Snittbetyg: 7.0

"Lekfullt, fantasifullt och framförallt lite mer pretentiöst än Hits for Kidz - bara i positiv mening! Att veta att det är Ebbot Lundberg som sjunger En flugas väg gör den en aning bättre. Även Mattias Alkberg och Kristofer Åström m fl. gästspelar. Bäst lyckas trots allt Nina Ramsby i den vackert avrundande Finns det någon där?. Roliga gulliga texter och i vissa fall riktigt enkelt musikackompanjemang funkar fint. Bröderna Lindgren lyckas få mig på glatt barnasinnehumör. Nu ska jag ta mig an den senaste skivan Presenterar meningen med livet. Och när jag ändå är i farten, varför inte ta sig an Jojje Wadenius Goda goda och Djurens brevlåda med James och Karin."
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Regnbågen och Finns det någon där?

Snittbetyg: 5.5

"Tyvärr är detta ett steg bakåt från This is Who I Am. Likt den är Astronaut ojämn, men innehåller inte lika många bra låtar. Det blir lite tjatigt, tralligt och mjäkigt. Men när man hamnar på It’s Only You (Part Two) blir det andra bullar. Låten känns som en typisk radiohit som märkligt nog verkligen passat mitt musiksinne. I den är det just enkelheten och små detaljer som gör den till en låt jag glatt nynnar på ner till närbutiken. Salem Al Fakir är också trevlig i låtar som Astronaut och Cold Shower. Tyvärr räcker det inte tillräckligt långt."
Robert ger skivan 5.5

Bästa spår: It’s Only You (Part Two)

Snittbetyg: 7.5

"Det här är den bästa kicken av dem alla! Att upptäcka ett band på grund av tristess och att senare inse att albumet i fråga är ett av årets bästa! JJ är perfekt svensk pop med roliga inslag och härliga rytmer. Samtliga låtar på JJ N° 2 är helt geniala (Me & Dean är en av årets absolut bästa låtar) och det är nog bara Animal Collective som är bättre hittills i år. Jag älskar debutalbum, jag älskar svensk pop och jag älskar JJ."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Me & Dean

"Den här skivan växer på en. Och tacka fan för det - en knapp halvtimme musik hinner man lyssna på många gånger om och om igen på väg till och från skolan. Jag kan inte förstå hypen, för mig är det här i grund och botten ganska mesig svensk pop. Det räddas dock till snyggt tack vare snygga ljudeffekter (gillar speciellt insekterna och Zlatan-citat) och häftiga beats. Till slut kapitulerar man och inser att ja, det är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Masterplan

"Jag höll länge i mig vid åsikten om att detta var meningslöst skit som inte sade någonting till någon. Men ja, sedan kapitulerade även jag, mot min vilja litegrann. Jag gillar hur rösten brister ibland, och det känns verkligen inte meningslöst utan välgenomtänkt och äkta. Och med lagom svängiga rytmer och intressant ljud blir detta inte dåligt alls! Tänk så fel man kan ha till en början…"
Stina ger skivan 7.0

Bästa spår: From Africa to Malaga

"Tre ord: Lekfullt, elegant och euforiskt. Tre ord. Det är allt denna skiva behöver, sedan är man i rätt sinnesstämning."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Things Will Never Be the Same Again

"Min första tanke när jag satte på första spåret var: Åh! Åh, åh, åh. Visst är detta mesigt, men mesigt i positiv bemärkelse; mesigt som i svängingt, gulligt, spännande, vackert, charmigt och genomtänkt på samma gång."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: My love

Snittbetyg: 7.5

"Kent har åter gjort ett mäktigt album. Är det någon som är expert på att forma texter som säger allting och ingenting samtidigt är det just Jocke Berg. Världar målas upp i Kents låtar, där musik och text för fram tankar och känslor som tenderar mot depressiva. Minnen, ilska, ensamhet - livet. Kents låtar är starka, och på något sätt lyckas de alltid modernisera sig åt rätt håll. Trots detta finns det plats för att slipa diamanterna. Svarta linjer känns idéfattig och en aning tröttsam i längden, Töntarna känns lite enkel. Bättre blir delfinlåtande Det finns inga ord, när textraden "Och jag minns din pappas bibliotek" yttras i Ensamheten och den coola ljudeffekten vid 1.58 in i låten Idioter. Till sist vet jag inte riktigt varför Kent väljer att ha en kyrkokör sjungandes på spår 1, men på något sätt känns det som Kent lägger vantarna på alltid rätt. Ovissheten och överaskningsfaktorn ger detta album ett extra plus."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Idioter och Det finns inga ord

"Ibland handlar det bara om att trotsa sig själv litegrann och ge chanser. Vilket jag har gjort. Kent och jag har aldrig riktigt kommit överens, jag tycks mest se igenom den otroligt omtyckta charmen som för mig bara är framtvingad och falsk. Men nu gav jag dem ändå en chans, och efter timmars konstant lyssnande, och analyserande, kan jag komma fram till slutsatsen att detta inte är så illa ändå. Vissa låtar kan dock platsa in på listan över årets sämsta låtar (t.ex Töntarna och Hjärta) medans andra säger motsatsen (framför allt Idioter, Svarta Linjer och Vals för satan (din vän pessimisten)). Blandningen av gamla, innerliga Kent och deras uppgraderade elektroniska sound bildar ett helt okej album som trots allt är klart värt att lyssnas på."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten) eller Svarta Linjer

"Vad finns det mer att säga om fenomenet Kent? Superlativen är slut och jag har upptäckt att jag slutat att längta efter nästa Kent-platta. Det är ju så självklart allting: musiken, texterna, sången - det känns som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att lyssna på Röd är således lika njutbart som att trycka i sig en 200 g chokladkaka på 5 min: man vet vad man ger sig in på och kan knappt bärga sig att sätta tänderna i den, man njuter av varje sekund, varje tugga och är övertygad om att det inte finns nåt bättre eller godare i världen - mer mår likfan något illa efteråt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sjukhus

"Kent har alltid varit en självklarhet, det finns inte mycket mer att säga egentligen. Jag vill bara buga inför Sveriges bästa band. År, efter år, efter år. Från 1995 till 2009, inget verkar kunna hindra dem."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten)

Snittbetyg: 7.2

"På 10 låtar har Jonathan Johansson lyckats sammanfatta den musikgenre som jag lärt mig att älska. Det är inget nytt, även om musiken är hans egen. Istället hör jag Kent (Sent för oss), Håkan Hellström (Efter skimret, efter snön) och Arcade Fire (Säg vad ni vill). Blanda dessa artister och lägg till charmigt obegriplig skånska, så har du en rätt klar bild av hur det här låter. Mycket bra debut som lovar stort för framtiden."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sent för oss

"Det skulle ha varit mycket bättre om han inte hade envisats med att lägga in alla electro-effekter, de passar inte in. Bortsett från det känns det inte alls så konstlat som t ex Nordpolen. Ok och charmigt emellanåt (Efter skimret, efter snön och Aldrig ensam etc.), men jag kan inte sluta störa mig på den fåniga rösten och det faktum att alla låtar verkar vara skrivna och gjorda utifrån en och samma mall. De låter likadant och han sjunger om samma grejer."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Efter skimret, efter snön

"Nu, 10 månader efter att jag betygsatte denna skiva första gången, så satte jag på den igen. Och jag blir helt chockad. Detta är ju en av årets fullträffar! Jag älskar varenda låt."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Säg vad ni vill och Efter skimret, efter snön

Snittbetyg: 5.1

"Första lyssningen, första tanken: det här har jag hört förut. Svensk indiepop är egentligen ganska förutsägbar, men vad gör det så länge det är såhär bra? Det är som vanligt trallvänligt och lätt att gripas tag i melodi och text, framförallt i inledande Halleluja! och Medan vi sov - vilka också är skivans bästa låtar. Resten av skivan fortsätter på samma spår, men det definitiva lyftet kommer aldrig. En bra svensk indiepopskiva som gjord för P3."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Halleluja! och Medan vi sov

"För att citera Ingenting själva - ‘man måste vara liten för att vara stor’. Ingenting är inget stort band och har inga stora markabla saker som utmärker dem, men de har lite av allt. Och det är de små sakerna som bildar storhet. Svensk indiepop är inte lätt att variera, den låter ofta likadant som mycket annat - men i vissa fall är det okej. Ingenting är bra!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Medan Vi Sov

"Svensk pop i all ära, men när det blir för mycket och för klyschigt blir det också ganska hemskt. Liksom Timo Räisänen är [Ingenting] för poppigt, för lättsmält och alldeles för hängslen-randigatröjor-converse-förtajtajeans. Rösterna skär i öronen och ger mig ilningar i ryggraden. Det är bara inte bra."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Lång väg hem

"[Ingenting] lät riktigt tråkigt och jobbigt första gången jag la min energi på dem. Nu, en tid senare har vissa låtar gått rätt och andra känns fortfarande helt fel. Jag tycker inte om de religiösa anspelningarna, jag tycker inte om sångarens röst, jag tycker Blanka blad är en av de sämsta låtarna jag hört i år (och Tack kan lägga sig därintill). Det här försöker låta som så mycket annat på en gång, det hela blir ofta väldigt pretentiöst. Tur är väl ändå att [Ingenting] har lite mer att komma med än just ingenting. Bäst lyckas de i känslostarka Dina händer är fulla av blommor, och energin i inledande Halleluja! och Medan vi sov. "
Robert ger skivan 4.5

Bästa spår: Dina händer är fulla av blommor

Snittbetyg: 5.8

"89 är inte direkt vad jag förväntade mig. Det är betydligt mer "drag" och mer gubbigt än vad jag hade trott (jag kanske ska tillägga att den senaste Bear Quartet-skivan jag har lyssnat på är från 90-talet). De båda inledande låtarna är bra, men sedan vet jag inte vad som händer, mer än att det blir sliskigt och gubbigt. Skivan blir betydligt bättre framåt slutet, med låtar som Reanimation of the dead sea och Carry your weight etc., vilket väger upp. Lite i alla fall."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Carry your weight

"Precis som för Lisa så var inte det här vad jag hade väntat mig. Det är mycket tyngre och hårdare. I början var jag så förvirrad att jag gång på gång glömde bort vad jag lyssnade på, det är svårt att placera musiken. Då hade jag mer eller mindre bestämt mig för att det var dåligt, men jag har hunnit ändra uppfattning. Det här är bra, men inte mycket mer än så. En fulsnygg skiva som inte lämnar några större avtryck."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Reanimation of the dead sea

Snittbetyg: 7.6

"Det här är ett melodiöst mästerverk. Vare sig det handlar om ballader eller ren powerpop så lever musiken på melodierna. Vid första genomlyssningarna var jag överväldigad och var övertygad om att det här är årets album, men sen hände något. Intresset svalnade och jag upptäckte små sprickor i fasaden. Jag tror att jag i den här skivan mer uppskattar sekvenser av vissa låtar mer än helheten. Vilket är jäkligt synd, och för mig totalt oförklarligt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Under the pavement - the beach

"Mitt intresse för den här skivan var väldigt svalt, men efter ett antal lyssningar på skivan kan jag konstatera att det var över mina förväntningar. Varje låt i sig är rätt ok (plus till Turn back time och Under the pavement - the beach), men vid skivans slut slås jag alltid av tanken om hur ointressant det är. Jag vet inte om det beror på att jag har hört det förut, om alla låtar känns likadana eller om musiken bara inte passar mig, men skivan är en stor massa av mediokra låtar som inte riktigt greppar tag om mig."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: Turn back time

"Det är absolut ingenting nytt som hörs från Deportees. Ingenting speciellt, inga hårda sound eller smidigt vackra röster. Det bara är. Men fan vad det bara är! Trots att jag har hört liknande ungefär sjuttioelva gånger förut blir jag lika förvånad varje gång efter att ha lyssnat igenom albumet. Hur bra kan det egentligen vara utan att vara originellt och speciellt?
Nej, alla behöver inte ha sjuka texter á la Bob Hund, sjuka scenshower á la Flaming Lips eller några utstickande kläder. Vanlig hederlig bra musik kan vara ljusår bättre, och det bevisar Deportees här."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Tell it to me like you told it to them

"Deportees svällar fram känslor och jag flyger med i en stark medvind. Detta är en musikalisk upplevelse träffsäker som få. Musiken är i sig inte anmärkningsvärt originell i sin genre, men låtarna i sig håller sådan hög lägsta nivå att jag är förvånad över hur någon inte kan tycka om detta. Influenser från soul och country cirkulerar inpackat i ett beroendeframkallande medryckande pop-packet. Jag stannar upp i vardagen gång på gång för att påpeka högt för mig själv om min omgivning, "ALLTSÅ, VAD FANTASTISKT BRA DET HÄR ÄR!". Håret på överarmen reser sig och huden förvandlas till gås. När jag sedan inser att detta är svenskt blir jag oerhört stolt, ABBA är statister när Deportees för den svenska fanan! Att Markus Krunegård har två album som klassas bättre än detta på denna sida måste ju närmast vara ett skämt mot poeten och musikern inom oss! I don’t pretend, I love you back."   
Robert ger skivan 9.0

Bästa spår: I Wanna Be In Your Gang

Snittbetyg: 6.5

"Nina Persson är en personlig favorit hos mig. Det är något med henne som jag verkligen gillar. Och för mig som alltid har gillat The Cardigans så är A Camp ett välkommet initiativ. Den här skivan är skrämmande lättlyssnad, vilket får mig att vilja sluta lyssna nu när det är som bäst innan jag lyssnar sönder låtarna. Det är, om än ett konstigt, minus. Utöver det är det här en solskenshistoria. Kärlek vid första lyssningen. Att sträcklyssna skivan är ren njutning. Inga snedsteg, inga bottennapp, bara fantastiska melodier och kanonbra sång."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Love has left the room (bland många!)

"All respekt till Nina Persson. Hon är oerhört begåvad och duktig. Hennes musik har för det mesta varit bra, men väldigt intetsägande för mig. Det har känts lite "för perfekt", att det istället blir tråkigt och förutsägbart. Allt detta ser jag även på detta album, men i mildare grad. Sedan spelar det heller ingen större roll, när en stor del av albumet (låtar som Love has left the room och I signed the line) är så fruktansvärt bra och äkta att de tar över min vardag. Stort plus för en fantastisk röst."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Love has left the room

"Det finns nog ingenting som jag gillar med Nina Persson. Faktiskt. Visst är hon duktig, men inte duktig nog att fånga mitt intresse alls. Låtarna på Colonia gnager stora irriterande hål i mitt sinne, och är faktiskt lika tomma, uppblåsta och lättlyssnade som man får intryck av vid första genomlyssningen. Jag hittar tre låtar som jag kan tycka är rätt bra (Love has left the room, Stronger than Jesus och My America) men resten känns bara som återvinningsskräp som missat källsorteringen."
Stina ger skivan 4.5

Bästa spår: My America

Snittbetyg: 7.1

"Åh, såhär jämna har nog bob hund aldrig varit förr! Jag tycker om i stort sett allt med den här skivan. Tio spår är det ultimata, vilket gör att det är omöjligt att hinna bli uttråkad. Jag skulle gärna ha förkortat vissa låtar med någon minut, men annars har jag inte mycket att klaga på - texterna och låtnamnen är lika intressanta och slående som vanligt, och låtarna är överlag beroendeframkallande och geniala!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Blommor på brinnande fartyg

"Det finns mycket som jag verkligen gillar med den här skivan. Precis som för Lisa så är låttitlarna och texterna (på skånska dessutom!) självklara favoriter, men det är framförallt musiken som överraskar med en enorm jämnhet. Det saknas helt enkelt dåliga låtar. Detta toppas med fantastiska låtar som Tinnitus i hjärtat och Grönt ljus åt alla - vilket gör det här till en skiva som jag med nöje utmärker till en av vårens bästa skivor."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

"Vissa album undgår man inte när man delar en 1:a med en frenetisk musikälskare som ständigt är på jakt efter nya, storslagna skivor. I många fall blir musiken ett irriterande moment som gnäller i bakgrunden (likt Hold Steadys alla skivor) men vissa album väcker min nyfikenhet (trots att jag sällan erkänner det) och gör mig uppriktigt förvånad. bob hunds senaste album är en sådan skiva! Tidigare har bob hund aldrig riktigt varit min kopp av te, men detta gillar jag!"
Ellen ger skivan 6.5

Bästa låt: Tinnitus i hjärtat

"Att Bob Hund är en originell liten prick i svensk alternativ musik är ju rätt uppenbart. Vad som dock är imponerande är hur de klarar av att balansera denna stora skål fylld av galenskap, och samtidigt som musiken faktiskt är bra och tilltalande. De låter helt enkelt inte deras uttryckande och karaktäristiska musikpersonlighet väga över musiken i sig. Nice!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Tinnitus i hjärtat

Snittbetyg: 8.0

"Första genomlyssningen var katastrof. Ett gott tecken. Den här skivan har växt typ 3000% sen dess. Jag vet inte varför, men jag avskydde Hela livet var ett disco när jag hörde singeln i somras, men nu idag sjunger jag med högt. Felvänd utveckling på nåt vis. Han har, något vågat, lagt de popvänligaste låtarna på en och samma skiva, men det funkar hur bra som helst. Jag avgudar 80-talssyntharna och funderar på att omvärdera min inställning till Mauro Scocco. Med dessa två skivsläpp överträffar Markus sig själv, och det hade jag aldrig trott. Skitbra!"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Kär i en borderline

"Det klart bättre albumet! Till skillnad från Viktor älskade jag Hela livet var ett disco från första stunden jag hörde den, och den växer fortfarande. Detta är lite av en ny sida från Markus, vilket jag älskar. Vi har förstått att han kan det där med svåra själsmelodier, och nu fick vi det även nedskrivet på papper att han är KUNG på poppiga discolåtar (åh så fel det låter, men ni förstår…) också. Albumet innehåller - förutom 12 extraordinära texter som får en att le, asgarva, fundera och bara känna - sköna beats, glada melodier och känslosamma toner. Frågan är om det kan bli bättre?"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Dålig på Vardag (Fråga, är Mauro Scocco ett geni?)

"Jag kommer säkert att låta mer negativ till Prinsen av Peking än vad jag egentligen är. Det är ju bra, men med höga förväntningar finns det endel att bli besviken på. Jag kan känna att det är för poppigt, för många refränger och framför allt saknar jag känslan och tankarna, för ärligt talat säger det mesta mig ingenting på den här skivan. För mycket under för kort tid, kanske borde han ha nöjt sig med ett album, eller helt enkelt väntat ytterligare något år? Tänk er bara en skiva med det bästa från Prinsen av Peking och det bästa från Lev som en gris dö som en hund. Där har vi toppklass!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Ingenting är vettigt 03.30

"Prinsen av Peking känns mer jämn än Lev som en gris dö som en hund och är en aningen lättare att ta till sig. Lättsam, poppig, svänging. Bra, riktigt bra, men på samma gång tenderar det att bli en aningen ytligt efter upprepade lyssningar. Men jag älskar det ändå. Jag älskar det lätta, glada soundet på denna skiva och jag älskar det mystiska, spännande, lite tyngre soundet på Lev som en gris dö som en hund. Det visar bara på vilken mångsidig artist Krunegård är. Jag är imponerad."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Kär i en borderline, Ingenting är vettigt 03.30, Dålig på vardag

"Det poppigare av de två albumen har få toppar, och innehåller den töntigaste låttexten av alla Markus-låtar hittills - Hollywood Hills. Jag tål inte att lyssna till när han sjunger om "Leooooonaaaardo di Cappppriooooo" en gång till. Nä, bäst lyckas han när melodin får en ny dimension och känns piggt som i låten Kär i en Borderline, mäktigt som i Ingenting är vettigt 03:30 eller medryckande som i Genom tunna tyger. Annars känns det mesta som mellanmjölk."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Kär i en Borderline

Snittbetyg: 7.9

"Även om vissa låtar skulle passa lika bra in på Prinsen av Peking så känns det ändå som den här skivan lever ett eget liv, friare från synthar och cathiga refränger. Jag gillar den kontrasten. Dessutom hittar man en av hans karriärs bästa låtar här: Prinsessan av Peking. Det enda bottennappet är egentligen Oasis-inspirerade Livet är mänskans bästa tid, utöver det måste man medge att det är otroligt hur har lyckas skriva 14+12 låtar av så hög klass. Markus är min idol."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Prinsessan av Peking

"Detta, lite mörkare och definitivt mer svårlyssnade albumet, är lite av en gåta. Jag kan inte riktigt förstå om jag ska hylla det eller tycka mindre om det. Låtarnas melodier stör mig ibland, och de tre sista låtarna är faktiskt väldigt dåliga alla tre. Men med sådana berättande texter och Markus härliga charm på detta blir det några små fina plus i kanten ändå. Till exempel Dystra Utsikter som är en Long Beach på svenska - hallelujah! Och som Viktor sade så älskar jag kontrasterna mellan detta album och Prinsen av Peking.
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Dystra Utsikter

"Makrus Krunegård slår alla andra svenska artister med hästlängder. Jag fullkomligt älskar allt han gör - trots att mina förväntningar är skyhöga inför varje relaese. Jag kan hålla med Stina om att detta album, till en början, var mer svårlyssnat än Prinsen av Peking. Men ganska snabbt fattade jag tycke för denna samling av låtar, allt ifrån Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat till Sommaren står och väger. Jag älskar variationen, texterna, melodierna och kompostionen av låtarna."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: 5:e försöket, Lev som en gris och dö som en hund, Prinsessan av Peking, Munspelsdåren, Benny, Barn från rödastan, Dystra utsikter… Ja i princip ALLA.

"Av de båda albumen tycker jag att detta är det bättre. Det är större variation och mer känsla och tanke bakom det. Låtar som Benny, Barn från rödastan och Dystra utsikter etc. är helt geniala. Jag tycker bättre om den här varianten av Markus Krunegård, som känns mer genuin och mindre beroende av refränger. Han är ingen poet, men ändå ett geni på att skriva texter och att skriva precis som det är. Markus Krunegård är bäst i Sverige nu, helt enkelt."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Dystra utsikter och Barn från rödastan

"Det är inget snack om att det finns mycket potential hos Markus Krunegård. Men tyvärr blir 2009-års låtar en salig blandning av höjdare och bottennapp. Ibland känns texterna som det töntigaste fyllesnacket, ibland känns de som en inspiratör som berättar detaljerat om resor och upplevelser. Ibland är det larvigt och tröttsamt, ibland känslostarkt och medryckande. Texterna är på något sätt nyckeln i Markus Krunegårds låtar, fungerar inte dem blir musiken lidande. Lev som en gris dö som hund är i mitt tycke den bättre av de två senaste verken. Här har vi variation mellan sorg (Benny) och glädje (Prinsessan av Peking). Förutom de nämde topparna väger även Allt gör mindre ont sen och Lev som en gris dö som en hund upp jobbiga Sörmlandsleden, töntiga Fel på hjärnan (som dock är väldigt lätt att få just på hjärnan) och inte minst übertröttsamma Livet är mänskans bästa tid. Markus röst är inte den vackraste, men ofta likt många andra artister gör det inte så mycket. Det finns känsla och mänsklighet i den. I det långa loppet kan dock även den bli för mycket."
Robert ger skivan 6.5 

Bästa spår: Allt gör mindre ont sen

Snittbetyg: 7.5

"Tidigare har jag förknippat Frida Hyvönen med långsamma pianoballader. Åtminstone är det vad jag fått höra på de livespelningar jag sett med henne. Men det här är bra! Framförallt i uptempo-låtarna. Jag är glad att jag inte missade denna skiva 2008."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: London!

"Frida Hyvönen har en speciell röst som i sammanhanget känns helt rätt. Det känns sentimentalt och i vissa stunder till och med storslaget. Ett ensamt piano flörtar ofta med mig. Denna kombination med enkelhet skapar musik man gärna lyssnar på om och om igen."
Robert ger skivan 7.5

Bäst spår: Dirty Dancing

Snittbetyg: 7.3

"Förväntningarna var höga: En Göteborgare i Jens Lekman-anda från skivbolaget Sincerely Yours. Det var tvunget att vara bra! Kunde skivan leva upp till förväntningarna? Ja, i stort sett. En jämn skiva med stråkar, varma texter och ren Göteborgspop. Oerhört vackert om än aningens intetsägande emellanåt. "
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: I never said I was brave och So used to be saved

"Det här är en väldigt svårbedömd skiva. Från att jag började lyssna på den tills nu har jag kunnat sätta alla betyg mellan 5-8. Jag gillade det inte alls i början, men melodierna växer. Dock är jag fortfarande inte särskilt förtjust i hans röst. Men den smälter bra ihop med melodierna och jag antar att den passar väldigt bra till sån här musik."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: A Young Summer’s Youth

"Producent Björn Olsson är ett geni, och i musik som detta låter Joel Almes röst cool. Göteborgska stråkar och uptempo på bästa manér!"
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Always on My Mind och A Young Summer’s Youth

 Snittbetyg: 7.0

"Vackra ord, lättsamma toner. Det här var sommarmusik att ligga i solen och slappna av till. Kan tyckas lite pretentiöst att komponera toner till en av Sveriges mest kända poeter genom tiderna, som Pär Lagerqvist ändå måste ses som. Trots det tycker jag ackompanjemanget och dikt ofta fungerar fint tillsammans. Jag får sommarängar och ljusblå himmel på näthinnan. Det börjar sukta i munnen; bad i havet och fler lata sommardagar i solstolen, och då ska ni veta att jag oftast brukar bli alldeles för rastlös i en sommarstol! Bo Sundström (Bo Kaspers Orkester) och Frida Öhrns (Oh Laura) röster passar verkligen förträffligt tillsammans. Lagom långt, lagom sliskigt."  
Robert ger skivan 7.0

Bästa spår: Jag har gått inunder stjärnor

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med så får albumomslaget mig att vilja slänga skivan åt h-e. Gräsligt. Musiken sen, den känns igen -förstås- utan att varken imponera eller göra en besviken. Han gör rätt i att tuffa till sitt sound något, det hjälper till att hålla nyfikenheten färsk. Och han är förstås som vanligt en skicklig låtskrivare. Trots det har jag svårt att se hur Winnerbäck ska kunna behålla sin kultstatus kommande år, hans roll känns liksom överspelad."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Du min vän i livet

Snittbetyg: 5.0

"Hur coolt jag än tycker att artistnamnet Taken By Trees är så lyckas fortfarande inte musiken övertyga mig - trots att den stundtals påminner om José Gonzalez. Kanske är det rösten som jag stör mig på, jag vet inte säkert. Att musiken är influerad av inspelningsplatsen Pakistans musikkultur gör knappast saken bättre, även om idén i grund och botten är kul. Dessutom gör hon en Jens Lekman och blandar engelska med svenska låttitlar (bigbig usch). Nej, bäst med den här skivan är istället en Animal Collective-cover. Det säger det mesta."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: My Boys

Snittbetyg: 3.5

"6 låtar, en medellängd per låt på ca 9 minuter. Herregud. Långa låtar kan vara riktigt bra, men det blir väldigt lätt väldigt tröttsamt - som i det här fallet. 3 minuter in i de flesta av låtarna är jag sjukt trött på det. Annars tycker jag om soundet, som påminner lite om Studio. Blanda upp med kortare låtar och variera de längre låtarna mer till nästa album, så skulle jag kunna gilla det!"
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

"Åh vilken jobbig musik! Vem lyssnar på sånt här, egentligen? Det är ju bara ljud, liksom. Jag kan förstå att folk lyssnar på schlager, hårdrock och till och med techno, men det här är ju som att lyssna på ett intro till en låt på repeat. Totalt meningslöst. Det som räddar skivan från underkänt är den ganska spännande Everybody’s got to learn sometime."
Viktor ger skivan 3.0

Bästa spår: Everybody’s got to learn sometime

Snittbetyg: 5.5

"Inte riktigt vad jag hade väntat mig - en positiv överraskning! Jag som aldrig lyssnat på El Perro Del Mar förväntade mig glad indiepop, typ Hello Saferide. Nen det här är allt annat än glad indiepop, det är mörkt och dystert och ganska tungt emellanåt. Det känns spännande, nytt och eget - och covern på Lou Reeds Heavenly arms är riktigt bra."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Gotta get smart

"Delar av skivan är imponerande bra (Let me in, Change of heart etc.), andra delar är tråkiga och resten är ganska värdelöst (A better love och L is for love som är irriterande likt Lykke Li etc.) En ojämn skiva med andra ord, på både gott och ont. Det är över mina förväntningar, men det är inte mycket från skivan som jag kommer att bära med mig. Medelbra i genomsnitt. Jag måste även tillägga att jag älskar artistnamnet och albumnamnet."
Lisa ger skivan 5.0

Bästa spår: Let me in

Snittbetyg: 6.0

"Till att börja med kan inte nog poängteras hur fantastiskt bra låten Summers är, den lyfter hela skivan och omger den av ett bländande ljus, så bra är den. Resten av skivan är inte så pjåkig heller, småtrist stundtals, men överlag mystisk, spännande, dyster och vacker. Tyvärr räcker det inte till högre betyg denna gång, men det är uppenbart att Loney dear är något speciellt och kommer någon gång i framtiden samla på sig så många ‘Summers’ eller ‘I Am John’ att tiopoängaren är nära."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Summers

"Håller med Viktor om att denna skiva är både dyster och vacker (men lite småtråkig) på samma gång. Soundet är ganska oförändrat sedan förra skivan, och ett av de bästa spåren, Summers, påminner om deras tidigare hit I Am John. Men visst, det är bra! Lättlyssnat och skönt att lyssna på."
Ellen ger skivan: 6.0

Bästa spår: Summers och Airport Surroundings

Snittbetyg: 6.7

"Hardships! är en trevlig överraskning, det är trallvänligt utan att bli popsmörja. Framförallt andra halvan av skivan är mycket bra och i synnerhet de avslutande två balladerna är riktigt fina. Jag skulle egentligen bara vilja byta ut en låt eller två, i övrigt tillhör den här skivan eliten av sin genre. Till och med handklappandet, som går som en röd tråd genom skivan, är bra."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Bad waters

"Var och en för sig är låtarna på skivan bra, men tillsammans blir de till en stor popsmörja som låter likadant. Dessutom borde hon ha kortat av samtliga låtar, eftersom hon upprepar refränger och catchiga melodier så pass mycket att det blir tjatigt. Jag gillar däremot hur överraksad jag blev av det här. Det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig, och det är väldigt eget (och bra, i viss mån!)"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: Like a fading rainbow

"Redan tidigt i mitt musikintresse fattade jag tycke för en grupp vid namn First Floor Power. En av huvudpersonerna i det bandet var ingen mindre än Jenny Wilson, och när jag hörde hennes första soloalbum flera år senare fylldes jag med enorm nostlagi! First Floor Power-rötterna märks ganska tydligt i Wilsons solomusik, men samtidigt har hon skapat något eget utifrån det gamla soundet. Hon är duktig, och kommer alltid vara lite av en favorit för mig." 
Ellen ger skivan: 7.5

Bästa spår: Bad waters och Like a fading rainbow

Snittbetyg: 4.3

"En lustig blandning mellan gitarrpop och folkvisor. Framförallt är det förstnämnda väldigt lyckat, med glada sommarlåtar som Äppelöga. Tyvärr blir det lite långsamt emellanåt, lite för vackert. Skivan skulle tjäna på att våga ta ut svängarna lite mer."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Äppelöga 

"Det här är precis vad jag menar med äckligt söt singer/songwritermusik. Tråkigt, fånigt och på tok för skört. Jag klarar inte av rösten och känner att jag inte får ut något av skivan. Jag har inte ens något mer att tillägga eller tycka till om."
Lisa ger skivan 2.5

Bästa spår: Boulevarden

Snittbetyg: 5.0

"Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Moneybrother. Första genomlyssningarna när det gäller MB brukar ofta vara katastrofala - musiken känns simpel, billig och macho. Men efter några försök fastnar åtminstone några låtar som kan klassas som bra. MB bevisar tyvärr ingenting för mig med den här skivan."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Here comes the vain again

Snittbetyg: 6.5

"Jag slutar aldrig förundras över hur bra svenska indieartister, eller svensk musik överlag för den delen, är idag. De ploppar upp som svampar ur marken och tar en med storm. Och trots att jag har varit med om det förut så blir jag alltid lika positivt överraskad. Existensminimum står sig visserligen inte starkast i en jämförelse svenska indieband emellan, men det är fortfarande otroligt att få höra låtar enskilt bra låtar som Messin’ up, Signs of human life och Satan (som tagen från en sen Radiohead-platta)."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Ja, det här är kul! Enkel, svensk indiepop som faktiskt är bra passar helt utmärkt såhär på våren. Messin’ up är den självklara favoriten, men övriga låtar på skivan är väldigt behagliga och lite vemodiga. Perfekt svensk pop! Jag saknar dock lite variation på soundet - skivan känns ganska anonym och få låtar sticker ut eller läggs på minnet. I övrigt en bra skiva."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Messin’ up

"Jag brukar ha lite svårt för sådan här musik med mycket instrument och elektronik, och det är kanske också det som gör att jag har lite svårt med Existensminimum. Tanken är god, och i de låtar då röster och lyrik tar över det elektroniska blir det till och med riktigt bra! Jag önskar att de vore lite fler, för då är jag helt säker på att det skulle bli hur bra som helst!"
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Sound Of Music

Snittbetyg: 5.5

"För mig har inte Marit Bergman känts så intressant sen Baby dry your eye. Den här gången tänkte jag ge henne en chans, utan några som helst förväntningar. Det kanske var bra, för många låtar på The Tear Collector känns för enkla, vanliga eller tråkiga - pop utan karaktär. Dock blir jag överraskad och lycklig när jag kommer till mitten av skivan och finner en hel rad av bra låtar (Let go!, Carry me home etc.) som visar en Marit Bergman som blandar känslosamma ballader med snabb punkrock och poppig glädje!"
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: In the morning och Let go!

"Jag var egentligen inte ett dugg nyfiken på hur Marit Bergman låter år 2009 innan jag gav henne en chans. Jag har aldrig varit något större fan och placerar henne gärna i ett fack någonstans mellan Rix-fm-pop och anonyma kvinnliga singer-songwriters. Där ligger hon iofs kvar, men den här skivan imponerade faktiskt lite på mig."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: I followed him around

Snittbetyg: 4.0

"Vid den här tidpunkten för två år sedan kändes Maia Hirasawa ny och spännande. Idag totalt ointressant. Vad det beror på vet jag inte riktigt, kanske är det att man lätt bli mätt av hennes musik. Det är som att tugga sockerbitar, gott i början, men alldeles för sött i längden."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: I will sing for you

Snittbetyg: 6.5

"Återigen levererar Peter Bjorn and John ett intressant men alldeles för ojämnt album. Ibland har jag inget emot att några låtar inte faller in i ramen för resten av skivan, men i Peter Bjorn and Johns fall så känns det så…onödigt på nåt vis. De har en enorm potential och kommer förmodligen så småningom att producera jämnare skivor, men än så länge så kräver jag mer. Men precis som på Writer’s block så finns det ett par riktigt bra låtar att ta med sig från det här lilla experimentet."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Lay it down (beroendeframkallade)

Snittbetyg: 4.3

"Jag har alltid haft svårt för The Knife. Tyvärr visar det sig att Karin Dreijer Anderssons soloprojekt låter precis likadant som The Knife. Inte nog med det - alla låtar låter också likadana. Rösten är likadan. Electroljuden, melodierna, allt. Fruktansvärt tråkigt, speciellt om man inte är förtjust i det soundet. Jag kan uppskatta en eller två låtar, men sen är det nog. Det här är inte min grej."
Lisa ger skivan 3.0

Bästa spår: Allt låter likadant.

"Jag vill så gärna tycka att det här är skithäftigt. Och det gör jag också stundtals, när electrobeaten är som hårdast och när en rytm och en melodi sakta byggs upp till Karin Dreijer Anderssons speciella sångröst. Men där emellan blir det, precis som Lisa menar, tyvärr ganska enformigt och tråkigt, iallafall för min smak. Men jag kan förstå hyllningskörerna och jag ångrar inte på något sätt att jag gett den här skivan tid att gro."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår:  Dry and dusty

Snittbetyg: 4.3

"Nej, den här skivan ger mig absolut ingenting. Det är inte spännande, det låter inte nytt och det är inte särskilt bra. Mando Diao har aldrig varit några större favoriter hos mig, men det har ändå känts som att de har potential. Den här skivan är fullproppad med vardagshits och andra trista ting. Den enda ljusglimten är egentligen startspåret, där de låter ungefär som jag gärna skulle vilja att de alltid låter."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Blue Lining, white trenchcoat

"Mando Diao har inom loppet av några år gått från ett ungt, fräscht och lovande band till ett tråkigt och förutsägbart band. Mestadelen av skivan består av catchiga refränger/texter som spelas om och om igen, resten är intetsägande låtar. Intensiviteten är borta (och inspirationen likaså, verkar det som). Jag är uttråkad efter bara ett par låtar (med High heels och Blue lining, white trenchcoat som undantag)."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: High heels

Snittbetyg: 7.0

"TSOOL har utvecklats från en kopia av Oasis till en bättre kopia än originalet. De saknar fortfarande Oasis förmåga att skriva hitlåtar, men överlag är deras dubbelalbum bättre än det mesta Oasis gjort de senaste 10 åren. När TSOOL gör musik känns den självklar och enkel, något som tilltalar mig starkt. Nackdelen med att släppa ett dubbelalbum är att många utfyllnadslåtar drar ner den genomgående kvaliten. Skulle de 12 bästa låtarna samlats skulle beyget blivit betydligt högre."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: The Passover eller Lost Prophets In Vain

Snittbetyg: 4.8

"Det är alltid kul att upptäcka ny svensk musik! Och förmodligen har jag låga förväntningar på svenska band, för jag lyckas nästan alltid bli positivt överraskad. Galgberget är förvisso inget mästerverk, men det är en trevlig liten skiva som jag är glad att jag inte missade. Ibland duger det gott."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Cadillac

"Jag tycker om konceptet: ett svenskt band, svenska texter, korta låtar och ett intensivt sound. Skulle kunna vara lika bra som Hästpojken. Så är dock inte fallet. Texterna är till stor del väldigt fåniga ("din andedräkt smakar kött och mjölk" får mig att må dåligt) och det blir aldrig riktigt intressant. Det finns potential i vissa sånger, men inte mycket mer än så…"
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Cadillac

Snittbetyg: 5.5

"Jag kan inte bestämma mig om Anna Ternheim är en spännande singer-songwriter eller bara dötrist. Denna skiva var dessutom för mig väldigt svårlyssnad, vilket gör mig ännu mer förvirrad. Min första intention är att musiken inte säger mig någonting och därmed är totalt ointressant, men samtidigt vet jag att tålamod ofta kan lyfta fram sådant man inte tidigare hört. Men nu är mitt tålamod slut och konstaterar att skivan inte är bättre än såhär."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: What Have I Done

Snittbetyg: 5.5

"Sophie Zelmani är bra. Det blir lätt lite tråkigt, men det hör ju till sån här musik - och det betyder inte att det inte är proffsigt. Tyvärr lyssnar jag på den här skivan vid fel tidpunkt. Skivan borde dessutom givits mer tid, kanske helst under sensommaren. Sen tror jag inte att den skulle ha lämnat några större intryck i vilket fall, men att det är en bra skiva står helt klart."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Time

Snittbetyg: 5.3

"Det skulle kunna vara riktigt bra. Det skulle kunna vara en ny, frisk fläkt inom svensk pop. Soundet skulle kunna vara intressant. Dessvärre är det inte så. Nordpolen försöker verkligen att göra "rätt", men det blir så fel. Texterna är platta, intetsägande och fåniga. Låttitlarna är för jävliga. Soundet är visserligen emellanåt bra, men jag har hört det så många gånger förut att det börjar bli tröttsamt. Den avslutande låten På Nordpolen är egentligen det enda jag skulle kunna förtsätta lyssna på. Tanken och konceptet är rätt, men resultatet blir nästintill en flopp."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: På Nordpolen

"Det förvånar mig, men jag gillar det här! Det hörs att TTA har varit med på ett hörn eller två, men det stör mig inte så mkt som jag först trodde. Istället diggar jag det elektroniska ljudet. Jag håller inte med Lisa om att texterna är fåniga och att låttitlarna är för jävliga, jag tycker han gör det bästa av att sjunga på svenska till sån här musik. Sen gillar jag inte riktigt sättet han sjunger på, men det gör inte så jättemycket. En, nästan, jättebra debut!"
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Skimret

Snittbetyg: 7.8

"Håkan Hellström och Broder Daniel möter The Hives och Ebba Grön. Förutom det otroligt fåniga namnet så är Hästpojken något jag verkligen gillar! Skivan växer för varje lyssning och jag börjar mer och mer få intrycket av att detta är en jämnbra, nästintill komplett, skiva. Den rivstartar och avslutar med albumets två starkaste spår och däremellan blir det aldrig tråkigt. Jag diggar det här!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Utan Personlig Insats

"Jag trodde inte att jag skulle tycka om det här. Jag trodde att det skulle bli en sämre version av Broder Daniel och Bad Cash Quartet på svenska, men jo, jag gillar det! Det känns redan nostalgiskt, som om jag lyssnade på detta i högstadiet (vilket jag definitivt hade gjort om de fanns då). Nostalgiskt i sin tur är nästan alltid bra. Detta är så typiskt svensk pop om ungdomens år, och det går nästan alltid hem hos mig."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Här Har Du Ditt Liv

"Jag gillar det här, man blir sugen på att festa och sjunga med i texterna. Helst vill jag känna igen mig i texterna, jag vill vara dom men istället så får jag lyssna och drömma att jag är full på Liseberg och knarkar i Flemingsberg."
Johan ger skivan 7.5

bästa spår: Shane Macgowan, Caligula

Snittbetyg: 6.0

"Vad säger man om en sån här skiva? En rakt igenom instrumental skiva förutom vissa roliga monologer på norrländska. Jag fattade absolut ingenting vid första genomlyssningen, först nu börjar jag fatta galoppen. Och grejen är den att även om detta knappast är någon skiva som jag någonsin kommer lyssna på igen så kan jag inte låta bli att tycka att hela idén är jävligt cool. Det är så annorlunda, nyskapande och intressant att det väger upp bristen på sång och melodier."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: At The Seaside

Snittbetyg: 7.0

"Annika Norlin är SÅ mycket bättre på engelska! Jag gillar hela upplägget: albumtiteln tillsammans med det talande omslaget, alla små berättelser snyggt musikaliskt beklädda…ja, det mesta egentligen. Det enda negativa är egentligen att det ibland känns lite för poppigt, lite för…svenskt? Vilket samtidigt är paradoxalt då man ibland kan undra hur en svensk tjej kan skriva så bra musik. Elgitarrerna till texten And she’ll never have to know what it’s like when your heart brakes i låten Anna är årets musikaliska höjdpunkt!"
Viktor ger skivan 8.0

Bästa låt: Anna

"Inte lika bra som första skivan."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Lund

"Jag gillar Annika Norlin. Hon är cool och duktig och så mycket bättre på engelska. Jag har dock alltid försökt tycka om hennes musik mer än vad jag egentligen gör. Detta andra album är gulligt och smart som det förra, om än lite sämre. Mitt problem med musiken är att det blir för tråkigt och förutsägbart. Det är inget med detta album som överraskar eller chockar. Soundet är detsamma, texterna är i stort sett desamma och Annika är densamma."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Arjeplog

Snittbetyg: 6.5

"Som Robyn - fast mer indie. Jag gillar inte hennes röst, även om det elektroniska soundet minimerar röstens betydelse. Brist på sång kompenseras istället med sjukt spännande och coola låtar, varvat med fina ballader (främst Time Flies är jättebra). En jättebra skiva att lyssna ett fåtal gånger på, men som så många andra blir något tröttsam i längden."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Time Flies och Little Bit

"Lykke Li är en lyckad blandning av mina kvinnliga favoritartister, så det är egentligen inte konstigt att jag uppskattar hennes musik. Hon är tuff!"
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Dance Dance Dance och Let it fall

"Just nu den bästa skivan. Jag älskar beatet, sättet hon leker med musiken. Älskar hennes röst, inlevelsen när hon sjunger. Hennes låttexter är lite fattiga, men väldigt söta. Jag tycker om det här starkt."
Christina ger skivan 8.0

Bästa spår: Dance dance dance! Little Bit och Windows Blue

"Det är så gulligt, så skört och så fruktansvärt intetsägande. Nej, jag har aldrig förstått grejen med Lykke Li och det gör jag fortfarande inte. Musik som denna kräver en stor mängd känsla och berörande texter, men den här skivan lämnar inget spår av något av det. (Sedan stör jag mig enormt på sättet hon sjunger dance dance dance på. Försök inte låta brittisk!)"
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: I’m Good, I’m Gone

Snittbetyg: 4.5

"Ett av årets mest hypade svenska album lever inte upp till förväntningarna. Som bäst blir det i samarbetena med bl.a. Robyn, Neneh Cherry och Titiyo, men när Kleerup ensam står för musiken, ofta i de instrumentala låtarna, blir jag snabbt uttråkad. Mycket bättre blir det inte heller när han försöker sjunga själv. Låtarna är väldigt trallvänliga men når aldrig några vidare höjder, vilket förmodligen gör det här till en skiva jag glömmer ganska snabbt."
Viktor ger skivan 5.0

Bästa spår: Forever (feat. Neneh Cherry)

"Efter ett par lyssningar kan jag redan alla (tjatiga) låtar. Det är inte bra! Visserligen är samarbetet med Robyn helt genialiskt och vissa andra samarbeten (Neneh Cherry, Titiyo etc.) kan jag också till viss del uppskatta, men resten (och speciellt när han försöker sig på att sjunga själv) är pinsamt, pinsamt och stundvis äckligt dåligt."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: With every heartbeat (feat. Robyn)

Snittbetyg: 7.0

"Jag är egentligen inget större fan av remixskivor, men eftersom det gällde ett av de bästa banden 2007 gav jag det en chans. Det låter väldigt svenskt och väldigt Studio. En bra blandning remixar av kommersiella låtar (2 hearts av Kylie Minogue), typiska svensk-poplåtar (Impossible av Shout out louds) och ett gäng långa, mestadels instrumentala, låtar. Perfekt kvällslyssning, men jag saknar deras egna poplåtar och önskar att hälften av låtarna kunde vara aningens kortare."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Turn the radio off

Snittbetyg: 8.6

"Jag kan inte låta bli att känna samhörighet med Markus Krunegård med allt vad det innebär. Så jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt över det här albumet. Det här är utan tvekan vårens bästa skiva. Perfekt pop. Markus Krunegård kommer hädanefter, med Laakso i bagaget, att betraktas som en stor favorit i mina ögon."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Se på mig nu, vad tycker du?

"Till en början var jag inte alls imponerad. Jaha, vad är detta, liksom? Men jag gav Markus en ärlig chans, eftersom jag verkligen på riktigt trodde på honom. Allt hans jobb i Laakso kunde väl inte vara som bortblåst? Och jag hade rätt. Efter ett tag kom jag på mig själv med att verkligen längta efter att lyssna på Markusevangeliet. Låtarna är fina, väldigt fina. Med sköna sound, lite originellt sådär. Och lyricsen…Halle-Markus, big time!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Den som dör får se/Markus Kyrkogård

"Jepp, Markus har en förmåga att skriva om så alldagliga, realistiska och jordnära saker att vem som helst kan känna igen sig. Även jag. Det är kul, bra, poppigt och riktigt vårigt. Tummen upp för Markus."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Hjälp och Idioter

"Helt sjukt bra. Jag älskar det!"
Ellen ger skivan 8.5

Bästa spår: Hjälp och Ibland gör man rätt, Ibland gör man fel

Snittbetyg: 8.0

"Nedstämdhet och giltighet. Alltid samma teman, och Broder Daniel övertygar. Det är fortfarande nostalgiskt, högstadie och glädje blandat med sorg. Det finns bara en som Henrik Berggren."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Work

Snittbetyg: 9.0

"Nostalgi!! Fucking Åmål! Inte nog med att denna skiva för med sig så många minnen; texterna, musiken och stilen är så igenkännande. Allt det här får mig att vilja dö inombords (No time for us), samtidigt som jag gläds över alla minnen och tankar (Whirwind). Ett högstadie utan BD är inget äkta högstadie. Detta är BD på topp! Broder Daniel forever, and ever."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Whirlwind, Happy people never fantasize och No time for us

Snittbetyg: 6.8

"Det här är fantastiskt! Håkan skriver inte bara underbara låtar själv, han är också en mästare på att tolka andra. Halvtrista visor har aldrig varit bättre. Dessutom fullkomligt sprudlar den här skivan av vårkänslor."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Nej, jag kan inte

"Jag gillar inte det här. Det är…alltför mycket visor och på tok för lite Håkan. Vart är hans egna touch? Den försvinner i mängden av tråkig vispop och blir näst intill obefintlig. Håkan är högt över vispop i vanliga fall, och nu när den där lilla Håkan-vibben försvinner bli allt bara…tråkigt och väldigt, väldigt svagt."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Trubbel

"Jag gillar inte vispop så mycket. Men herregud, Håkans röst (ja, faktiskt) gör sig perfekt till dessa annars rätt bleka visor. Det är otroligt vackert, om än fortfarande lite tråkigt."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: Visa Vid Vingens Ängar

Snittbetyg: 8.8

"Ett något annorlunda sound. Detta är mognare och känslosammare än tidigare. Han berättar om sitt liv, både från de bra och dåliga erfarenheterna. Jag ska inte tjata om hur bra han faktiskt är, utan nöjer mig med att nämna att jag inte med den här skivan heller blev besviken. Inte alls…på något sätt."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Hurricane Gilbert

"Håkans jämnaste skiva. Här finns inget spår man vill hoppa över, utan jag kan utan problem sträcklyssna på skivan och njuta hela vägen. Dessutom innehåller skivan låtar som Brännö Serenad och Hurricane Gilbert. Ytterligare en fullträff."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Brännö Serenad

"Det här är Håkan Hellström i högsta grad, och älskar du det inte så säg. Hans bästa låt någonsin finns också med på denna skiva, vilket fulländar den totalt. Magnifikt, trots att vi vid det här laget har börjat vänja oss vi det."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Brännö Serenad

Snittbetyg: 9.2

"Man blir ju aldrig besviken. Håkan Hellströms andra skiva är inte lika bra som debuten, men det spelar ingen roll. Det är så jag säger det fortsätter att förmedla känslor och tankar som de flesta kan känna igen sig i. Det är vad som gör Håkan så speciell. Med ett par undantag (Mississippi kan vänta etc.) är även denna skiva fulländad."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Minnen Av Aprilhimlen

"Åh, åh, åh, åh! Det är så fint. Det är så rent. Så genuint, på riktigt. Att en Gbg-kille kan förmedla så mycket känslor på en enda skiva är ett mysterium. Jag kommer nog aldrig att förstå, men vad gör det? Jag blir otroligt lycklig, ledsen, berörd, arg osv osv när jag lyssnar på Det är så jag säger det. För, det är faktiskt så. För det är så jag säger det, Håkan Hellström är det finaste jag vet."
Stina ger skivan 10.0

Bästa spår: Det är så jag säger det

"Lite ojämnare än debuten. Men ändå lite vassare i kanterna. Jag gillar inte riktigt samba-temat, och det är just samba-låtarna som drar ner betyget. Men, men, Håkan är Håkan och han levererar poppärlor på löpande band. Det går aldrig att komma ifrån."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Det är så jag säger det

Snittbetyg: 9.5

"Känslor, tankar, glädje, sorg, nostalgi, ungdom, snabbt, långsamt, pop, pop, pop. Känn ingen sorg för mig Göteborg innehåller i princip allt en skiva bör innehålla, och är dessutom helt perfekt lång. Håkan Hellström är vår tids poet, vår tids geni, stjärna, stolthet. Han har en förmåga att berätta precis hur vi känner och vad vi tänker. Ett album att dö för!"
Lisa ger skivan 10.0

Bästa spår: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt

"Ett otroligt starkt debutalbum, inget snack om saken. Man blir alldeles sprudlande glad i hela kroppen bara man hör introt i vilken sång som helst. En popkille med göteborgs-dialekt som skriver poetiska sånger må låta som något ganska vanligt, som försvinner fort. Men icke. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt, Håkan!"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt

"Det finns nog inte så mycket mer att säga än det mina två begåvade systrar redan har sagt. Det här känns som länge sen, i ett annat liv. Skivan är och förblir dock det bästa som Håkan har gjort."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: En Vän Med En Bil

Snittbetyg: 6.0

"Jag vet inte vad som fick mig att lyssna på Ceasars "Jerk It Out" Palace, kanske var jag bara nyfiken på om dom fortfarande låter lika catchy. Det gör dom inte. Istället levererar dom osannolika 24 st popdängor i ett dubbelalbum. Galet överambitiöst, och tyvärr funkar det inte riktigt heller. Låtarna smälter ihop i en smörja som snarare är frusterande än njutbart att ta sig igenom. Med det inte sagt att det här är dåligt, skivan innehåller sin del bra låtar."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Strawberry Weed och Boo Boo Goo Goo

Snittbetyg: 8.0

"Även om Håkan är en favorit så har han aldrig varit den som gör perfekta album. Han lyckas istället göra enstaka låtar som fastnar och blir speciella. Samma sak gäller med detta album. Hälften av låtarna skulle jag lätt klara mig bra utan, men så finns ju även pärlor som gör det hela värt att lyssna på. Små enstaka textrader sätter sig i huvudet och stannar där, typiskt Håkan."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: För Sent För Edelweiss

"Viktor har delvis rätt, men nej, det spelar liksom ingen roll. Håkan Hellström är bland Sveriges största genier och poeter. Han kan göra allt, blanda allt, vad han än vill..det blir ändå alltid ett strålande resultat! God bless him!"
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: För Sent För Edelweiss

"Man kan alltid lita på Håkan, det är en sak som är säker. Herrgud, hur lyckas killen? Fem helt geniala album. Och detta, det femte, är alltså inget undantag alls. Låtar som För sent för Edelweiss, Kär i en ängel, jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och framför allt första singeln För en lång lång tid är så genuina att det känns enda in till benmärgen. Och okej, de tre-fyra sista låtarna på albumet är inte Håkans bästa. Men Håkan har lite tur där, för man förlåter honom alltid. All kärlek till honom, verkligen."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: För en lång lång tid

Snittbetyg: 4.5

"Förutom det snyggaste album-omslaget sedan Achtung Baby så är inte det här alltför mycket att jubla åt. Det här är faktiskt lite småtrist. Det lyfter aldrig. Det maler på till man tröttnar. Jag har försökt och försökt och gett skivan otaliga chanser, men inget har hänt. Den är fortfarande ganska anonym."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Kill Hollywood Me

Snittbetyg: 7.8

"Jag tycker om den här skivan. Den ger den där särskilda känslan, känslan som gör att man tycker om vissa skivor."
Christina ger skivan 8.0

Bästa spår: And then you kissed me II

"Jag har alltid diggat Cardigans. Och jag gillar verkligen Nina Perssons sångröst. Kommer ihåg att jag vet helt besatt av singeln I Need Some Fine Wine… och det är jag nästan än idag. Kanonbra låt på en kanonbra skiva. Tänk att jag gjorde lumpen senast jag lyssnade på detta, tiden går snabbt…"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer

Snittbetyg: 9.3

"Älskad skiva från första stund. Även Kents allra bästa. Fan, kanske en av mina absoluta favoritskivor! Varje låt känns. Klockrent rakt igenom. Nästintill ren perfektion."
Viktor ger skivan 9.5

Bästa spår: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Jag kommer ihåg att jag recenserade den här skivan precis efter releasen och minns att det fanns en del saker jag störde mig på, exempelvis klockorna i du är ånga-introt, skivomslaget och alla namedrops i texterna. Det känns som petitesser såhär 3 år senare! Skivan har växt, vilket är ett tecken på en riktigt bra skiva. Man anar ett tema albumet igenom och det känns faktiskt ’sjukt deppigt’ som inneordet var när skivan släpptes och det är ett bra omdöme. Finns inga svaga spår på den här skivan! Att jag tog studenten 2005 spär såklart bara på den underbara känslan jag får när jag hör skivans bästa spår, världens bästa låt! (som dessutom blir ännu bättre live med extraverserna)"
Daniel ger skivan 9.5

Bästa spår: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Ja. Skivan andas död (konstigt? nej) och depression, vilket för mig är lite störande. Ett bra album ska enlig mig ha allt, eller i alla fall både glädje och sorg. Avsaknaden av detta gör att albumet sjunker lite i mina ögon (eller kanske ska jag säga öron?). Men what the hell, kanske är det så att en sådant band som Kent ändå kan lyckas? Jag tror fan det. Jag är i alla fall inte uttråkad när skivan tar slut."
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Med ytterst få undantag (Romeo Återvänder Ensam, Max 500 och Järnspöken) är den här skivan perfekt. Den är ett bevis på att Kent i stort sett blir bättre och bättre med tiden. Att sedan döden är ett starkt tema som följer hela skivan gör den inte sämre, eftersom Jocke Bergs texter är såpass starka som de är."
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)

Snittbetyg: 8.5

"På nåt sätt känns det som om denna skiva var vändpunkten för Kent. I och med V&A hade de blivit för stora. De förvandlades från indie-älsklingar till en framgångsrik hit-maskin. Många tappade säkert intresset, men för mig hade de aldrig varit bättre. Även om detta förmodligen är deras mest komersiella skiva, så betyder det absolut inte att den är sämre än deras tidigare verk - tvärtom."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Socker

"I Kent-kretsar är det nästan pinsamt att ha upptäckt Kent via Vapen & Ammuntion men det gjorde jag och det är inget jag skäms för. Visst är den mest kommersiell eftersom målet var att göra en skiva där alla låtar var singelkandidater även om jag tycker att Kent misslyckades med det målet. Kommersiell eller inte så är Duett, Hur jag fick dig att älska mig och FF spår som drar ner betyget. Men eftersom det var med den här skivan jag upptäckte Kent kommer jag alltid ha en speciell relation till Vapen & Ammunition."
Daniel ger skivan 8.5

Bästa spår: Socker

"Som Viktor sade var det antagligen vid Vapen och Ammunition som hela Kent började rivas sönder, sakta men säkert. Men som första Kent-album som jag var stor nog att uppleva vid dess begynnelse, kan det inte bli bättre. Kommersialiseringen av Kent är inte Kents fel. Och just det, den här skivan är totalt underbar."
Stina ger skivan: 8.5

Bästa spår: Sundance Kid

"Jag har nog aldrig spelat sönder en skiva så mycket som jag har gjort med Vapen & Ammunition. Jag är helt säker på att jag hade givit den ett högre betyg då den var aktuell. Nu är det dock inte så, men när jag väl sätter mig och lyssnar igenom låtar som Socker, Hur Jag Fick Dig Att Älska Mig och Dom Andra blir jag nostalgisk och inser att jag fortfarande tänker på den som en genialisk skiva."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Socker

Snittbetyg: 9.3

"Det var först här som Kent definitivt övertygade mig om att de är Sveriges bästa band. Denna skiva är fantastisk! Den går nämligen inte att lyssna sönder. Jag kan helt enkelt inte tröttna på rock’n'roll (Revolt III, En Himmelsk Drog) eller dystra ballader (Berg & Dalvana, Visslaren)."
Viktor ger skivan 9.0

Bästa spår: Berg & Dalvana

"Jag drömde om en barndomsvän igår, som telenäten drömmer om svalorna i vår. Jag var bara tvungen att citera nånting från världens bästa skiva. Folk blir arga när jag säger att Kent är världens bästa band, för Kent finns ju inte ens med på musiktidningarnas listor över världens bästa band. Men i mina ögon finns det ingen musik som är bättre än den Kent gör, så det är bara att beklaga att 5 991 000 000 människor inte kan svenska! Kent hittar sig själva på den här skivan. Hagnesta hill känns kall, poetisk, personlig, svensk och Kent. Jag är otroligt Eskilstunapatriotisk och stolt över att vara uppvuxen i Hagnesta hill!"
Daniel ger skivan 10.0

Bästa spår: Cowboys

"Detta är Kent absolut mest hyllade album. Tyvärr känner jag att några spår drar ner betyget (Stanna Hos Mig, Insekter) och gör det omöjligt för mig att sätta högsta betyg. Ytterligare några spår har jag en aningens likgiltig inställning till (Kungen Är Död, Cowboys). Resten av spåren är i världsklass, och ger albumet ett högt betyg."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: Beskyddaren

"Jag har verkligen mina up’s and down’s när det gäller Kent, men om Hagnesta Hill råder den ingen tvivel om vad jag tycker. Den är underbar! Det är egentligen allt som finns att säga."
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Beskyddaren

Snittbetyg: 8.5

"En svårbedömd skiva. Ingen Kent-favorit, långt ifrån, men samtidigt en väldigt, väldigt bra skiva. Kan Kent misslyckas? Men på nåt sätt känns ändå skivan så anonym. Den saknar självklara toppar, förutom 747 förstås. Men kanske är det en styrka då skiva trots det lämnar avtryck efter varje lyssning."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: 747

"Som ‘Verkligen’ lämnar även Isola en genomgående känsla när man lyssnar igenom den, kanske bidrar omslaget till att den känns… varm. Det märks att ambitionsnivån hos Kent har höjts ännu mer inför Isola, de stannar inte vid att göra otroligt bra indierock (om uttrycket tillåts) utan slänger in bitar av pianoballader, arenarock, synthar, akustiska gitarrer mm. Kan förstå att Viktor säger att skivan känns anonym. Jag tror det beror på att texterna är mer poetiska och mindre personliga. Jag föredrar texter som känns personliga men eftersom musiken har tagit ett kliv framåt blir betyget samma som föregående skiva."
Daniel ger skivan 9.0

Bästa låt: 747

"Isola är en väldigt jämn skiva - om det höjer eller drar ner betyget är jag dock osäker på. Jag håller med Daniel och Viktor om att skivan inte är lika personlig som tidigare, men frågan är om det egentligen spelar någon roll (när 747 väger upp allt!)? Hela albumet känns annorlunda, allt från tempot till soundet och rösten. Detta är ett kliv in i ett nytt Kent, som har släppt det tidigare, tonårspräglade soundet."
Lisa ger skivan 9.0

Bästa spår: 747

Snittbetyg: 8.8

"Snacka om So ’90s! Nittiotalet kryper ner längs ryggraden när jag lyssnar på denna skiva. Nostalgi är bara förnamnet. Tyvärr är nostalgi ofta svårbedömt. Idag skulle denna skiva förmodligen låta ganska töntig. Men i slutändan är det förstås oundvikligt att konstatera att det här är precis så bra som Kent alltid är."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Gravitation

"Jag får gåshud bara av gitarrdisten på den här skivan! Jämför man med första skivan så känns ‘verkligen’ mer som ett album som förmedlar en känsla istället för ett knippe låtar. Omslaget är snyggare än på debutskivan. På ‘verkligen’ syns ett stilrent band, som vet vad de vill och gör det så himla bra."
Daniel ger skivan 9.0

Bästa spår: Gravitation

"Redan på sitt andra album har Kent utvecklats mycket, inte minst vad det gäller texterna. Trots detta behåller de delar av det tonårsinspirerade textskrivandet. Verkligen är en skiva med många toppar (Gravitation, Halka, Avtryck) och förmodligen den skiva vars texter jag tycker om allra mest. Ett tidlöst album från ett fortfarande, vid den här tiden, nytt och fräscht band."
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Gravitation

Snittbetyg: 6.8

"För mig som lärde mig gilla Kent långt in på nittiotalet låter den här skivan… förvirrande. Det är absolut inte dåligt, men det är inte Kent, liksom. Många påstår att detta är Kents bästa skiva. Det är inget annat än skitsnack från surpuppor som inte klarat av Kents framgång."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Pojken Med Hålet I Handen

"Kents karriärkurva har, sedan den här skivan släpptes 1995, nästan alltid pekat uppåt. Därför är det ganska logiskt att jag rankar det här som deras svagaste skiva. Men det Kent man hör på den här skivan är på många sätt roligare än Kent-08. Det känns opolerat, lekfullt och så fyllt av tonårsångest att man verkligen hör hur mycket de ville bort från Svensson-livet i Eskilstuna. Många av låtarna är riktigt bra! Att Jocke Berg är ett geni som kompositör/textförfattare hörs redan här!"
Daniel ger skivan 8.0

Bästa spår: Jag vill inte vara rädd

"Kents första album präglas av tonårstankar, nostalgi och ett poppigare sound, något som är ganska vanligt hos ett debutalbum. Trots att det inte är något negativt, föredrar jag alla gånger deras senare, mer utvecklade, texter, sound och stil. Det här blir nästan för indiepoppigt för mig."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: När Det Blåser På Månen

Snittbetyg: 7.8

"Jag älskar när artister släpper B-sideplattor! Och i Kents fall älskar jag det desto mer då många av bandets allra bästa låtar låg gömda just bland B-spår. Jämnheten bland spåren är förvånandsvärd med tanke på att B-sidor har en tendens till att vara antingen fågel eller fisk. Det definitiva beviset på bandets storlek och musikaliska bredd. Fantastiskt!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Spökstad

"När Kent går in i studion för att spela in en skiva har Jocke Berg 20-25 låtar skrivna. Där har vi en anledning till att Kent har spelat in ytterst få dåliga låtar. B-sidorna behöver inte ens vara sämre än övriga låtarna, det kan bara vara så att de inte passar in. Därför är ju självklart den här skivan lite spretig, från punklåten Kallt kaffe och suggestiva Att presentera ett svin till kärleksballaden Utan dina andetag. Det finns en del svaga spår som gör att skivan får dela Kent-sistaplatsen med Kent(s/t) men för att vara en samling låtar som ‘legat i byrålådan’ är det väldigt bra!"
Daniel ger skivan 8.0

Bästa spår: Utan dina andetag

Snittbetyg: 6.8

"Jag kan inte göra annat än älska det här. Älskar det halvt falska i hans röst samt kraften och känslan han sjunger med."
Christina ger skivan 9.0

Bästa spår: They’re Buildning Walls Around Us, Eventually It’ll Break Your Heart

"Jag är inte särskilt förtjust i Moneybrother. Och tro mig, jag har verkligen försökt gilla honom, för vem blir inte nyfiken över hypen kring ‘Sveriges Bruce Springsteen’? Men det går inte. Jag ogillar rösten och är inte alls imponerad av melodierna. Trots det blixtrar det till ibland."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: They’re Building Walls Around Us, My Lil Girl’s Straight From Heaven

"Jag gillade Moneybrother jättemycket när han släppte sin debutskiva. Tyvärr har intresset bara sinat sen dess…"
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Blow Him Back Into My Arms
 

Snittbetyg: 8.4

"Enligt min åsikt skriver Annika Norlin de bästa låttexterna, jag älskar dem verkligen! Texterna, musiken, hennes röst, allt på denna skiva är så klockrent. "Introducing Hello Saferide" var min introduktion till singer/songwriter kategorin (tackar Ellen) och är min största favorit än idag."
Christina ger skivan 9.5

Bästa spår: My Best Friend, Loneliness is Better When You’re Not Alone

"Det här har blivit lite av en klassiker i mina ögon (öron?). En skiva som fastar på nåt sätt och gör att man faktiskt har lust att lyssna på den igen efter ett år eller två. Den sticker ut från mängden. Jag kan alla låtarna utantill, det säger allt."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Long Lost Penpal

"Annika Norlin är bättre på engelska! Till skillnad från Säkert! är det behagligt att lyssna på den här skivan. Texterna gör sig bättre på engelska och Annikas röst gör sig bättre på engelska. Trots det blir det emellanåt lite…för mjuk-singer-songwriter-pop."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Long Lost Penpal

"Annika Norlin är sjukt begåvad. Jag gillar henne som Säkert! men det är inte mycket som slår Hello Saferide. Jag känner starkt för varenda låt på denna skiva."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: I Thought You Said Summer Is Going To Take The Pain Away, Long Lost Penpal, My Best Friend, Loneliness Is Better When You’re Not Alone, I Can’t Believe It’s Not Love (Jag kan helt enkelt inte välja)

Snittbetyg: 6.3

"Annorlunda och charmigt."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Och Jag Grät Mig Till Sömns Efter Alla Dar

"Precis som med Hello Saferide så fastnar man direkt för varje låt. Och till en början tyckte jag att det här var fantastiskt bra. Men så händer nåt. Vi Kommer Att Dö Samtidigt börjar spelas i reklamfilmer och jag tröttnar. Bäst på den här skivan är balladerna som är väldigt fina både i musik och text."
Viktor ger skivan 6.0

Bästa spår: Ditt Kvarter

"Säkert! är sådan typsik musik som fastnar lätt på hjärnan - för att försvinna lika lätt. Musiken berör inte. Ganska synd faktiskt. Men, tack vare några låtar som är bättre än andra klarar den sig ändå rätt bra."
Stina ger skivan 5.0

Bästa spår: Det kommer bara leda till nåt ont

"Sidoprojekt är alltid intressanta - antingen blir de hyllade eller också floppar de totalt. Säkert! tillhör det förstnämnda, men varför? Annika Norlins texter gör sig bättre på engelska, hennes charm med Hello Saferide smittade inte alls av sig till Säkert! och skivan är tråkig och för lättlyssnad. Den säger mig inget, men några bra låtar räddar skivan från ett misslyckande."
Lisa ger skivan 3.5

Bästa spår: Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont

"Det här är en skiva som känns väldigt svensk och äkta! Till en början känns det lite konstigt att lyssna till en röst som inte försöker låta som andra utan istället sjunger ogenerat med östersundsdialekt. Mycket charmigt när man har vant sig! Lättlyssnad, bra popmusik som ändå innehåller annorlunda och fina texter som har någonting att säga. Har lite svårt för några låtar på skivan men de vägs upp av resterande spår."
Daniel ger skivan 7.0

Bästa spår: Sanningsdan

Jag var lite skeptisk mot Hello Saferide på svenska, dvs Säkert! men denna skiva är så otroligt gymt bra!
Christina ger skivan 9.0

Bästa spår: Är du fortfarande arg?, Sanningsdan

Snittbetyg: 6.4

"Gladpop eller sockersöta ballader. Jag har hört det tusen gånger förut. Och jag var aldrig särskilt positivt inställd till Maia Hirasawa, tills jag såg henne live och lärde mig uppskatta låtarna."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Still June

"Söt debutskiva men inte särskilt originell."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: And I Found This Boy

"Jag försöker verkligen! Jag försöker med alla dessa nya singer-songwriters. Men hur är det möjligt att ge bra betyg till dessa skivor när de alla låter likadant, och behandlar ytterst ointressanta ämnen? Likadant Likadant Likadant. Jag hör faktiskt ingen skillnad på låtarna här."
Lisa ger skivan 4.5

Bästa spår: You and Me and Everyone We Know

Hennes röst är otroligt fin. Denna skiva njuter jag bäst av i lugn och ro. Det är fina låttexter, men egentligen inte jättespeciella. Men jag tycker om den ändå, mycket.
Christina ger skivan 6.5

bästa spår: And I found this boy

Snittbetyg: 6.8

"The Tough Alliance kör sitt eget race. På den nya skivan har inte bandet förändrats märkvärt musikmässigt, men vad spelar det för roll? När Tough Alliance väl har börjat spotta ur sig electrohits verkar de inte kunna sluta. Efter några lyssningar på A New Chance kan jag inte annat än konstatera att Tough Alliance är Sveriges bästa band!"
Lisa ger skivan 9.5

Bästa spår: Neo Violence

"Jag fattar inte. Dom är hyllade av alla och blablabla… men för mig är det ganska trist. Allt jag hör är förvirrade reggaetoner och jobbiga discosound. Och rösten sen… nä! De få gånger det verkligen bli spännande, som tex. First Class Riot, räddar skivan från katastrof."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: First Class Riot

"The Tough Alliance är bra, så är det bara. Dock är det ganska…jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det blir aldrig riktigt så bra som jag hoppas på. Fast visst finns det låtar som gör det, och med fler sådana skulle skivan fått ett betydligt högre betyg!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: The Last Dance

"Oh YEAH! Coola Göteborgare. Tack för era skönt korta konserter, skulle man orka 10 minuter mer med deras tempo. Skivan är skön man gungar med och vill lyssna om och om igen"
Johan ger skivan 9.0

Bästa spår: Miami

"Någonting jag verkligen har tröttnat på är alla dessa band som så gärna vill ha ett eget sound att de glömmer bort allt annat på vägen. Däremot tycker jag att Tough Alliance emellanåt lyckas, men de flesta av försöken känns mest tarvliga och tafatta. Jag gillar skivans inledande spår Something Special, och även First Class Riot samt 1981 - eftersom de har ett orginellt men ändå musikaliskt sound. Många av de andra låtarna är dock väldigt enformiga och tråkiga."
Ellen ger skivan 4.5

Bästa spår: First Class Riot

Snittbetyg: 6.2

"The Hives börjar mer och mer bli som vilket rockband som helst och mindre och mindre som The Hives. På den här skivan finns till och med synthar och piano. Och konstiga låtar. The Hives brukar ju normalt stå för spikraka puckar. Fast det svänger fortfarande!"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Try It Again

"En gång i tiden var Hives mitt favoritband. Veni Vidi Vicious var hyfsat nyutkommen och de kändes så rätt. Nu känns de mest .. gamla. Jag har hört det här förut. Jag har redan hört det på tre äldre hivesalbum, och givetvis har jag tillslut tröttnat. Visserligen är skivan hyfsad, men enligt mig går hives ner sig mer och mer - eller så är det jag som tappat för mycket intresse för dom.."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: T.H.E.H.I.V.E.S

"Hives kan inte vara lika kaxiga längre, en stor miss är att de inte hade med Timbaland - Throw It On Me feat The Hives, Då skulle de kunna vara stolta över skivan. Skivan är varken eller."
Johan ger skivan 5.0

Bästa spår: T.H.E.H.I.V.E.S

Snittbetyg: 6.9

"Shout Out Louds är i det trallvänligaste laget. Jag stör mig lite smått på det, men det gör i slutändan inte så mycket eftersom det är ganska svårt att förneka att det här är en väldigt bra skiva."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: Impossible

"Svängig skiva!"
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Normandie

"Svängigt och poppigt, utan att bli fånigt (à la The Ark). Det gillar jag. Nästan ingen låt är i världsklass, men ingen låt är heller dålig. Skivan är helt enkelt mer än bra, men inte världsbra."
Lisa ger skivan 6.5

Bästa spår: Tonight I have to leave it

"Svensk pop, med en lookalike som sjunger. Shout Out Loads höjer jag lite på ögonbrynen när jag hör, istället för att lyssna på gnäll och trams eh jag menar Säkert!"
Johan ger skivan 6.0

Bästa spår: Tonight I have to leave it

Snittbetyg: 5.4

"Lite för tråkigt och anonymt för att komma från The Ark."
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: All I Want Is You

"Skivan innehåller visserligen pärlor som Absolutely No Decrum och Little Dysfunk You, men resten rinner av mig alldeles för snabbt. Det var lätt att fastna för skivan, men efter några dagars lyssning tröttnade jag. Alldeles för lätt sönderlyssnad."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Absolutely No Decrum

"Denna skiva är en typisk skiva som jag aldrig skulle komma på att lyssna på om ingen sagt att jag borde. Men faktum är att den faktiskt är ganska bra. Mycket bättre än förväntat, också! Och även fast alla låtar är ett eller hundra. För att vara helt ärlig så är det nog snäppet fler hundringar, till och med!"
Stina ger skivan 6.0

Bästa spår: All I want is You

"The Ark är inte bra. De har gjort ett fåtal låtar som är godkända och bra, men resten är schlager-pop-glam-crap. Samma gäller denna skiva, som nog är den sämsta de gjort. Ett par låtar känns nästan okej, men mer än så är det inte."
Lisa ger skivan 4.0

Bästa spår: Little dysfunk you

Snittbetyg: 6.5

"Sahara Hotnights fjärde album, What if Leaving is a Loving Thing, beskrevs av bandet själv som ett mer avskalat album än deras tidigare, vilket jag kan hålla med om. Sångaren Marias tuffa rockattityd finns dock fortfarande kvar, fast även den känns mer och mer avskalad. Jag kan som slutsats säga att jag, som alltid haft Kiss and Tell-albumet som favorit, kanske får tänka om."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: The lonliest city of all

"Sahara Hotnights är ett bra rockband. Men jag skulle aldrig komma på tanken att lyssna på deras nya skiva. Nu när jag väl gjorde det gillade jag det jag hörde. Det är inget nytt, men det gör inte så mycket."
Viktor ger skivan 6.5

Bästa spår: Cheek To Cheek

"Nje, förra albumet var riktigt bra. Detta är i princip ännu poppigare, men hur bra? Cheek to cheek är en utmärkt popsingel och både Visit to Vienna och Lonliest city of all skulle kunna ha varit riktigt bra..om jag inte hade stört mig på småsaker i låtarna. Tyvärr. Godkänd skiva."
Lisa ger skivan 5.5

Bästa spår: The lonliest city of all

Snittbetyg: 4.0

"Vid de första lyssningarna så var denna skiva en riktig besvikelse. Väldigt långsamt och trevande. Det tog lång tid innan låtarna satte sig. Men så småningom satte sig melodierna, fast dock utan att lämna något större avtryck. Inte särskilt bra."
Viktor ger skivan 4.0

Bästa spår: Hours Pass Like Centuries

Snittbetyg: 7.5

"En skiva som växer och växer. Har haft lite svårt för Kjellvander tidigare. Helt obefogat egentligen, för jag har aldrig riktigt gett honom en chans. Det har hann fått nu och jag gillar vad jag hör!"
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Road och Two Souls

Snittbetyg: 6.5

"Jag har alltid haft svårt att verkligen uppskatta The Perishers. Några bra låtar har dom naturligtvis gjort, men i det stora hela tycker jag att det blir alldeles för smörigt. Samma sak gäller den här skivan, om än i något mindre utsträckning."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Come Out Of The Shade (fantastisk låt!)

"Enda skälet till att jag gillar The Perishers är av nostalgiska skäl. Den här skivan låter precis som de andra, men ändå tycker jag inte särskilt mycket om den."
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Midnight Skies

Snittbetyg: 8.0

"Kent är alltid bra. Till skillnad från andra så tycker jag att de bara blivit bättre och bättre för varje skiva de släppt, med absoluta höjdpunkten "Du Och Jag Döden" som var fantastisk. Och även om deras spikraka formkurva dalar något i och med den här skivan, för jag hade knappast vågat hoppats på att de skulle toppa "Du Och Jag Döden", så är den här skivan ändå bland deras topp tre."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Columbus 

"Kent är Sveriges bästa band! Det visar de gång på gång och den här skivan är inget undantag. Det är verkligen modigt att våga ändra sitt sound så mycket som de gjort efter att ha släppt 6 tidigare gitarrbaserade album. Det är det som imponerar mest på mig vad gäller Kent, de går alltid sin egen väg och skiter i vad andra säger. Men på grund av att jag är otroligt svag för de lager av gitarrslingor som brukar finnas i Kents musik drar syntharna ändå ned betyget något på den här skivan. Om jag ska försöka mig på att gradera "Tillbaka till samtiden" i jämförelse med de andra Kentskivorna hamnar den nog en bit ned, någonstans i mitten."
Daniel ger skivan 8.5

Bästa spår: Columbus

"Kent är alltid Kent. Det finns egentligen inte mycket mer att säga. Tillbaka Till Samtiden är ingen besvikelse, frågan är om man faktiskt kan bli besviken på Kent: bandet som har gjort så många album, och lyckats med var och ett av dom. Columbus och LSD, någon? håller hög klass, i stil med Kents andra högklassiga låtar (Gravitation, Beskyddaren, När det båser på månen) Även om ingen låt på albumet ens kan jämföras med storheter som 747 och Mannen i den vita hatten (16 år senare) så är Kent alltid Kent. Ett band som alltid lyckas."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Columbus

"Jag är tråkig, men jag gillar och saknar gamla Kent."
Ellen ger skivan 7.0

Bästa spår: Columbus

Snittbetyg: 5.5

"Lars Winnerbäck har aldrig varit någon favorit hos mig. Jag anser egentligen att Söndermarken är det enda riktigt bra han har gjort. Och jag har knappast ändrat mig efter den här skivan. Den är stundtals jättebra med låtar som Om Du Lämnade Mig Nu, Jag Fattar Ingenting och Tidvis. Men det räcker inte tyvärr."
Viktor ger skivan 5.5

Bästa spår: Om Du Lämnade Mig Nu (Med Miss Li)

"Nuförtiden är Lasse mest nostalgi för mig och jag har svårt att gilla hans nya skiva."
Ellen ger skivan 5.5

Bästa spår: Om Du Lämnade Mig Nu (Med Miss Li)

Snittbetyg: 7.0

"Han är speciell, José! Och jag har en konstig relation till honom. Jag är nästan aldrig sugen på att lyssna på hans musik, men när jag väl gör det tycker jag om det. Den här skivan är precis som den förra; väldigt snygg och helt akustisk. Precis som det ska vara med José."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Down The Line

Snittbetyg: 6.2

"Tycker trots allt att Peter Bjorn And John inte sticker ut speciellt mycket. Ganska medelmåttliga."
Ellen ger skivan 6.0

Bästa spår: Up Against The Wall

"Jag gillar verkligen den här skivan! Den kommer bli lite av soundtrack för sommaren 2007. Låtar som Up Against The Wall, Paris 2004 och The Chills är stora favoriter! Sen att den innehåller några mindre bra låtar står jag ut med."
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Up Against The Wall

"Trots ett relativt annorlunda sound lyckas inte Peter Bjorn and John övertyga mig. Visst finns det bra låtar, tyvärr är de bara för få."
Stina ger skivan 5.5

Bästa spår: Paris 2004

Snittbetyg: 8.6

"Jens är helt genialisk och hans låtar träffar alltid rätt. Alla spår på When I Said I wanted To Be Your Dog har sin alldeles egna lilla egenskap som gör just dem speciella."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Maple Leaves

"Till en början gillade jag inte alls Jens Lekman. Jag hatade You Are The Light när den spelades på ZTV. Men jag har fått ångra mig. Den här skivan är jättebra på alla sätt och vis."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: If You Ever Need A Stranger (To Sing At Your Wedding)

"Jag gillade inte heller Jens i början, speciellt så hatade jag hans röst. Men det ändrades fort, och nu älskar jag honom! Det finns inte en dålig låt på skivan!"
Stina ger skivan 8.5

Bästa spår: Maple Leaves

"Första gången jag hörde You are the light fastnade jag direkt för Jens Lekmans röst och köpte direkt albumet, utan att ha hört någon av de andra låtarna. Till en början kändes det som ett misslyckat impulsköp, då jag tyckte att de andra låtarna inte alls höll måttet. Dock var jag tålmodig och efter ett antal lyssningar insåg jag det fenomenala med albumets alla spår."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Julie

Snittbetyg: 7.1

"Något ojämn men innehåller även några av Laaksos bästa låtar."
Ellen ger skivan 7.5

Bästa spår: Hang Me In The Christmas Tree, Norrköping

"Innehåller som vanligt för en Laakso-skiva ett par låtar som är ganska trista, men resten är kanonbra! Låtar som Västerbron växer fortfarande. Och Norrköping är ju riktigt kul"
Viktor ger skivan 7.0

Bästa spår: Norrköping

"Innan Mother am I good looking? kom ut hade jag inte lyssnat på mycket mer på Laakso än High Drama. Men efter denna skiva fick jag mersmak, och började även lyssna på deras tidigare verk. En väldigt bra skiva, som verkigen förgylls av Norrköping."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Norrköping

"Mother Am I Good Looking? är en helt okej skiva, kanske den bästa Laakso har gjort. Musiken är trallvänlig, söt, poppig och samtidigt lite nedstämd, ungefär som med de flesta svenska banden. Efter ett antal lyssningar är jag dock mätt och trött på musiken."
Lisa ger skivan 6.0

Bästa spår: Norrköping

"En av mina favoritskivor 2007. Har snurrat många varv i min stereo och jag har aldrig tröttnat på den. Markus både sjunger och skriver låtar med mycket känslor och närvaro, Lars är en sjukt duktig trummis och syntharrangemangen är pricken över i:t. Men visst finns det svagare spår som drar ner betyget en aning."                                                                                                                  Daniel ger skivan 8.5

Bästa spår: Norrköping

Snittbetyg: 8.4

"Jens Lekman har en väldigt fin sångröst."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Into Eternity

"Jens Lekman levererar. Det här är nästan lika bra som debuten. Och även om hans skivor aldrig är riktigt fulländade så har han en förmåga att hitta melodier och stämningar som ingen annan. Det är nåt speciellt med Jens Lekman."
Viktor ger skivan 7.5

Bästa spår: The Opposite Of Hallelujah

"Till skillnad från andra band/artister, var jag aldrig nervös inför Jens Lekmans kommande album. Kanske för att endel låtar från albumet är gamla, men mest för att man alltid kan lite på Jens. Night falls over Kortedala gör det bara mer uppenbart; Det finns ingen bättre än Jens Lekman!"
Stina ger skivan 9.5

Bästa spår: Shirin

"Jens Lekman berör, dels för den djupa, känslosamma rösten, dels för sin förmåga att skriva texter som tilltalar alla. Det nya albumet låter ungefär som debuten plus nya inslag i form av electro à la Tough Alliance. Detta gör att Jens Lekman på Night Falls Over Kortedala bevisar att han är så mycket mer än någon random singer/songwriter."
Lisa ger skivan 8.5

Bästa spår: Friday Night At The Drive-In Bingo

"Jens Lekmans nya skiva känns bra som dom tidigare skivorna, men med lite nyskapelse. Skivan känns rätt rak men med ett par uppstickare som är fantastiska, och som man blir helt full med energi av. Lite mer utöver det vanliga som höjer skivans betyg."
Johan ger skivan: 7.5

Bästa spår: Sipping On The Sweet Nectar

Snittbetyg: 7.3

"The Slaves! Vem hade kunnat tro att hjärnorna bakom singeln Suicide kunde mer än så? Att de faktiskt låg bakom ett suveränt album fullmatat med underbara låtar? Att albumet i fråga var ett av de bästa -06? Nå, inte jag iallafall."
Stina ger skivan 7.5

Bästa spår: Everyone is on Drugs

"Otippat! Kanske det mest otippade någonsin till och med. Liksom Stina hade jag ingen aning om att detta svenska känslosamma depp-pop-band kunde vara riktigt bra. Texterna går rakt in i hjärtat, och den känslosamma, falska rösten charmar mig totalt. Jag har lärt mig att inte döma ett band innan jag faktiskt har hört det."
Lisa ger skivan 7.0

Bästa spår: I Lie For Love