Snittbetyg: 7.1

"Jag är så jävla glad för detta album, för även om Arctic Monkeys var mer intressanta 2005, är detta precis vad jag vill höra av dem år 2009. De har blivit äldre och tar kanske för givet att de lyckas, och det är just det som gör Humbug så bra. Alex Turner är vuxen och med detta album vågar de tona ned på allt catchy och alla melodier som gjorde dem kända. Inledande My Propeller är sjukligt rolig och alldeles genialt uppbyggd. Därefter följer skivan på det spåret, med några svackor (läs: intetsägande låtar) och når sin topp vid Arctic Monkeys allra vackraste Cornerstone. Pretty Visitors visar på att de snabba takterna och catchiga texterna fortfarande finns kvar. I stort sett är dock Humbug är ett mer lågmält album, och ärligt talat vill jag inte ha ännu en Whatever people say I am, that’s what I’m not. Jag vill ha precis detta!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Cornerstone och My Propeller

"Jag har blandade känslor inför den här skivan: dels är jag glad att de gör något lite annorlunda, dels är jag besviken på att musiken inte har samma driv som tidigare skivor. Klart står dock att det här är det sämsta Arctic Monkeys har gjort - vilket får det att låta betydligt värre än vad det är. Det här är snarare en skiva som bevisar att bandet har mognat och är att räkna med för en lång tid framöver."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Crying Lightning

"This is a new low! Och jag kan inte sluta le åt det. Arctic Monkeys visar sådana tendenser på en otroligt hög lägstanivå med detta album, som är deras sämsta, som sagt. Efter Whatever People Say I am That’s what I’m Not trodde jag aldrig att jag skulle få höra någon förstaklassig musik från dessa småstadskillar. Då kom Favourite Worst Nightmare, och jag sade till mig själv att det finns inte en chans i helvetet att ett musikaliskt hat-trick med sådan bra kvalitét är möjligt. Jag glömde dock bort för en stund att det var Arctic Monkeys jag pratade om. För nej, Humbug är inte alls lika bra som deras tidigare verk. Men det är mognare, det är utvecklat och det är precis så som ett tredjealbum ska vara. Jag älskar att kunna plocka ut de där speciella tonerna och riffsen som är så tydlig Arctic Monkeys, men samtidigt häpnas över deras musikaliska mångsidighet. Det är alldeles underbart."
Stina ger skivan: 8.0

Bästa spår: Cornerstone eller Secret Door

"Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig. Jag funderat över om jag verkligen tyckt Arctic Monkeys varit så himla bra egentligen, och kommit fram till att det nog har varit farten jag gillat i deras musik tidigare. Farten har fått mig på uppiggande humör, och deras catchiga texter har varit ett plus i kanten. Nu när farten verkar helt bortblåst och de ska låta lite mer "vuxna" faller hela mitt intresse bort. Ingen låt är speciellt dålig, men jag känner ingenting för dem."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: My Propeller

Snittbetyg: 5.8

"Det är inget direkt nytt eller överraskande med denna skiva. Angela är rakt igenom ganska värdelös, men endel av det andra är bra (You’re in my eyes (discosong) och Leftovers etc.) Jag gillar Jarvis, hans solokarriär har hittills varit mycket mer lyckad än vad jag hade förväntat mig. Jag är rätt nöjd med detta, speciellt med tanke på hur många andra (Brett Anderson till exempel) i hans ålder misslyckas totalt med sin solokarriär."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: You’re in my eyes (Discosong)

"Man blir lite förvånad när skivans tre sämsta spår ligger först. Konstigt upplägg på en annars ganska jämn och spännande skiva. Låtar som Leftovers, Slush I never said I was deep och You’re on my eyes (discosong) är mycket bra och visar en potential som får mig att vilja lyssna på Jarvis Cocker även nästa gång."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår:  I never said I was deep

Snittbetyg: 6.5

"Sonic Youth på skiva anno 2009 kändes inte jätteintressant egentligen. Jag har svårt för gamla band som försöker hålla sin dalande karriär vid liv genom att släppa ointressanta album, och det var precis vad jag trodde The Eternal skulle vara. Ack, så fel jag hade! Efter ett antal lyssningar (alltid många lyssningar vad det gäller Sonic Youth, det smälter inte in annars) inser jag att det här är riktigt bra. Det låter, som vanligt, väldigt mycket dem. Låtarna är inte jobbigt långa och trots att de hängt med ett bra tag låter det inte avdankat. Tack. Tack!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Calming the snake

"Jag har försökt mig på Sonic Youth tidigare men aldrig riktigt gillat vad jag hört. Musiken har varit för högljudd, för hård och haft för vassa kanter för min smak. Men det här gillar jag! Här finns grymma gitarriff, sång med attityd och lagom mkt oljud. Det kan vara min språngbräda in i Sonic Youth’s värld, för den vill jag egentligen inte missa."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Malibu gas station

"Nja, alltså. Sonic Youth är ju bra egentligen. Med "egentligen" som nyckelord. Jag tycker att detta blir just för rakt, för kantigt, för ospeciellt och för alldagligt som Viktor säger att det inte är. Det lämnar inga spår hos mig, och att lyssna på dem var mer jobbigt än kul. Likväl den andra gången som den trettionde. Lite synd må tyckas, men det verkar som om vissa klassiker har ett bäst före-datum trots allt…"
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: No Way

Snittbetyg: 7.5

"Kent har åter gjort ett mäktigt album. Är det någon som är expert på att forma texter som säger allting och ingenting samtidigt är det just Jocke Berg. Världar målas upp i Kents låtar, där musik och text för fram tankar och känslor som tenderar mot depressiva. Minnen, ilska, ensamhet - livet. Kents låtar är starka, och på något sätt lyckas de alltid modernisera sig åt rätt håll. Trots detta finns det plats för att slipa diamanterna. Svarta linjer känns idéfattig och en aning tröttsam i längden, Töntarna känns lite enkel. Bättre blir delfinlåtande Det finns inga ord, när textraden "Och jag minns din pappas bibliotek" yttras i Ensamheten och den coola ljudeffekten vid 1.58 in i låten Idioter. Till sist vet jag inte riktigt varför Kent väljer att ha en kyrkokör sjungandes på spår 1, men på något sätt känns det som Kent lägger vantarna på alltid rätt. Ovissheten och överaskningsfaktorn ger detta album ett extra plus."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Idioter och Det finns inga ord

"Ibland handlar det bara om att trotsa sig själv litegrann och ge chanser. Vilket jag har gjort. Kent och jag har aldrig riktigt kommit överens, jag tycks mest se igenom den otroligt omtyckta charmen som för mig bara är framtvingad och falsk. Men nu gav jag dem ändå en chans, och efter timmars konstant lyssnande, och analyserande, kan jag komma fram till slutsatsen att detta inte är så illa ändå. Vissa låtar kan dock platsa in på listan över årets sämsta låtar (t.ex Töntarna och Hjärta) medans andra säger motsatsen (framför allt Idioter, Svarta Linjer och Vals för satan (din vän pessimisten)). Blandningen av gamla, innerliga Kent och deras uppgraderade elektroniska sound bildar ett helt okej album som trots allt är klart värt att lyssnas på."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten) eller Svarta Linjer

"Vad finns det mer att säga om fenomenet Kent? Superlativen är slut och jag har upptäckt att jag slutat att längta efter nästa Kent-platta. Det är ju så självklart allting: musiken, texterna, sången - det känns som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att lyssna på Röd är således lika njutbart som att trycka i sig en 200 g chokladkaka på 5 min: man vet vad man ger sig in på och kan knappt bärga sig att sätta tänderna i den, man njuter av varje sekund, varje tugga och är övertygad om att det inte finns nåt bättre eller godare i världen - mer mår likfan något illa efteråt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sjukhus

"Kent har alltid varit en självklarhet, det finns inte mycket mer att säga egentligen. Jag vill bara buga inför Sveriges bästa band. År, efter år, efter år. Från 1995 till 2009, inget verkar kunna hindra dem."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten)

Snittbetyg: 6.3

"Karen O’s röst är oerhört cool, soundet är intressant och varierar från låt till låt - jag visste direkt att det här var en skiva att räkna med. Yeah Yeah Yeahs känns väldigt jämna och man vet att de gör bra ifrån sig. Alla låtar är bra, vissa sticker ut (Hysteric, Heads will roll och Dull life etc.) och några är lite anonymare (Little shadow etc.) I övrigt är det enda jag saknar egentligen den där "shit!-shit!-vad-bra"-känslan, men den kanske kommer med tiden? Jag hoppas det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Hysteric och Heads will roll

"Yeah yeah yeahs är alltid coolast, vare sig det handlar om Karen O’s röst, skivcovers, låttitlar, bandnamn eller musiken. Här sitter alla dessa faktorer som en smäck. Även om cool är nyckelordet i alla sammanhang när det gäller YYYs så finns här bevis på hur fantastiak låtar bandet kan producera även när de släpper den coola fasaden och istället sjunger om t.ex små skuggor (läs: Little shadow). Magnifikt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Little shadow och Hysteric

"Ännu en gång måste jag dra en liten linje över det mina syskon sagt. Jag hatar Karen O’s röst. Den stör mig ända in i benmärgen. Alla låtar känns väldigt osammanhängande och röriga, och jag får ingen struktur på det hela. Det finns kanske två, möjligen tre, låtar som jag skulle kunna lyssna på såhär i efterhand. Jag blir inte berörd."
Stina ger skivan 4.0

Bästa spår: Runaway

Snittbetyg: 5.8

"89 är inte direkt vad jag förväntade mig. Det är betydligt mer "drag" och mer gubbigt än vad jag hade trott (jag kanske ska tillägga att den senaste Bear Quartet-skivan jag har lyssnat på är från 90-talet). De båda inledande låtarna är bra, men sedan vet jag inte vad som händer, mer än att det blir sliskigt och gubbigt. Skivan blir betydligt bättre framåt slutet, med låtar som Reanimation of the dead sea och Carry your weight etc., vilket väger upp. Lite i alla fall."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Carry your weight

"Precis som för Lisa så var inte det här vad jag hade väntat mig. Det är mycket tyngre och hårdare. I början var jag så förvirrad att jag gång på gång glömde bort vad jag lyssnade på, det är svårt att placera musiken. Då hade jag mer eller mindre bestämt mig för att det var dåligt, men jag har hunnit ändra uppfattning. Det här är bra, men inte mycket mer än så. En fulsnygg skiva som inte lämnar några större avtryck."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Reanimation of the dead sea

Snittbetyg: 7.6

"Det här är ett melodiöst mästerverk. Vare sig det handlar om ballader eller ren powerpop så lever musiken på melodierna. Vid första genomlyssningarna var jag överväldigad och var övertygad om att det här är årets album, men sen hände något. Intresset svalnade och jag upptäckte små sprickor i fasaden. Jag tror att jag i den här skivan mer uppskattar sekvenser av vissa låtar mer än helheten. Vilket är jäkligt synd, och för mig totalt oförklarligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Under the pavement - the beach

"Mitt intresse för den här skivan var väldigt svalt, men efter ett antal lyssningar på skivan kan jag konstatera att det var över mina förväntningar. Varje låt i sig är rätt ok (plus till Turn back time och Under the pavement - the beach), men vid skivans slut slås jag alltid av tanken om hur ointressant det är. Jag vet inte om det beror på att jag har hört det förut, om alla låtar känns likadana eller om musiken bara inte passar mig, men skivan är en stor massa av mediokra låtar som inte riktigt greppar tag om mig."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Turn back time

"Det är absolut ingenting nytt som hörs från Deportees. Ingenting speciellt, inga hårda sound eller smidigt vackra röster. Det bara är. Men fan vad det bara är! Trots att jag har hört liknande ungefär sjuttioelva gånger förut blir jag lika förvånad varje gång efter att ha lyssnat igenom albumet. Hur bra kan det egentligen vara utan att vara originellt och speciellt?
Nej, alla behöver inte ha sjuka texter á la Bob Hund, sjuka scenshower á la Flaming Lips eller några utstickande kläder. Vanlig hederlig bra musik kan vara ljusår bättre, och det bevisar Deportees här."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Tell it to me like you told it to them

"Deportees svällar fram känslor och jag flyger med i en stark medvind. Detta är en musikalisk upplevelse träffsäker som få. Musiken är i sig inte anmärkningsvärt originell i sin genre, men låtarna i sig håller sådan hög lägsta nivå att jag är förvånad över hur någon inte kan tycka om detta. Influenser från soul och country cirkulerar inpackat i ett beroendeframkallande medryckande pop-packet. Jag stannar upp i vardagen gång på gång för att påpeka högt för mig själv om min omgivning, "ALLTSÅ, VAD FANTASTISKT BRA DET HÄR ÄR!". Håret på överarmen reser sig och huden förvandlas till gås. När jag sedan inser att detta är svenskt blir jag oerhört stolt, ABBA är statister när Deportees för den svenska fanan! Att Markus Krunegård har två album som klassas bättre än detta på denna sida måste ju närmast vara ett skämt mot poeten och musikern inom oss! I don’t pretend, I love you back."   
Robert ger skivan 9.0

Bästa spår: I Wanna Be In Your Gang

Snittbetyg: 6.5

"En växlande melankoli som kastar sig från stillsam depression till tillfällig lycka. Genomgående finns sångaren Charlie Finks skilsmässa från den tidigare bandmedlemmen Laura Maurling. Att bandet tagit sitt namn från den utomordentliga filmen The Squid and the Whale (regisserad av Noah Baumbach) skapar inte direkt färre associationer till skilsmässa. Inledande First Days of Spring (kan vara årets bästa låt så här långt) sätter verkligen en skyhög ribba, en ribba som är svår för resterande låtar att komma upp i. Trots det visar Noah and The Whale att en skilsmässa kan vara lika vackert poetiskt med musik som på film. Det är jämnheten med några tillhörande toppar (First Days…, Love of an Orchestra och Stranger) som gör detta album till en höstfavorit!"
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: First Days of Spring

"Sen jag såg Noah and the Whale live för en vecka sedan så har jag inte kunnat sluta tänka på hur lik sångaren är Seth Cohen från the O.C. Det är visserligen totalt irrelevant i det här sammanhanget, men av någon oprofessionell, styrd subjektiv anledning så började jag gilla det här mer efter den insikten. Men för korrekthetens skull påstår jag istället att det var ett starkt liveframträdande som fick mig att ändra uppfattning. Sanningen ligger kanske däremellan. Hur som helst så sitter jag kluven in i det sista. Vissa delar är väldigt bra, andra delar alldeles för präktigt. Resultatet är en fin, men lite tråkig, skiva."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Blue skies

"Det här är inte alls den slags musik jag oftast lyssnar på. Varje gång jag tar mig an en skiva som denna påminns jag om varför: musiken är för långsam. Dessutom blir det här lite för mycket akustisk gitarr, avskalade ljud och "för fint" än vad jag klarar av. Emellanåt, och kanske med en låt i taget, blir det ganska bra (Blue skies och Stranger etc.). I dess helhet blir det mest intetsägande och långdraget."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Stranger

Snittbetyg: 7.5

"Normalt brukar Flaming Lips vara mästare på att balansera sin musik precis på gränsen mellan för flummigt och för kommersiellt. Experimenten får alltid mycket plats - med överlag goda resultat. Den här skivan är dock annorlunda. Här tar experimentlustan över fullständigt. Vid första lyssningarna var det en totalt meningslös dimma av ljud. Men med tiden och den goda viljan till hjälp lyckas man bryta ner skivan så pass att man kan urskilja detaljerna - och helt plötsligt träder en helhet fram som inte bara är spännande och egen, utan också så fin att man undrar varför man inte såg den från första början. Ledordet för att upptäcka Embryonic är tid."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I can be a frog och Watching the planets

Snittbetyg: 7.0

"Morrissey är mer än bara musik. Det handlar mycket om lyrik, känsla och nästintill en hel livsstil. För mig är inget av hans soloalbum komplett, men det gör inget, för trots vissa medelmåttiga sånger finns alltid ärligheten. Years of Refusal är dock oväntat tajt, uptempo och sprängfylld av hits. Det är glada (nästan lite väl hurtiga) melodier, geniala texter och väldigt mycket Morrissey. Har man en gång gett sig in i fenomenet Morrissey är man fast, för alltid."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: That’s how people grow up och It’s not your birthday anymore

"Bra skiva, men den lyfter aldrig. Precis som The Smiths så känns Morrissey sådär lagom bra, aldrig fantastisk, aldrig dålig. Och den här skivan är precis så; bra rakt igenom men total tom på låtar att älska. Kanske har jag svårt för Morrisseys känsla för melodier, jag kommer ofta på mig själv att tänka hur det skulle kunnat låta istället, hur man skulle kunnat göra låten annorlunda."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: It’s not your birthday anymore

"Ett väldigt jämt album av Morrissey! Kanske inte någon världssensation, men jag gillar att det där allmänt kaxiga, men ändå sårbara, ligger kvar som ett tunt täcke över varje låt. Väldigt Morrissey, ja. Det bildar ett helhetsuttryck som får mer än godkänt!"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: That’s how people grow up

Snittbetyg: 6.0

"Sticker tvyärr inte ut. Det är schysst bakgrundsmusik, men den saknar det lilla extra. Känns som om musiken försöker vara stor och mäktig, men för min del blir det bara ett i raden album. Att jag tycker singeln Uprising är bäst på skivan säger väl en del."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Uprising

Snittbetyg: 7.5

"Det här är en fantastiskt söt liten skiva! Nio korta små låtar är normalt sett i minsta laget, men just i det här fallet känns upplägget optimalt. Kanske är musiken sådan som kommer bäst i små portioner, kanske är kvaliteten genomgående så hög att medelmåttiga mellanspår inte behövs. För en sak är klar: skivan innehåller inte en enda dålig låt. Och Scarlett gör definitivt rätt i att låta någon annan stå för låtmaterialet."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Shampoo

"Jag har lyssnat igenom detta album om och om och om igen, i ett försök att hitta någonting att klaga på… Det enda jag hittade är att jag inte riktigt gillar Scarletts röst. Ja, albumet skulle antagligen göra sig bäst utan henne. Men ändå, detta är så fantastiskt bra! Nio låtar ren magi av en fin musik med fina toner, härlig text och Pete Yorns röst är underbart len och mjuk. Precis som Viktor sade finns det inte ett enda dåligt spår på skivan. Väldigt nära toppbetyg!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Blackie’s Dead

"Mitt intresse för denna skiva är svalt. Det är nio låtar av ren, relativt ointressant, pop. För mig är hela skivan ganska intetsägande och det enda jag egentligen kan känna att jag uppskattar något är Scarletts (emellanåt) varma röst och spåren Someday och Search your heart. Resten kommer och går utan att lämna något avtryck. Det är inte hemskt på något sätt, bara totalt ointressant."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Search your heart

"Jag behöver inte upprepa Viktor och Stina med att det inte finns en ända dålig låt på denna skiva, men det gör jag i alla fall. Detta är glatt, härligt och uppiggande! Det behövs en skiva som Break Up att mysa till i höstmörkret. Jag gillar dessa små gulliga duettalbum som dyker upp lite då och då. År 2007 hette det Raising Sand (Plant & Krauss). År 2009 är Yorn och Johansson som står för underhållningen med Break Up."
Robert ger skivan 8.0

Bästa spår: Search Your Heart eller Shampoo

"Till skillnad från Stina så tycker jag att det är Scarlett Johanssons röst lyfter denna skiva från bra till riktigt bra. Och jag håller med Viktor om att skivan är en söt liten samling av trallvänlig pop, det är ganska simpelt men håller en jämn, hög kvalité alla låtarna igenom.
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Relator, Shampoo, Someday

Snittbetyg: 6.9

"WOW! Nog för att jag alltid gillat Mew, men inte hade jag väntat mig det här! Att lyssna på den här skivan är som att lyssna på en saga som är ömsom spännande, ömsom sorglig, ömsom överväldigande. Spåren fungerar perfekt med varandra och helheten är på något sätt väldigt självklar. Egentligen kan man beskriva det här mästerverket med fyra ord: mäktigt, pampigt, storslaget, fantastiskt."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Alla, på riktigt

"Okej, chilla med hypen, va! Detta är bra, inget snack om saken. Men det betyder inte att jag ändå har väldigt mycket att klaga på… För det första är alltför många låtar knappt ens låtar. De är några få irriterande sekunder av ljud som knappt hörs, alternativt bara smälter in i de andra låtarna. Det blir lite förvirrande. Vilken låt lyssnade jag precis på? För det andra så är det ingen variation alls på låtarna. Att ett band har sitt eget sound som Mew har - great! Men att fördela detta sound så att man faktiskt hör att det är 15 olika låtar och inte bara en lång, är en konst som Mew uppenbarligen skippat. Denna låt slash låtar slash whatever är i alla fall bra, thank God. Originellt och häftigt, och ja, lite mäktigt. Men som sagt - jag är inte blåst av stolen, jag sitter stadigt kvar."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Beach

"Skivan ger verkligen ett helthetsintryck, både på gott och ont. Låtarna gör sig som allra bäst efter varandra, samtidigt som det innebär att jag (liksom Stina) inte riktigt kan skilja på dem, eller för den delen inte ens har koll på vad de heter. Jag tycker om Mews karaktäristiska sound, men trots det stannar det alltid precis här, i ett medelmåttigt stadie. Jag antar att det inte tilltalar mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja ge det mer tid."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Introducing palace players

"Det känns som det har hänt något med Mews musik på fyra år. Det som var ganska lättsmält tidigare har blivit betydligt svårare. Det kräver en del lyssnande för att No Stories… ska växa. Väl inne i musiken känns det fortfarande som jag är lite utanför, kan den månne växa ännu mer? Jag vet inte, men jag är ändå redo för att ge mitt omdöme. Att hålla ihop ett album med 13 krävande låtar är inte lätt. Mew har försökt att lösa detta med två intermezzon något som jag tycker stjälper mer än hjälper. De väljer även att ta med rena experiment som inte riktigt faller mig i smaken (t ex introduktionen på Sometimes Life Isn’t Easy). Dessutom väljer de några lite lugnare experiment som faller ut (Silas the Magic Car och Hawaii Dream). För övrigt är detta ett riktigt bra album. New Terrain känns nyskapande på ett positivt sätt, Repeaterbeater håller verkligen upp ställningarna och Cartoons And Macramé Wounds flyter lagom långsamt som gamla goda Mew-tryckare. Mew är bra, men hade varit bättre med färre flumlåtar"
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Hawaii

Snittbetyg: 8.0

"Amerika kommer med mycket bra musik. Fleet Foxes har samma känsla och stil som de underbara Band of Horses. Melodierna är ljuvliga, och det lagom ylandet sitter perfekt. Skivan är jämn, med vissa utstickare (White Winter Hymnal och Your Protector etc.) Dock ett minus för det neutrala, vanliga, amerikanska soundet, som man nästan börjar tröttna på.."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: White Winter Hymnal

"Jag brukar normalt älska när skäggiga amerikanska band kommer med skräniga skivor, men den här gången klickar det aldrig riktigt. Visst gillar jag det och visst lyssnar jag på det gång på gång med glädje, men trots det saknas det något som är svårt att sätta fingret på. Band of Horses och My Morning Jacket är fortfarande klasser bättre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White Winter Hymnal eller Blue Ridge Mountain

"Wow, jag gillar ju faktiskt det här! Jag gav dem, för ovanlighetens skull, en ärlig chans, och plågade mig nästan igenom plattan ett x antal gånger. För, i början är allt en enda stor sörja av amerikanska flanellskjortor, melankoliska sounds utan melankoliska lyrics och klagande röster. Sedan börjar du se det fina i det hela…och då blir det helt plötsligt bland det vackraste du har hört. Du springer till och med och köper dig en egen flanellskjorta, och sitte där med din akustiska gitarr och förbannar Gud för att han inte gav dig samma begåvningar som de i Fleet Foxes uppenbarligen fick. Hallelujah!"
Stina ger skivan: 8.5

Bästa spår: White Winter Hymnal (en framtida klassiker!!) och Your Protector

"Fleet Foxes skapade en stark rädsla hos mig. På något sätt drog den upp mina farhågor till ytan. Sommaren 2008, då jag sorterade reklam och filosoferade om framtiden kommer alltid bestå av blandade känslor. För samtidigt som jag blev rädd av att lyssna till Fleet Foxes, ville jag aldrig sluta. Det blev som en drog som snart nog byttes ut från en äcklig stank till en ljuvlig doft. Jag vill i för sig inte säga att jag tyckte Fleet Foxes var dåliga från början, det var nog snarare så att jag hade svårt att placera dem. Det hela blev som att resa till en annan planet, där allt känns nytt, för att helt plötsligt känna sig hemma. Fleet Foxes känns som en grupp munkar som drar fram gitarren och börjar lira några låtar hämtade från den djupaste skogen. En musikalisk skapelse som alla i klostret bör gilla, förr eller senare."
Robert ger skivan 8.5

Bästa spår: Ragged Wood

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med så får albumomslaget mig att vilja slänga skivan åt h-e. Gräsligt. Musiken sen, den känns igen -förstås- utan att varken imponera eller göra en besviken. Han gör rätt i att tuffa till sitt sound något, det hjälper till att hålla nyfikenheten färsk. Och han är förstås som vanligt en skicklig låtskrivare. Trots det har jag svårt att se hur Winnerbäck ska kunna behålla sin kultstatus kommande år, hans roll känns liksom överspelad."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Du min vän i livet

Snittbetyg: 6.5

"Jämfört med andra amerikanska inderock-artister år 2009 så känns The Fiery Furnaces otroligt okomplicerade. Musiken är rak och enkel och medryckande. Extremt lättlyssnat. Tyvärr rinner musiken av en ganska snabbt: till och med de självklara favoirtlåtarna på skivan bleknar snabb med tiden. Det här är snarare ett vackert stjärnfall än en stadigt lysande stjärna på stjärnhimlen. Gott nog."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lost at Sea

Snittbetyg: 5.7

"Band som Kings Of Leon och The Killers är länken mellan den stora massan och den lilla rockscenen. Folk vet vad indierock är nuförtiden på grunda av dessa band. Ett typiskt exempel på detta: anledningen till att jag sträcklyssnat igenom deras senaste skiva hela dagen på jobbet är något så enkelt som gammal hederlig TV-reklam. Man hör två bra låtar på TV och blir nyfiken. Så har aldrig indierock publicerats tidigare. Sen råkar just dessa två låtar vara så bra att en annars ganska medioker skiva höjs rejält."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Sex on fire och Use somebody

"Håller med Viktor. Shit, "Sex on Fire" och "Use Somebody" är ju jättebra! Jag bestämmer mig för att ge Kings of Leon en chans, på grund av dessa låtar. Tyvärr blir jag direkt besviken. Resten av låtarna på albumet är helt enkelt…skitdåliga. Kings of Leon låter precis som ett band som har bra kvalitéer men totalt förlorar dem i den stora komersiella massan de nu befinner sig i. Det är synd, för man vet ju hur bra de skulle kunna vara…"
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Use Somebody

"Skivan är bra rakt igenom (speciellt Crawl, Revelry och Be somebody). Dessa låtar höjer skivan från att vara medelbra till att vara riktigt bra."
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Crawl och Revelry

Snittbetyg: 6.3

"Med tanke på Telekinesis starka koppling till Death Cab For Cutie (som starka influenser+producent Chris Walla) så var förväntningarna på detta debutalbum skyhöga från min sida. Och även om det inte är lika bra som nämnda DCFC så vore det synd att säga att jag är besviken. Det är väldigt mkt gladpop och väldigt lite melankoli - med andra ord musik att bli glad av. Och det är ju aldrig fel. Plus även för det korta låtarna."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Look to the east

"För mig är det här en typisk medel-skiva. Medelbetyg rakt igenom. Inget är egentligen dåligt eller irriterande, vissa melodier är till och med mycket tilltalande och perfekta dessa fina höstdagar. Däremot lyssnar jag på skivan om och om igen och märker att det inte säger mig någonting. Det är lite för glatt, poppigt och lättsmält och det finns inget nytt att upptäcka eller intressera sig för."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: One step forward

Snittbetyg: 7.0

"När det blir dags att summera musikåret 2009 kommer jag att minnas den här skivan som albumet med årets snyggaste omslag och höstens finaste låt (läs: All your secrets). Det är värt en del bara det, resten av denna skapelse är inte heller fy skam: en saling blandning av olika musikstilar gör skivan spännande och dynamisk. Lättlyssnat och intressant - plus lite höstmys."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: All your secrets

Snittbetyg: 7.0

"Till en början älskade jag den här skivan. Den har hängt med rätt länge i mp3-spelaren och kanske har jag lyssnat sönder den, för nu när det är dags att sammanfatta vad jag tycker om den så känns inte de högre betygen rätt. Det finns fortfarande flera på låtar som är kanonbra, men helheten känns lite för ojämn. Trots det är Wild Beasts ett band jag verkligen tror på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancin’ on our tongues

"Ja! Det är kul, intressant, annorlunda och varierande. Det är något som gör att Wild Beasts aldrig lyckas nå upp i de högsta betygen, vad har jag inte kommit underfund med. Något fattas uppenbarligen, men vad spelar egentligen ingen större roll, då Two Dancers är en genomgående bra skiva med många höjpunkter, och inga egentliga sämre låtar. Två år - två lyckade skivor!"
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: We still got the taste dancing on our tounges

Snittbetyg: 6.5

"Modest Mouse gör inte perfekt rockmusik. Jag kommer ofta på mig själv tycka att de borde låta si eller så istället. Deras musik är egentligen väldigt ojämn. Men grejen med Modest Mouse är att det inte gör nåt, för jag älskar deras sound och deras stil (och Isaac Brocks röst förstås!) och då är det lätt att förlåta svaga spår. Denna skiva fortsätter på samma spår som senaste skivan och är egentligen utan vare sig besvikelser eller positiva överraskningar."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Whale Song

"Jag har alltid tyckt att Modest Mouse är ok/rätt bra, varken mer eller mindre - och det gäller samtliga skivor jag har lyssnat på med dem. Det mest är, som sagt, rätt bra, men de flesta låtarna glömmer jag bort efter ett tag. Jag antar att det betyder att Modest Mouses musik i stort sett aldrig riktigt har intresserat mig. Som vanligt plus för roliga sound och Isaac Brocks röst, men annars låter detta som vilken Modest Mouse-skiva som helst: medelbra."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: I’ve got it all (most)

Snittbetyg: 6.5

"Man har aldrig tråkigt när man lyssnar på Super Furry Animals! Det är lättsmält, underhållande och lite galet - ungefär som en komedi med Will Ferrell, precis vad man behöver ibland. Sen att inte skivan håller en tillräckligt hög nivå rakt igenom för högre betyg känns inte särskilt viktigt, det är liksom bra för vad det är. Skivan med ett ord: fulsnygg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: The Very Best Of Neil Diamond

Snittbetyg: 7.5

"En dubbel-cd med ett intressant urval av låtar från Blur’s karriär, jag gillar konceptet rakt igenom. Blur -och främst Damon Albarn som dessutom hunnit med diverse lyckade sidoprojekt- har till skillnad från sina 90-tals-rivaler Oasis utvecklat sin musik med rejäl experimentlusta. Detta gav fina resultat i framförallt Think Tank från 2003 - enligt mitt tyckte Blur’s bästa skiva. Men utöver deras kreativa framgångar har Blur aldrig blivit några större favoriter - en gång på Oasis sida, alltid på Oasis sida? Dock är denna samling en riktig pärla, inte bara för redan Blur-bekanta."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Out of time

"En bra samling av Blur, kanske lite mindre intressant för de som redan är insatta. Greatest hits-samlingar är oftast ganska tråkiga (vem vill egentligen bara lyssna på hitlåtarna?), men på denna samlingsskiva får även otippade låtar en plats, vilket gillas. Jag har aldrig varit ett större fan av Blur, och har alltid känt att de har varit väldigt ojämna. Överlag är de dock bra, och det A beginner’s guide to Blur intyga."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: She’s so high, This is a low

Snittbetyg: 7.0

"Jag gillar Wilco för vad dom är: ett medelålders amerikanskt rockband, kapabla att leverera fantastiska låtar och mediokra album. Wilco (the album) ger ett stabilt och jämnbra intryck, men lyssnar man extra noga så gömmer sig några riktigt fina rocklåtar även i denna samling, jag tänker främst på One wing, You and I och Everlasting everything. Det är sådant som präglar stora band, och Wilco tar med denna skiva stormsteg framåt i mina ögon."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: One wing

"Det här var ju faktiskt bra! Jag trodde det skulle vara gammalt och avdankat, men istället är det mesta roligt, varierande och fräscht. I stort sett samtliga låtar är bra (speciellt Solitaire och Wilco etc.) Jag gillar stilen och soundet. De försöker inte för mycket och framför allt försöker de inte låta udda, utan allt känns väldigt avslappant och genuint. Ett par låtar känns lite väl rock-amerikanskt och är lite väl mediokra, men i överigt helt klart över färväntan!"
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Solitaire

Snittbetyg: 7.3

"Det här har jag längtat efter! Äntligen en platta i år med enkel, rak, klassisk gitarrock. Kalla det gubbrock den som vill - jag älskar det! Dinosaur Jr. är nya för mig, men det kom inte som en chock när jag läste att de bildades redan 1984 med tanke på tidigare nämnda musikaliska beskrivning. Det är lite back to the ’90s över det hela. Gitarriffen får igång mig och får mig att vilja kunna spela elgitarr mer än något annat. En skiva att ånjuta på högsta volym. Årets bästa så här långt!"
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Pieces

"Svårt! Saken är den att när jag nu väl gav Dinosaur Jr. en ärlig chans visar det sig smälta in och vara rätt bra. Samtidigt påminner vissa låtar/delar av låtar lite för mycket om ett äckel-anmerikanskt band i stil med hemska Nickelback - ni vet fruktansvärd gubbrock och långt skägg. Det är lite synd, för som sagt är delar av skivan riktigt lyckade och till och med intressanta (Imagination blind, I want you to know och Plans etc.) Till nästa gång, lämna de gubbiga gitarriffen!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Imagination blind

Snittbetyg: 9.5

"Hysteriskt bra, udda men också väldigt enkelt och vanligt. Jag älskar hur Slanted & Enchanted innehåller lite av allt. Lite pop (Zurich is stained), lite rock (Summer babe (Winter version)) och inslag av noiserock (Conduit for sale!). 14 låtar av perfektion, aggressivitet, melodier och galenskap. Ett klart underkskattat band som borde ha fått mer uppmärksamhet. Ge albumet lite tid, det är absolut värt det. Jag älskar det här!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Omöjligt, men idag: Summer babe (Winter version)

Snittbetyg: 5.0

"Jason Lytle är egentligen rätt så bra, men hans stora problem är att han låter som precis alla andra indierock-artister. Jag hör lite Death Cab, lite Fountains of Wayne, lite M.Ward… Med det i åtanke lyfter aldrig skivan, utan flyter omkring någonstans mellan totalt ointressant och ouppfylld potential. Det finns höjdpunkter, men de är alldeles för få. En helt ok skiva, men inget jag kommer minnas."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Birds encouraged him

Snittbetyg: 5.0

"Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Moneybrother. Första genomlyssningarna när det gäller MB brukar ofta vara katastrofala - musiken känns simpel, billig och macho. Men efter några försök fastnar åtminstone några låtar som kan klassas som bra. MB bevisar tyvärr ingenting för mig med den här skivan."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Here comes the vain again

Snittbetyg: 7.0

"Redan 20 sekunder in i öppningslåten There are maybe ten or twelve…, som för övrigt är en av årets hittills absolut bästa låtar, så visste jag att jag skulle gilla den här skivan väldigt mycket. Sedan dess har det varit ett rent nöje att sträcklyssna på Get guilty, och betyget hade varit betydligt högre om det inte varit för ett par spår jag skulle vilja byta bort från låtlistan (Thunderbolts, wtf?). Vad jag gillar främst med AC Newman är hur han kan blanda powerpop med exprimentiell rock på klassiskt indievis. Sen varför jag inte är lika fascinerad av The New Pornographers kanske Neko Case kan förklara så småningom?"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: There are maybe ten or twelve…

"Det här var betydligt roligare och bättre än vad jag hade förväntat mig. Det finns många starka låtar (The Changeling (Get Guilty), All of my days and all of my days off och Like a hitman like a dancer etc.), som överraskar och nästan får mig att dansa i mitt rum. Poppigt och glatt! Jag tror dock att det blir lite väl maffigt i längden, och det, till en början, så roliga soundet tröttar snart ut mig lite. Men bara lite."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Like a hitman like a dancer och All of my days and all of my days off

Snittbetyg: 7.0

"16 nya spår, varav flera över 5 min - som regel förlorar skivor på ett sådant upplägg. Men detta är ett undantag, jag skulle inte vilja missat en sekund av den här skivan. Det har vi också den största skillnaden mellan Conor Oberst nu och då. Då var ungefär varannan låt kass och varannan fantastisk, nu är varje låt bra. Egentligen tycker jag det är en tråkig utveckling, men samtidigt gillar jag att han lagt Bright Eyes på hyllan ett tag och provar andra vägar. Dessutom vårens snyggaste albumcover"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: White shoes

Snittbetyg: 7.5

"En lagom årlig dos av DCFC med överblivet material från fjolårets Narrow stairs. Fyra nya låtar och en bättre, akustisk, version av Talking bird."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: My mirror speaks

Snittbetyg: 7.5

"The Hazards of Love är fantastisk som helhet. En häftig skiva, underbar att sträcklyssna igenom. De har själv kallat den för en rockopera och det stämmer så till vida att låtarna är väldigt pompösa och matchar varandra perfekt, men i grund och botten är det samma gamla Decemberists. Det skulle mycket väl kunna vara ett mästerverk och sett till upplägget är det faktiskt det, men musiken haltar till ibland och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Wanting Comes In Waves

Snittbetyg: 8.0

"Det här är förstås örongodis för ett relativt nyblivet Hold Steady-fan som jag. Det är även lite plåster på såren för den inställda konserten i höstas (stor besvikelse, kom tillbaka!). Sen är ju en liveskiva alltid en liveskiva; inga nya låtar, ingenting för årsbästalistor och alltid sjukt svårbedömda. Eftersom skivan är inspelad under Boys and Girls in America-turnen saknas nästan allt material från Stay Positive, vilket är synd. Men de få bidragen från tidigare album funkar bra, speciellt avslutande Killer parties är magnifik. Lyssna och njut på ett av världens bästa rockband live."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Killer Parties

Snittbetyg: 5.5

"White Lies låter som en blandning av Glasvegas och Editors. Albumet börjar lovande, med de riktigt bra låtarna Death och To lose my life. Tyvärr händer det inte mycket mer i restrerande tiden av albumet. Låtarnas kvalitet sjunker och allt slutar i en tråkig smörja, bortsett från ett par uppstickare. Kanske är jag för ivrig för att orka lyssna in mig mer, eller också är To lose my life helt enkelt inte mycket mer än en medioker skiva."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Death

"Jag har förstås hört detta flera gånger tidigare. White Lies låter precis som vilket annat brittiskt rockband som helst, men till skillnad från fjolårets mest överskattade band (Glasvegas) så infinner sig aldrig den där motbjudande känslan av att allt bara är halvbra kopior av tidigare skapad musik i samma genre. Mitt problem med nya indierockband från Storbritannien är, förutom dess likhet med varandra, att ivern att skapa mäktiga refränger i varje sång tillslut bara blir tröttsam. Men i slutändan så gillar jag vad jag hör, trots allt."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Death

Snittbetyg: 6.5

"Det är svårt att sätta band som U2 i relation till resten av musikvärlden. Den här skivan är utan tvekan ytterst medelmåttig för att komma från just U2, men jämfört med all annan musik så är det fortfarande mycket bra. På så sätt kan en sjua i betyg innebära en liten besvikelse. Jag har blivit bortskämd med att U2 levererar minst 2-3 nya rockklassiker för varje album, men denna gång känns det tunt. Å andra sidan finns det många bra låtar med typisk U2-klang, det gör mig nöjd."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Cedars of Lebanon

Snittbetyg: 4.3

"Nej, den här skivan ger mig absolut ingenting. Det är inte spännande, det låter inte nytt och det är inte särskilt bra. Mando Diao har aldrig varit några större favoriter hos mig, men det har ändå känts som att de har potential. Den här skivan är fullproppad med vardagshits och andra trista ting. Den enda ljusglimten är egentligen startspåret, där de låter ungefär som jag gärna skulle vilja att de alltid låter."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Blue Lining, white trenchcoat

"Mando Diao har inom loppet av några år gått från ett ungt, fräscht och lovande band till ett tråkigt och förutsägbart band. Mestadelen av skivan består av catchiga refränger/texter som spelas om och om igen, resten är intetsägande låtar. Intensiviteten är borta (och inspirationen likaså, verkar det som). Jag är uttråkad efter bara ett par låtar (med High heels och Blue lining, white trenchcoat som undantag)."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: High heels

Snittbetyg: 9.0

"Den här skivan är sedan länge en av de stora i min skivsamling. Jag tröttnar aldrig, ALDRIG(!), på låtar som She’s hearing voices, So here we are eller This modern love. Bara en sån sak är extremt anmärkningsvärt. Men det är inte enbart tre låtar som gör detta album så fantastiskt. Samtliga låtar är av så pass hög kvalitet att jag aldrig byter låt av uttråkning. Det här är definitivt en av de starkaste debutskivorna på 2000-talet."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: This modern love

Snittbetyg: 5.7

"Vad tycker jag om detta, egentligen? Är det kanske så att jag blint litar på mr. Springsteen och antar att allt han rör vid blir till guld? Eller kan man leverera underbart album efter underbart album, gång på gång… Jag tänkte verkligen efter, lyssnade riktigt noga på låtarna och kom på att shit, det är så bra på riktigt. Det finns mer än en yta, det är så himla, himla bra. Det är dock två låtar på skivan (Good Eye och The last carneval) som helt ärligt är riktigt dåliga. Men förutom det, så är detta absolut Springsteen, och som sagt. När har det någonsin vart dåligt?"
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: The Wrestler eller Kingdom of days

"Vid första lyssningen undrar jag vad fan Bruce gör för slags musik egentligen. Det låter som smygdansband. Men efter hand sätter sig låtarna och formas till individuella små prestationer som jag helt plötsligt älskar. Framförallt Queen of the supermarket, Kingdom of Days och Life itself har lyckats gå från popsmör till favoriter för mig. Men allra bäst är ändå början och slutet, något som ofta präglar ett starkt album."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Wrestler eller Outlaw Pete

"Jag blir full i skratt när jag tar mig an denna skiva. Jag kan inte på något sätt förstå hur mina syskon kan tycka om det här, jag kan inte förstå att folk ser på det här som något seriöst bra. Det är en jävla massa blaha-blaha. Tråkiga, förutsägbara texter, en sliskig och gubbig röst och ett sound som låter som en blandning mellan ett svenskt dansband och Rod Stewart - med andra ord: värsta tänkbara kombinationen."
Lisa ger skivan 2.0

Bästa spår: Tomorrow never knows

Snittbetyg: 7.0

"TSOOL har utvecklats från en kopia av Oasis till en bättre kopia än originalet. De saknar fortfarande Oasis förmåga att skriva hitlåtar, men överlag är deras dubbelalbum bättre än det mesta Oasis gjort de senaste 10 åren. När TSOOL gör musik känns den självklar och enkel, något som tilltalar mig starkt. Nackdelen med att släppa ett dubbelalbum är att många utfyllnadslåtar drar ner den genomgående kvaliten. Skulle de 12 bästa låtarna samlats skulle beyget blivit betydligt högre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Passover eller Lost Prophets In Vain

Snittbetyg: 6.0

"Kul med ett EP-släpp från Coldplay! Att den dessutom innehåller fem helt nya låtar är ännu roligare! Av dessa är det framförallt Glass of water som kan tänkas platsa på deras fullängdare från samma år. En spännande EP för oss som redan diggar Coldplay, men inte något bra sätt att upptäcka bandet på."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Glass of water

"Allt som Coldplay producerar blir bra, skulle man väl kunna säga. Det är behagliga, lättlyssnade och framför allt lite annorluna melodier. Någon gång måste man väl ändå tröttna? Prospekt’s March är inte på långa vägar vad det skulle kunna vara. Det känns som om att Coldplay är färdiga för denna period. Efter Viva la Vida or death and all his friends var i alla fall jag mätt på den tyvärr alltmer kommersiella musiken de producerar. Det här är enligt mig bara en otroligt onödig EP."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Glass of water

Snittbetyg: 4.8

"Det är alltid kul att upptäcka ny svensk musik! Och förmodligen har jag låga förväntningar på svenska band, för jag lyckas nästan alltid bli positivt överraskad. Galgberget är förvisso inget mästerverk, men det är en trevlig liten skiva som jag är glad att jag inte missade. Ibland duger det gott."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Cadillac

"Jag tycker om konceptet: ett svenskt band, svenska texter, korta låtar och ett intensivt sound. Skulle kunna vara lika bra som Hästpojken. Så är dock inte fallet. Texterna är till stor del väldigt fåniga ("din andedräkt smakar kött och mjölk" får mig att må dåligt) och det blir aldrig riktigt intressant. Det finns potential i vissa sånger, men inte mycket mer än så…"
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Cadillac

Snittbetyg: 6.0

"Travis har hängt med ett bra tag. Jag kommer ihåg när jag förälskade mig i bandet som sjöng om blommor i fönstren eller om varför det regnar på en. Jag älskar fortfarande bandet för vad har gjort och för deras sätt att göra musik. Men de två senaste skivorna, denna inkluderad, har inte varit lika vassa som jag vant mig vid, vilket är synd för jag har inget emot att kalla Travis för ett favoritband. Här finns lyckligtvis åtminstone ett par pärlor signerat gamla goda Travis."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår:  Before You Were Young eller Last Words

Snittbetyg: 6.0

"Tiger Lous stora svaghet är också hans styrka. Han lyckas skapa en enhetlig skiva där samtliga låtar präglas av samma kyliga sång, samma mörka känsla och samma trummor och gitarrer. Det är häftigt, men samtidigt lite tråkigt. Att sträcklyssna skivan blir tröttsamt, men att plocka in en låt från skivan tillsammans med annan musik är spännande. Ni fattar."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Trails of spit

Snittbetyg: 9.0

"Fear of music ger en allt man behöver: rock’n'roll, new wave, pop, 70-tal och afrikanska influenser och briljanta melodier. Talking Heads sticker ut i sin genre och detta album är deras absolut bästa. Jag tycker om hur de leker med musiken och vågar chansa, det är vad som gör albumet speciellt och genialt. Har du inte upptäckt detta band bör du göra det nu, annars går du miste om något viktigt och inspirerande!"
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Cities och Life during wartime

Snittbetyg: 6.9

"Det är någonting med The Killers. De må tyckas vara ett amerikanskt band bland miljoner sådana, men egentligen är de inte det. De lyckas med det så svåra att behålla sitt eget sound samtidigt som de på varje nytt album utvecklar en ny egenskap hos det soundet. Jag gillar det electro-inspirerade soundet på Day & Age, och jag älskar när de blandar in lite dansvänliga latin-takter. Det, tillsammans med Brandon Flowers karismatiska röst och lyrik, och det är alldeles underbart. Precis som vartenda annat album som detta Las Vegas-band någonsin producerat."
Stina ger skivan: 9.0

Bästa spår: Spaceman eller A Dustland Fairytale

"The Killers känns som en sånt där band som det räcker att lyssna på ett par gånger så sitter låtarna som en smäck, typ RixFM-musik. Men det stämmer inte. Deras musik är djupare än så. Det tar sin tid för låtarna att sätta sig och fram växer en ganska maffig ljudbild. Men jag tycker ändå att The Killers utvecklas åt fel håll. Det blir mer och mer schlager och mindre indie för varje skiva. Men som vanligt så finns det några riktigt bra låtar att avnjuta."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Human eller A Dustland Fairytale

"Jag gillar The Killers."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: I Can’t Stay, Human eller This Is Your Life

"Väldigt lättlyssnat och poppigt. Jag har aldrig direkt tyckt om Killers, och denna skiva kommer inte att omvända mig. Snarare tvärtom. Human är en äkta RixFM-dänga, de exotiska takterna gör sig inte bra, utan får låtarna att komma allt närmare schlager och refrängen i This is your life skulle lika gärna kunna vara nästa års Idol-vinnarlåt. I få stunder (A dustland fairytale) ser jag potential, men i det stora hela kan jag bara säga: albumet är en flopp och Brandon är helt ointressant utan mustasch."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: A dustland fairytale

Snittbetyg: 5.5

"Till att börja med: hemskt albumomslag! Innehållet känns ungefär likadant. Låtarna känns krystade, Johnny Borrell låter som en man med magont och samtliga spår är alldeles för hetsiga. Det här räcker ingen vart, de enda plusen de får är för några enstaka låtar (Blood for wild blood, Wire to wire etc), som faktiskt är helt okej, och för att ha gjort ett snäppet bättre album än förra gången."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Blood for wild blood

"Det är synd, men Razorlight känns iskalla för tillfället. För två-tre år sedan skulle jag ha längtat efter ett nytt Razorlight-album, men idag känns det mest jobbigt och tråkigt. Jag undrar vad det beror på. För denna skiva är hyfsat bra och innehåller några riktigt bra låtar. Men som precis med deras senaste skiva så blir de nog bortglömda ganska snabbt. Återigen, vad har hänt med Razorlight, varför vill man inte gilla dom längre?"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: The House

"Det är fortfarande Razorlight. Ibland glömmer jag det. Jag älskar Razorlight, älskar, egentligen, Johnny Borrell och hans rebelliska attityd och röst också. Slipway Fires är klart sämre än bandets tidigare album, och jag blir grymt besviken på Borrells röst. När gick han från att ha en originell och cool röst till att ha en komersiell röst som mest låter som Ola Salo? Jag måste ha missat det kapitlet i hans historia.
För att återgå till musiken; det är fortfarande Razorlight och det är fortfarande bra. Detta album är kanske att ta ett steg tillbaka, men musikmässigt ligger de i alla fall väldigt, väldigt bra till för mig."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: The House

Snittbetyg: 7.0

"En jul-ep, det skulle kunna gå hur som helst. Lyckligtvis visar det sig att Glasvegas klarade det väldigt bra. Det är visserligen julinslag här och var, och en egen version av Silent Night, men det viktigaste (och det som gör ep:n värd att lyssna på om och om igen) är att de gjorde sin egen grej. De flesta låtarna funkar att lyssna på i stort sett när som helst. Berörande, mäktigt och väldigt Glasvegas (tänka sig att man kan säga så om ett så pass nytt band. Kul med egen nisch.)"
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: A snowflake fell (and it felt like a kiss)

"Jag förstår fortfarande inte hypen kring Glasvegas, men jag gillar verkligen idén med en jul-ep. Lagom mycket bjällerklang och resten på sitt eget sätt. Jag gillar hur de gör det även om jag inte riktigt gillar vad de gör. Men det fina titelspåret känns som en låt att plocka fram även kommande jular."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: A snowflake fell (And it felt like a kiss) 

Snittbetyg: 6.0

"Jag gillar allt runt omkring The Walkmen, till exempel är albumcovern sjukt snygg. Men när det handlar om musiken är jag tveksam. För mig gör de svår, komplicerad musik. Sån där musik som svävar omkring som ‘bra’ utan att hitta pricken över i:et. Extremt svårlyssnat. Men samtidigt, vilket också är fördelen med svårlyssnad musik, en stark överlevare i det långa loppet. När låtarna väl satt sig landar betyget till slut på just ett tryggt ‘bra’. Jag har bestämt mig, jag gillar The Walkmens speciella ljudbild."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: In the New Year

"Precis som Viktor säger tar det lång tid att lyssna in sig på The Walkmen. Det gäller att ha tålamod och lyssna noga, men trots det blir det, till min besvikelse, aldrig så bra som jag hoppas. Ingen låt är direkt dålig, men ingen låt får mig heller att rysa av välbehag (trots att låtar som In the new year och Canadian Girl är riktigt bra). Det är lite för intetsägande och slätstruket för att jag ska kunna uppskatta det till max. Men som sagt, inget är heller dåligt."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Red Moon

Snittbetyg: 7.3

"Jag säger såhär: Dig Out Your Soul känns mer engagerat, fräschare, yngre och roligare än på länge (The Shock Of The Lightning, Bag It Up etc.)! Dessutom låter Liams röst mycket bättre än vad den har gjort de senaste åren (I’m Outta Time). Det är precis såhär Oasis borde/ska låta år 2008. Jag är oerhört nöjd, med undantag från några mindre bra låtar som skulle kunna ha ersatts med bättre b-sidor."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: I’m Outta Time

"Jag håller med Lisa i allt hon säger. Det låter tillräckligt modernt för att kännas 2008 samtidigt som man känner igen det gamla man lärt sig älska med Oasis. Tyvärr innehåller skivan för många svaga, om än inte dåliga, låtar för att nå de högre betygen. Nåt som slår mig är hur extremt tydliga Beatles-referenserna är: framförallt i de låtarna som inte är skrivna av bröderna Gallagher. Ett annat konstaterande är att det fortfarande är gamle Noel som skriver de allra bästa låtarna. Denna skiva är inget formbesked, men god nog för att återigen övertyga mig om deras storhet."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Shock of the Lightning

"Visst hör man att det är Oasis direkt vid första tonen - och där har vi en stor selling point. Och visst är det bra, men en del låtar känns verkligen bleka… Det är också relativt svårlyssnade låtar som man tycker låter som en enda lång sång till en början. Jag önskar egentligen att Oasis ville ta mer risker i sin musik, samtidigt som detta sound som de har är väldigt betryggande och något som man alltid kan lita på. Och, I’m outta time är så himla himla bra. Galet."
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: I’m outta time

Snittbetyg: 10.0

"Punkrockens drottning, och kanske den coolaste kvinnan på denna planet. Patti Smiths debutalbum Horses är rakt igenom helt genialiskt - poetiskt, galet, unikt, lustigt och i ren rock’n'roll-anda. Varje låt är en egen liten historia och de känns alla otroligt välgjorda och genomtänka. Detta är ett av världens bästa, och framför allt mest fascinerande, album!"
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Land (horses, land of a 1000 dances, la mer (de))

Snittbetyg: 5.8

"Efter att ha hört mycket gott om Calexico så var jag nyfiken på denna skiva. Jag blev varken besviken eller överväldigad. Det är helt klart en bra skiva som dessutom innehåller hela 15 låtar, vilket är väldigt ovanligt idag. Men den innehåller även några obegripliga bottennapp i form av spansk folkpop. Det enda jag egentligen saknar är några starka spår som är värda att komma ihåg."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Slowness

"Egentligen en rätt bra skiva. Egentligen inget större fel med nästan någon av låtarna. Det är bara så tråkigt, och de hela 15 låtarna (och de underliga folkinspirerade låtarna) gör inte saken bättre. Calexico får inte upp mitt intresse något vidare, men är samtidigt för bra för ett lågt betyg. Knepigt."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Writer’s minor holiday

Snittbetyg: 7.0

"Kanye West gör definitivt inte hip-hop längre, han rappar knappt något alls utan har istället uppfunnit en helt egen genre. Han är för jävla cool alltså, han gör precis vad han vill, jag gillar verkligen Kanye. Jag gillar verkligen också den här skivan, den är väldigt speciell men samtidigt jämnare än samtliga föregångare. En skiva att sträcklyssna. Istället saknas de självklara hitsen. Det är möjligt att betyget blir ännu högre när skivan satt sig helt, för potential finns, men än så länge så känns det lite för platt."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: RoboCop och Paranoid

"Nya Kanye innebär alltså mindre rap och mer pop/electro. Det är synd, för det gör att skivan känns ganska opersonlig och mer mainstream än tidigare. Så fort jag bortser från det inser jag dock hur genialiska var och en av låtarna är. Alla har hitpotential, är välgjorda och soundmässigt väldigt intressanta. Kanye tycks lägga ned mycket energi på sin musik, och det märks på resultaten. Jag kan inte komma på en enda låt som känns riktigt onödig eller tråkig? Bra gjort, igen."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Street Lights och RoboCop

"Detta är bra. Det här visar att Kanye West kan göra vad han vill och lyckas.
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Street Lights

Snittbetyg: 7.8

"Håkan Hellström och Broder Daniel möter The Hives och Ebba Grön. Förutom det otroligt fåniga namnet så är Hästpojken något jag verkligen gillar! Skivan växer för varje lyssning och jag börjar mer och mer få intrycket av att detta är en jämnbra, nästintill komplett, skiva. Den rivstartar och avslutar med albumets två starkaste spår och däremellan blir det aldrig tråkigt. Jag diggar det här!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Utan Personlig Insats

"Jag trodde inte att jag skulle tycka om det här. Jag trodde att det skulle bli en sämre version av Broder Daniel och Bad Cash Quartet på svenska, men jo, jag gillar det! Det känns redan nostalgiskt, som om jag lyssnade på detta i högstadiet (vilket jag definitivt hade gjort om de fanns då). Nostalgiskt i sin tur är nästan alltid bra. Detta är så typiskt svensk pop om ungdomens år, och det går nästan alltid hem hos mig."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Här Har Du Ditt Liv

"Jag gillar det här, man blir sugen på att festa och sjunga med i texterna. Helst vill jag känna igen mig i texterna, jag vill vara dom men istället så får jag lyssna och drömma att jag är full på Liseberg och knarkar i Flemingsberg."
Johan ger skivan 7.5

bästa spår: Shane Macgowan, Caligula

Snittbetyg: 7.5

"Vid det här laget spelar det ingen roll vad Ryan Adams än gör, jag kommer att älska det ändå. Han har vuxit och blivit en självklar personlig favorit för mig, kanske tack vare sin nästan överdrivna produktivitet de senaste åren. Så även om det här endast är en dussinskiva i Ryan Adams diskografi så är den fortfarande så bra i jämförelse med annan musik att den står sig starkt. Han sånger berör."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Cobwebs

Snittbetyg: 7.0

"Bloc Party är kanske det bästa indiebandet från Storbritannien på 2000-talet. De bevisade det definitivt i debuten, men även i uppföljaren förra året. Tyvärr planas den spikraka formkurvan ut i och med denna skiva. Den är bra, innehåller några starka spår, men saknar samma intensitet och flyt som föregångarna. Det känns som om Bloc Partys svaghet är utfyllnadslåtarna, för högstanivån är skyhög."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Biko och Ion Square

Snittbetyg: 5.0

"Jag minns Weezer på 90-talet. Framgångsvågen har sedan dess slätats ur ordentligt och Weezer på 2000-talet är inget vidare. Trots det var jag nyfiken på den här skivan. Efter ett antal lyssningar är jag fortfarande ganska likgiltig. Det finns några bra låtar att luta sig emot, men överlag känns det som om albumet är inspelad enligt amerikansk popstandard. Och är det bara jag som stör mig på att sångaren bytt sina karakäristiska glasögon mot en cowboyhatt??"
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Thought I Knew

Snittbetyg: 6.3

"Årets mest hypade band? Kanske. Albumet har blivit hyllat av, i princip, alla. Det är brittiskt, men inte alltför förutsägbart. Alla låtar var för sig är bra, men tyvärr låter de ganska lika, vilket gör att albumet emellanåt bara känns som en enda lång låt med bred accent. Det gäller att lära sig att hålla isär alla låtar, och då upptäcker man det fina i dem. Genast blir albumet mer intressant. Det är inga Arctic Monkeys, men ett lovande band och ett mycket bra debutalbum."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: It’s my own cheating heart that makes me cry

"Ja men nej. Ja för rätt röst och rätt sound. Nej för fel låttitlar och fel melodier. Det finns en enorm potential, det hörs. Tyvärr är det rätt sak, men på fel sätt. Jag tror problemet är att jag har hört allt redan innan jag ens började lyssna på skivan. Förutsägbart, ooriginellt och i längden därför tråkigt. Twinkle little star, how I wonder where you are? säger det mesta."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Geraldine

"Hype, hype, hype hype hype, hype…hype. Jag är ledsen, men the hype lies. Det här är inte bra! Låttexterna ser ut som resultatet av för mycket fritid och inte det minsta lilla talang. Melodierna är tråkiga, sega och sticker inte ut det minsta lilla. Herrejeusus, jag hade verkligen förväntat mig lite mer. Trash-hip-hoplåtar har bättre sound än detta, shame! Och visst kan jag erkänna att även jag hade höga förväntningar på Glasvegas efter alla hyllningar, men still, uncool. Jag antar att jag blir lite arg också, för visst hör även jag potential. Men varför bara sumpa bort den sådär? Antingen är de bara helt dumma i huvudet, eller så kan de verkligen inte bättre."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: Flowers & Football Tops

Snittbetyg: 7.8

"Yes! Det här är precis vad jag vill höra från TV on the Radio! Förrvirringen från förra året (fantastiska live - ojämna skivmässigt) är som bortblåst och jag kan äntligen acceptera TOTR som ett gediget indieband. Visserligen känns det mer kommersiellt (fel ordval för TOTR, men ändå) än tidigare men det kanske var vad som krävdes? De olika musikstilarna blandas återigen friskt och det får det att rycka till i axlarna på mig av förtjusning. Jag vill så gärna älska dom, nu har jag fler anledningar"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Love Dog

"Jag håller med Viktor. Förra skivan var tyvärr lite för svår att ta till sig, något som man inte behöver oroa sig för på denna skiva. Det är fortfarande lite svårt och väldigt blandat men på ett mer balanserat sätt. Helt enkelt en bättre version av förra årets album!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Red Dress och DLZ

Snittbetyg: 7.5

"Coldplay sviker inte. Det är precis lika lättlyssnat som tidigare. Men trots att det här är en jättebra skiva så är den ganska medelmåttig med Coldplay-mått mätt. Recensenter hävdar att det är ett nytt utvecklat sound på denna skiva, men det vill jag inte hålla med om. Det är samma gamla Coldplay och man får precis vad man vill ha. Jag är mycket nöjd."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Death And All His Friends

"Jodå, Coldplay har en förmåga att alltid lyckas med sina album. De förnyar lite, men håller hårt kvar vid soundet vi är vana vid. Viva la vida or death and all his friends är lätt att ta till sig, och lätt att tycka om…och lika lätt att tröttna på. Jag hade föredragit en lite svårare skiva, denna kommer jag tröttna på om max två veckor."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Death and all his friends

"Wow, Coldplay levererar något som inte får mig att somna, och som inte får svärmor att jubla lika mycket. Jag blev överraskad direkt av singeln Violet Hill, och det slutade inte där. Skivan är fin, nyskapande och väl genomtänkt. Ett smart album, som jag gillar skarpt."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Viva la vida

"Jag håller med Stina helt och hållet - skivan känns professionell och nyskapande. Coldplay kan verkligen det här med musik. De är sjukt duktiga och vissa av låtarna är helt geniala."
Ellen ger skivan 8.0

Bästa spår: Viva la Viva, Death and all of his friends

Snittbetyg: 7.2

"Our psalms are sing-along-songs! The Hold Steady är mer än bara perfekt rockmusik. Det är Craig Finn’s stencoola röst och svettiga skjortor. Det är melodier som skakar, gitarrer som tjuter och texter som roar. Det är Holly och massive nights. Det är New York City och Massachussetts i ditt vardagsrum. Det är americana ända ut i fingerspetsarna. Jag älskar det förstås. The Hold Steady har gjort det igen."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Magazines

"Detta är bland det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag inte gillade Stay Positive något vidare fram till idag, när jag räknade upp vilka låtar på skivan jag gillade. Det blev fler än vad jag hade räknat med (Stay Positive, Yeah Sapphire etc.) Samtidigt är vissa låtar dåliga (Sequestered in Memphis), vissa totalt intetsägande (Navy sheets) och vissa okej (Slapped actress). Tyvärr får de riktigt bra låtarna lida av att andra är mycket sämre/tråkiga/intetsägande, och därför kan jag inte heller ge Hold Steady det betyget många av låtarna förtjänar… tills vidare i alla fall."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Both Crosses

"Sjukt tråkig musik. Albumet är redan sönderspelat trots att jag aldrig ens har gillat det."
Ellen ger skivan 4.5

Bästa spår: Magazines

Snittbetyg: 5.5

"The Verve hade sällsynt dåliga förutsättningar för att vinna mitt förtroende: elva år sedan förra skivan - tillbaka som kritikersågade föredettingar. Men med dåliga förväntningar i ryggen var överraskningen total. Det är ingen Urban Hymns, det är ett nytt The Verve med nytt sound, men jag gillar vad jag hör. Skivan för ofta tankarna till Radiohead, framförallt i låtarna Sit And Wonder och Judas. Jag gillar även grejen att varje låt i snitt är över 6 min. På något sätt ger det ett visst djup, något som skivan vinner på."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Love Is Noise och Judas

"Nej. Verve har gjort ett fantastiskt album på 90-talet (Urban Hymns) och diverse andra bra låtar, men det här albumet är inget att hurra för. Det märks alltför tydligt att de har blivit gamla, men så gärna vill hålla fast vid ett ungt, catchigt sound. Tyvärr resulterar det bara i pinsamhet. Man kan hitta några glimtar av hur det borde eller skulle kunna låta (Valium skies, Sit and wonder etc.), men i övrigt vill jag bara säga: lägg ner NU, innan ni får samma stämpel som Oasis!"
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Sit and wonder

Snittbetyg: 4.5

"Brittisk indie blir sällan riktigt lyckad. Och det här är ungefär som en sämre kopia av Franz Ferdinand, roligare blir det inte. Det är högt tempo rakt igenom, men trots det så lyfter det aldrig utan känns jämntjockt hela vägen. Det här definitivt en skiva som jag skulle klarat mig utan i år. Ett par, tre låtar räddar skivan från underkänt."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Work Is Never Done

Snittbetyg: 6.7

"Supergrass har alltid varit en outsider bland mina favoriter. Jag skulle aldrig nämna dom som ett av mina favoritband, men likväl så undrar jag ‘varför inte’ varje gång jag lyssnar på deras musik. Jag kommer på mig själv att jag älskar deras sound gång efter annan och kanske är det dags att de får den uppmärksamhet som de förtjänar."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Diamond Hoo Ha Man

"Vilket drag! Skivan är typiskt Supergrass: till en början känns den medelmåttig. Efter ett tag hittar man de där speciella låtarna som sticker ut. Ännu en tid senare inser man att hela skivan är bättre än vad man hävdade tre veckor tidigare. Trots det slocknar intresset ganska snabbt, tyvärr. Det blir för tråkigt."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: 345

"Supergrass. Medelmåttigt namn, medelmåttiga medlemmar, medelmåttigt välkända, nä. Hur skulle musiken hos ett sådant o-utstickande band vara annat än medelmåttlig?
Och nej, det är kanske inget jättebra, och jag kommer antagligen inte komma ihåg dem om tjugo år, men det spelar inte så stor roll. För stunden är det lättsmälta, lättlärda och helt okej låtar som är roligt att lyssna på. Musik kommer och musik går, och tyvärr är nog inte Supergrass ett av de band som består. Men som sagt, det är kul så länge det varar…"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Rough Knuckles

Snittbetyg: 6.8

"MMJ har ett häftigt sound. Och dom har ett sätt att blanda amerikansk upptempo-rock med melankolisk gråt-pop. Det här albumet innehåller lite för mycket ‘dansband’ i dussinlåtarna för att utmärka sig, men det innehåller även några av MMJ’s allra bästa låtar. Touch Me I’m Going To Scream Pt.1 kan vara vårens bästa låt. Och Librarian kan vara vårens svåraste att få ur huvudet."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Touch Me I’m Going To Scream Pt.1

"My Morning Jacket lyckas få amerikansk indie-pop att låta annorlunda och spännande. En bra och blandad skiva, med hur mycket jag än lyssnar hittar jag ingen riktig känsla för dem, därav det inte alltför höga betyget."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Evil Urges

Snittbetyg: 7.5

"Full ös, medvetslös! CSS är för jävla coola alltså! Jag förundras över vilket tempo skivan lyckas hålla rakt igenom, man får ingen lugn stund. Ska man dansa till något i höst ska man dansa till CSS, det liksom bara rycker i armar och ben!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Jager Yoga

Snittbetyg: 6.0

"Counting Crows har verkligen förmågan att skriva lysande låtar (Colorblind). Men dom balanserar hela tiden på kanten mellan poppig indie-rock till greasy high-school-rock. Precis som bandet har den här skivan två sidor; en intetsägande smörja och en vacker hitparad. Resultatet är därför förstås blandat och betyget blir därefter."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Cowboys

Snittbetyg: 8.5

"Ett underskattat album! Visst kan de gnälliga gitarrerna verka lite jobbiga och drogernas inverkan gör det till ett komplicerat album, men det är just det som är charmen med Be here now. Det är svårt att lära känna albumet, men tillslut inser man att låtar som Don’t go away, Stand by me och Fade In-Out är precis lika mycket värda beröm som tidigare låtar på tidigare hyllade albumen Definitely Maybe och (What’s the story) morning glory?."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Don’t go away

"Den här skivan är speciellt på så sätt att det var min första egenägda Oasis-skiva. Jag kommer till och med ihåg julen då jag fick den. På den tiden fanns ju ingen annan musik än Oasis för mig och naturligtvis tyckte jag då att detta var det bästa jag hört. Idag är jag kanske inte lika lyrisk, men nog är det svårt att undvika att ge skivan ett toppbetyg. En fullgod uppföljare."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Stand By Me

"Ja, som sagt är Be here now ett inte lika hyllat album av Oasis, och kanske är det just det faktumet som gör det lite extra intressant. Eller så är det helt enkelt de lite mer bortglömda låtarna som får pälsen att stå på en.
Jag kan säga att nej, det är inte lika bra som endel av Oasis’ andra album, men det är fortfarande ett album i total världsklass. Det kanske säger något om Oasis som band också, vad vet jag…"
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Don’t go away (så fin, så fin, så fin…)

Snittbetyg: 9.3

"Inget annat band kan inge en så mäktig känsla som Oasis’ musik gör. Få band har betytt så mycket för den engelska musiken på 90-talet och kommit att influera i princip alla dagens rockband. (What’s the story) morning glory är en av höjdpunkterna i Oasis’ karriär, och det kommer att förbli ett av världens absolut bästa album. För alltid."
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Champagne Supernova

"Maken till sönderlyssnad skiva får jag leta efter. Men det finns förstås en solklar anledning till att den är så sönderlyssnad. Den här skivan är fullkomligt fantastisk. Det är nåt mer än bara musik på nåt sätt. Det är hela min uppväxt, typ. Tider går, Oasis förblir."
Viktor ger skivan 10.0

Bästa spår: Champagne Supernova (världens bästa låt?)

"Ok, ok, ok. Det är en asbra platta, I get it. Men denna totala överhyllning…Jag förstår inte? Det finns asbra plattor, och det finns asbra plattor. Jag skulle klämma in (What’s the story) morning glory under kategorin ‘asbra plattor’. Varför?
Jag kan aldrig riktigt komma på mig själv med att längta efter att lyssna på den. Och jag har aldrig blivit riktigt berörd av någon annan låt än Champagne Supernova. Och facts; när jag väl har lyssnat på den, tar det ett tag innan jag vill lyssna igen."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Champagne Supernova

Snittbetyg: 7.0

"Första intrycket var inget bra, utan snarare en rejäl besvikelse. Efter ett par lyssningar växte dock skivan enormt. Låtar som Standing next to me och Black plant är inget annat än utsökta och väldigt särpräglade poplåtar i världsklass. Sidoprojekt har en förmåga att inte bli så intressanta, men Alex Turner har, tillsammans med en liksinnad, ännu en gång lyckats åstadkomma fantastisk musik."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Black plant

"Till skillnad från Lisa så tycker jag att sidoprojekt är bland det mest intressanta som finns! Det finns många exempel på väldigt lyckade sidoprojekt. Den här skivan är inte väldigt lyckad, men jag gillar att den innehåller två-tre spår som är värda att spara i minnet. Annars är jag väldigt kluven. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vet att musiken är bra, men det klickar liksom aldrig. Men jag älskar nedan nämnda låtar!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Standing Next To Me och My Mistakes Were Made For You

Snittbetyg: 6.0

"Okej, det här var varken vad jag förväntade mig eller hoppades på. Inte för att jag trodde att de skulle kunna överträffa A Lesson In Crime på långa vägar, men jag hade iaf hoppas på några låtar som stack ut från mängden. Istället levererar dom ett jämnbra album helt utan toppar eller bottnar. Dock finns dom där trummorna och basriffen som jag älskar kvar, och det är inte fy skam."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Tessellate

Snittbetyg: 6.0

"Precis som albumomslaget visar så är det här en ganska fräck skiva. Den pendlar mellan klassisk gubbrock och typiska amerikanska vibbar. En jämnbra, halvspännande skiva, som innehåller sin mängd låtar värda att lyssna på igen - vilket jag förmodligen också kommer att göra."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Today’s Lesson och Lie Down Here (And Be My Girl)

"Helt okej skiva, om än lite för mycket gubbrock. Vissa av spåren slinker obemärkt förbi (Hold On To Yourself), medan andra klistrar sig fast i hjärnan (Today’s Lesson). De sistnämnda vill jag lyssna på om och om igen. Detta är en skiva som förmodligen växer enormt mycket, ju mer man lyssnar på den. Eller också är det bara jag som hoppas…" 
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Today’s Lesson

Snittbetyg: 9.3

"Det här albumet ändrade hela musikscenen i England. Bara det säger väl en hel del? Att ett gäng unga pojkar från industristaden Sheffield skulle få sådan betydelse och sådan berömmelse var minst sagt oväntat. Men det hände, och debutalbumet är i stort sett fulländat. Det enda jag egentligen saknar är Bigger boys and stolen sweethearts. Detta är ett album som kommer att gå till historien!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Mardy Bum

"Förmodligen en av tidernas mest övertygande debuter. Jag trodde att jag skulle ge skivan högre betyg, men nu när jag lyssnar igenom den inser jag att den inte är särskilt mycket bättre än deras senaste skiva. Trots det är det här förstås en skiva som kommer gå till historien, som Lisa skriver."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: A Certain Romance eller I Bet You Look Good On The Dancefloor

"Detta kan, utan större tvekan, vara världens bästa album. Vilket är väldigt stort, speciellt av ett sådant gäng som Arctic Monkeys. Skivan är fullkomligt genial, och här bevisar de också att image och utstrålning inte är allt. Whatever people say I am that’s what I’m not är en salig blanding av genuin förstklassig musik när den är som bäst."
Stina ger skivan 10.0 (!!!)

Bästa spår: A Certain Romance

Snittbetyg: 9.3

"Älskad skiva från första stund. Även Kents allra bästa. Fan, kanske en av mina absoluta favoritskivor! Varje låt känns. Klockrent rakt igenom. Nästintill ren perfektion."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Jag kommer ihåg att jag recenserade den här skivan precis efter releasen och minns att det fanns en del saker jag störde mig på, exempelvis klockorna i du är ånga-introt, skivomslaget och alla namedrops i texterna. Det känns som petitesser såhär 3 år senare! Skivan har växt, vilket är ett tecken på en riktigt bra skiva. Man anar ett tema albumet igenom och det känns faktiskt ’sjukt deppigt’ som inneordet var när skivan släpptes och det är ett bra omdöme. Finns inga svaga spår på den här skivan! Att jag tog studenten 2005 spär såklart bara på den underbara känslan jag får när jag hör skivans bästa spår, världens bästa låt! (som dessutom blir ännu bättre live med extraverserna)"
Daniel ger skivan 9.5

Bästa spår: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Ja. Skivan andas död (konstigt? nej) och depression, vilket för mig är lite störande. Ett bra album ska enlig mig ha allt, eller i alla fall både glädje och sorg. Avsaknaden av detta gör att albumet sjunker lite i mina ögon (eller kanske ska jag säga öron?). Men what the hell, kanske är det så att en sådant band som Kent ändå kan lyckas? Jag tror fan det. Jag är i alla fall inte uttråkad när skivan tar slut."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Med ytterst få undantag (Romeo Återvänder Ensam, Max 500 och Järnspöken) är den här skivan perfekt. Den är ett bevis på att Kent i stort sett blir bättre och bättre med tiden. Att sedan döden är ett starkt tema som följer hela skivan gör den inte sämre, eftersom Jocke Bergs texter är såpass starka som de är."
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Snittbetyg: 8.5

"På nåt sätt känns det som om denna skiva var vändpunkten för Kent. I och med V&A hade de blivit för stora. De förvandlades från indie-älsklingar till en framgångsrik hit-maskin. Många tappade säkert intresset, men för mig hade de aldrig varit bättre. Även om detta förmodligen är deras mest komersiella skiva, så betyder det absolut inte att den är sämre än deras tidigare verk - tvärtom."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Socker

"I Kent-kretsar är det nästan pinsamt att ha upptäckt Kent via Vapen & Ammuntion men det gjorde jag och det är inget jag skäms för. Visst är den mest kommersiell eftersom målet var att göra en skiva där alla låtar var singelkandidater även om jag tycker att Kent misslyckades med det målet. Kommersiell eller inte så är Duett, Hur jag fick dig att älska mig och FF spår som drar ner betyget. Men eftersom det var med den här skivan jag upptäckte Kent kommer jag alltid ha en speciell relation till Vapen & Ammunition."
Daniel ger skivan 8.5

Bästa spår: Socker

"Som Viktor sade var det antagligen vid Vapen och Ammunition som hela Kent började rivas sönder, sakta men säkert. Men som första Kent-album som jag var stor nog att uppleva vid dess begynnelse, kan det inte bli bättre. Kommersialiseringen av Kent är inte Kents fel. Och just det, den här skivan är totalt underbar."
Stina ger skivan: 8.5

Bästa spår: Sundance Kid

"Jag har nog aldrig spelat sönder en skiva så mycket som jag har gjort med Vapen & Ammunition. Jag är helt säker på att jag hade givit den ett högre betyg då den var aktuell. Nu är det dock inte så, men när jag väl sätter mig och lyssnar igenom låtar som Socker, Hur Jag Fick Dig Att Älska Mig och Dom Andra blir jag nostalgisk och inser att jag fortfarande tänker på den som en genialisk skiva."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Socker

Snittbetyg: 9.3

"Det var först här som Kent definitivt övertygade mig om att de är Sveriges bästa band. Denna skiva är fantastisk! Den går nämligen inte att lyssna sönder. Jag kan helt enkelt inte tröttna på rock’n'roll (Revolt III, En Himmelsk Drog) eller dystra ballader (Berg & Dalvana, Visslaren)."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Berg & Dalvana

"Jag drömde om en barndomsvän igår, som telenäten drömmer om svalorna i vår. Jag var bara tvungen att citera nånting från världens bästa skiva. Folk blir arga när jag säger att Kent är världens bästa band, för Kent finns ju inte ens med på musiktidningarnas listor över världens bästa band. Men i mina ögon finns det ingen musik som är bättre än den Kent gör, så det är bara att beklaga att 5 991 000 000 människor inte kan svenska! Kent hittar sig själva på den här skivan. Hagnesta hill känns kall, poetisk, personlig, svensk och Kent. Jag är otroligt Eskilstunapatriotisk och stolt över att vara uppvuxen i Hagnesta hill!"
Daniel ger skivan 10.0

Bästa spår: Cowboys

"Detta är Kent absolut mest hyllade album. Tyvärr känner jag att några spår drar ner betyget (Stanna Hos Mig, Insekter) och gör det omöjligt för mig att sätta högsta betyg. Ytterligare några spår har jag en aningens likgiltig inställning till (Kungen Är Död, Cowboys). Resten av spåren är i världsklass, och ger albumet ett högt betyg."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Beskyddaren

"Jag har verkligen mina up’s and down’s när det gäller Kent, men om Hagnesta Hill råder den ingen tvivel om vad jag tycker. Den är underbar! Det är egentligen allt som finns att säga."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Beskyddaren

Snittbetyg: 8.5

"En svårbedömd skiva. Ingen Kent-favorit, långt ifrån, men samtidigt en väldigt, väldigt bra skiva. Kan Kent misslyckas? Men på nåt sätt känns ändå skivan så anonym. Den saknar självklara toppar, förutom 747 förstås. Men kanske är det en styrka då skiva trots det lämnar avtryck efter varje lyssning."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: 747

"Som ‘Verkligen’ lämnar även Isola en genomgående känsla när man lyssnar igenom den, kanske bidrar omslaget till att den känns… varm. Det märks att ambitionsnivån hos Kent har höjts ännu mer inför Isola, de stannar inte vid att göra otroligt bra indierock (om uttrycket tillåts) utan slänger in bitar av pianoballader, arenarock, synthar, akustiska gitarrer mm. Kan förstå att Viktor säger att skivan känns anonym. Jag tror det beror på att texterna är mer poetiska och mindre personliga. Jag föredrar texter som känns personliga men eftersom musiken har tagit ett kliv framåt blir betyget samma som föregående skiva."
Daniel ger skivan 9.0

Bästa låt: 747

"Isola är en väldigt jämn skiva - om det höjer eller drar ner betyget är jag dock osäker på. Jag håller med Daniel och Viktor om att skivan inte är lika personlig som tidigare, men frågan är om det egentligen spelar någon roll (när 747 väger upp allt!)? Hela albumet känns annorlunda, allt från tempot till soundet och rösten. Detta är ett kliv in i ett nytt Kent, som har släppt det tidigare, tonårspräglade soundet."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: 747

Snittbetyg: 8.8

"Snacka om So ’90s! Nittiotalet kryper ner längs ryggraden när jag lyssnar på denna skiva. Nostalgi är bara förnamnet. Tyvärr är nostalgi ofta svårbedömt. Idag skulle denna skiva förmodligen låta ganska töntig. Men i slutändan är det förstås oundvikligt att konstatera att det här är precis så bra som Kent alltid är."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Gravitation

"Jag får gåshud bara av gitarrdisten på den här skivan! Jämför man med första skivan så känns ‘verkligen’ mer som ett album som förmedlar en känsla istället för ett knippe låtar. Omslaget är snyggare än på debutskivan. På ‘verkligen’ syns ett stilrent band, som vet vad de vill och gör det så himla bra."
Daniel ger skivan 9.0

Bästa spår: Gravitation

"Redan på sitt andra album har Kent utvecklats mycket, inte minst vad det gäller texterna. Trots detta behåller de delar av det tonårsinspirerade textskrivandet. Verkligen är en skiva med många toppar (Gravitation, Halka, Avtryck) och förmodligen den skiva vars texter jag tycker om allra mest. Ett tidlöst album från ett fortfarande, vid den här tiden, nytt och fräscht band."
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Gravitation

Snittbetyg: 6.8

"För mig som lärde mig gilla Kent långt in på nittiotalet låter den här skivan… förvirrande. Det är absolut inte dåligt, men det är inte Kent, liksom. Många påstår att detta är Kents bästa skiva. Det är inget annat än skitsnack från surpuppor som inte klarat av Kents framgång."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Pojken Med Hålet I Handen

"Kents karriärkurva har, sedan den här skivan släpptes 1995, nästan alltid pekat uppåt. Därför är det ganska logiskt att jag rankar det här som deras svagaste skiva. Men det Kent man hör på den här skivan är på många sätt roligare än Kent-08. Det känns opolerat, lekfullt och så fyllt av tonårsångest att man verkligen hör hur mycket de ville bort från Svensson-livet i Eskilstuna. Många av låtarna är riktigt bra! Att Jocke Berg är ett geni som kompositör/textförfattare hörs redan här!"
Daniel ger skivan 8.0

Bästa spår: Jag vill inte vara rädd

"Kents första album präglas av tonårstankar, nostalgi och ett poppigare sound, något som är ganska vanligt hos ett debutalbum. Trots att det inte är något negativt, föredrar jag alla gånger deras senare, mer utvecklade, texter, sound och stil. Det här blir nästan för indiepoppigt för mig."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: När Det Blåser På Månen

Snittbetyg: 7.8

"Jag älskar när artister släpper B-sideplattor! Och i Kents fall älskar jag det desto mer då många av bandets allra bästa låtar låg gömda just bland B-spår. Jämnheten bland spåren är förvånandsvärd med tanke på att B-sidor har en tendens till att vara antingen fågel eller fisk. Det definitiva beviset på bandets storlek och musikaliska bredd. Fantastiskt!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Spökstad

"När Kent går in i studion för att spela in en skiva har Jocke Berg 20-25 låtar skrivna. Där har vi en anledning till att Kent har spelat in ytterst få dåliga låtar. B-sidorna behöver inte ens vara sämre än övriga låtarna, det kan bara vara så att de inte passar in. Därför är ju självklart den här skivan lite spretig, från punklåten Kallt kaffe och suggestiva Att presentera ett svin till kärleksballaden Utan dina andetag. Det finns en del svaga spår som gör att skivan får dela Kent-sistaplatsen med Kent(s/t) men för att vara en samling låtar som ‘legat i byrålådan’ är det väldigt bra!"
Daniel ger skivan 8.0

Bästa spår: Utan dina andetag

Snittbetyg: 9.3

"Jag är inte särskilt förtjust i Rock, men den här skivan den är verkligen grymt bra. Jag känner mig cool, stark och glad när jag lyssnar på den. Den är svår att tröttna på och jag kan inte göra annat än rekomendera den starkt."
Christina ger skivan 9.0

Bästa spår: Love and Peace of Else

"Det är alltid lite känsligt att ställa sina idoler/gudar/hjältar i jämförelse med dussinmusik. U2 har varit mitt favoritband väldigt länge nu. Och jag har aldrig tidigare jämfört deras musik med annan musik, de har liksom varit i en klass för sig. Så kanske behövs en särskilt skala för dessa idoler/gudar/hjältar/whatever, men tills dess får de nöja sig med toppbetyg här."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Miracle Drug

Snittbetyg: 7.0

"Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i Interpol, men det här är faktiskt det bästa de gjort. Det är skarpare är tidigare. Till och med albumcovern visar att detta är deras första färgglada skiva, till skillnad från de svart/vit/röda föregångarna. Spännande! För ett par minuter sedan kom jag på mig själv med att nynna och stampa i takt till musiken. Det är stort."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Pioneer To The Falls

"Interpol ändrar sig inte. Senaste albumet är i stil med de tidigare, både vad det gäller hur bra det är och hur soundet är. Jämn skiva, fri från dåliga låtar - precis som vanligt!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: The Heinrich Maneuver

Snittbetyg: 9.0

"Jag älskar det här! Det är fartigare än Bloc Party och mer spännande än Arctic Monkeys! Det här är en av få skivor, trots att det egentligen bara är en EP, som hängt med under hela året. Jag tröttnar aldrig, jag kan lyssna om och om igen. Och jag längtar verkligen tills det första albumet släpps."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Nature Of The Experiment

Snittbetyg: 5.8

"För att gilla Interpol måste man lyssna mycket och noga för att komma in i soundet, och det gäller även denna skiva. Inspirationen av Joy Division framträder tydligt på albumet, i och med den mörka rösten och det långsamma soundet. Gillar man den stilen, gillar man albumet - och tvärtom."
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Slow Hands

"Interpol är så svåra! Jag lyssnar och lyssnar och lyssar på deras musik men ingenting händer. Inga låtar sätter sig. Allt låter precis likadant. Och då menar jag verkligen precis likadant. En otroligt monoton röst och uttjatade gnälliga gitarrer gör det här nästintill outhärdligt. Ett fåtal låtar, som inledande Next Exit räddar skivan från underkänt."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: Next Exit

Snittbetyg: 6.0

"Hard-Fi’s debut var ett av det årets bästa album, men vad händer? Once Upon A Time In West är inte alls så bra som jag förväntade mig. Trots det är albumet intressant, och ingen låt är ett riktigt bottennapp. Jag ska inte vara så hård, de har trots allt lyckats bra, ja, bättre än många andra."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: We Need Love

"De har låter bra förra skivan var de mycket bra. Ingen låt fastnar direkt efter att ha lyssnat snabbt, men de blir nog bättre med tiden. Stars Of Cctv = VG, Once Upon A Time In West = G."
Johan ger skivan 6.0

Bästa spår: Suburban Knight

"En fantastisk debut lovade mycket, förmodligen för mycket. Den här skivan lever inte alls upp till förväntningarna. Hard-Fi har blivit försiktiga och på vägen ointressanta och mesiga. Inte en enda låt på denna skiva skulle platsa på debutskivan, det är illa. Dock är skivan fortfarande ganska långt ifrån dålig i det stora hela, bara oroväckande dålig i Hard-Fi’s mått mätt."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: The King

Snittbetyg: 6.3

"Jag tyckte inte att Babyshambles’ debutalbum (Down In Albion) var så fantastiskt som andra hävdade. Detta album är faktiskt bättre, och liksom debuten innehåller den vissa låtar som jag gärna lyssnar på (Carry On Up The Morning, Side of the Road). Samtidigt innehåller dena andra låtar jag mer än gärna hoppar över. Bra skiva, men inget mästerverk denna gång heller (dock gillar jag den mer än vad jag borde)."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Carry on Up the Morning

"Det är en hyffsat bra skiva rakt igenom med några toppar. Bättre än vad man förväntade sig."
Johan ger skivan 7.0

Bästa spår: Delivery, Lost Art  Of Murder

"En positiv överraskning. Jag har aldrig gillat Pete Doherty, och framförallt aldrig Babyshambles. Det här är en helt okej skiva."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Baddie’s Boogie

"Ja, det är väl inget revolutionerande nytt vi hör på Shotters Nation men samtidigt är det ju inte dåligt… Det är inget jag längtar efter att lyssna vidare på, och det ger mig faktiskt inte mersmak heller. Jag är inte heller något fan av Pete, och ibland så tål jag honom bara inte. Jao, detta var en svår skiva att betygsätta, då jag egentligen inte vet om jag hatar eller älskar den…Men jag följer min magkänsla, så får vi väl se vart det leder."
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Delivery

Snittbetyg: 7.5

"Visst, det låter alltid ungefär likadant när Bruce gör musik. Men vad spelar det för roll när det är lika bra varje gång? Jag blir glad när jag lyssnar på Bruce. Han förmedlar känslor. Och den här plattan innehåller kanonlåtar som Gypsy Biker, Radio Nowhere, Livin’ In The Future, Terry’s Song och, kanske framförallt, Devil’s Arcade."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Devil’s Arcade

"Good Old Bruce Springsteen. Låtarna är faktiskt väldigt bra, det är väl det enda jag kan säga om det. Det är klart att det kan bli bättre, men nämn något som inte kan det…Nej, Brucan blir helt klart godkänd!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Radio Nowhere

Snittbetyg: 7.3

"Typiskt Ryan Adams. Men det är bra, inget snack om saken."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: I Taught Myself How To Grow Old

"Jag tillhör dom som aldrig tyckte att Ryan Adams var överdrivet produktiv de senaste åren. Det var genomgående hög kvalitet trots hans 3-4 skivsläpp 2005. Men det här är bättre. Till och med väldigt, väldigt bra!"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: I Taught Myself How To Grow Old

"Easy Tiger är en skiva som jag faktiskt tyckte det skulle bli kul att lyssna in sig på (jag brukar inte gilla sådant), och visst är den bra. Men ingen wow-effekt blir det. I princip alla låtar, utom I taught myself how to grow old, låter likadant. Och det kan vara lite tråkigt, ja, men om det som i detta fall ändå är bra låtar, klarar det sig ändå."
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: Rip Off

"Tråkigt jadå, men Ryan Adams är en av få som kan komma undan det. Bara det gör honom speciell. Jämn skiva, behaglig att lyssna på, några mycket bra låtar (Rip Off, Two). Genom hela skivan väntar jag dock på det där fenomenala, någon slags höjdpunkt. Den kommer aldrig, tyvärr."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Two

"Skivan växer mer och mer hos mig. I början tyckte jag det var lite tråkigt, men den blir bara bättre och bättre. Det är lite U2 över det och det tycker jag om. Han har en väldigt härlig röst och är väldigt skön att lyssna på, men trots att skivan är välgjord och den är väldigt bra musikaliskt så lämnar den hos mig inte så mycket efter sig. Jag kan tänka mig att jag skulle ta fram den lite då och då, men inte favoritskivan."
Christina ger skivan 7.0

Bästa spår: Two

Snittbetyg: 7.9

"Fin uppföljare till förra årets debut. Lyckas hålla en hög jämn nivå utan låtar som avviker. Avslutas magnifikt med en av årets bästa låtar, 505."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: 505

"Visst var man lite nervös innan skivan kom - skulle de kunna göra en lika bra skiva efter Whatever people say I am, that’s what I’m not? När man väl hade lyssnat igenom låtarna tog det inte lång tid innan man insåg att Favourite worst nightmare är minst lika bra som debuten!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Do me a favour

"Efter det hyllade debutalbumet var jag nästan osäker på om Arctic Monkeys skulle lyckas göra ännu ett album i samma klass. Favourite worst nightmare är ett bevis på att ett band faktiskt kan göra ett ännu bättre album efter en sådan succé."
Lisa ger skivan: 9.5

Bästa spår: För mångra riktigt bra låtar för att kunna bestämma sig.

"Jag tycker Arctic Monkeys nya skiva känns lite tuffare än den första, vilket känns roligare än att lyssna på en till likadan. Det känns som jag trycker ner dom mycket, första skivan är väldigt bra och den nya bättre tycker jag nog."
Johan ger skivan 8.5

Bästa spår: Old Yellow Bricks/505

"Jag förstår inte hypen! Många av låtarna känns så otroligt uttjatade. Det finns dock några låtar som jag fastnat för, så som Flourescent Adolescent och 505. Men det är helt enkelt inte min kopp av te."
Ellen ger skivan 4.0

Bästa spår: Flourescent Adolescent

Snittbetyg: 7.1

"Modest Mouse gör det enkelt för sig själva. Dom följer upp förra plattans succé men precis samma sound. Då kan det liksom inte gå fel, och det gör det inte heller. Det är sån jäkla bra fart och sån bra mix av snabbt och lugnt att det aldrig blir tråkigt. Modest Mouse är förmodligen ett av världens bästa indieband."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: We’ve Got Everything

"Modest Mouse är ett bra band, så är det. Men de blir aldrig jättebra, de lyckas aldrig nå ända upp till toppen. Liksom den förra skivan inehåller deras nya skiva vissa låtar i toppklass (Florida, Fire It Up), medan andra direkt sänker betyget på skivan. Trots den egna och intressanta rösten håller det inte, tyvärr. Jag säger tyvärr, för Modest Mouse är ett bra band.. men inte jättebra."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Fire It Up

"Jag gillar Modest Mouse’s sound skarpt, och sångarens röst är helt underbart tuff och originell. Men som Lisa sade, det är bra, men inte tillräckligt. Låtarna liksom smälter ihop i varandra, och skapar inget intryck på mig. Dock undantag för Missed the Boat och People as places as people, som är riktigt bra!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Missed the Boat

"Låter ganska likt deras förra skiva, som jag tycker väldigt mycket om."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Missed the Boat

Snittbetyg: 7.0

"Ojämn skiva som dock är en bra uppföljare till Hot Fuss. Den innehåller några riktiga pärlor i When You Were Young, Bones och Read My Mind, men kommer överlag inte upp i förväntad klass."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: When You Were Young

"Efter att nästan ha lyssnat ihjäl mig på singlarna When you were young och Read my mind ville jag ha mer! Och det behövde jag verkligen inte ångra. Och även fast den inte är lika bra som Hot Fuss är det helt klart godkänd!"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: Why do I keep counting?

"Har inte lyssnat på Hot fuss än (även om den ligger och väntar i skivsamlingen) och är lite rädd för att göra det också. Den kan väl knappast vara lite magnifik som Sams town? Snyggt och ösigt tycker jag är ledorden för den här skivan. Här finns det gott om poppiga melodier som är insvepta i ett ganska hårt, rockigt format.
Låten My list tycker jag är det enda snedsteget på den här skivan och spår 2 och 12 som är "välkomst- och hejdålåt" tillför inte speciellt mycket även om jag inte avskyr dem som jag gjorde till en början."
Daniel ger skivan 9.0

Bästa spår: Bling (Confessions of a king)

"Sam’s Town gör mig stressad. Jag tror det beror på Brandons röst. Man kan hitta små guldkorn på denna skiva (Read my mind) men det mesta rinner förbi utan att lägga ett enda spår efter sig, ja förutom den irriterande rösten förstås. C’mon, sing me something new! Detta har man hört förut."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Read My Mind

Snittbetyg: 6.2

"The Hives börjar mer och mer bli som vilket rockband som helst och mindre och mindre som The Hives. På den här skivan finns till och med synthar och piano. Och konstiga låtar. The Hives brukar ju normalt stå för spikraka puckar. Fast det svänger fortfarande!"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Try It Again

"En gång i tiden var Hives mitt favoritband. Veni Vidi Vicious var hyfsat nyutkommen och de kändes så rätt. Nu känns de mest .. gamla. Jag har hört det här förut. Jag har redan hört det på tre äldre hivesalbum, och givetvis har jag tillslut tröttnat. Visserligen är skivan hyfsad, men enligt mig går hives ner sig mer och mer - eller så är det jag som tappat för mycket intresse för dom.."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: T.H.E.H.I.V.E.S

"Hives kan inte vara lika kaxiga längre, en stor miss är att de inte hade med Timbaland - Throw It On Me feat The Hives, Då skulle de kunna vara stolta över skivan. Skivan är varken eller."
Johan ger skivan 5.0

Bästa spår: T.H.E.H.I.V.E.S

Snittbetyg: 6.5

"Sahara Hotnights fjärde album, What if Leaving is a Loving Thing, beskrevs av bandet själv som ett mer avskalat album än deras tidigare, vilket jag kan hålla med om. Sångaren Marias tuffa rockattityd finns dock fortfarande kvar, fast även den känns mer och mer avskalad. Jag kan som slutsats säga att jag, som alltid haft Kiss and Tell-albumet som favorit, kanske får tänka om."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: The lonliest city of all

"Sahara Hotnights är ett bra rockband. Men jag skulle aldrig komma på tanken att lyssna på deras nya skiva. Nu när jag väl gjorde det gillade jag det jag hörde. Det är inget nytt, men det gör inte så mycket."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Cheek To Cheek

"Nje, förra albumet var riktigt bra. Detta är i princip ännu poppigare, men hur bra? Cheek to cheek är en utmärkt popsingel och både Visit to Vienna och Lonliest city of all skulle kunna ha varit riktigt bra..om jag inte hade stört mig på småsaker i låtarna. Tyvärr. Godkänd skiva."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: The lonliest city of all

Snittbetyg: 9.5

"Jag har väntat med att betygsätta årets näst bästa skiva. Inte för att jag har varit osäker på betyget, utan för att jag hela tiden trott att den är från 2006. Men när Musikbyrån tog med den på sin årslista för 2007, så kan väl jag också. Att lyssna på den här skivan var lite som en uppenbarelse. Den satte sig direkt och har återkommit om och om igen under året. Jag bara älskar stämningen! Amerika när det är som bäst."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa låt: First Night (årets bästa låt?)

Snittbetyg: 6.5

"Jag såg The Long Blondes på Accelerator i somras och tyckte att dom var jättebra! Det tyckte jag även när jag senare lyssnade på skivan. Men när jag nu ett halvår senare reflekterar över vad jag egentligen tycker så inser jag att det inte är fullt som bra som jag trodde."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Weekend Without Makeup

"Bra skiva som är mitt soundtrack för sommaren!"
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Weekend Without Makeup

Snittbetyg: 8.0

"Jag måste medge att Lou Reeds solokarriär överlag kanske inte är strålande, men den här skivan är ett måste i samlingen. Lou Reed, frontmannen i The Velvet Underground, Manhattans största rockstjärna fick ihop en briljant skiva. Några av hans bästa stunder infinner sig på skivan (Walk On The Wild Side, Vicious) och när Lou Reeds stunder är bra, så menar jag riktigt bra!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Walk On The Wild Side

Snittbetyg: 4.8

"Det här kan vara en av de största besvikelserna jag har varit med om. Det magnifika debutalbumet Up All Night följdes upp av detta, nästintill hemska, album. De nya texterna fyllda med erfarenheter säger mig inte ett skvatt, de nya melodierna låter snarare melodifestival än engelsk rock/pop och alla desperata tjoanden/ylanden försämrar betyget ytterligare. Allt som behövs nu är gamla Johnny Borrell (utan erfarenheter, kändistjejer och vita kläder)."
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Pop Song 2006

"Trots att det här är en enorm besvikelse, precis som Lisa påpekade, så är det fortfarande godkänt. Kanske hade vi för höga krav på Razorlight efter deras strålande debutplatta. Det är väldigt poppigt, och det är förmodligen det om gör att det blir jobbigt i längden."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: America

"Jaja, jag håller med om att Up all night är så mycket bättre än dess uppföljare, men så illa är det inte! Låtarna må vara mer lättlyssnade än förut, och mer poppiga, ja, men jag gillar det ändå. Jag tror också att man förväntade sig väldigt mycket efter ett sånt bra debutalbum, vilket ledde till besvikelse i någras ögon. Men helt seriöst, det är inte många som lyckas med ännu ett jättebra andraalbum, det är isåfall typ Arctic Monkeys. Jag tycker att Razorlight sjönk, men de är fortfarande över ytan."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Who needs love?

Snittbetyg: 8.8

"Den mest fulländade skivan jag har hört. Ett album som har allt en skiva kan tänkas behöva; uptempo-låtar (Rock’n'roll Star) blandat med känslosamma ballader (Slide Away). Obegripliga texter (Shakermaker) blandat med texter som berör (Live Forever). Ren Rock’n'roll (Cigarettes & Alcohol) blandat med pop i 60-talsanda (Digsy’s Dinner). Mer kan man inte begära av musik, det är orimligt.
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Live Forever

"Ja, visst är det en bra skiva, verkligen. Mycket mer finns det egentligen inte att säga. För min del får den inte högre betyg därför att jag inte riktigt klickar helt med den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad felet är, det bara finns där. Men, det är inget stort fel, och som sagt är det ett mycket bra album."
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Live Forever

"Det här är nostalgi. För tio år sedan fanns inga bättre än Oasis och det grundades i och med den här klassiska 90-talsplattan. Tyvärr blev Oasis aldrig riktigt bättre än så här. Fast å andra sidan, hur mycket bättre kan det egentligen bli?"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Live Forever

Snittbetyg: 7.8

"En väldigt bra skiva, som bara växer och växer. Eftersom det är så många låtar (19 stycken) hinner man aldrig tröttna på dem, och man upptäcker hela tiden ‘nya’ låtar."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Free Fallin’

"Jag trodde inte att jag hade hört nåt med Tom Petty innan jag började lyssna på den här skivan. Men det visade sig ganska snabbt att jag kände igen många låtar. Och jag gillar det! Enkelt och klassiskt."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Learning To Fly