Snittbetyg: 7.5

"Kent har åter gjort ett mäktigt album. Är det någon som är expert på att forma texter som säger allting och ingenting samtidigt är det just Jocke Berg. Världar målas upp i Kents låtar, där musik och text för fram tankar och känslor som tenderar mot depressiva. Minnen, ilska, ensamhet - livet. Kents låtar är starka, och på något sätt lyckas de alltid modernisera sig åt rätt håll. Trots detta finns det plats för att slipa diamanterna. Svarta linjer känns idéfattig och en aning tröttsam i längden, Töntarna känns lite enkel. Bättre blir delfinlåtande Det finns inga ord, när textraden "Och jag minns din pappas bibliotek" yttras i Ensamheten och den coola ljudeffekten vid 1.58 in i låten Idioter. Till sist vet jag inte riktigt varför Kent väljer att ha en kyrkokör sjungandes på spår 1, men på något sätt känns det som Kent lägger vantarna på alltid rätt. Ovissheten och överaskningsfaktorn ger detta album ett extra plus."
Robert ger skivan 7.5

Bästa spår: Idioter och Det finns inga ord

"Ibland handlar det bara om att trotsa sig själv litegrann och ge chanser. Vilket jag har gjort. Kent och jag har aldrig riktigt kommit överens, jag tycks mest se igenom den otroligt omtyckta charmen som för mig bara är framtvingad och falsk. Men nu gav jag dem ändå en chans, och efter timmars konstant lyssnande, och analyserande, kan jag komma fram till slutsatsen att detta inte är så illa ändå. Vissa låtar kan dock platsa in på listan över årets sämsta låtar (t.ex Töntarna och Hjärta) medans andra säger motsatsen (framför allt Idioter, Svarta Linjer och Vals för satan (din vän pessimisten)). Blandningen av gamla, innerliga Kent och deras uppgraderade elektroniska sound bildar ett helt okej album som trots allt är klart värt att lyssnas på."
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten) eller Svarta Linjer

"Vad finns det mer att säga om fenomenet Kent? Superlativen är slut och jag har upptäckt att jag slutat att längta efter nästa Kent-platta. Det är ju så självklart allting: musiken, texterna, sången - det känns som om de alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Att lyssna på Röd är således lika njutbart som att trycka i sig en 200 g chokladkaka på 5 min: man vet vad man ger sig in på och kan knappt bärga sig att sätta tänderna i den, man njuter av varje sekund, varje tugga och är övertygad om att det inte finns nåt bättre eller godare i världen - mer mår likfan något illa efteråt."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Sjukhus

"Kent har alltid varit en självklarhet, det finns inte mycket mer att säga egentligen. Jag vill bara buga inför Sveriges bästa band. År, efter år, efter år. Från 1995 till 2009, inget verkar kunna hindra dem."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Vals för satan (din vän pessimisten)

Snittbetyg: 8.0

"Första genomlyssningen var katastrof. Ett gott tecken. Den här skivan har växt typ 3000% sen dess. Jag vet inte varför, men jag avskydde Hela livet var ett disco när jag hörde singeln i somras, men nu idag sjunger jag med högt. Felvänd utveckling på nåt vis. Han har, något vågat, lagt de popvänligaste låtarna på en och samma skiva, men det funkar hur bra som helst. Jag avgudar 80-talssyntharna och funderar på att omvärdera min inställning till Mauro Scocco. Med dessa två skivsläpp överträffar Markus sig själv, och det hade jag aldrig trott. Skitbra!"
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Kär i en borderline

"Det klart bättre albumet! Till skillnad från Viktor älskade jag Hela livet var ett disco från första stunden jag hörde den, och den växer fortfarande. Detta är lite av en ny sida från Markus, vilket jag älskar. Vi har förstått att han kan det där med svåra själsmelodier, och nu fick vi det även nedskrivet på papper att han är KUNG på poppiga discolåtar (åh så fel det låter, men ni förstår…) också. Albumet innehåller - förutom 12 extraordinära texter som får en att le, asgarva, fundera och bara känna - sköna beats, glada melodier och känslosamma toner. Frågan är om det kan bli bättre?"
Stina ger skivan 9.0

Bästa spår: Dålig på Vardag (Fråga, är Mauro Scocco ett geni?)

"Jag kommer säkert att låta mer negativ till Prinsen av Peking än vad jag egentligen är. Det är ju bra, men med höga förväntningar finns det endel att bli besviken på. Jag kan känna att det är för poppigt, för många refränger och framför allt saknar jag känslan och tankarna, för ärligt talat säger det mesta mig ingenting på den här skivan. För mycket under för kort tid, kanske borde han ha nöjt sig med ett album, eller helt enkelt väntat ytterligare något år? Tänk er bara en skiva med det bästa från Prinsen av Peking och det bästa från Lev som en gris dö som en hund. Där har vi toppklass!"
Lisa ger skivan 7.5

Bästa spår: Ingenting är vettigt 03.30

"Prinsen av Peking känns mer jämn än Lev som en gris dö som en hund och är en aningen lättare att ta till sig. Lättsam, poppig, svänging. Bra, riktigt bra, men på samma gång tenderar det att bli en aningen ytligt efter upprepade lyssningar. Men jag älskar det ändå. Jag älskar det lätta, glada soundet på denna skiva och jag älskar det mystiska, spännande, lite tyngre soundet på Lev som en gris dö som en hund. Det visar bara på vilken mångsidig artist Krunegård är. Jag är imponerad."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: Kär i en borderline, Ingenting är vettigt 03.30, Dålig på vardag

"Det poppigare av de två albumen har få toppar, och innehåller den töntigaste låttexten av alla Markus-låtar hittills - Hollywood Hills. Jag tål inte att lyssna till när han sjunger om "Leooooonaaaardo di Cappppriooooo" en gång till. Nä, bäst lyckas han när melodin får en ny dimension och känns piggt som i låten Kär i en Borderline, mäktigt som i Ingenting är vettigt 03:30 eller medryckande som i Genom tunna tyger. Annars känns det mesta som mellanmjölk."
Robert ger skivan 6.0

Bästa spår: Kär i en Borderline

Snittbetyg: 7.9

"Även om vissa låtar skulle passa lika bra in på Prinsen av Peking så känns det ändå som den här skivan lever ett eget liv, friare från synthar och cathiga refränger. Jag gillar den kontrasten. Dessutom hittar man en av hans karriärs bästa låtar här: Prinsessan av Peking. Det enda bottennappet är egentligen Oasis-inspirerade Livet är mänskans bästa tid, utöver det måste man medge att det är otroligt hur har lyckas skriva 14+12 låtar av så hög klass. Markus är min idol."
Viktor ger skivan 8.0

Bästa spår: Prinsessan av Peking

"Detta, lite mörkare och definitivt mer svårlyssnade albumet, är lite av en gåta. Jag kan inte riktigt förstå om jag ska hylla det eller tycka mindre om det. Låtarnas melodier stör mig ibland, och de tre sista låtarna är faktiskt väldigt dåliga alla tre. Men med sådana berättande texter och Markus härliga charm på detta blir det några små fina plus i kanten ändå. Till exempel Dystra Utsikter som är en Long Beach på svenska - hallelujah! Och som Viktor sade så älskar jag kontrasterna mellan detta album och Prinsen av Peking.
Stina ger skivan 8.0

Bästa spår: Dystra Utsikter

"Makrus Krunegård slår alla andra svenska artister med hästlängder. Jag fullkomligt älskar allt han gör - trots att mina förväntningar är skyhöga inför varje relaese. Jag kan hålla med Stina om att detta album, till en början, var mer svårlyssnat än Prinsen av Peking. Men ganska snabbt fattade jag tycke för denna samling av låtar, allt ifrån Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat till Sommaren står och väger. Jag älskar variationen, texterna, melodierna och kompostionen av låtarna."
Ellen ger skivan 9.0

Bästa spår: 5:e försöket, Lev som en gris och dö som en hund, Prinsessan av Peking, Munspelsdåren, Benny, Barn från rödastan, Dystra utsikter… Ja i princip ALLA.

"Av de båda albumen tycker jag att detta är det bättre. Det är större variation och mer känsla och tanke bakom det. Låtar som Benny, Barn från rödastan och Dystra utsikter etc. är helt geniala. Jag tycker bättre om den här varianten av Markus Krunegård, som känns mer genuin och mindre beroende av refränger. Han är ingen poet, men ändå ett geni på att skriva texter och att skriva precis som det är. Markus Krunegård är bäst i Sverige nu, helt enkelt."
Lisa ger skivan 8.0

Bästa spår: Dystra utsikter och Barn från rödastan

"Det är inget snack om att det finns mycket potential hos Markus Krunegård. Men tyvärr blir 2009-års låtar en salig blandning av höjdare och bottennapp. Ibland känns texterna som det töntigaste fyllesnacket, ibland känns de som en inspiratör som berättar detaljerat om resor och upplevelser. Ibland är det larvigt och tröttsamt, ibland känslostarkt och medryckande. Texterna är på något sätt nyckeln i Markus Krunegårds låtar, fungerar inte dem blir musiken lidande. Lev som en gris dö som hund är i mitt tycke den bättre av de två senaste verken. Här har vi variation mellan sorg (Benny) och glädje (Prinsessan av Peking). Förutom de nämde topparna väger även Allt gör mindre ont sen och Lev som en gris dö som en hund upp jobbiga Sörmlandsleden, töntiga Fel på hjärnan (som dock är väldigt lätt att få just på hjärnan) och inte minst übertröttsamma Livet är mänskans bästa tid. Markus röst är inte den vackraste, men ofta likt många andra artister gör det inte så mycket. Det finns känsla och mänsklighet i den. I det långa loppet kan dock även den bli för mycket."
Robert ger skivan 6.5 

Bästa spår: Allt gör mindre ont sen

Snittbetyg: 8.5

"Vilka minnen! Första sommaren med Phoenix spenderade jag på semester i Rom. Varma kvällar på hotellrum tillsammans med systrar och min minidisc (!!!). Sällan associerar jag musik så starkt till ett specifikt minne som med just Alphabetical. Otroligt egentligen. Och såhär i efterhand inser jag att jag gjorde rätt som började älska Phoenix där och då."
Viktor ger skivan 8.5

Bästa spår: Alphabetical

Snittbetyg: 5.5

"Jag gillar Depeche Mode mest pga deras historia och att deras musik i princip känns som en helt egen genre. Samlar man pärlor i deras diskografi så blir det inte vilken dussinskiva som helst. Här finns max två låtar som kan plats i den samlingen, resten glömmer jag helst. Kanske börjar deras musik bli uttjatad, men så länge de fortfarande kan skriva låtar som Fragile tension så lever hoppet om stordåd."
Viktor ger skivan 4.5

Bästa spår: Fragile tension

"Jag tycker att det är svårt för synthpop som denna att någonsin bli tråkig eller enformig. Det känns som om den konstant utvecklas! Det är sköna beats med inspirerande toner, och även lite av det där mörka och mysiska som Depeche Mode är. Mycket mer kan jag inte säga, jag gillar detta!"
Stina ger skivan 6.5

Bästa spår: Wrong