg: 6.8

"Jag tycker om hur Deerhunter blandar psychedelic-stil med lugna melodier. Det är en väldigt snygg och skön kombination. Microcastle är ett jämnt album, där allt känns relevant och intressant. De lyckas, till skillnad från mycket annan lugn musik, fånga mitt intresse och håller kvar det ända in i slutet. Jag tror att det beror mycket på att det känns väldigt äkta och eget, något som jag alltid fascineras av. Bland det bästa 2008!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Agoraphobia och Nothing ever happened

"Det är givande att lyssna på lite annorlunda band som Deerhunter då och då, för dels främjar det min ständigt krävande kreativa sida och dels får det mig att bättre uppskatta annan musik. Dessvärre kan jag inte bestämma mig om jag gillar musiken eller inte. Delar av den är njutbar, men i det stora hela har jag mycket att lära innan tråkigt blir spännande. Lite kul att sista spåret, Twilight at Carbon Lake, låter som taget ur TV-serien Twin Peaks!"
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Agoraphobia

Snittbetyg: 6.0

"Travis har hängt med ett bra tag. Jag kommer ihåg när jag förälskade mig i bandet som sjöng om blommor i fönstren eller om varför det regnar på en. Jag älskar fortfarande bandet för vad har gjort och för deras sätt att göra musik. Men de två senaste skivorna, denna inkluderad, har inte varit lika vassa som jag vant mig vid, vilket är synd för jag har inget emot att kalla Travis för ett favoritband. Här finns lyckligtvis åtminstone ett par pärlor signerat gamla goda Travis."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår:  Before You Were Young eller Last Words

Snittbetyg: 9.0

"Fear of music ger en allt man behöver: rock’n'roll, new wave, pop, 70-tal och afrikanska influenser och briljanta melodier. Talking Heads sticker ut i sin genre och detta album är deras absolut bästa. Jag tycker om hur de leker med musiken och vågar chansa, det är vad som gör albumet speciellt och genialt. Har du inte upptäckt detta band bör du göra det nu, annars går du miste om något viktigt och inspirerande!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Cities och Life during wartime

Snittbetyg: 6.5

"Tänk att en mindre bra skivan kan göra ett band totalt iskallt. För Keane känns tyvärr helt ute. Och det märks på deras musik att de känner likadant då de verkligen har försökt att utveckla sig på den här skivan. Mer syntar och väldigt mycket 80-tal. Det är faktiskt ganska…spännande! Ett ord som jag aldrig skulle använda i samband med bandet Keane. Jag säger som Ellen: jag gillar Keane."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Better Than This (Keane gillar uppenbarligen också David Bowie)

Snittbetyg: 5.2

"Wow, tre kristna brorsor från the states som skriver klychétexter och krossar tonårstjejers hjärtan. Och samtidigt så bra… Hur går det ihop? Det gör det väl inte, antar jag. Men eftersom jag är F15 är det helt okej för mig att dyrka dess bröder…och det gör jag också. Jag tycker låtarna är riktigt bra, och de är faktiskt inget massproducerat pojkband som vissa tror. De råkar bara vara tre väldigt talangfulla bröder som brinner för musiken, och sedan när är det något dåligt? A little bit longer är mycket, mycket bättre än bandets två tidigare album, och man märker hur de verkligen utvecklas och växer i sig själva. Detta album innehåller så himla mycket känslor, utan att det på något sätt blir för mycket… Och for the record, vem skulle inte kunna döda för minstinen Nick?"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: A little bit longer (en riktigt fin låt som Nick skrev om att leva med sin typ 1 diabetes)

"De vet precis hur man gör fånig pojkpop och smälter flickors hjärtan i alla fall. Det är ju…bra. Fair enough. Sen kan de visserligen aldrig ens mäta sig med Busted (eller McFly) i den genren. Jag tar detta med en stor nypa salt, kanske är det just vad de själva borde göra också? Det låter lite för vi-tror-vi-är-så-bra-och-inser-inte-riktigt-hur-fånig-musiken-egentligen-är. (och de dödar musiken med sin Beatles-cover)"
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Lovebug

"En gång i tiden skulle jag säkert ha gillat detta. Men idag låter det mest som totalt meningslös pop i mina öron. Jag antar att jag är helt fel målgrupp. Bäst blir det, något oväntat, när tempot sänks i låtarna, dvs. i balladerna. Framförallt låten Sorry som påminner om något bra som jag inte kan sätta fingret på. Plus till den snygga albumcovern!"
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: Sorry

Snittbetyg: 5.5

"Till att börja med: hemskt albumomslag! Innehållet känns ungefär likadant. Låtarna känns krystade, Johnny Borrell låter som en man med magont och samtliga spår är alldeles för hetsiga. Det här räcker ingen vart, de enda plusen de får är för några enstaka låtar (Blood for wild blood, Wire to wire etc), som faktiskt är helt okej, och för att ha gjort ett snäppet bättre album än förra gången."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Blood for wild blood

"Det är synd, men Razorlight känns iskalla för tillfället. För två-tre år sedan skulle jag ha längtat efter ett nytt Razorlight-album, men idag känns det mest jobbigt och tråkigt. Jag undrar vad det beror på. För denna skiva är hyfsat bra och innehåller några riktigt bra låtar. Men som precis med deras senaste skiva så blir de nog bortglömda ganska snabbt. Återigen, vad har hänt med Razorlight, varför vill man inte gilla dom längre?"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: The House

"Det är fortfarande Razorlight. Ibland glömmer jag det. Jag älskar Razorlight, älskar, egentligen, Johnny Borrell och hans rebelliska attityd och röst också. Slipway Fires är klart sämre än bandets tidigare album, och jag blir grymt besviken på Borrells röst. När gick han från att ha en originell och cool röst till att ha en komersiell röst som mest låter som Ola Salo? Jag måste ha missat det kapitlet i hans historia.
För att återgå till musiken; det är fortfarande Razorlight och det är fortfarande bra. Detta album är kanske att ta ett steg tillbaka, men musikmässigt ligger de i alla fall väldigt, väldigt bra till för mig."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: The House

Snittbetyg: 7.0

"En jul-ep, det skulle kunna gå hur som helst. Lyckligtvis visar det sig att Glasvegas klarade det väldigt bra. Det är visserligen julinslag här och var, och en egen version av Silent Night, men det viktigaste (och det som gör ep:n värd att lyssna på om och om igen) är att de gjorde sin egen grej. De flesta låtarna funkar att lyssna på i stort sett när som helst. Berörande, mäktigt och väldigt Glasvegas (tänka sig att man kan säga så om ett så pass nytt band. Kul med egen nisch.)"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: A snowflake fell (and it felt like a kiss)

"Jag förstår fortfarande inte hypen kring Glasvegas, men jag gillar verkligen idén med en jul-ep. Lagom mycket bjällerklang och resten på sitt eget sätt. Jag gillar hur de gör det även om jag inte riktigt gillar vad de gör. Men det fina titelspåret känns som en låt att plocka fram även kommande jular."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: A snowflake fell (And it felt like a kiss) 

Snittbetyg: 7.3

"Jag säger såhär: Dig Out Your Soul känns mer engagerat, fräschare, yngre och roligare än på länge (The Shock Of The Lightning, Bag It Up etc.)! Dessutom låter Liams röst mycket bättre än vad den har gjort de senaste åren (I’m Outta Time). Det är precis såhär Oasis borde/ska låta år 2008. Jag är oerhört nöjd, med undantag från några mindre bra låtar som skulle kunna ha ersatts med bättre b-sidor."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: I’m Outta Time

"Jag håller med Lisa i allt hon säger. Det låter tillräckligt modernt för att kännas 2008 samtidigt som man känner igen det gamla man lärt sig älska med Oasis. Tyvärr innehåller skivan för många svaga, om än inte dåliga, låtar för att nå de högre betygen. Nåt som slår mig är hur extremt tydliga Beatles-referenserna är: framförallt i de låtarna som inte är skrivna av bröderna Gallagher. Ett annat konstaterande är att det fortfarande är gamle Noel som skriver de allra bästa låtarna. Denna skiva är inget formbesked, men god nog för att återigen övertyga mig om deras storhet."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Shock of the Lightning

"Visst hör man att det är Oasis direkt vid första tonen - och där har vi en stor selling point. Och visst är det bra, men en del låtar känns verkligen bleka… Det är också relativt svårlyssnade låtar som man tycker låter som en enda lång sång till en början. Jag önskar egentligen att Oasis ville ta mer risker i sin musik, samtidigt som detta sound som de har är väldigt betryggande och något som man alltid kan lita på. Och, I’m outta time är så himla himla bra. Galet."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: I’m outta time

Snittbetyg: 5.3

"Det skulle kunna vara riktigt bra. Det skulle kunna vara en ny, frisk fläkt inom svensk pop. Soundet skulle kunna vara intressant. Dessvärre är det inte så. Nordpolen försöker verkligen att göra "rätt", men det blir så fel. Texterna är platta, intetsägande och fåniga. Låttitlarna är för jävliga. Soundet är visserligen emellanåt bra, men jag har hört det så många gånger förut att det börjar bli tröttsamt. Den avslutande låten På Nordpolen är egentligen det enda jag skulle kunna förtsätta lyssna på. Tanken och konceptet är rätt, men resultatet blir nästintill en flopp."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: På Nordpolen

"Det förvånar mig, men jag gillar det här! Det hörs att TTA har varit med på ett hörn eller två, men det stör mig inte så mkt som jag först trodde. Istället diggar jag det elektroniska ljudet. Jag håller inte med Lisa om att texterna är fåniga och att låttitlarna är för jävliga, jag tycker han gör det bästa av att sjunga på svenska till sån här musik. Sen gillar jag inte riktigt sättet han sjunger på, men det gör inte så jättemycket. En, nästan, jättebra debut!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Skimret

Snittbetyg: 8.0

"Sångaren Kevin Barnes börjar mer och mer kännas som 2000-talets David Bowie. Den här skivan är lika fullproppad med snygga popmelodier som fjolårets mästerverk! Det är roligt och spännande från första lyssningen, men kan istället bli för mycket vid regelbunden lyssning - precis som vanligt med of Montreal. Men jag tycker ändå att kreativiteten är fantastisk och det finns alltid guldkorn att hitta i of Montreals skivor, så även här."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: And I’ve Seen A Bloody Shadow

Snittbetyg: 7.8

"Håkan Hellström och Broder Daniel möter The Hives och Ebba Grön. Förutom det otroligt fåniga namnet så är Hästpojken något jag verkligen gillar! Skivan växer för varje lyssning och jag börjar mer och mer få intrycket av att detta är en jämnbra, nästintill komplett, skiva. Den rivstartar och avslutar med albumets två starkaste spår och däremellan blir det aldrig tråkigt. Jag diggar det här!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Utan Personlig Insats

"Jag trodde inte att jag skulle tycka om det här. Jag trodde att det skulle bli en sämre version av Broder Daniel och Bad Cash Quartet på svenska, men jo, jag gillar det! Det känns redan nostalgiskt, som om jag lyssnade på detta i högstadiet (vilket jag definitivt hade gjort om de fanns då). Nostalgiskt i sin tur är nästan alltid bra. Detta är så typiskt svensk pop om ungdomens år, och det går nästan alltid hem hos mig."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Här Har Du Ditt Liv

"Jag gillar det här, man blir sugen på att festa och sjunga med i texterna. Helst vill jag känna igen mig i texterna, jag vill vara dom men istället så får jag lyssna och drömma att jag är full på Liseberg och knarkar i Flemingsberg."
Johan ger skivan 7.5

bästa spår: Shane Macgowan, Caligula

Snittbetyg: 6.3

"Även om denna skiva i det stora hela inte är mycket mer är en bagatell så kan jag inte låta bli att charmas av de få låtar som står ut från mängden. Det handlar trots allt om två hyfsat kompetenta herrar, så att denna samling skulle innehålla pärlor var det aldrig någon riktig tvekan om. Däremot lever inte helheten upp till mer än att det är en lagom mysig, bekväm skiva för mörka höstkvällar."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Strange Overtones

"Jag var helt inställd på att detta var en genialisk återförening, men som skulle resultera i en meningslös skiva. Halva rätt. Skivan känns igenomtänkt, uppdaterad och välgjord. Trots att den emellanåt känns lite enformigt, innehåller den många guldklimpar (Wanted for life, The Lighthouse etc.) som överraskar och förgyller i höstmörkret. De bevisar även att långsamt inte behöver vara tråkigt."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: I feel my stuff, The Lighthouse och Wanted for life

Snittbetyg: 7.0

"Det absolut roligaste med Wild Beasts (förutom den oerhört originella och oförutsägbara rösten) är att de inte låter som ett typiskt brittiskt band, ni vet såna som man oftast tröttnar på utan att ens knappt ha lyssna på skivan. Nej, det här är annorlunda, fräscht och roligt. Man vet inte hur nästa låt kommer att låta, och det gillar jag! Ett plus också för de intressanta låttitlarna (She purred while I grrred etc.) Mycket bra debutalbum!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: She purred while I grrred

"Jag älskar rösten! Den gör mycket för musiken, men den är inte allt. Det är som Lisa säger, man tröttnar inte på musiken, men å andra sidan så fastnar den inte heller tillräckligt för högre betyg. Det är sådär lagom bra hela tiden: inga självklara hits, inga låtar som faller ifrån. En spännande debut med mersmak!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Brace Bulging Buoyant Clairvoyants

Snittbetyg: 5.0

"Jag minns Weezer på 90-talet. Framgångsvågen har sedan dess slätats ur ordentligt och Weezer på 2000-talet är inget vidare. Trots det var jag nyfiken på den här skivan. Efter ett antal lyssningar är jag fortfarande ganska likgiltig. Det finns några bra låtar att luta sig emot, men överlag känns det som om albumet är inspelad enligt amerikansk popstandard. Och är det bara jag som stör mig på att sångaren bytt sina karakäristiska glasögon mot en cowboyhatt??"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Thought I Knew

Snittbetyg: 7.0

"Annika Norlin är SÅ mycket bättre på engelska! Jag gillar hela upplägget: albumtiteln tillsammans med det talande omslaget, alla små berättelser snyggt musikaliskt beklädda…ja, det mesta egentligen. Det enda negativa är egentligen att det ibland känns lite för poppigt, lite för…svenskt? Vilket samtidigt är paradoxalt då man ibland kan undra hur en svensk tjej kan skriva så bra musik. Elgitarrerna till texten And she’ll never have to know what it’s like when your heart brakes i låten Anna är årets musikaliska höjdpunkt!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa låt: Anna

"Inte lika bra som första skivan."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Lund

"Jag gillar Annika Norlin. Hon är cool och duktig och så mycket bättre på engelska. Jag har dock alltid försökt tycka om hennes musik mer än vad jag egentligen gör. Detta andra album är gulligt och smart som det förra, om än lite sämre. Mitt problem med musiken är att det blir för tråkigt och förutsägbart. Det är inget med detta album som överraskar eller chockar. Soundet är detsamma, texterna är i stort sett desamma och Annika är densamma."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Arjeplog

Snittbetyg: 6.3

"Årets mest hypade band? Kanske. Albumet har blivit hyllat av, i princip, alla. Det är brittiskt, men inte alltför förutsägbart. Alla låtar var för sig är bra, men tyvärr låter de ganska lika, vilket gör att albumet emellanåt bara känns som en enda lång låt med bred accent. Det gäller att lära sig att hålla isär alla låtar, och då upptäcker man det fina i dem. Genast blir albumet mer intressant. Det är inga Arctic Monkeys, men ett lovande band och ett mycket bra debutalbum."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: It’s my own cheating heart that makes me cry

"Ja men nej. Ja för rätt röst och rätt sound. Nej för fel låttitlar och fel melodier. Det finns en enorm potential, det hörs. Tyvärr är det rätt sak, men på fel sätt. Jag tror problemet är att jag har hört allt redan innan jag ens började lyssna på skivan. Förutsägbart, ooriginellt och i längden därför tråkigt. Twinkle little star, how I wonder where you are? säger det mesta."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Geraldine

"Hype, hype, hype hype hype, hype…hype. Jag är ledsen, men the hype lies. Det här är inte bra! Låttexterna ser ut som resultatet av för mycket fritid och inte det minsta lilla talang. Melodierna är tråkiga, sega och sticker inte ut det minsta lilla. Herrejeusus, jag hade verkligen förväntat mig lite mer. Trash-hip-hoplåtar har bättre sound än detta, shame! Och visst kan jag erkänna att även jag hade höga förväntningar på Glasvegas efter alla hyllningar, men still, uncool. Jag antar att jag blir lite arg också, för visst hör även jag potential. Men varför bara sumpa bort den sådär? Antingen är de bara helt dumma i huvudet, eller så kan de verkligen inte bättre."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Flowers & Football Tops

Snittbetyg: 4.5

"Ett av årets mest hypade svenska album lever inte upp till förväntningarna. Som bäst blir det i samarbetena med bl.a. Robyn, Neneh Cherry och Titiyo, men när Kleerup ensam står för musiken, ofta i de instrumentala låtarna, blir jag snabbt uttråkad. Mycket bättre blir det inte heller när han försöker sjunga själv. Låtarna är väldigt trallvänliga men når aldrig några vidare höjder, vilket förmodligen gör det här till en skiva jag glömmer ganska snabbt."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Forever (feat. Neneh Cherry)

"Efter ett par lyssningar kan jag redan alla (tjatiga) låtar. Det är inte bra! Visserligen är samarbetet med Robyn helt genialiskt och vissa andra samarbeten (Neneh Cherry, Titiyo etc.) kan jag också till viss del uppskatta, men resten (och speciellt när han försöker sig på att sjunga själv) är pinsamt, pinsamt och stundvis äckligt dåligt."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: With every heartbeat (feat. Robyn)

Snittbetyg: 7.5

"Coldplay sviker inte. Det är precis lika lättlyssnat som tidigare. Men trots att det här är en jättebra skiva så är den ganska medelmåttig med Coldplay-mått mätt. Recensenter hävdar att det är ett nytt utvecklat sound på denna skiva, men det vill jag inte hålla med om. Det är samma gamla Coldplay och man får precis vad man vill ha. Jag är mycket nöjd."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Death And All His Friends

"Jodå, Coldplay har en förmåga att alltid lyckas med sina album. De förnyar lite, men håller hårt kvar vid soundet vi är vana vid. Viva la vida or death and all his friends är lätt att ta till sig, och lätt att tycka om…och lika lätt att tröttna på. Jag hade föredragit en lite svårare skiva, denna kommer jag tröttna på om max två veckor."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Death and all his friends

"Wow, Coldplay levererar något som inte får mig att somna, och som inte får svärmor att jubla lika mycket. Jag blev överraskad direkt av singeln Violet Hill, och det slutade inte där. Skivan är fin, nyskapande och väl genomtänkt. Ett smart album, som jag gillar skarpt."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Viva la vida

"Jag håller med Stina helt och hållet - skivan känns professionell och nyskapande. Coldplay kan verkligen det här med musik. De är sjukt duktiga och vissa av låtarna är helt geniala."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: Viva la Viva, Death and all of his friends

Snittbetyg: 5.5

"The Verve hade sällsynt dåliga förutsättningar för att vinna mitt förtroende: elva år sedan förra skivan - tillbaka som kritikersågade föredettingar. Men med dåliga förväntningar i ryggen var överraskningen total. Det är ingen Urban Hymns, det är ett nytt The Verve med nytt sound, men jag gillar vad jag hör. Skivan för ofta tankarna till Radiohead, framförallt i låtarna Sit And Wonder och Judas. Jag gillar även grejen att varje låt i snitt är över 6 min. På något sätt ger det ett visst djup, något som skivan vinner på."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Love Is Noise och Judas

"Nej. Verve har gjort ett fantastiskt album på 90-talet (Urban Hymns) och diverse andra bra låtar, men det här albumet är inget att hurra för. Det märks alltför tydligt att de har blivit gamla, men så gärna vill hålla fast vid ett ungt, catchigt sound. Tyvärr resulterar det bara i pinsamhet. Man kan hitta några glimtar av hur det borde eller skulle kunna låta (Valium skies, Sit and wonder etc.), men i övrigt vill jag bara säga: lägg ner NU, innan ni får samma stämpel som Oasis!"
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Sit and wonder

Snittbetyg: 4.5

"Brittisk indie blir sällan riktigt lyckad. Och det här är ungefär som en sämre kopia av Franz Ferdinand, roligare blir det inte. Det är högt tempo rakt igenom, men trots det så lyfter det aldrig utan känns jämntjockt hela vägen. Det här definitivt en skiva som jag skulle klarat mig utan i år. Ett par, tre låtar räddar skivan från underkänt."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Work Is Never Done

Snittbetyg: 7.0

"Jag är egentligen inget större fan av remixskivor, men eftersom det gällde ett av de bästa banden 2007 gav jag det en chans. Det låter väldigt svenskt och väldigt Studio. En bra blandning remixar av kommersiella låtar (2 hearts av Kylie Minogue), typiska svensk-poplåtar (Impossible av Shout out louds) och ett gäng långa, mestadels instrumentala, låtar. Perfekt kvällslyssning, men jag saknar deras egna poplåtar och önskar att hälften av låtarna kunde vara aningens kortare."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Turn the radio off

Snittbetyg: 6.3

"Modernt och lättlyssnat. Många av albumets 15 låtar har hitpotential och är högt medryckande. Bra eller dåligt? Cut Copy låter precis som jag hade tänkt mig, de gör allt rätt - dansvänliga låtar, utan att de blir för "kommersiella". Trots det fattas något, något litet som får mig att vilja lyssna om och om igen och vilja ge dem det höga betyg den här skivan förtjänar. Oerhört svår att betygsätta, men trots allt en bra skiva."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Unforgettable reason och Feel the love

"Cut Copy låter svenskt. Ungefär som en blandning mellan Kleerup, Tough Alliance och Shout Out Louds. Det finns mkt potiential i låtar som känns som ofärdiga eller bortkastade pärlor, kanske framförallt singeln Heart on Fire och Far Away. Ofta är det de trista refrängerna som sinkar, tyvärr."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Feel the love

Snittbetyg: 7.5

"Full ös, medvetslös! CSS är för jävla coola alltså! Jag förundras över vilket tempo skivan lyckas hålla rakt igenom, man får ingen lugn stund. Ska man dansa till något i höst ska man dansa till CSS, det liksom bara rycker i armar och ben!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Jager Yoga

Snittbetyg: 6.0

"Counting Crows har verkligen förmågan att skriva lysande låtar (Colorblind). Men dom balanserar hela tiden på kanten mellan poppig indie-rock till greasy high-school-rock. Precis som bandet har den här skivan två sidor; en intetsägande smörja och en vacker hitparad. Resultatet är därför förstås blandat och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Cowboys

Snittbetyg: 7.0

"Sigur Rós är ett konstigt band, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om dom. Ibland gör dom den vackraste musik man kan tänka sig, men alltför ofta tänjer dom på gränsen till olidlighet med sin seeeega musik. Eller vad sägs om 9,5 minuters sömnpiller? Det är frusterande. Men trots allt så tycker jag om den här skivan, men det gäller att vara på rätt humör när man lyssnat på den för att inse det."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Inní Mér Syngur Vitleysingur

Snittbetyg: 8.5

"Ett underskattat album! Visst kan de gnälliga gitarrerna verka lite jobbiga och drogernas inverkan gör det till ett komplicerat album, men det är just det som är charmen med Be here now. Det är svårt att lära känna albumet, men tillslut inser man att låtar som Don’t go away, Stand by me och Fade In-Out är precis lika mycket värda beröm som tidigare låtar på tidigare hyllade albumen Definitely Maybe och (What’s the story) morning glory?."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Don’t go away

"Den här skivan är speciellt på så sätt att det var min första egenägda Oasis-skiva. Jag kommer till och med ihåg julen då jag fick den. På den tiden fanns ju ingen annan musik än Oasis för mig och naturligtvis tyckte jag då att detta var det bästa jag hört. Idag är jag kanske inte lika lyrisk, men nog är det svårt att undvika att ge skivan ett toppbetyg. En fullgod uppföljare."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Stand By Me

"Ja, som sagt är Be here now ett inte lika hyllat album av Oasis, och kanske är det just det faktumet som gör det lite extra intressant. Eller så är det helt enkelt de lite mer bortglömda låtarna som får pälsen att stå på en.
Jag kan säga att nej, det är inte lika bra som endel av Oasis’ andra album, men det är fortfarande ett album i total världsklass. Det kanske säger något om Oasis som band också, vad vet jag…"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Don’t go away (så fin, så fin, så fin…)

Snittbetyg: 9.3

"Inget annat band kan inge en så mäktig känsla som Oasis’ musik gör. Få band har betytt så mycket för den engelska musiken på 90-talet och kommit att influera i princip alla dagens rockband. (What’s the story) morning glory är en av höjdpunkterna i Oasis’ karriär, och det kommer att förbli ett av världens absolut bästa album. För alltid."
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Champagne Supernova

"Maken till sönderlyssnad skiva får jag leta efter. Men det finns förstås en solklar anledning till att den är så sönderlyssnad. Den här skivan är fullkomligt fantastisk. Det är nåt mer än bara musik på nåt sätt. Det är hela min uppväxt, typ. Tider går, Oasis förblir."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: Champagne Supernova (världens bästa låt?)

"Ok, ok, ok. Det är en asbra platta, I get it. Men denna totala överhyllning…Jag förstår inte? Det finns asbra plattor, och det finns asbra plattor. Jag skulle klämma in (What’s the story) morning glory under kategorin ‘asbra plattor’. Varför?
Jag kan aldrig riktigt komma på mig själv med att längta efter att lyssna på den. Och jag har aldrig blivit riktigt berörd av någon annan låt än Champagne Supernova. Och facts; när jag väl har lyssnat på den, tar det ett tag innan jag vill lyssna igen."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Champagne Supernova

Snittbetyg: 5.3

"Det här är kul. En artist på 2000-talet med en 50-talsröst (en mycket vacker sådan!) är inte vanligt. Det känns lite annorlunda, lite 50-tal och mycket 2000-tal, vilket är en snygg komination. Aningens tråkig skiva i längden, men helt klart värt att lyssna in sig på!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Warwick Avenue

"Jag är inte lika fascinerad av rösten. Jag hade förväntat mig nåt mäktigare. Inte heller musiken imponerar. Samtliga låtar är jämnbra, men det finns ingen som riktigt sticker ut utan de går istället ihop i en jämntråkig sörja. De två avslutningsspåren räddar skivan."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: I’m Scared

"Jag blev väldigt besviken när jag hörde skivan. Singeln "Mercy" är så grymt bra medan resten av skivan känns så väldigt ointressant"
Christina ger skivan: 4.0

Bästa spår: Mercy

Snittbetyg: 7.0

"Första intrycket var inget bra, utan snarare en rejäl besvikelse. Efter ett par lyssningar växte dock skivan enormt. Låtar som Standing next to me och Black plant är inget annat än utsökta och väldigt särpräglade poplåtar i världsklass. Sidoprojekt har en förmåga att inte bli så intressanta, men Alex Turner har, tillsammans med en liksinnad, ännu en gång lyckats åstadkomma fantastisk musik."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Black plant

"Till skillnad från Lisa så tycker jag att sidoprojekt är bland det mest intressanta som finns! Det finns många exempel på väldigt lyckade sidoprojekt. Den här skivan är inte väldigt lyckad, men jag gillar att den innehåller två-tre spår som är värda att spara i minnet. Annars är jag väldigt kluven. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vet att musiken är bra, men det klickar liksom aldrig. Men jag älskar nedan nämnda låtar!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Standing Next To Me och My Mistakes Were Made For You

Snittbetyg: 8.6

"Jag kan inte låta bli att känna samhörighet med Markus Krunegård med allt vad det innebär. Så jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt över det här albumet. Det här är utan tvekan vårens bästa skiva. Perfekt pop. Markus Krunegård kommer hädanefter, med Laakso i bagaget, att betraktas som en stor favorit i mina ögon."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Se på mig nu, vad tycker du?

"Till en början var jag inte alls imponerad. Jaha, vad är detta, liksom? Men jag gav Markus en ärlig chans, eftersom jag verkligen på riktigt trodde på honom. Allt hans jobb i Laakso kunde väl inte vara som bortblåst? Och jag hade rätt. Efter ett tag kom jag på mig själv med att verkligen längta efter att lyssna på Markusevangeliet. Låtarna är fina, väldigt fina. Med sköna sound, lite originellt sådär. Och lyricsen…Halle-Markus, big time!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Den som dör får se/Markus Kyrkogård

"Jepp, Markus har en förmåga att skriva om så alldagliga, realistiska och jordnära saker att vem som helst kan känna igen sig. Även jag. Det är kul, bra, poppigt och riktigt vårigt. Tummen upp för Markus."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Hjälp och Idioter

"Helt sjukt bra. Jag älskar det!"
Ellen ger skivan 8.5

Bästa spår: Hjälp och Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel

Snittbetyg: 8.0

"Nedstämdhet och giltighet. Alltid samma teman, och Broder Daniel övertygar. Det är fortfarande nostalgiskt, högstadie och glädje blandat med sorg. Det finns bara en som Henrik Berggren."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Work

Snittbetyg: 9.0

"Nostalgi!! Fucking Åmål! Inte nog med att denna skiva för med sig så många minnen; texterna, musiken och stilen är så igenkännande. Allt det här får mig att vilja dö inombords (No time for us), samtidigt som jag gläds över alla minnen och tankar (Whirwind). Ett högstadie utan BD är inget äkta högstadie. Detta är BD på topp! Broder Daniel forever, and ever."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Whirlwind, Happy people never fantasize och No time for us

Snittbetyg: 6.8

"Det här är fantastiskt! Håkan skriver inte bara underbara låtar själv, han är också en mästare på att tolka andra. Halvtrista visor har aldrig varit bättre. Dessutom fullkomligt sprudlar den här skivan av vårkänslor."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Nej, jag kan inte

"Jag gillar inte det här. Det är…alltför mycket visor och på tok för lite Håkan. Vart är hans egna touch? Den försvinner i mängden av tråkig vispop och blir näst intill obefintlig. Håkan är högt över vispop i vanliga fall, och nu när den där lilla Håkan-vibben försvinner bli allt bara…tråkigt och väldigt, väldigt svagt."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Trubbel

"Jag gillar inte vispop så mycket. Men herregud, Håkans röst (ja, faktiskt) gör sig perfekt till dessa annars rätt bleka visor. Det är otroligt vackert, om än fortfarande lite tråkigt."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Visa Vid Vingens Ängar

Snittbetyg: 8.8

"Ett något annorlunda sound. Detta är mognare och känslosammare än tidigare. Han berättar om sitt liv, både från de bra och dåliga erfarenheterna. Jag ska inte tjata om hur bra han faktiskt är, utan nöjer mig med att nämna att jag inte med den här skivan heller blev besviken. Inte alls…på något sätt."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Hurricane Gilbert

"Håkans jämnaste skiva. Här finns inget spår man vill hoppa över, utan jag kan utan problem sträcklyssna på skivan och njuta hela vägen. Dessutom innehåller skivan låtar som Brännö Serenad och Hurricane Gilbert. Ytterligare en fullträff."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Brännö Serenad

"Det här är Håkan Hellström i högsta grad, och älskar du det inte så säg. Hans bästa låt någonsin finns också med på denna skiva, vilket fulländar den totalt. Magnifikt, trots att vi vid det här laget har börjat vänja oss vi det."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Brännö Serenad

Snittbetyg: 6.0

"Det här är en himla cool skiva alltså! Någon kallade den för en modern discopop-klassiker, men riktigt så långt är jag inte beredd att gå. Fast hade den fortsatt i samma stil efter de första fem spåren så kanske. Andra halvan av skivan håller tyvärr inte lika hög klass. Men att höra Anthony sjunga discopop är bara det värt ett högt betyg."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Blind och You Belong

Snittbetyg: 9.2

"Man blir ju aldrig besviken. Håkan Hellströms andra skiva är inte lika bra som debuten, men det spelar ingen roll. Det är så jag säger det fortsätter att förmedla känslor och tankar som de flesta kan känna igen sig i. Det är vad som gör Håkan så speciell. Med ett par undantag (Mississippi kan vänta etc.) är även denna skiva fulländad."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Minnen Av Aprilhimlen

"Åh, åh, åh, åh! Det är så fint. Det är så rent. Så genuint, på riktigt. Att en Gbg-kille kan förmedla så mycket känslor på en enda skiva är ett mysterium. Jag kommer nog aldrig att förstå, men vad gör det? Jag blir otroligt lycklig, ledsen, berörd, arg osv osv när jag lyssnar på Det är så jag säger det. För, det är faktiskt så. För det är så jag säger det, Håkan Hellström är det finaste jag vet."
Stina ger skivan 10.0

Bästa spår: Det är så jag säger det

"Lite ojämnare än debuten. Men ändå lite vassare i kanterna. Jag gillar inte riktigt samba-temat, och det är just samba-låtarna som drar ner betyget. Men, men, Håkan är Håkan och han levererar poppärlor på löpande band. Det går aldrig att komma ifrån."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Det är så jag säger det

Snittbetyg: 9.5

"Känslor, tankar, glädje, sorg, nostalgi, ungdom, snabbt, långsamt, pop, pop, pop. Känn ingen sorg för mig Göteborg innehåller i princip allt en skiva bör innehålla, och är dessutom helt perfekt lång. Håkan Hellström är vår tids poet, vår tids geni, stjärna, stolthet. Han har en förmåga att berätta precis hur vi känner och vad vi tänker. Ett album att dö för!"
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt

"Ett otroligt starkt debutalbum, inget snack om saken. Man blir alldeles sprudlande glad i hela kroppen bara man hör introt i vilken sång som helst. En popkille med göteborgs-dialekt som skriver poetiska sånger må låta som något ganska vanligt, som försvinner fort. Men icke. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt, Håkan!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt

"Det finns nog inte så mycket mer att säga än det mina två begåvade systrar redan har sagt. Det här känns som länge sen, i ett annat liv. Skivan är och förblir dock det bästa som Håkan har gjort."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: En Vän Med En Bil